Änglarna

Nu har vi dragit änglar för det kommande året. Det är en tradition vi började med för över femton år sedan. Änglarna kommer ursprungligen från Findhorn, ett andligt center i Skottland, och består av ett antal små bilder med änglar i olika situationer, och var och en representerar en särskild kvalitet. Vi drar alltid tre var, och dom ger en vink om hur det nya året kommer att se ut. Vår variant av att stöpa tennfigurer kan man säga. Det är lite spänt innan. Änglarna brukar stämma väldigt bra, och man vill ju ha några som är lättsamma och trevliga. Det finns i och för sig inga negativa budskap på dem, men vissa är lite mer allvarliga och krävande än andra.
Vi tänder några ljus och lägger ut änglarna på ett bord.

Så gäller det koncentrera sig på var de rätta änglarna finns. Vi turas om att dra en, tills vi har tre var.
Och så här blev det:

Änglarna till vänster är mina, och dom är ju betydligt mer nertonade än K:s. Patience, tålamod,...jag kan ana varför jag drog den. Ska operera foten snart (hoppas jag), och rehabiliteringen kanske tar lite tid. Ängeln sitter stilla på sin stol, och jag som vill ta långpromenader...ja, ja.
Faith och Truth kan jag inte klaga på, det känns väldigt filosofiskt. K:s Joy och Play och Adventure  ger som sagt andra budskap.
Åh, det ska bli jättespännande att se hur väl detta stämmer!

Usch för hällspisar

Nu har jag förstekt oxfilé och gjort lite annat inför i morgon. Tog sedan en dust med spisen, dvs med alla fläckar och beläggningar som har fastnat. Enormt svårt är det att rengöra spisen numera, det krävs rakbladsskrapa och speciella starka spiskemikalier och tar ändå en j-a tid plus att allt inte går bort. Inte behövde man hålla på med frätande Mr Muscle på dom gamla vita med plattor. Dom hade dessutom inga dumma, svåråtkomliga hörn och kanter.
Jag är starkt emot hällspisar! Förstår inte varför det har blivit så populärt. Det är inte ett dugg praktiskt. Jag menar, en yta där VATTEN bränner fast, vad är det att ha i ett kök?

Hur man kommenterar

Nu har flera personer frågat hur man kommenterar bloggen. Det är lätt, man behöver inte vara registrerad eller inloggad på något sätt. Så här gör man:
Klicka på "kommentarer" under inlägget. (Oftast står det 0 kommentarer, om inte Tofflan har varit framme, men det kanske blir ändring på det nu.)
"Kommentera som" heter nästa steg, och där rullar man ner till antingen "namn/webbadress" eller "anonymt".
Och sen skriver man antingen sitt namn (behöver inte vara fullständigt, och man kan också använda pseudonym) eller också kör man på "anonym", och då kommer det att stå "Anonym sa" framför kommentaren.

Inte så svårt, eller?

Väldigt stor matlåda

Det funkade. Nyårslådan anlände redan 16.45. Allt finns med, från minsta schalottenlök till soppa och musslor och oxfilé och en stor hink med hummer. Ostarna var precis dom ostar jag trodde: getost, blåmögel, vitmögel och hårdost. Där fick jag in en fullpoängare!

Vad som dock bekymrar mig lite är att allt inte är förberett som jag trodde att det skulle vara. Soppan behöver i och för sig bara värmas, detsamma gäller marsalasåsen, men några saker ska lagas från grunden, och det är delvis komplicerat. Krångligast verkar den där brandaden till hummern vara. Det är ett slags potatismos smaksatt, i det här fallet,  med rökt lax och dragon. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort potatismos, bara det! Och det här är en specialvariant som ska stå i vattenbad och ha sig. Hm, undrar om vi inte hoppar över det och gör något enklare med hummern.

Bra är att dom instruktioner som följde med är extremt utförliga och tydliga. Jag känner redan att jag vill börja förbereda. :-) Kanske finns det nåt jag kan börja med ikväll, jag ska fundera på det. Kul ska det bli!

Nyårsmaten

Vi brukar fira nyårsafton med våra goda vänner H & T. Jag älskar att planera, förbereda och laga maten. Det är kul när man kan kosta på lite extra, och just nyår är den största njutningshelgen för mig.
I år ska jag dock inte laga någon mat. Har gjort något så radikalt som att beställa en färdig meny från en nätsajt som heter Matkomfort! Jag kunde bara inte stå emot när jag såg detta:

Jordärtskockssoppa med tryffel och halstrad pilgrimsmussla
Hummer med tomat och dragon med brandad (vad nu det är) på rökt lax
Oxfilé med toppmurklor, vinterlegymer, palsternackspuré och marsalasky
Fyra sorters ostar med tillbehör (bl.a. fikonmarmelad, oliver och valnötter)
Fem sorters tryfflar

Alltså, va! Det kostar visserligen 595:-/person, och det är ju mycket dyrare än om man gör maten själv, men om den här menyn håller vad den lovar så är det ju oerhört prisvärt. (Det tillkommer 150:- för att få alltihop hemkört.) Och det kan vara riktigt bra, eftersom kända stjärnkockar är inblandade.
Ostarna är jag väl lite tveksam till. Det är säkert getost och andra ettriga ostar som jag inte gillar. Men då kan jag ju ta lite cheddar och herrgård som vi har hemma...  Om man alls orkar äta en massa ostar efter att redan ha satt i sig tre rätter.
Maten är förberedd så gott det går, men vissa moment, gratinering, stekning och liknande, gör man förstås precis innan det ska ätas.

Nu gäller bara att maten verkligen levereras som det är utlovat. Den ska anlända idag mellan 16-22. Tänk om den inte gör det? Om något trasslar eller beställningen har kommit bort. Lite nervös är jag faktiskt. Skulle något gå snett så blir det väl en snabbtur till ICA imorgon.

Otippat bakverk

Det var inte så mycket folk på stan idag. Jag trodde att jag skulle få trängas med alla andra som var ute för att handla förnödenheter inför nyår, men dom relativt tomma butikerna blev en glad överraskning. Mest folk var det på Landings konditori. Jag var förstås ute efter det underbara valnötsbrödet, men alla andra köpte semlor! Temlor, nu?! Mysko. Dom gick i alla fall åt på löpande band, och jag häpnade alltmer där jag stod och väntade på min tur. "Folk är alldeles galna i semlor" sa expediten. Väldigt otippat måste jag säga. När jag gick därifrån med mitt nyttiga surdegsbröd hörde jag kunden som var näst i tur: "fyra semlor, tack."

Jurister och rättvisa, en svår kombination

Ofta, alldeles för ofta, blir jag förbluffad/arg/uppgiven när jag läser hur domstolar agerar. Nu har en kvinna blivit dömd till sex månaders fängelse för att hon försvarade sig mot sin misshandlande man. Mannen misshandlade henne alltså, hotade att döda henne och hindrade henne från att fly därifrån, och i panik (får man anta) tog hon en kökskniv och skadade honom. Det var ingen allvarlig skada, och när hon upptäckte att mannen blödde plåstrade hon om honom och ringde sedan ambulans för säkerhets skull.
I tingsrätten blev kvinnan frikänd, eftersom hon själv bar tydliga spår (rodnader och blödningar) efter misshandel, men hovrätten ansåg att hon använt mer våld än nöden krävde. Och dömde henne till fängelse, eftersom maken "inte var i färd med att slå ihjäl henne" och hon borde ha insett att han kunde bli skadad! Hur sjukt är det? Hur ska en kvinna kunna avväga exakt det våld som behövs för att avvärja hot från en man? Hon kan ju inte direkt ta tag i hans händer och stoppa slagen...
Den grad av rationalitet och exakt avvägt handlande i nödsituationer som krävs av våldsoffer är helt absurd.
Tänk att vi inte har kommit längre.
Sex månaders fängelse, det fick en ung kille som helt oprovocerat sparkade ihjäl en person för ett par år sedan. Det som den här kvinnan har gjort är tydligen likvärdigt...
Jag undrar om mannen fick något straff för den misshandel som orsakade hela förloppet. Av någon anledning tror jag inte det.

Eftermiddag

Det var trevligt att träffa K:s lilla familj, och fisksoppan med små vitlöksbröd gick hem. Dom hade dessutom med sig nya hunden Oliver, en 9-månaders Westie. Väldigt fin hund. Jag är annars kattmänniska, och har samma förhållningssätt till hundar som till barn: jag älskar inte alla, har direkt svårt för vissa, men en del tycker jag väldigt mycket om.
Här är Nikki och lilla Oliver i soffan.

Nu är dagen långtifrån slut, men den har helt klart passerat sin energimässiga kulmen. Vad ska vi göra nu? Det är för tidigt för en TV-kväll i soffan och för sent för att göra en massa nyttiga saker. Det är i såna lägen man vill ha en riktigt bra bok på gång, men jag läser en B-aktig underhållningsroman som inte förmår gripa tag. Får ge den en till chans i alla fall.

Imorgon är det dagen före nyårsafton, det är lite dan före dopparedan för mig. Nyår är alltså viktigare än julen. Jag tycker om känslan av förväntan inför det nya året. Älskade K. och jag brukar ha en egen ritual på nyårsaftons eftermiddag, när vi tänder ljus och drar tre änglar var. Änglarna har olika egenskaper och karaktärer och symboliserar det år vi har framför oss. Inför 2010 fick jag bland annat Balans och Syntes. Undrar om jag inte får några mer spektakulära, omstörtande budskap i år. Rapport kommer.

Nej. nu blir det soffan ändå.

Lunchgäster idag

Idag kommer K:s dotter och mamma med man hit från Stockholm och vi ska bjuda på lunch. Jag ska laga en krämig fisksoppa, kryddad med timjan och apelsin och toppad med rökt lax. Väldigt gott brukar det bli.
Men det känns som att dagen inte har börjat. Att det kan vara så grått trots att är massor av snö...

Antika veteraner

Det går ganska bra med undanstädandet. Mycket att fixa med, men det kommer att funka. Senare ikväll tror jag att jag ska lugna mig med ett varmt bad och ett glas vin. Det är en bra kombination.

SJ ska kalla in "veteranlok" såg jag i tidningen, "Antika" kallas dom också. Dom byggdes på 50-talet och måste väl rimligen ha hängt med i ett antal decennier efter det. Och fungerar tydligen utmärkt än, så varför tog dom bort något som fungerade perfekt? Jag såg en bild på ett, och det är precis såna lok som fanns när jag reste mellan Luleå och Uppsala på 70-talet. Snö utgör inget problem för dessa robusta och välbyggda fordon, enligt artikeln. Fast nu kom jag på att den inre komforten och själva tekniken kanske inte är så bra. (Båda mina bröder är lokförare.) Vad kan det annars finnas för förklaring till att dom byttes ut mot...dåliga, usla lok som inte klarar klimatet? Hur som helst, dessa museala tåg, dessa antikviteter, ska nu rädda trafiken på vissa sträckor. Bygg fler liknande, skippa skräploken!

Och ja, jag känner mig aningen, blott en smula, personligt påhoppad när saker som blev till på 50-talet kallas antika...:-)

Nu ska jag snart kolla på "Ingen bor i skogen" som går i repris i SVT. Såg första avsnittet igår. Jag missade det helt när det sändes första gången och är jätteglad att jag får en chans till. Det är underbar, norrbottnisk (fast från Umeå), specialskruvad humor. Jag njuter av varje sekund!

Projekt klart, dags för nästa.

Puh! Äntligen är det gjort! Snälla vännerna A&P kom med sin nya fina bil och hjälpte mig köra möbler m.m. från lokalen till källarförrådet. Och till lägenheten. Tre vändor blev det, och det känns så otroligt skönt. Fast inte när jag tittar mig omkring i mitt rum hemma, där nu golvet ser ut så här:

Så det blir nästa projekt: att öppna säckar, påsar och lådor, plocka ut varje liten grej och hitta en plats till det. Det kommer att ta lite tid...

Julklädseln borta

Eftersom julen är slut får min blogg lägga av sin julklädsel och återgå till en mer diskret design. Istället för klatschiga färger i rött och blått prioriterar jag åter läsbarheten.

Jobb jag har haft

I natt sov jag rätt dåligt och fördrev en del av den vakna tiden med att tänka på olika jobb jag har haft. Det blev rätt många när jag räknade alla, från det första sommarjobbet när jag var femton år och jobbade som brickflicka på Epa-baren. (Man fick lön varje torsdag, en brun papperspåse med pengar!) Extraknäck, frilansuppdrag, sommarjobb, riktiga anställningar...det blev fjorton olika eller nåt i den stilen. Och spännvidden är stor. Jag har jobbat på posten, plantskola, forskningsbibliotek, fabrik, studentnation - allt möjligt. Det är så jag själv blir förvånad när jag tänker på det.

