måndag 31 oktober 2011

Promenad till nya skor


Det gick trögt att jobba idag, jättetrögt. Ute var det soligt, milt och vackert, så jag tänkte att jag avbryter för en promenad. Så himla skönt att då faktiskt kunna göra det! Jag hade ett viktigt ärende också, kom jag på när jag hade avklarat ett ärende till soprummet och funderade på vart jag skulle gå härnäst. Skor!

Mina joggingskor, dom enda skor jag har kunnat ha under en väldigt lång tid, har gjort sitt. Jag har trampat helt snett för att undvika knölsmärta, och nu när jag ska försöka gå som vanligt är det omöjligt eftersom själva skon är så nernött. Inte bra. Alltså styrde jag kosan mot Gå- och löpkliniken på Väderkvarnsgatan. Dom har kunnig och engagerad personal, särskilt en tjej som heter Lotta, och en hel del att välja bland.


En vägg full med skomodeller plus att dom har andra, mer udda sorter på lagret.
Jag kan förstås inte ha så särskilt många modeller. Särskilt inte nu. Föutom svullnad på ena foten och hallux på den andra, har jag också rätt tjocka inläggssulor. Så jag fick prova några olika skor, varav ingen funkade. En del fick jag inte ens på mig, trots att det var rätt storlek. Det kändes som när man provar jeans och tvingas inse att alla för trånga.

Så det blev förstås en av dom udda modellerna på lagret. Dom skorna passade mig perfekt, var jättesköna och lätta och tryckte inte på fel ställen. Butikens fulaste skor! Förstås. Så vidrigt fula. Mörkt blygrå med stora och starka chockrosa, verkligen chock-rosa inslag, som lysande neon! Jag gillar inte det rosa, och det blygråa fullkomligt avskyr jag. Hemskt, men vad skulle jag göra? Jag köpte fulingarna förstås, för 1200 spänn. Det kändes inte som att jag hade något val, för det viktigaste är trots allt att jag kan gå i dom. Kanske vänjer jag mig vid hur dom ser ut. Värre än på bilden, för där är skon snarare grå-röd än grå-rosa.

Snävt och inskränkt

Ska läkare som är positiva till exempelvis healing och homeopati fråntas sin läkarlegitimation?
En absurd fråga kan man tycka. Men två folkpartistiska landstingspolitiker hävdar detta i ett debattinlägg i dagens SvD. Landstingspolikerna är upprörda över att Socialstyrelsen har (efter att ha mottagit och behandlat anmälningar) gett klartecken för läkare att utöva healing och/eller homeopati så länge han/hon inte gör det i sin yrkesroll utan på fritiden. Men det ska inte tillåtas, anser politikerna, eftersom läkare har hög status och den statusen kan färga av sig på läkarens filosofi, åsikter, fritidsaktiviteter. Så om en läkare intresserar sig för homeopati och annat som inte anses vetenskapligt kanske folk i gemen börjar tro att det kanske kan ligga något i det. Hu! Ve och fasa!
Om man nu ska föra resonemanget vidare, med användning av ren logik, så bör väl även religiösa läkare förlora sin legitimation? För inte är väl kristendomen, islam, buddhismen etc. något som är förenligt med "vetenskap och beprövad erfarenhet"?

Alldeles oavsett att en riktigt bra läkare nog ägnar sig rätt mycket åt healing, utan att kalla det så, är det som Birgitta Rydberg och Anna Starbrink propagerar för är inget mindre än åsiktsförtryck, ett slags vetenskapsinkvisitition. Enligt dem är en läkare som tror på healing per definition inte lämplig för sitt yrke. Och om man tillåter en sådan att fortsätta i sitt yrke befinner man sig på "ett sluttande plan".
Det är ett förskräckligt resonemang!

Landstingspolitiker tycker jag inte ens borde finnas, och så besviken jag dessutom blir på det gamla frisinnade FP.