Det tråkigaste jobbet:  Kontorsstäd. Det var ett sommarjobb, på St Eriks Betong här i Uppsala, och jag behövde bara städa en gång i veckan, på helgen när kontoret var tomt. Men så trist det var! Kanske för att det var ganska rent där, folk hade väl semester. Att torka golv som knappt ens var smutsiga, att tömma papperskorgar med bara några enstaka skräp i - ingen höjdare. I slutet av sommaren ringde dom och frågade om jag ville ha fast anställning. Det var väldigt lätt att säga nej.

Roligaste jobbet: Första åren på Carolina var väldigt kul, särskilt när jag jobbade i läsesalen. Även senare, fram till det att datorerna gjorde sitt intåg. Biblioteksarbetet förlorade mycket av sin charm för mig då. I min ungdom jobbade jag några veckor i en leksaksaffär, det var också hur kul som helst. Positivt, med folk som köpte presenter till sina barn och så.

Äckligaste jobbet: Utan skuggan av konkurrens: Att diska provrör på Bakteriologiska institutionen, även det ett sommarjobb. Ofattbart vidrigt, det kom massor med provrör fyllda med var, slem, blod och urin, till exempel svalgprover som fått stå till sig ett antal dagar, vissa stank nåt hemskt, vissa innehåll satt väldigt hårt fast...det var så jättejätteäckligt så det finns inte ord.

Enklaste jobbet: Att sortera post. Jag jobbade natt på Klarateminalen, ett helt år faktiskt. Det var trevligt på många sätt. Och det fascinerande var att man aldrig behövde lösa några problem. Om något var oklart, en svårläst adress, postnummer som inte verkade stämma eller vad som helst, då la man det brevet i ett särskilt fack, och sen kom det andra och tog hand om det. Man behövde inte tänka, inte vara kreativ. Jag tyckte det var jätteskönt!

Svåraste jobbet: Hade jag parallellt med postsorteringen. Frilansade åt en annonsbyrå och översatte engelska pressreleaser i tekniska ämnen! Ämnen som jag inte hade en aning om. Jag kände inte till termerna ens på svenska. Det handlade mycket om hörlurar och mikrofoner. Ett engelskt-svenskt tekniskt lexikon var enda hjälpmedlet. Internet fanns inte. Ibland gick det bra, jag kommer särskilt ihåg några texter om megafoner som jag var väldigt nöjd med.

Sämst stämning: Köket på Akademiska. Ibland på helgerna jobbade jag i köket där. La upp mat på tallrikar som kom åkande på ett löpande band. Det var lite intressant med dieter och specialkost och så, och ibland var det nån patient som fick sin önskemat, nästan alla hade valt falukorv med stuvade makaroner. Men personalen...förutom vi extrajobbare var det nästan bara invandrare, och eftersom det här var på 70-talet utgjordes dom av tre grupper: finnar, greker och jugoslaver. Och dom bråkade med varandra hela tiden! Jugoslaverna skrek åt grekerna, grekerna gav igen mångdubbelt, finnarna gnällde om jugoslaverna, det var scener och snack och intriger så det liknande ingenting. Usch, det gick inte att vara där.

Bäst stämning: Carolina och Posten. Många originella människor, högt i tak på alla sätt.

Sen var det rätt att okej att stå vid löpande bandet på Slotts i några månader. Att diska på Norrlands Nation var trivsamt och att plantera skog utanför Björklinge var extremt tufft, nyttigt och stärkande. Ibland kan jag sakna det fysiskt ansträngande, att verkligen ta i med något. Nu handlar det jag gör dels om att tänka och skriva, dels om att vara intuitiv och empatisk och lyhörd. Det är möjligt att jag faktiskt skulle uppskatta att till exempel samla ihop buntar av tallplantor på ackord. Tungt, kämpigt, högt tempo, och på något sätt väldigt tillfredsställande, väldigt okomplicerat och basic. Dock är jag inte 21 år längre, så det kanske skulle ta en ände med förskräckelse.

Varför detta "där"?

Väldans mycket folk var det på stan idag. Men jag behövde tack och lov inte gå in i nån affär och rea-trängas, utan jag träffade läkaren på Laserkliniken, fick recept på en salva och så var det klart. Salvan, eller krämen kanske man ska säga, ska appliceras på det skadade och förbehandlade hudområdet tre ggr i veckan i en månads tid, till att börja med. Detta ska ta död på dom hudceller som inte är OK. Man kan få  fula sår av denna kräm, så jag vet inte vad jag ska tycka. Vad inehåller den egentligen? Kommer jag att se alldeles hemsk ut? Det visar sig snart.

En helt annan sak: Varför säger folk "bra där" när dom menar "bra" eller "det är bra"??? Var kommer "däret" ifrån? Har uttrycket myntats i nån film eller TV-serie? Idag stod det till och med i en rubrik i Aftonbladet: "Bra där Ylva Johansson". Men vad konstigt det låter. Och så fult.
Ytterligare något jag aldrig kommer att säga. "Bra där". Urk.

Skönt med måndag

En vanlig måndag. Så skönt! Det snöar lite, men det är ju mer regel än undantag. Läste i tidningen att nu är vintern inte bara den kallaste på 150 år utan på 222 år (ända sen 1788)! Detta gäller Stockholm, den enda ort där det finns väderobservationer från så långt tillbaka, och förutsatt att det är minusgrader två veckor till. Och det lär det väl vara, det är säkert minusgrader i flera månader till...buh! Alltså verkligen buh! En grönvinterälskare som jag har det inte lätt just nu...

Min dag inehåller bland annat ett besök på Laserkliniken för efterbehandling av den röda fläck som skrapades bort för snart en månad sen. Efter det förbi lokalen för att hämta lite småsaker och sen hem och jobba framför datorn några timmar. Allt som allt en tämligen behaglig måndag.
Nu iväg.

Slut på julen

Så går den här helgen mot sitt slut. Jag hade två julaftnar kan man säga, men sen har både juldagen och annandagen varit helt vanliga dagar. Jobbat och hämtat grejer och varit ganska effektiv, men utan press ändå.
När julen är över vill jag ha bort alla tomtar och allt pynt på en gång. Det känns passé, vilket är synd på sätt och vis. Det tar ändå tid när man pyntar, lådor ska hämtas från förrådet, det packas upp och placeras ut, dukar byts, julstjärnor hängs upp, julporslinet hämtas från den absolut översta hyllan...det är mysigt och trevligt och fint blir det. Och sen bara...bort! Ner och in och upp med allt, och det är en befrielse när det ser ut som vanligt hemma. Inte för att jag har tagit bort något än - så extrem är jag inte. Men endera dagen...

Det är betydligt mildare ute. Uppsala har blivit skonat från det snökaos som tycks ha drabbat folk överallt annars. Visst föll det en del snö i natt,  men inga jättemängder och både vägar och trottoarer är framkomliga, åtminstone där jag har gått. Skönt! Ännu ett område där man kan börja leva normalt igen.
Nu ser jag fram emot nyår, min favorithelg.

Om film

En av mina favoritfilmer går på TV ikväll: Fyra bröllop och en begravning. Men jag behöver i och för sig inte se den för femte gången.
Jag är verkligen ingen cineast. Tvärtom, jag ser inte mycket film, och dom jag väljer ut är snälla och roliga vilket ju begränsar urvalet nåt enormt. Det här året har jag varit på bio två gånger. Sett Sex & the City 2 (halvdan) och A Single Man (ingen komedi direkt, men K. ville att vi skulle gå på den och den var i alla fall inte brutal och mörk). Förra året var jag också bio två gånger, och då såg jag Mamma Mia och Sex & the City 1. Den nivån är det på.

Film är för ett för starkt medium för mig. Jag blir för påverkad, filmen får direktkontakt med min själ, och är den då destruktiv och grym och sadistisk med misshandel och barn det är synd om...då blir jag helt förstörd på ett sätt som inte gagnar någon eller något.

Min första filmupplevelse var extremt traumatisk, faktiskt var det nog det värsta jag hade varit med om i mitt dittills sexåriga liv. Av någon obegriplig anledning var jag på en matiné tillsammans med en kamrat som var ett eller två år äldre, och vi såg Barnen från Frostmofjället. Av alla filmer. En vidrig film. Det var så hemskt! Jag glömmer det aldrig, snön och dom fattiga barnen som var hungriga, och elaka farbröder som drack sprit och skrek, och barnen åkte iväg i en släde och tappade det minsta barnet i snön...jag var skräckslagen, ångestfylld, darrade! TV fanns inte, jag hade aldrig nånsin sett rörliga bilder förut. Det som hände på duken var verkligt för mig.
Så här långt efteråt kan man inte förstå att vi lämnades av på biografen utan vuxen koll överhuvudtaget, men så var det då.
Min andra filmupplevelse var nästan lika traumatisk. Lassie! Även då på matiné, ensam med min obetydligt äldre kamrat. Och hunden...hunden som gick ensam och letade sin husse, dom blodiga tasspåren...jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.
Jag insåg också redan då att det var viktigt att hålla masken, inte låtsas om hur hemskt jag tyckte det var. För alla andra verkade ju oberörda.

Sen hade jag en obehaglig upplevelse i gymnasiet, när vi var några i klassen som gick och såg Kanonbåten San Pablo (tror jag den hette). Otäcka scener, en lång film. Jag gick i pausen och bestämde mig för att aldrig nånsin mer utsätta mig för något liknande.

Så det gör jag inte, numera utsätter jag mig inte frivilligt för att må dåligt. Inte genom film, (inte genom något annat heller). Välgjorda komedier är min melodi. Änglagård och Woody Allen-filmer. Typ.
Älskade K. är oerhört filmintresserad och ser allt. Ryska och kinesiska filmer gillar hon särskilt mycket och dom skrattar man sällan ihjäl sig åt. Då brukar jag gå in i gästrummet. där vi har en extra TV, och kolla på How I Met Your Mother eller nån annan sitcom. Det är verkligen o-djupt.

Lämnar lokalen

Nyttig sak 1 är nu avklarad: Jag har tagit en tur till min hyrda (snart f.d. hyrda) lokal och plockat ner småsaker i lådor och kassar samt burit hem en del. Vad mycket det blir! Man tömmer några skrivbordslådor och plötsligt är det kaos. Och lampor, gardiner, tavlor, prydnadssaker...allt som gör ett rum hemtrevligt blir ett mindre flyttlass när man tar ner allt och ställer det på golvet. Vet inte riktigt hur och var jag ska få plats med det, men till att börja med får vi stuva om i källarförrådet.

Det är vemodigt att lämna mitt fina rum, särskilt som jag inte har något annat på gång. När jag tänker "men varför sa jag upp detta?" svarar jag mig själv"för att det skulle kosta över 4.200:- i månaden att ha kvar det." Och då är ju allt tämligen kristallklart. Egentligen är det också en viss spännande känsla av osäkerhet och frihet i det hela. Hur kommer jag att jobba framöver? Hur länge funkar det att vara hemma? Kommer jag att delvis byta inriktning, som jag har planerat?
Jag står bredvid mig själv och tänker "jaha, nu ska det bli intressant att se hur jag gör." Samtidigt har jag inte bråttom med att ta några initiativ. Det brukar hur som helst ordna sig. Alltid.

Nu ska jag övergår till nyttig sak 2: Göra i ordning några årshoroskop som folk har beställt. Åtminstone det ena tänker jag hinna med idag.

Känns som en vanlig dag

Så var julen slut. Känns det som, fast det är den ju inte. Juldagen och även annandagen brukar också vara laddade med den speciella atmosfären. Men Älskade K. jobbar till 21 båda dagarna, och jag börjar fundera på olika nyttiga saker jag ska göra, så nog liknar det mest en vanlig dag än så länge. Inget fel på det dock, jag tycker om vanliga dagar.

Det var väldigt trevligt hos C. igår. Avspänt, lättsamt och bra. Vi var 6 personer som först drack glögg och därefter åt snittar till förrätt och lax med valnötsrisotto till huvudrätt. Vitt vin till. Cheesecake med vit choklad och hallon på det, och sen lite frukt, nötter och godis. Idag ställde jag mig på vågen och fann att vikten har börjat krypa uppåt. Inte ett dugg förvånande. Jag får hålla mig ifrån godisskålarna nu ett tag.

God jul!

Julafton. Grannarna ovanpå har sina barnbarn där, så vi hör ivrigt trampande av små fötter. Ganska mysigt, det påminner mig om min barndom. Vartannat år åkte vi till farmor och farfar i Umeå, vartannat åt kom dom hem till oss i Luleå. Nu när jag tänker tillbaka på det var det väldigt idylliska jular. Många barn, mycket julstämning,  tända ljus i granen på morgonen, godis, mat och julklappar i (tyckte man då) stora mängder. Vi brukade sitta i timmar och vrida och vända och skaka på paketen för att försöka lista ut innehållet. I vissa familjer fick man inte ens se paketen innan dom delades ut, så var det till exempel hos Älskade K. Hemskt trist låter det. Mycket spänning och förväntan byggdes upp när man satt där och gick igenom hela julklappshögen, letande efter sitt eget namn på etiketterna. Innehållet var inte så lyxigt med dagens mått mätt, men böcker brukade ofta finnas i mina. Och så var det alltid nåt obligatoriskt mjukt paket med sockar eller vantar i.


Vi hade julafton igår när N. var här, så idag känns det väldigt avslappnat. Ändå finns den speciella julstämningen i luften.
K. ska iväg och jobba om några timmar och jag är bortbjuden på eftermiddagen. Härligt!

God jul alla!

Jobba heltid?

Reinfeldt vill att fler kvinnor ska jobba heltid och göra karriär, står i tidningarna idag. Inte hålla på och baka bullar och fixa så mycket hemma.
Anders Borg har ju tidigare uttalat sig om att svenskarna ska arbeta, inte supa.
Hm, jag vet inte...håller det inte på att utvecklas något slags arbetshysteri? Och vilka jobb är det dom pratar om?
Det finns många anledningar till att människor arbetar deltid. Andra intressen, andra prioriteringar, annan livsstil. Så länge man klarar sina utgifter, varför jobba denna magiska heltid? Varför är just åtta timmar om dagen "standard"?

Här jobbas det i alla fall inte så mycket idag. Det som ska städas är städat, julskinkan står i ugnen och har just nu uppnått 54 grader. En stund kvar. Älskade K. + dotter är på stan och fixar nån sista julklapp. Oj, precis just nu kom dom in genom dörren!
Sen blir det skinkmacka och en kall öl....ah, härligt!

Tidig morgon

Idag vaknade jag tidigt och var pigg. Insåg att jag inte hade nån lust att ens försöka somna om. Så vid 8-tiden gick jag upp, och det är inte vanligt att jag gör det när det fortfarande är mörkt ute. K. vaknade också och frågade vad klockan var. "Åtta. Jag känner mig helt utsövd." "Herregud!" sa hon.

Julstädning i extremform håller jag inte på med längre, men jag vill ändå att det ska vara rent hemma. Ren diskbänk, rena golv, rena lakan etc. Igår kväll fixade jag badrummet, och nu kändes det bra med alla fläckfria ytor och glänsande kranar. Ytterligare rengöring blir det idag, men, som sagt, inget extremt.
Ska snart gå till Kvarnen och handla tacotillbehör. I övrigt fattas ingenting tror jag. En snabbkoll i kyl och skafferi ska jag förstås göra, bland annat för att försäkra mig om att det finns senap till julskinkegriljeringen.

Det är bara -14 idag, det känns som blidväder!

Sötvarning

Det doftar godis i hela lägenheten. Kola, knäck och mandelmassekulor med choklad och romrussin - jag hade några intensiva timmar i köket. Igår gjorde jag sockerkaka med saffran dessutom, så det är total sötvarning.
Imorgon kommer Älskade K:s dotter hit. Vi ska äta tacos! Och före det nygriljerad ljummen julskinka på knäckebröd. Total köttvarning alltså.

Det är osannolika 24 minusgrader nu. Flera jag känner frostar av frysen, och det är ju smart att passa på när man kan ställa dess innehåll på balkongen utan risk att det ska tina. Jag behöver också frosta av, men inte vill jag göra det precis under julhelgen. Alltså hoppas jag nästan att kylan håller i sig. Nej, det gör jag inte, där tog jag i.

Förresten, nåt jag inte gillar är när man kallar julklappar för presenter. "Jag har en present kvar att köpa" kan folk säga. "Det heter julklapp!" säger jag då, bestämt och nästan skarpt. Det HETER ju julklapp! Presenter får man vid andra tillfällen. Så det så.

Tre veckor

Nu har jag bloggat i tre veckor. Det är roligare än jag trodde. Framför allt gillar jag friheten, att ett inlägg kan handla om vad som helst och vara hur långt eller kort som helst. En svindlande känsla för mig som alltid skriver på beställning, texter som ska handla om något specifikt och vara x antal tecken långt.

Kanske är det bra om man har en mer nischad blogg? Om jag koncentrerar mig på ett ämne eller en infallsvinkel och gör det personligt men på ett annat sätt än den här allt möjligt-dagboken. Jag funderar lite på det, men då blir det ju kravfyllt igen. Som ett jobb. Det kommer väl att ge sig med tiden, jag märker vad som fungerar. Frågan är också: skriver jag för min egen skull eller för att andra ska läsa? Helt klart är det för min egen skull, även om det är väldigt kul och smickrande att ha läsare. Och jag hoppas få upp min statistik allteftersom. Som mest har jag haft 49 visningar på en dag. Som minst 12.

Ja, idag tycks det bli en blogg som handlar om sig själv. (Nån som kommer ihåg Spader Madame?)

Det är minus 21 grader ute!!! Mer om det kan jag inte säga, orden fastnar. Fryser liksom till is.

Kväll

Det är minus 17 ute. Vad f-n ÄR detta? Vinter, sluta!
Jag längtar till Nerja, måste åka dit snart.

Just nu står i alla fall en sockerkaka i ugnen, vi har ätit indiskt till middag, Göteborgs gosskör sjunger julsånger på stereon. Allt är alldeles mixat.

Skattechocken upphävd + kan inte dansa vals

Hurra! Jag har egentligen ingen kvarskatt! Det visade sig att den extra inbetalning jag gjorde i våras finns på mitt skattekonto, men den tas inte med när den slutliga skatten räknas ut. Det kallas "kvarskatt" fast summan redan är täckt och mer därtill. Konstigt, konstigt. Jag har i själva verket ett stort överskott, och frågan är hur jag ska få ut dom resterande pengarna. För inte vill jag att Skatteverket ska sitta och tjuvhålla på dom hur länge som helst.

Skatter är ett väldigt tråkigt ämne. Tänk att det finns människor som verkligen är intresserade av det, som tycker det är kul och fascinerande! Jag har något slags blind fläck när det gäller sådant. M. som hjälper mig med bokslut o.d. försökte en gång förklara för mig vad "expansionfond" är för något. Men det gick inte, min hjärna kunde absolut inte ta in den informationen. M., som har rätt stor respekt för min intellektuella kapacitet (åtminstone hade han det innan detta samtal) kämpade verkligen och lät alltmer pressad på rösten, men till slut gav han upp.

Som när jag i min ungdom gick en kurs och skulle lära mig dansa bl.a. vals. Totalt omöjligt. Läraren ägnade extra tid åt mig och var så förstående och pedagogisk som någon kan vara. Men jag fick bara inte ihop det! "Nej, det verkar faktiskt inte som att det går," sa han till slut. Det hade han nog aldrig behövt säga förut.
Schottis var den enda dans jag kunde lära mig, och den kan jag faktiskt fortfarande. Tror jag. Det är nog en av dom enklaste danser som finns?

Natt med fullmåne och dator

Kombinationen fullmåne och skattechock gjorde att jag inte kunde sova i natt. Det händer i och för sig lite då och då numera, även utan fullmåne, att jag ligger vaken till långt in på småtimmarna. Men tack och lov är jag pigg som vanligt dagen därpå, utom precis när jag vaknar.

I alla fall, i natt började jag tänka på den skatteinbetalning som jag gjorde i våras. Tänk om det blev något fel, om jag glömde några viktiga siffror och pengarna hamnade någon annanstans... Så klockan 3.10 gick jag upp, tog med mig datorn till det rum som ligger längst från sovrummet för att inte väcka K., och loggade in på plusgirot. Där satt jag mitt i natten, det var tyst i huset, ingen trafik utanför, datorskärmen lyste i det mörka rummet när jag höll på med kortläsare och kontoutdrag och gjorde kopior som jag sparade på hårddisken. Det kändes som...i en film. Och naturligtvis var allt helt i sin ordning. Betydligt lugnare gick jag och la mig igen men kunde inte sova ändå.

Men som vanligt klarar jag sömnlöshet bra, och den här dagen känns precis som vanligt. Och jag älskar internet! Det är verkligen häftigt att kunna kolla vad man vill när man vill.

Jul-look

Bloggen ser kanske lite gräll ut..? Jag experimenterar med olika mallar, och den närmaste veckan tror jag den ska få se julig ut. Vad gör man inte för att fördriva en ledig stund.
Jag fortsätter testa diverse varianter, vi får se var det slutar.

Absurd notis

Såg i DN en liten, liten notis: "Amelia Earhart kan vara funnen."
Alltså den berömda flygpionjären, den modiga föregångskvinnan som mystiskt försvann under en flygning 1937.

Vidare i texten läste jag: "Det är dock oklart om det är flygpionjären eller rester av en sköldpadda."

Men vilken absurd liten notis! Och vilket hemskt öde!

Skattechock!

Hjälp! Skatteverket påstår att jag har en kvarskatt på 14.800:-!!! Enligt firman som hjälper mig med bokslut och deklaration skulle jag få tillbaka en liknande summa. Tidigt i år gjorde jag en extra skatteinbetalning på 30.000:- just för att undvika kvarskatt, och sen var jag så glad när jag fick höra att det egentligen var onödigt mycket.
Skatteverket gör väl aldrig fel? Alltså måste M. ha gjort en dundertabbe.
Jag är lite chockad faktiskt. Först får jag inte hyra det kontorsrum jag bespetsat mig på, och nu detta. Årets värsta dag.

Måndagsfunderingar

Så var det måndag idag. Och julveckan. Jag har en lista på saker som måste ordnas, men det är inte särskilt julrelaterat. Det mesta handlar om lokalfrågan som jag ännu inte vet hur jag ska lösa. Det kommer att ordna sig jättebra har jag känt hela tiden, och det gör det säkert också - fast inte redan till årsskiftet. Så nu får det bli en övergångsperiod när jag enbart jobbar hemma.
Ska mäta det lilla resterande utrymmet i källarförrådet för att se vilka möbler som går in där.

Årshoroskopet till VLT är i alla fall klart och nyss ivägmailat, och jag har även skickat några andra nyttiga mail. Måste verkligen ta tag i saker, fast tiden är inte den mest välvalda... Jättehelgen på gång, Merkurius retrograd, vansinnesvinter... Tänk om det ÄR istiden som närmar sig!

Det är ju förresten vintersolståndet alldeles snart, årets två mörkaste nätter är framför oss. Vid midnatt (kl. 00.38) den 22 december går solen in i Stenbocken, och sedan har mörkret haft sin kulmen för den här gången. Och innan dess är det fullmåne med månförmörkelse. Spännande. Känns det inte som att det är ovanligt laddade och starka energier i luften?

Snö ute, mygga inne

Jag tog mig ut i den kalla snöblåsten idag också. Hämtade nya visitkorten på posten, handlade fikabröd på ICA. Stackars alla som måste ut och köra bil idag, det säger jag bara! Isknaggel och yrsnö, dålig sikt och allmänt livsfarligt. Och alla som sitter fast på flygplatser runt omkring i Europa...och hur är det med tågen egentligen? Det har inte stått något om det på ett par dagar. Nej, så bra jag har det som inte behöver åka någonstans!
Det var en hel del fotgängare ute som kämpade sig fram trots motvind och ihopblåsta snödrivor, flera hade varit på Vaksala torg och köpt julgranar inslagna i något slags nät.
Jag har alltid tyckt lite synd om granarna. Dom står så stolta i skogen, och så blir dom avhuggna och måste stå inomhus några veckor, och sen bara kastas dom. Ovärdigt på något sätt.

Mysko, jag tror det är en mygga härinne! Eller något annat irriterande flygfä som far omkring runt mitt huvud och låter sådär som myggor gör. "Inar" heter det, det har jag lärt mig genom att lösa korsord.

Okej, nu går det inte att skjuta upp längre, nu måste jag jobba.

Framflyttade positioner

Det finns väl ingen som tror att alla muslimer är terrorister? Att muslimen som jobbar i Pressbyrån, som kör taxi, är tandläkare, har en kemtvätt, är musiker, jobbar på äldreboendet, som...gör allt möjligt och lever sitt liv som alla andra, att alla dessa är terrorister?? Så urbota korkad är väl ingen.
Men varje gång ett islamistiskt bombdåd sker, är det detta som en stor del av debatten efteråt handlar om:  "Alla muslimer är inte terrorister."
Men herregud, vilken intellektuell förolämpning!

Jag blir betänksam när jag ser hur prästerskapet, imamerna, får mer plats i det offentliga sammanhanget för varje terrordåd som sker. Dom vanliga muslimer som jobbar och lever som de flesta andra blir i media representerade av ortodoxa bokstavstroende män, företrädare för värderingar som borde göra människor överallt mörkrädda.
Det finns en svensk imam, han hette Leif innan han konverterade, bytte namn och blev imam. Han får ofta sitta i TV med sitt lilla belåtna småleende och behandlas som en stor auktoritet.

Jag såg en gång en intervju med honom, i ett livsåskådningsprogam. Där uttalade han bland annat sin åsikt att homosexualitet är ett brott som bör förbjudas och straffas. Reportern undrade hur han i så fall tyckte att det skulle straffas, men det ville han inte gå in på. Nänä.. Jag kan tänka mig att det i varje fall inte handlade om skyddstillsyn och böter...
Samma man har även uttryckt att det är tveksamt huruvida kvinnor bör tillåtas att ha ett socialt liv utanför hemmet. "Om mannen säger nej, så är det nej."

OK. Homosexualitet är ett brott och bör straffas. Det är tveksamt huruvida kvinnor bör ha rätt till ett socialt liv utanför hemmet.

Skulle någon, inom vilken annan grupp som helst, kunna hysa sådana åsikter och ändå åtnjuta respekt i offentliga sammanhang, ha bibehållen trovärdighet? Skulle inte tro det.

Om en präst inom svenska kyrkan skulle säga något liknande skulle upprördheten vara enorm. Folk skulle begära utträde ur kyrkan på löpande band, journalisterna skulle gå i taket, biskopen skulle uttala sig, nidvisor skulle skrivas...

Om en frikyrkopastor, säg Ulf Ekman från Livets Ord, skulle säga något liknande...ja hjälp vilken mediastorm det skulle bli. Kalla fakta, Uppdrag granskning och Agenda skulle ägna helkvällar åt skandalen. Avhoppare skulle träda fram, församlingen skulle omedelbart sektförklaras och röster om förbud skulle höjas.

Om en företrädare för Kristdemokaterna skulle säga något liknande...oj. Han skulle omedelbart bli utsparkad ur partiet, hans politiska karriär skulle vara stendöd. Och förstås, det skulle bli krigsrubriker, inslag i Kalla fakta etc. Statsministern skulle uttala sig i starkt fördömande ordalag, hela KD skulle vrida sig som maskar, partiet skulle synas och granskas ner till minsta gräsrot, tiden som riksdagsparti var definitivt över.

Men före detta Leif Karlsson, numera imamen Abd el Haqq Kielan, sitter med sitt nöjda småleende i TV-sofforna, behandlas med största respekt, utfrågas som en auktoritet, bidrar till att kraftigt flytta fram ett extremt konservativt prästerskaps positioner. Ingen säger något. Ingen ifrågasätter.

Jag fattar det inte.

Lugn lördag

Är hemma efter stadsrundan och har också hunnit se Sveriges handbollsdamer vinna mot Rumänien och därmed gå till EM-final. Dvs jag tittade bara dom sista två minuterna. Jag blir så nervös när det är viktiga matcher! Ser hellre reprisen, för då kan man i alla fall slappna av.
Det var trevligt på stan. Inte mycket folk alls på gatorna, men desto mer inne i affärerna. Vi hade inget särskilt vi skulle köpa, så vi behövde inte bry oss om trängsel och köer. Fikade på Landings, köpte scampi indienne på Saluhallen. Nu har vi tagit en gin&tonic innan nästa handbollsmatch, den mellan Danmark och Norge. En lugn, mysig lördag so far.

Uteblivet inlägg och laddning för stan

Igår kväll kunde jag inte sova. Varför, jo för att jag låg och tänkte på ett blogginlägg jag vill skriva! Väldigt bra formuleringar kom jag på, och ett långt inlägg blev det. Där i mina tankar. Följden är att jag sov alldeles för länge i morse, och nu hinner jag inte skriva detta långa inlägg. Älskade K. har för en gångs skull en ledig lördag och vi har planerat att gå ner på stan. Titta lite i affärer, ta en fika, mysa i största allmänhet. En drink när vi kommer hem, en match på TV, degande i soffan...en härligt kravlös dag helt enkelt.
Vädret är något som ofta hindrar oss från att göra dom utflykter vi tänkt. Ingen av oss tycker om vinter, man kan nästan säga att vi lider av den. Men ska vi vänta på barmark och varma tider får vi antagligen vänta till april. Det är ändå någotsånär acceptabelt idag. Fyra minusgrader, en och annan yrande flinga...det kunde i och för sig vara bättre. Men också betydligt värre. Så vi har laddat och är nu på väg.

Mitt inlägg skulle handla om prästerskapets ökande makt och mina reflektioner inför det. (Och nej, jag menar inte prästerskapet inom svenska kyrkan.) Men det får bli senare. Vilken cliffhanger, va? :-)

Välskrivning löste knutarna

Jag är så pass gammal så jag har haft välskrivning i skolan, åtminstone dom första åren. Då handlade det alltså inte om att uttrycka sig väl, utan om att skriva snyggt. Dock skulle sådan undervisning ha behövs mycket längre, för redan i dom tidiga tonåren började min handstil se ut som "hopvispade trådar" som en kompis uttryckte det.
Äldre människor, alltså 70+, skriver jättefint; vackra, regelbundna, omsorgsfullt formade bostäver. Påminner om ett hantverk nästan, det finns liksom kärlek och kunnande i det fysiska skrivandet.
Nyss försökte jag mig själv på lite välskrivning, försökte återknyta till dom gamla folkskolekunskaperna. Det kändes inte alls dumt, framför allt är det en intressant upplevelse att skriva så långsamt som man då måste.
Anledningen till mitt försök var att jag hade totalt kört fast i mitt skissande av ett årshoroskop till tidningen VLT. För att roa mig med något började jag imitera en "gammal" handstil. Och det häftiga var att allting lossnade när jag tog mig tid med själva bokstäverna. Orden började flyta igen. Oväntat. Kul knep, jag ska testa det fler gånger.

Filtillägg

Innan jag gör en paus med matbetraktelserna måste jag komplettera min gillar inte-lista. Hur kunde jag glömma hur illa jag tycker om:

Fil och yoghurt.

Fruktyoghurt är ju mer som godis, så det räknar jag förstås inte, men det andra...det syrliga, vita... åh så hemskt det smakar! Men folk äter ju fil titt som tätt, det är ett slags basföda. Och om man ska äta frukost hemma hos någon kan förslaget vara "Vad säger du om fil och flingor?" FIL OCH FLINGOR! RYYS. "Öh, nej, jag äter inte fil" säger jag då och ser förmodligen lika bestört ut som om jag hade blivit erbjuden att frukostera på lätthalstrad njure. "Va? Äter du inte fil? Men hur klarar du dig då?"
Tack bra.

Ändå har jag verkligen försökt lära mig tycka om fil. Seriösa, långvariga försök. Jag har testat att ta bara ta lite grann och blanda med en stor mängd god müsli späckad med härliga frön, nötter, russin och dadlar. Det åt jag en gång om dagen i flera veckors tid. Müslin blev allt godare, men filen kunde jag inte vänja mig vid. Det gick inte. Till slut orkade jag inte hålla på.
Så vad gäller syrade mjölkprodukter är det bara att konstatera: It doesn´t agree with me.

Flingorna yr igen

Jag borde ha gått ut igår kväll, tagit en riktig långpromenad. Då, vid 22-tiden, var det nollgradigt, vindstilla och jättevackert. Inte snöade det heller. Nu har flingorna börjat yra igen. Ah, suck! Av den kompakta gråheten att döma är det mycket som ska komma ner.
Det blir alltså inte så mycket friluftsliv idag heller. Jag ska gå iväg och göra en behandling på em, tar väl en tur till Kvarnen också. Hyacinter ska inhandlas, och kanske en julstjärna också.

Matupplevelser: 3

Yakuniku. På en bra japansk restaurang. Ett jättestort fat med tunt skivad, rå entrecote, ett lika stort fat med tunt skivade råa grönsaker. En stekhäll vid bordet, och så sitter man hur länge som helst och steker kött och grönsaker och doppar i en extremgod sås innan man njutningsfullt slukar tugga efter tugga...oj oj!

Detta har ingen likhet med den kalopsliknande yakuniki man kan få på lunchrestauranger. Detta är en kulinarisk höjdare av stora mått. Älskade K. och jag åt ibland detta på Samuraj i Stockholm, först några sushibitar till förrätt och sedan var det dags för stekhällen! Vi beställde in extra kött, trots att det var ganska rikliga portioner redan från början, det gick inte att sluta äta!

Restaurangen bytte ägare eller nåt efter ett tag, och maten var fortfarande god men inte lika hundraprocentig. Det kan vara alla möjliga faktorer som påverkar yakuniki: att köttet inte är nog tunt skivat, att det saknar fett (då blir det inte lika gott, och man förstår verkligen vad det innebär att fett är smakbärande), att såsen inte är den "äkta" - den ska vara fyllig, lite stark, lite söt och lite, jag vet inte vad det är som gör det, nån magisk ingrediens?
Men när det allt stämmer, då är det en rätt i klass med vilken gourmetmat som helst.

Matupplevelser: 2

Våren 1993 åkte Älskade K och jag till Paris. Jag hade aldrig varit där, aldrig känt mig lockad ens en gång, men K trodde stenhårt på att det var den perfekta staden att åka till. (Och så rätt hon hade.) Vi hade inte känt varandra så länge, och det här var faktiskt första gången vi skulle tillbringa mer än ett dygn tillsammans!

Vi bodde på ett litet oansenligt hotell på vänstra stranden, och första kvällen gick vi ut för att hitta något enkelt att äta. På en gatan stod en karl som sålde, jag vet inte exakt vad det var, men det var nåt gratinerat. Bröd, korv och brunsmält ost ingick. Låter inget vidare. Men det var helt absurt gott! Man tog en tugga och fattade liksom ingenting. Vad var detta, hur var det möjligt, vilka hemliga ingredienser ingick?! Och så var det med precis allt den veckan. Hotellets frukost bestod av baguette med smör och marmelad och en croissant. Godaste frukosten nånsin! Det mousserande vin vi varje eftermiddag köpte i kvartersbutiken - helt suveränt. Alla j-a baguetter och bakverk och crepes och drinkar och middagar...my God! När jag åkte till Paris var jag smal. Efter en vecka hade jag gått upp nästan tre kilo, och den tendensen har fortsatt. Parisveckan ändrade hela mitt förhållningssätt till mat för all framtid. Efteråt åt jag på ett annat sätt, upplevde smaker annorlunda, tuggade annorlunda...allt var bättre. Utom vikten.

Letar julstämning

Se det snöar igen...hm...men det är i alla fall mildare ute. Någon minusgrad bara. Och det är julafton om åtta dagar, hur är det möjligt? Kanske går det in i medvetandet om vi köper en hyacint eller två. Det finns inget doft jag förknippar lika mycket med jul som den. Det skulle vara grandoft då, men det är förstås betydligt bökigare att skapa. Första året när vi flyttade ihop hade vi faktiskt en gran. Älskade K. gick till Vaksala Torg och valde ut en som var riktigt snygg och som hon släpade hem med viss möda. (Men nu har vi skippat trädet, jag tror till och med att K. har gett bort julgransprydnaderna till sin dotter.)
Jag ska också snart göra mitt traditionsenliga mandelmassegodis med romrussin och choklad. Även det kan bidra till stämningen.
Detta är den vintriga men kanske inte direkt vackra utsikten från köksfönstret:

Matupplevelser: 1

För länge sen fanns det en liten Hare Krishna-restaurang i Uppsala. Den låg i S:t Eriks gränd och drevs av en trevlig ung tjej med eteriskt utseende och änglalik utstrålning. Jag jobbade på Carolina då och gick dit en dag för att äta lunch, helt utan förväntningar. Och där serverades en vegetarisk måltid med spännande kryddor, papadams, chutney och en sötsak till efterrätt. Nåt speciellt var det med den maten, för jag blev helt blown away! Som att  själen vidgades och jag skickades iväg en bra bit upp i luften. Jag var upprymd hela dagen och pratade om den fantastiska maten med alla jag träffade. Nästa dag var en lördag, men jag promenerade in till stan (vinter var det också) med ett enda mål i sikte: mer av den indiska maten. Det var inte full lika gott eller omtumlande den där andra gången, men jag blev i alla fall stamkund tills restaurangen stängde kort därefter. Den änglalika tjejen flyttade tyvärr utomlands.

Det är lite speciella regler runt Krishna-mat. Den är vegetarisk förstås men innehåller inte lök eller vitlök. Och så offras den till Krishna innan den serveras. Exakt hur det går till vet jag inte, men jag tror man ställer maten på ett altare eller nåt i den stilen. Var det det som åstadkom den magiska känslan som var på både inre och yttre plan? Jag har ingen aning, men det var en häftig och totalt oväntad upplevelse.

Det indiska köket tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. En vällagad indisk måltid är nog rentav det godaste jag vet. Och det behöver inte alls vara Hare Krishna-mat, även om det ÄR nåt speciellt med den. En kulinarisk totalupplevelse har jag också fått på en restaurang i Nerja i Spanien som hette Balti Towers. (Men även den restaurangen var försvunnen när jag kom dit året därpå.)

Mat jag inte gillar

På tal om mat: jag är inte en sån som äter allt. Det finns mat som jag tvärvägrar, nämligen:

Getost
Grönmögelost
Andra ampra ostar
Inlagd sill (kan dock ätas i nödfall och i mycket små mängder)
Gröna ärter
Kalops
Dillkött
Kokt potatis
Senapssås

Och några andra saker. Lever, pölsa och annan inälvsmat räknar jag inte som möjlig föda ens. Husmanskost överlag är jag inte så förtjust i. Skaldjur kan jag äta om någon hjälper mig att bryta mig in i dem, men skaldjur har ju inte så mycket smak, det är mer en vattenupplevelse.

Jag har en del hemska minnen från matbespisningen i skolan. Förr var man ju tvungen att äta allt, det fanns inga alternativ och det gick inte att tacka nej till en av ingredienserna och äta resten. Gissa om jag mådde dåligt redan en vecka innan det serverades inlagd sill! Kvällen innan kunde jag inte sova, jag var verkligen jätterädd. Och sen var det ett väldigt kämpande, svälja hela bitar och hålla andan samtidigt för att inte känna smaken. Kväljningar gick inte att undvika. Det var kokt ägg till också, och på den tiden tyckte jag inte om det heller (men det gör jag nu!) Och så den förhatliga kokta potatisen. Till slut, nån gång i trean tror jag det var, efter flera års ångest, skrev min mamma ett intyg om att jag inte kunde äta sill. Det var en sån lättnad! Egentligen tycker jag det var det konstigt att servera inlagd sill till små barn. Nu KAN jag peta i mig en bit - om det är öl, nubbe och mycket knäckebröd till. Men helst avstår jag och mumsar hellre i mig en burk sardiner.

Lunch och fika

Idag har jag ätit lunch, vilket inte hör till vanligheterna. Det passar sällan in, eftersom jag inte har en helt vanlig dygnsrytm och därför brukar vara klar med frukosten inte så långt före det klockslag många andra tar lunch. Nja, det var väl lite överdrivet, men ändå. Dock äter jag ändå lunch ibland, t.ex. för att få en anledning att träffa A. (Som förresten bjöd mig på La Fleurs fiskrätt idag - tack). Och då tänker jag alltid på hur bra det känns att äta mat mitt på dagen, och jag bestämmer mig för att göra det oftare. Men därav blir intet.

Fika på stan är också något jag nästan aldrig gör, trots att det är ännu roligare än lunch (fast inte lika nyttigt). Det ser så mysigt och intellektuellt ut när folk sitter på café med datorn framför sig och jobbar koncentrerat medan dom sippar på sitt kaffe. Men kanske gör dom bara statusuppdateringar på Facebook? Eller letar begagnade möbler på Blocket. Nån gång ska jag i alla fall ta med min lilla Mac ut på lokal och se om jag känner mig lika smart och urban som jag tror att man gör.

Lik Liemannen

Riksbanken fortsätter med sina räntehöjningar. Inte kul tycker Älskade K. och jag som har lån på vår lägenhet. När räntan var uppe i drygt 6% år 2008 var det inga glada miner här. Fullt så illa tror jag dock inte att det kommer att bli inom överskådlig tid. Tvärtom, min teori är att fler krascher kommer att sänka västvärldens ekonomi ytterligare. Och då går räntan ner igen. Tyvärr, nån allmän stabilitet tror jag inte på. Illa för samhället.
Men riksbankschefen, räntehöken Stefan Ingves, deltog ju i Nobelmiddagen. Jag fick syn på honom där i TV-rutan och reagerade med nåt slags oväntat, instinktivt obehag. "Huu." Det var som att se Liemannen! Sen blev jag full i skratt över min reaktion.
Ingves gör sitt jobb på det sätt han anser är bäst. Han kan ju ha rätt, även om flera av hans kollegor inte håller med. Han kan också ha fel. Vi får se nästa år.
Värre är det med dom skurkaktiga elbolagen. Banditer på en rövarmarknad. Finns det inte några hemliga dokument eller avlyssnade samtal som Wikileaks kan avslöja?

Laminat billigare än naturkatastrof

Jag fick ett ryck och har nu äntligen handdiskat diverse ömtåliga glas och annat som legat i diskhon skrämmande länge. Försökte sedan få diskbänken fin, men det är svårt. Fläckar och matthet sitter kvar hur jag än torkar och putsar. Vi har nåt slags eklaminat, väldigt inne och poppis tydligen. Jag skulle mycket hellre ha en vanlig, gammaldags, praktisk rostfri bänk. Nu är det plötsligt fult, ingen vill ha det längre. Däremot tycker folk att rostfria "vitvaror" är höjden av köksestetik. Det tycker inte jag.
Hur som helst, jag har undrat om det finns nåt särskilt knep för att rengöra och underhålla laminatskivor. Det kan ju vara dags att reda på det så här efter fem år... Googlade förstås och kom till en sajt som verkade utförlig och seriös. Och med väldigt fackbetonat språk, tyckte jag först, rentav svårförståeligt. Men så krångligt dom skriver, jag fattar ju inte vad dom menar, tänkte jag för mig själv. Så kom jag till slutet av beskrivningen, och där stod det att laminat är "ett billigt alternativ till naturkatastrofer och andra bänkskivan val." Då fattade jag äntligen att något var...liksom fel. Maskinöversättning! Kul!

Ibland när jag behöver ett gott skratt går jag in på den väldigt roliga sajten avigsidan.com  Där finns mycket smått och gott, förutom maskinöversättningar kan man roa sig med särskrivningar, misslyckade tidningsrubriker och allt möjligt. Jag höll på att skratta halvt ihjäl mig åt deras uppdatering den 9 dec. Kolla den om tomtens renar...:-D

Poliser i Stockholm, öl hemma

Yes! Tågen gick i tid, allt flöt perfekt. Stockholm var sig likt, förutom då att det stod poliser lite varstans. Jag tycker det är bra att polisen är synlig, så borde det alltid vara. Och jag undrar: alla dom som nu patrullerar gator och öppna platser, vad gör dom annars?
Sen är det väl ingen som tror att polisen kan hindra terrordåd bara genom att synas. Dom kan inte gärna visitera alla med ryggsäckar... Men kanske kan deras närvaro verka lite avskräckande på "normala" bovar, typ ficktjuvar?

När jag promenerade hem från tåget såg jag hur folk gick in på Katalin, Tilltugg och andra krogar. Det ser alltid så trevligt ut, ombonat och tryggt, inne på alla dessa lokaler där vänner, jobbarkompisar o.d. sitter med sina vin- eller ölglas och pratar. Man umgås på ett annat sätt numera. Även vanliga tisdagkvällar är det fullt med folk ute. Nice. Jag blev så inspirerad så jag öppnade en öl det första jag gjorde när jag kom hem!

Tåg

Jag ska vara i Stockholm 13.30 idag. Tar 11-tåget för att ha marginal, för man kan ju aldrig veta vad som händer - 40-minutersresan kan ta hur lång tid som helst numera. Växelfel, lokfel, signalfel, nedrivna ledningar, vagnbrist, personalbrist, och ja, just det, inställt tåg kan det också vara. Har jag tur så går det som på räls (haha, dåligt!), men för alla eventualiteter tar jag med mig en bok och en fulladdad Ipod. Och väldigt varma kläder om det skulle bli strömlöst och kallt. Nog för att jag alltid har varma kläder så här års.

Det har gått fort utför med SJ. Upphandlingar, uppstyckning i olika verksamhetsområden, vinstkrav - men är inte tågtrafiken samhällsviktig längre? Inget, absolut inget, har blivit bättre. Dom fantasifulla biljettpriserna kan också avskräcka vem som helst. I höstas bokade jag en resa till Göteborg, och under dom tre minuter det tog mig att välja bland olika avgångar ändrades priset två gånger! Åt det dyrare hållet förstås. Dom tre minuterna kostade mig flera hundra kronor. Det är väl inte alls okej.

Hurra för snällhet

Det var härligt att se Svenska hjältar-galan ikväll. Vanligen hoppar jag över alla TV-galor, det har blivit så många så jag har tröttnat. Men den här hamnade jag på av en slump och kunde sen inte slita mig. Vanlig, äkta godhet och snällhet, glada människor, solskenshistorier, tårar av rörelse...underbart.

Snällhet är bra. Även överdriven snällhet som blir till mesighet. Hellre mesig än elak. Hellre tönt än mobbare. Hellre godtrogen än intrigant.

Efterspelet

Efterspelet till bomben har hittills varit exakt som man kunde tro. Ett slags misstrogen men ändå vänlig bestörtning. Hur kan det hända här, vi som är så snälla... Ja, nu hände det ju inte så mycket förstås. Tidningarna försöker ivrigt mjölka ur minsta uns av information runt det hela, och nu börjar det handla alltmer om hur fel det var av Carl Bildt att genast kalla händelsen för en terrorhandling. Men - det VAR ju en terrorhandling. Äpplen och päron blir medvetet sammanblandade, och så smyger man in lite andra frukter här och var, för att rikta uppmärksamhet mot olika håll. Så att inte folk ska bli ARGA. Det var ju ändå bara en vilseförd individ, en galning som det gått snett för. Ministrar, terrorexperter, imamer och Jan Guillou...alla verkar rörande eniga, utom kanske terrorexperterna.

Det finns en tendens i det här landet att vilja urskulda våldsbrott. Det beror alltid på något, den som begår brottet är störd pga samhället/omgivningen/dåliga kamrater etc., och om vi tar bort störningarna blir alla välanpassade och godsinta. På något lurt sätt är det alltid själva Sveriges fel. Fast nej, högerextremistiska våldsbrott urskuldas inte, dom tycks vara genuint ondskefulla. Religiöst eller vänsterextremistiskt våld betraktas på ett helt annat sätt.
Det finns en skevhet i det här, ett slags logiskt missljud. Jag ska tänka vidare på det.

Tröghet

Det finns vissa dagar när det känns som att jag inte kan tänka, kreativiteten är helt borta och allt går trögt utan synbar anledning. Som att det finns ett motstånd i själva luften. Idag är en sådan dag. Undrar hur jag ska bryta det. Genom att ringa dom viktiga samtal som står på min lista? Ja men det går inte, jag kommer inte igenom motståndet. Det går inte att tvinga bort, inte med något bra resultat i alla fall. Att göra enkla rutinsaker fungerar hyfsat däremot, till exempel att sortera kvitton eller ställa böcker i bokstavsordning (eller vilken ordning jag nu väljer). Så ska jag sortera årets kvitton redan nu? Neej...inte just nu, det är verkligen överdrivet ambitiöst. För att inte tala om tråkigt.
Jag tror jag går ut. Luft och ljus är säkert bra. Så kanske jag kan starta om när jag kommer tillbaka.

Drömexplosion

Så var det måndag igen. Och lucia, fast det har jag inte märkt något av. Imorse vaknade jag av att en explosion avbröt min dröm, alltså även explosionen var en dröm, det var två helt olika drömmar som kolliderade. Underligt, jag har aldrig varit med om nåt liknande.
Förr i tiden skrev jag ofta ner mina drömmar. Jag kommer ihåg tidiga, mörka morgnar när jag famlade med papper och penna och försökte få ner alla minnesfragment så fort som möjligt. En gammal "drömbok" har jag fortfarande kvar, den är från 70-talet tror jag. Och extremt intressant är det att läsa i den. Symboliken är i regel kristallklar, trots (eller kanske just därför att) det har gått så lång tid.

Ryser av klimatsmart

Jag blir alltid väldigt skeptisk när allt ska dra åt samma håll, när alla ska tycka lika om allt, vara motståndare till samma saker och omfatta exakt samma ideal. Och när inget annat får komma fram, utan att förlöjligas och/eller bespottas. Det är tendenserna till masshysteri och "välmenande fanatism" jag reagerar på. Svininfluensevaccineringen var ett sånt fenomen, om än i liten skala. Nu såg jag i SvD i dag ett inlägg från en grupp föräldrar vars barn har blivit allvarligt kroniskt sjuka efter vaccineringen. Vem ska ställas till svars för det? Förmodligen går det inte att avkräva ansvar nånstans, och bara att säkerställa sambandet, att bevisa orsak och verkan, kommer väl att ta decennier.
Det finns också ord som jag starkt ogillar för att dom står för just sådana här massrörelser och används så överdrivet ofta och mycket. Det blir en inflationsaktig klyschighet som är svåruthärdlig. Så till exempel får jag rysningar av ordet klimatsmart. Jag skulle inte kunna leva med en person som tjatade om vikten av att vara klimatsmart, alltså jag får rysningar bara jag skriver det!

Förresten så läste jag ytterligare något intressant i dagens tidning: För ca 130 000 år sedan hade vi en mellanistid som var väldigt varm. Elefanter sågs i Danmark och det växte hassel och ek norr om polcirkeln. (Hur forskarna kan veta det begriper jag inte, men dom kan tydligen veta det mesta.) Den mellanistiden varade i 10.000 varma år, sedan kom en istid på 100.000 år. Och nu har vi befunnit oss i en ny mellanistid i ca 10.000 år. Vilket kan innebära att det som kommer härnäst är en ny ISTID, för så brukar det vara: Ca 100.000 års riktig istid växlar med ca 10.000 års mellanistid.
Vad innebär detta för växthuseffekten? Eller tvärtom, vad innebär växthuseffekten för den kommande istiden? Människan kanske inte alls kan påverka det långsiktiga klimatet?
Tänk om klimatskeptikerna har rätt? Det kanske dom inte alls har, men det trista är att det är så förbjudet att ens ställa frågan.

"Oacceptabel" bomb

Jag ser att Reinfeldt har haft presskonferens och kallat för bombdådet för "oacceptabelt". Tja, det var inga stora ord direkt. Ett understatement kan jag tycka, ett nästan skrattretande milt uttryck. En person spränger sig till döds i centrala Stockholm och uppenbarligen var syftet att även döda andra, och ja, statsministern tycker att det är oacceptabelt. Hur högt är det på fördömandeskalan?
Att röka på krogen är oacceptabelt. Eller att tränga sig före i en kö.
Att spränga bomber är däremot en krigshandling.
Å andra sidan, vad ska han säga? Han vill inte bidra till att skapa ytterligare aggressioner och rädsla. Frågan är bara hur det ska kunna undvikas. Sprängningar brukar leda till en viss upprördhet, om man säger så. Det nog är dessutom ett av terroristernas syften; att bidra till polarisering och hat.
Men jag tycker ändå att R. kan vara skarpare i sina uttalanden. I vissa lägen är han väldigt mjäkig.

Minusgrader och sol - en elak kombination

Jag har precis varit ute och postat böcker och horoskop. Sen tänkte jag gå till min lokal och hämta hem lite småprylar, men det blev direkt hem efter brevlådan. Det är för kallt ute! Tio minusgrader och sol, dessutom en obehaglig isvind. Bland det värsta väder jag vet, för jag tycker inte alls om kombinationen kyla och sol. Är det kallt ska det vara mulet, då känns vädret mjukare och mer ombonat! Kyla och sol är nästan hånfullt och elakt. Alltså jag vet ju att många tycker att det är så oerhört vackert, och det är det väl också - men det räcker inte! Vackert räcker inte alls! Min hjärna uppfattar den gula solen och den blå himlen, och kopplar genast detta till sommar! När sen kylan tränger genom märg och ben blir jag liksom förorättad. Lurad. Jag vet inte när denna felkoppling har skett, men det är väldigt länge sen.

Reflektioner över bombdåd

Så har även Sverige drabbats av bombdåd, om än taffligt utfört. Så länge bombarna bara har ihjäl sig själva är det väl bra, men dessvärre kommer det väl mer. Nu ska det bli intressant att se om pressen och vänstern bagatelliserar detta eller som vanligt får det till att det svenska samhället har sig självt att skylla. Märkligt nog tycks det finnas normalt intelligenta debattörer som verkligen anser att en skämtteckning rättfärdigar krig.
Själv blir jag lite illamående, dels över att det sprängs bomber och dels över den alltmer krympande tanke- och yttrandesfären.

Juleljus

Nu är det kolmörkt ute, och klockan är bara 15.40. Men det är trevligt att titta ut på alla balkonger och fönster där julstjärnor, adventsstakar och ljusslingor lyser upp. Det är baske mig en skyldighet att bidra till decembermyset på det sättet. Vissa vill dra ner på (eller rentav förbjuda) juleljuspyntandet. Suck. Men det verkar inte vara så många som bryr sig om det, som tur är. Så här ser det ut när jag tittar ut över gården:

Vill ha containerkulturen tillbaka

Varför finns det inga containrar längre? Som det var förr, när dom stod lite varstans. Man kunde slänga gamla möbler där, och sen kom det folk och "fyndade", tog hand om grejer, fixade till dom och använde dom till nåt bra. Ett perfekt system. Numera måste man åka till Återvinningen med minsta pinne, och det gör man ju inte, särskilt inte utan bil. Jag förstår inte hur det är tänkt egentligen. (Det finns ju också människor som har flera mil till närmaste "tipp".) Om återvinning, källsortering etc. är så viktigt borde man väl underlätta det så långt det går. En annan sak också är ju alla trasiga elprylar som dom flesta har nerstuffade i lådor. Gamla hårtorkar, strykjärn, eldrivna leksaker osv. Vem sätter sig på bussen ut till nåt industriområde för att kasta en hårtork? Det kanske många gör, fast jag tvivlar. Om det fanns lämna-in-ställen i varje kvarter skulle återvinningen bli så gott som hundraprocentig, det är jag säker på.
Jag kommer att få en del småmöbler över när jag flyttar ut från min lokal, och det skulle vara så himla bra att kunna släpa dom till en container.

Dessutom vill jag ge bort ett skrivbord som är för bra för att slängas. Har redan hört mig för på facebook, men gör det nu här också: Jag har ett litet skrivbord från 30-talet, med två lådor, två inbyggda skåp samt några hyllplan. Lite slitet men väldigt mysigt. I björk. Jättetungt. Vill nån ta hand om det, så kom och hämta! Annars kanske jag kan ringa Myrorna, kom jag på nu. Eller Emmaus. Bordet måste bort innan årsskiftet.

Grå lördag

Lördag igen. Just den här lördagen känns lugn och stillsam, liksom gråaktig. Inte bara vädret är gråaktigt utan själva stämningen. På ett helt okej sätt. Och på tal om grå, det var just vad jag kände mig igår när jag tittade på Nobelfesten med alla glittrande ädelstenar, stiliga klädkreationer och eleganta håruppsättningar. Jag kände mig rentav luggsliten och maläten där jag satt i mina träningsmyskläder!

Någon rörmokare verkar i alla fall inte behövas. Alla avlopp fungerar som dom ska idag.

Kluck, blurr, bloink

Jag förstärkte fredagskänslan med en god middag. Lammfärsbiffar med god sås och massor av grönsaker. Kändes gi-nyttigt, fast sen åt jag ju några chokladbitar förstås. Snygg mat i alla fall.

Sen tänkte jag se Nobelmiddagen och få lite stänk av glamour. När jag sköljde ur stekpannan hörde jag hur det kluckade inne i badrummet, i toalettstolen! Kluck, blurr, bloink lät det. Jag spolade mer vatten i kökskranen och samma toalettreaktion hördes. Kluck, blurr, bloink. Nobelglansen kunde jag då inte ta till mig, utan jag fick ringa brf:s ordförande (så skönt att det inte är jag!). Avloppsproblem har drabbat flera i huset, och hans tips var att hälla i hinkar med vatten på diverse ställen. Så det gjorde jag, och det verkar hjälpa. Hoppas det håller i sig. Akut rörmokare på helgen är inget man längtar efter.

Börjat packa

Nu har jag kommit hem efter att ha gjort en healingbehandling. Hade med mig en tom jullåda som jag packade ner lite prylar i, inför flytten som ju närmar sig med stormsteg. Jag har hyrt rummet i tre år, så lite vemodigt är det. Men förhoppninsgvis dyker nåt ännu bättre upp, och om det inte gör  det och jag måste jobba hemma ett tag, då sparar jag i alla fall pengar. Den där amerikanska kvinnan som är så arg på positivt tänkande (hon har skrivit en bok där hon skyller hela den amerikanska finanskrisen på det) skulle kanske inte gilla mig... Men - att tänka positivt är något man måste göra med förstånd, annars blir det bara dumt. Kanske är det det hon menar? Jag får ta och läsa boken.
Det är skönt att det är fredag, även om det inte är så stor skillnad på dagarna för mig. Jag kan ta mig ledigt en tisdag och jobba en söndag, och ofta har jag mycket tid över. (Därav denna blogg. Hur människor hinner både arbeta heltid och skriva jättelånga blogginlägg förstår jag inte. Många har ju dessutom barn som ska tas om hand. Det visar att tiden är tänjbar, åtminstone till en viss gräns.)

Från mediafri till internetberoende

Under ett antal år i slutet av 70-talet höll jag mig ifrån media. Jag hade ingen TV, lyssnade inte på radio, läste ytterst sällan dagstidningar. Politiska diskussioner, skatter och räntor, banker och företag, viktiga debatter och rent käbbel fanns inte i min värld. Jag tror inte ens att jag röstade, kanske möjligen blankt då.
Det här kanske låter helt världsfrånvänt, men jag tror det var rätt bra också. Jag tänkte självständigt och behövde inte hela tiden värja mig mot eller ta ställning till journalisters åsikter. Då var ju ändå det intellektuella och politiska klimatet helt annorlunda än idag, inte alls lika extremt och vulgariserat. Ja, kravet på politiskt korrekthet var förstås starkt även då, fast det hade en annan form. Jag ändrar mig genast, det var extremt. Men det fanns inte samma ständiga mediabrus och aggressiva journalistisk.
Nu är jag internetberoende och mediadränkt, som de flesta andra. Det är mycket som är dåligt med det. Fast jag älskar internet.
Hur som helst, journalister har alldeles för mycket makt. Det finns många människor som uttrycker sina åsikter med väldig hetta, fast vad de egentligen gör är att nästan ordagrant upprepa något som stått i Aftonbladet. Det känns lite trist. Det är kul att diskutera när man slipper färdiga mallar, annars är det bara jobbigt.

Vinprenumeration

Nu har jag gjort det, beställt vin på nätet! Det gick bara inte stå emot. Så nu får jag fyra gånger om året hem sex flaskor vin, det var den minsta varianten som gick att beställa. Roligt, roligt känns det. Och det är inte mer än man kan dricka upp. (I själva verket är det mycket mindre.) Däremot är det betydligt dyrare viner är jag normalt köper, så egentligen undrar jag vad jag håller på med. Dvs jag undrade tills jag kom på det: Jag shoppar. Detta är mitt istället-för handväskor och märkeskläder.:-)
Den firma jag fastnade för heter the Australian Wine Company (har viner från hela världen) och verkar ha bra service. Eller vad sägs om detta: När jag precis hade fyllt i mina uppgifter och skulle skicka iväg själva beställningen, ringde en kille från deras kundtjänst och frågade om jag hade några frågor och om han kunde hjälpa till med något! Då hade jag alltså registrerat mig som kund för två minuter sedan!

Oförklarlig förväntan

Jag känner mig ofta förväntansfull, som att något väldigt roligt snart kommer att hända. Och då menar jag inte normalt roliga saker utan sådant som innebär ett verkligt lyft. Typ att få ett fantastiskt erbjudande eller något liknande, där drömmar blir sanna och allt går i lås. Och det är inte så att jag har något på gång, det är bara en känsla.
Man kan ju tänka att den känslan finns där för att det verkligen ligger något i luften. Kanske blir det en intressant utveckling beroende på initiativ och planering och agerande som snart måste ge resultat, så att förväntan är nästan realistisk. Men så kan jag inte påstå att det är. Jag har haft "snart blir allt extrembra"-känslan i flera år, och inget omstörtande har hänt, av vare sig positiv eller negativ art.
Å andra sidan, vad är några år sett ur ett kosmiskt perspektiv? Ingenting. Snart kanske det verkligen händer något alldeles underbart. Om det inte gör det, så är det i alla fall härligt att gå omkring och vänta på det.

Böter för kommunen

Jag ser att Uppsala kommun ska få böta 300.000:- för att man inte i tid har försett två funktionshindrade personer med insatser (= bostäder och "särskilt stöd") de har rätt till. Min tanke är då: kommunen får böta, pengar försvinner - leder inte det till att det blir ännu svårare att ordna fram resurser till bland annat funktionshindrade?
Sånt kan jag verkligen undra över.
Jag kan faktiskt förstå att det inte alltid går att med tre månaders varsel fixa fram en anpassad bostad och den övriga hjälp som behövs. Det är nästan konstigare om det alltid skulle fungera. Men tre månader är tydligen så lång tid får ta, om UNT:s artikel stämmer.
Bötespengarna går till staten, by the way.

Julpyntande

Idag har Älskade K och jag intensifierat julpyntandet. Två lådor har hämtats från källaren, och tomtar står nu överallt. Det såg kaotiskt ut i början, när vi bara ställde upp saker på dom rena bordsytor som fanns, men nu är det mysigt. Men så otroligt många grejer man har! (Har inte ens räknat ljusstakarna t.e.x.) I och för sig är det inte konstigt, för vi flyttade ihop sent i livet och hade varsin uppsättning av precis allt.
Riktigt som förr är det dock inte, trots stjärnor och dukar och ljus och femtio tomtevarianter. Då, när man kände julstämning och spelade Hosianna redan på första advent.
Förutsättningarna är ju annars goda just nu med tanke på snön och kylan som gör luften alldeles gnistrande. Men jag kommer faktiskt inte ihåg när jag kände äkta julstämning senast. Det kan vara 10 år sen. Numera brukar den glimta till på själva julafton, och man får väl vara glad för att den i alla fall finns då.

Obs detta är inte slutresultatet, detta är början av uppackningen!

Förbjudet margarinberöm

Mer finns det att förvånas över. Till exempel att Charlotte Perelli har blivit anmäld av "Sveriges konsumenter i samverkan" för att hon i sin blogg har skrivit positivt om margarinet Floras nya förpackning. Det anses vara brott mot marknadsföringslagen, och ordförande i Konsumentorganisationen säger sig vara övertygad om att hon får betalt för att uttala sig positivt! Ja, så nu vill man att Konsumenterket ska utreda detta allvarliga fall. Men vad f-n! Skattepengar säger jag bara, skattepengar!

AB har "förgäves sökt" Perelli (och även P. Wahlgren som blivit anmäld för att hon skriver att hon använder Milda), men de gömmer sig förstås, ängsliga för vad de hemska brotten ska få för konsekvenser...
Får inte en kändis berömma en förpackning? Får andra göra det? Jag skulle sätta en slant på att Charlotte Perelli gillar Floras fina ask bara så där, utan att företaget alls har kontaktat henne med frestande sedelbuntar. För det låter väl extremt långsökt?

Stearinljus i frysen

Det är alltid kul att läsa dom praktiska tipsen i veckotidningar, det finns oftast en sida där läsarna får skicka in sina bästa tips med chans att vinna en trisslott eller nåt liknande. Jonas Gardell hade en oförglömlig monolog i en av sina shower, där han ordagrant citerade ett urval av läsarbidrag i Allers (tror jag det var). Bäst var det om hockeklubborna: alltså hur man håller ordning i garaget genom att förvara hockeyklubbor i gamla avloppsrör!
Men många tips är jättebra, om man bara lyckas komma ihåg dom. I senaste numret av Året Runt finns ett som är, bra vet jag inte men i alla fall intressant: Stearinljus brinner längre om man sätter en dem en stund i frysen först.  Som sagt, intressant. Värt att pröva kanske, för det är väl trevligt om ljusen räcker länge. men jag undrar vem som prövade detta först. Vem kom på idén att sätta in stearinljus i frysen, och framför allt: varför??

Husliga brister

Det är svårt att få något gjort på kvällarna. Kanske har det med mörkret att göra. Dagtid är jag effektiv, men eftersom jag sover ganska länge blir dagarna, alltså den ljusa delen av dagarna, korta. Efter klockan 15, ja då är det i princip natt, och det är inte direkt aktivitetsbefrämjande. Här hemma finns det nu en del att ta tag i, husliga saker som gäller grus och damm på golven, glas som ska handdiskas, sommartäcken som ska stoppas undan på besvärligt belägna hyllor och diverse liknande små bagateller. Jag fattar inte varför jag inte bara gör det!
Imorgon är Älskade K. ledig, och då ska vi hämta resterande jullådor från källarförrådet. Och då, när tomtar i mängder ska placeras ut, kan man ju passa på att fixa det andra också.
Jag inser att vissa av mina bekanta putsar fönster och därefter hänger upp julgardiner! Imponerande. Nu har vi inga julgardiner, men om vi hade det skulle dom nog få hänga oputsat...

Byte av lokal, förhoppningsvis

Jag har precis kommit hem från min hyrda lokal på St Olofsgatan, där jag har gjort en behandling med Reconnective healing. Det kändes väldigt bra som alltid, det är fantastiskt att få arbeta med en sån metod. Men jag undrar hur det blir efter nyår, för jag har sagt upp mitt fina rum. Det var inget annat att göra eftersom dom höjer hyran med 20%.
Jag kan göra rätt mycket jobb hemma, det som handlar om skrivande framför allt, men att ta hem klienter och fälla upp behandlingsbänken i vardagsrummet är inte optimalt för att uttrycka det lindrigt. Så jag måste skaffa ett ställe. Har ett på gång, mer ett traditionellt kontor men där jag ändå skulle kunna ta emot folk, men det är osäkert hur det blir. Grejen är att jag måste ju flytta ut mina saker innan årsskiftet. Ska försöka få Myrorna att hämta en del möbler som jag ändå inte vill ha, och några saker får vi tränga in i källarförrådet, om det nu inte ordnar sig i god tid med ny lokal. Sen är det en massa smågrejer som jag kanske kan bära hem i påsar. Några påsar om dagen så borde jag hinna. Lite bökigt är det ändå. Inser att jag nog får ligga på lite med det här eventuella nya kontorsrummet. Så jag i alla fall vet vad jag ska ställa in mig på.

Just nu är jag i alla fall nöjd med dagen, den har varit bra hittills. Ska ta mig ledigt nu, kanske läsa vidare i Kajsa Ingemarssons bok. Jag tycker fortfarande att den är dåligt skriven men vill i alla fall veta hur det går. (Fast jag anar det förstås.)

Bildt som hund

Jag gillar Carl Bildt mer och mer. Hur han är som politiker har jag väl ingen jättekoll på, men hans humor är bra. Här har ABExpr försökt dra stora växlar på att amerikanska diplomater har liknat Bildt vid en mellanstor hund som tror sig vara en stor hund. Det är ju rätt kul egentligen, och sant känns det också. "Bildt hånas" skriver ABExpr (och jag avskyr avskyr avskyr den användningen av ordet), men själv kommenterar han med sin torra glimt att "jag är ingen pudel i alla fall." Well said. En av dom få upplyftande saker jag läste i Svenskan idag.

Alla dessa viner

Jag tycker om vin, särskilt rött vin. Nu finns det plötsligt en massa sajter på nätet där man kan beställa vin och få det hemkört dessutom. Lagligt numera, eftersom svensk skatt och tull betalas. Jag blir helt galet frestad när jag klickar runt och ser alla erbjudanden om "nyårslådor" och "maffiga rödvinslådor" och prenumerationer på olika viner. Prenumerationer, bara en sån sak. Kanske slår jag till på det. Men hur ska det funka, alltså hur ska man hinna dricka alla dessa viner? DÄR är problemet. Älskade K. är ingen vindrickare annat än vid sällsynta tillfällen. Visst kan hon ta ett glas vin ibland, men hon är liksom inte intresserad, inte som jag som älskar att läsa om vin och ibland rentav väljer mat utifrån vinet. Hade jag varit säg 20 år yngre hade jag utbildat mig till sommelier.
Men hur kul vore det inte att ett antal gånger om året få hem en låda med särskilt utvalda drycker som man kan prova och bedöma och testa till olika sorters mat? Väldigt, väldigt kul. Jag surfar vidare och fortsätter att frestas. Jag undrar om det inte handlar om rent habegär?
En riktig vinkällare skulle man ha!

Stadspromenad

Är hemma efter en liten stadspromenad. Gick till Landings och köpte mitt favoritbröd: Valnötssur. Inget vidare namn faktiskt, men brödet är desto godare. (Jag säger bara "valnötsbröd" till expediten, för jag vill inte köpa nåt som heter "sur"...) Sen blev det Indiska, där jag inhandlade några juligt röda textilier innan den vedervärdiga musiken fick mig att fly ut ur affären. Jullåtar i technoversion - ofattbart vidrigt och fruktansvärt!
Bättre musik var det på Stora torget, där två utländska män/gatumusikanter spelade gladjazz på dragspel och trumpet. Och dom kunde verkligen spela, det var en fröjd att lyssna på. Jag lämnade en peng i deras låda.
Det är fortfarande milt ute, egentligen perfekt vinterväder. Men dom har börjat salta lite här och var, både på vägar och trottoarer, så istället för att försiktigt gå på vit snö får man pulsa i brunsmutsig sörja. Inte lika vackert längre.

Otrohetsgen

Forskare har hittat en "otrohetsgen" stod det i nätkvällstidningen idag. DRD4 heter den och återfinns hos människor som är notoriskt otrogna. Det låter rimligt, tycker jag. Folk har ju alltid i alla tider varit otrogna, även i samhällen där man blir stenad (eller avrättad på andra sätt) om det upptäcks. Hur kan man  ens få för sig att ta en sån risk, det har jag alltid undrat. Och även mindre extrema konsekvenser, typ de som finns i vårt "upplysta" samhälle, kan ju vara ödesdigra. Skrik och gråt, gräl och våld, skuld och fördömande,  kärlek vänds till hat på nolltid, familjer splittras, hem säljs, barn hamnar i kläm mellan föräldrar som plötsligt hatar varandra. Disaster, depression, the end of life as we know it... Varför? JAG HAR ALDRIG FATTAT DET! (Och, OBS - jag har inte denna gen!)
Vissa håller sig till en partner, andra kan inte det, även om de bestämmer sig och förmodligen från början tror att de ska kunna hålla sig till rätt säng. Vad spelar det för roll? Hur kan ett sexuellt "felsteg" få förstöra livet för många människor?
Jag har aldrig känt att otrohet har med moral att göra, utan att det handlar om något annat. Den franska lösningen har alltid förefallit sympatisk: folk har älskare och älskarinnor, i vissa fall helt öppet, och det finns en relativt utbredd acceptans för det. C´est la vie...sån är människan. Det som sker är en sak, vad man gör det till är en annan.
Som sagt, jag talar inte i egen sak, för själv är jag väldigt monogam. Det kanske också beror på nån gen?

Mycket sött

Det var lika trevligt som vanligt hos H&T. Dom hade gjort sin fantastiska saffranskaka + tårta med bland annat vit chokladmousse. Nån hemgjord ischokladbit slank också ner, och så en vanlig pralin på det... Gott, gott och sött, sött.  Sen var det bra att äta riktig mat när vi kom hem. Det blev en enkel pastarätt igen.
På H&T:s tillställningar träffar vi alltid människor som vi annars inte ser så ofta, det blir en eller två gånger om året i samband med glögg eller Valborg eller nåt annat liknande evenemang. Några jättedjupa samtal blir det sällan, men däremot glada återseenden och en känsla av att vi faktiskt är goda vänner även om kontakterna är infrekventa. Jag gillar sånt. Det är enkelt och okomplicerat.

Imorgon är det måndag. Det blir en sockerfri dag för min del, så inte vikten börjar sticka iväg. Planen annars är att jag ska jobba några timmar och sen gå ner en vända på stan. Hoppas vädret blir som idag, det var helt underbart när vi gick hem. Nollgradigt! Bara en sån sak. Men fortfarande vitt och snövackert med glimrande små flingor i luften.

Dags för glögg

Minsann, idag gick det bra att jobba. Bara några småkorrigeringar kvar att göra.
Snart ska Älskade K. och jag gå iväg till H&T på glöggbjudning. Roligt. Dom brukar generöst duka upp både det ena och det andra, det är tänd brasa och trevligt mingel av folk vi annars inte träffar så ofta.

När jag var yngre drack jag mycket mer glögg än jag gör nu. Jag gjorde egen till och med: kanel, pomerans m.fl. kryddor fick dra nån vecka i sprit, och sedan silade jag bort kryddorna och tillsatte vin och socker. Det blev en stark, väldigt god glögg som inte var särskilt söt. Just det söta har jag svårt för i kombination med alkohol. Det blir så väldigt sliskigt. Jag gillar godis men inte i flytande form. Så numera blir det inte så mycket glöggdrickande. Jag har faktiskt flera oöppnade flaskor från olika år, jag köper på Systemet och tror att vi ska sitta på advent eller julafton och dricka varm glögg, men så blir det aldrig.
Idag kommer det att vara jättegott och mysigt och stämningsskapande, men sen blir det nog ingen mer gång. Om inte... jag har faktiskt köpt Årets glögg med smak av saffran, och kanske kanske testar vi den endera dagen. Eller ska jag hellre ta den likaså oöppnade glöggen med hjortronsmak från 2005? Hur länge håller sånt egentligen?

Goda nyheter och varmare

Idag kom det däremot goda nyheter från en kompis vars arbetssituation har ordnat sig på ett förträffligt sätt. Sånt blir man glad av. Vi ska fira med champagne kom vi överens om, och då man blir man ju ännu gladare!
Det är varmare ute också, även det är upplyftande. Nu känns -3 som rena värmeböljan. Fast jag skulle helst ha barmark och gröna gräsmattor förstås. Utom på julafton, då kan stora flingor sakta och stämningsfullt få singla ner.

Maktlöshet

Fick höra jobbiga nyheter från en tämligen avlägsen bekant. Vi har inte träffats många gånger och bor inte i samma del av landet, men jag gillar henne och blev nu ganska orolig. Människor hamnar i, eller försätter sig i, svåra situationer, en felbedömning kan göra att hela livet hotar att rämna. Man får veta det men kan inte göra något. Jag vet inte ens varför jag ska sitta och älta det, det tar bara energi och jag är ändå helt maktlös i sammanhanget. Maktlöshet är ingen bra känsla.

Trögt att jobba

Åhh, varför jobbar jag inte?!? Jag ska ju bli klar med Free-horoskopet idag, var det tänkt. Förutsättningarna är goda - Älskade K. är i Stockholm och träffar sin dotter och sin mamma, det är för kallt för att gå ut, jag har inga plikter typ städning som hänger över mig. En egen, tom dag, jag borde kunna koncentrera mig. Istället surfar jag planlöst mellan olika bloggar, halvkollar på en fotbollsmatch Arsenal-Fulham, skriver en rad då och då istället för att bara sätta mig ner och göra alltihop rakt av.

Men vad jag ändå har märkt under åren, är att jag har bra tajming. Om jag borde jobba men inte gör det , då betyder det att det inte heller är nödvändigt. Obs, detta är inget önsketänkande utan helt sant! När jag måste, när det brinner i knutarna och jag riskerar att t.ex. missa en lämning, då blir jag plötsligt hur snabb och effektiv som helst och allt blir alltid klart i tid. Klassiskt.

Men det vore skönt att nån gång få undan ett jobb i förväg, att inte invänta sista minuten-känslan och bränna på med den akutenergi man får då. I såna akutlägen brukar jag se mig själv utifrån, hur jag beslutsamt tar tag i vad det nu är som måste bli klart till en viss tid, och samtidigt tänker jag "Oj, nu börjar jag arbeta. Och jag fortsätter, värst vad jag håller på, jaha, det är tydligen bråttom." Förr, innan internet fanns var jag expert på att pricka in brevlådetömningen. Om jag hade jobbat i en vecka med t.ex. en lång artikel och jag visste att den måste läggas på lådan som tömdes kl. 16.00 på söndag, då stod jag där rätt nöjd och la på kuvertet 15.50. Och jag visste alltid exakt hur mycket jag måste jobba varje dag för att vara klar före kl. 16 på söndag.  Efter att det hade hänt ett antal gånger förstod jag det här med inbyggd tajming.
Så, eftersom det går trögt idag hinner jag säkert göra resten imorgon. Hur det nu ska gå till, för imorgon blir det både julpyntande och glöggbjudning.

Godis

Mmm, jag har kokat en laddning nötchokladkola av sällsamt läckert slag. Det är min farmors handskrivna recept som jag såg till att lägga vantarna på för väldigt länge sen. När jag och mina syskon var små kallade vi den för Farmors knäck, för hon gjorde den alltid till jul.
Knäck förresten, det är inte många som gör riktigt god knäck, trots att det är så enkelt. Oftast är den alldeles för lös, och då, när den inte har kokat nog länge, kommer inte smaken fram som den ska. Det blir bara en söt slibbig massa. Folk har nog blivit lurade av recept där det står om "kulprovet": när man häller några av droppar av smeten i kallt vatten och då kan forma en kula, så är knäcken klar att hälla upp i formar. Så är det inte! Man måste koka längre.
Men "Farmors knäck" i alla fall, den innehåller socker, sirap, grädde, smör, choklad och hasselnötter. Mycket av allt. Då förstår ni hur otroligt god den är...

Om böcker

När jag var 18 år hade jag två favoritböcker:
Brott och straff av Dostojevskij
Blecktrumman av Günther Grass

Nu gillar jag Marian Keyes och annan irländsk chiclit. Så kan det gå.
Dom irländska gladböckerna är kanske inte så intellektuellt högtstående, men dom är alltid väldigt välskrivna. Något man sällan kan säga om svenska böcker i samma lättsamma genre, och inte om svenska deckare heller. Igår läste jag första kapitlen i Kajsa Ingemarssons "Bara vanligt vatten", och det var ganska taffligt. Uppstyltat, uppsatsaktigt. Hoppas den tar sig. Jag tycker också att GW Persson hade rätt när han jämförde Camilla Läckbergs stilistiska nivå med Min Häst.
Språket blir mindre och mindre viktigt. Synd tycker jag. Nån som skriver bra är i alla fall Maria Ernestam. Varför ligger inte hon på bestsellerlistorna? "Caipirinha med döden" är helt suverän!

Nu är det lättare att kommentera

Äntligen har jag fattat vilka inställningar jag ska göra för att underlätta kommentarer. Man kan nu kommentera som "Anonym", eller skriva bara sitt förnamn eller vad man vill. Jag tyckte väl det var lite konstigt att man var tvungen att ha en webbadress för att posta en kommentar....

Lugn dag

Ja, det här var en lugn dag må jag säga. Förutom två turer till Laserkliniken då. I övrigt lite städning, bland annat av mitt skrivbord (äntligen). La därefter några pusselbitar. Lagade mat, en jättegod pastarätt som jag själv har hittat på: spenat, vitlök, soltorkade tomater, parmesan och valnötter. Helt suveränt gott. Älskade K. jobbade till 21, så det blev en egen fredagsmiddag. Bläddrade lite i diverse tidningar. Satt lite vid datorn. Började titta på ett dåligt avsnitt av Kommissarie Morse men gav upp efter ett tag. Och nu sitter jag här. Vid datorn igen. Ska snart koppla ner och koppla av (fast kan jag bli mer avkopplad?) med Kajsa Ingemarssons senaste bok. Det blir lagom lättsmält.
Egentligen borde jag ha jobbat idag, med ett horoskop till tidningen Free som ska vara klart på måndag. Det får jag göra imorgon istället.

Trevligt på Laserkliniken

Laserkliniken i Uppsala är ett väldigt bra ställe. Idag har jag varit där och fått behandling för en solskada (döda celler = röd, fnasig fläck i pannan). Skrapning, kräm, plåster, sen dit tre timmar senare för ljusbehandling och mer plåster. Låter inte så roligt kanske, men det jag trivs där! Dom som jobbar på Laserkliniken är himla trevliga, det är en så välkomnande, varm och personlig stämning. Nästan så jag ser fram emot att gå efterkoll i mellandagarna.
Ett annat ställe med otippat hög mysfaktor är/var Folktandvården på Ekerö. Jag gick där under dom nästan sju år jag bodde därute, och jag måste upprepa mig och använda ordet trevlig igen. Det var nästan kul att gå till tandläkaren på den tiden.

Idag höjdes humöret ännu mer när en kvinna från Falun som satt i L-klinikens väntrum och förvirrat bläddrade i telefonkatalogens stadskartor frågade om jag möjligtvis visste var Portalgatan ligger. "Javisst, jag bor där." Så henne kunde jag enkelt hjälpa. Vi skulle liksom åt samma håll. Ett litet oansenligt men ändock upplyftande vardagsguldkorn.

Unik upptäckt

Braskande rubrik på Aftonbladets nät-förstasida: "NASA har hittat unik varelse".
Ja, genast kollade jag ju upp det och väntade mig nåt spännande om aliens eller sjöodjur eller kanske en yeti. Så handlar det om en bakterie, en f-ing mikrob! "Varelse". Okej, en livsform är det ju, och den kan livnära sig på arsenik, vilket inga andra livsformer på jorden kan. Detta innebär att det kan finnas liv på andra ställen i universum, även om våra normala livsbetingelser saknas. Jaha, men har inte forskarna fattat det tidigare? Att det som gäller på jorden inte är allmängiltigt för hela universum. Borde väl minsta barn ana sig till.

Mitt skrivbord

Jag har ett projekt. Måste städa skrivbordet. Ska nu försöka lägga in en bild av nämnda skrivbord här på bloggen. Det är inte bra att det ser ut så, men så blir det dom perioder när jag har mycket jobb. Jag är liksom inne i ett slags jobbfrenesi, och sen när det börjar lugna sig tittar jag mig omkring och tänker "va, var är jag, vad hemskt det ser ut!" Så nu ska jag ta tag i det. Eller kanske imorgon. I alla fall har jag köpt en exklusiv chokladkaka som jag sedan ska belöna mig med. En med citron och havssalt. Kan inte vara annat än gott.
OK, bilden kom ovanför inlägget. Ja, det spelar väl ingen större roll.

Ensam på julafton. Eller inte.

Idag blev jag bortbjuden på julafton. Blev glad, eftersom jag vet att det blir trevligt sällskap, och inte är det långt hemifrån heller. Älskade K. jobbar hela helgen, till 21 på kvällarna, så jag tänkte vara ensam på julafton. Det har jag varit många gånger - och det är helt okej. Det råder en speciell, fridfull stämning den dagen, och den känner man starkt när man sitter för sig själv i sitt förhoppningsvis rena, städade hem och läser, tittar lite på TV och äter goda saker.
Jag tycker om att vara ensam. (Ofrivillig ensamhet är naturligtvis hemsk, särskilt en dag där gamman och gemenskap och familjemys står i centrum.)
Mitt lilla ensliga drag har jag nog ärvt av min mamma, nu 84 år. Jag pratade med henne i telefon häromdagen, och hon berättade att hon som vanligt är bjuden till en av mina bröder på julafton. Där brukar även övriga syskon (utom jag, jag åker inte upp till Luleå utan brukar stanna i Uppsala) med barn och diverse annan ingift eller på andra sätt relaterad släkt fira med enorma mängder mat, dryck och julklappar. Varje år ojar sig min mamma över att det nog blir för mycket för henne och att hon gärna skulle vara hemma istället. "Jag stannar nog inte så länge, det orkar jag inte. Det blir väl ett par timmar, sen tar jag en taxi hem." Och sen stannar hon till midnatt, äter och dricker och stortrivs. Och pratar länge om hur roligt det var.
Men ändå, när hon säger "Jag har ju aldrig fått vara ensam nån jul", gör hon det verkligt längtansfullt. Med äkta saknad.
Kanske har det med det norrbottniska att göra, jag vet inte. Vissa tror inte riktigt att hon menar vad hon säger, men det gör jag för jag skulle känna precis likadant om jag hade haft fyra barn och alltid folk omkring mig. Mina ensamma jular (det är ganska många) har alltid känts som en lyx, eftersom de har varit självvalda. Det är ovanligt har jag förstått. Men i år är jag i alla fall bjuden på julmys hos C. och det ska bli hur kul som helst.