För övrigt är det märkligt att Sverige är så oerhört snävt och inskränkt i sådana här frågor. Vill man hitta helt andra, öppnare attityder behöver man inte ens gå till avlägsna länder som Kina, utan man behöver bara titta på exempelvis England och Tyskland. Där healare är välkomna att göra behandlingar på vanliga sjukhus om patienterna önskar det, och där homeopatiska medel säljs på vanliga apotek.
Utan att den traditionella sjukvården går under för den skull.

söndag 30 oktober 2011

Inga stygnrester kvar, men attans vad mörkt det är

Igår försvann den sista stygnresten från min opererade fot. Den ser riktigt fin ut nu, och jag går allt mer obehindrat. Varje dag får foten en 20-minuters dos med Bemermadrassens intensivapplikator (pulserande magnetfält), och det känns som läkningen påskyndas ytterligare av det.


Det enda som är riktigt svårt rent gångmässigt är att gå nerför trappor. Uppför går bra däremot.

Och nu har vintertiden börjat. Det är lika konstigt varje år. Mörkret kommer så starkt och plötsligt, det är liksom inte...naturligt. Just det, onaturligt är vad det är. Men jag får stärka mig med tanken att det nu är mindre än tre månader tills jag åker till Spanien.

lördag 29 oktober 2011

Ännu en lördag på stan

Det blev en stadsdag även idag. Vi kollade bland annat in nya Svavagallerian, där vårt nya "postkontor" finns. Till vår stora förtret, för det blir konstigt att ha så långt till posten. Litet och ynkligt var det också, och massor av folk stod där med kölappar. När hela gallerian öppnar igen, och tusentals människor passerar igenom varje dag, kommer det att kännas trångt att stå där mitt ute i allt och vänta på att hämta en försändelse. Golvet var i alla fall rätt så fint.


K.blev plötsligt väldigt hungrig. Snabbt in i nästa galleria, Forumgallerian heter den väl. Där åt hon sushi på det stora matstället som har massor av olika saker. Fullsmockat var det, vi hade tur som hittade ett litet bord i trångt läge. K. var glad, för hon älskar sushi.

Men det är helt otroligt vad folk det är ute, och alla äter och fikar. Särskilt ungdomar verkar ha obegränsat med pengar. "Det stör mig lite att 16-17-åringar verkar ha bättre ekonomi än vad jag har," tyckte jag. Men vi gjorde vårt bästa för att platsa i lyxligan och bestämde oss för att fika nånstans också.

Igår skulle ju jag och Monic gå på Ofvandahls, men det var både trångt och urplockat bland bakverken, så det blev inget. Nu gjorde jag och K. ett försök - med samma resultat: Trångt och urplockat, så det blev inget.
Istället gick vi till Café 018 på St Olofsgatan. Ett litet ställe som man inte tänker på. Jag har i alla fall aldrig varit där. Men det var rätt trevligt. Och den unga tjejen bakom disken tittade snällt på mig och K. när vi bestämde vad vi skulle ha och var vi skulle sitta, och frågade: "Är ni systrar?"
"Nej...tycker du vi är lika?"
"Nej, egentligen inte. Men ni verkar så gulliga med varandra, så det känns som att det är nåt speciellt." Sa hon. Ganska kul. Bra intuition av henne.

Jag drack kaffe för ovanlighetens skull, och det var gott.

På hemvägen gick vi förbi Öster om ån, där jag ju hittade en fin tröja igår. Nu fyndade K. en liten söt , platt keramikburk där hon ska ha D-vitaminer.


Hon älskar denna burk, och den har fått namnet Sunshine.

Ja, det var veckans lördag på stan. Kvällen har ägnats åt två säsongspremiärer på TV: Så mycket bättre och Downton Abbey. Båda gav mersmak.

fredag 28 oktober 2011

Fika och fynd

Foten får jobba, och det går hyfsat. Idag tog jag bussen till stan men promenerade hem. Det är en viss frihetskänsla att vara i rörelse igen. Även om det inte går så fort som det brukar. Jag tycker i alla fall att det känns något bättre för varje dag.

Jag träffade Monic för en fika. Vi tänkte först gå på Ofvandahls, men det var mycket folk där, nästan bara ungdomar, och det var ganska urplockat i diskarna också. Alltså ändrade vi planen och gick istället tvärs över gatan till det mer undanskymda Kulturkaféet, vars existens man inte tänker på så ofta. Där var det inga köer precis, tvärtom så var vi efter ett tag dom enda gästerna. Förutom diverse karlar som slamrade och kom med leveranser. Litet gulligt ställe är det hur som helst, känns "hemkört" och enkelt. Jag åt en liten raw food-grej gjord av bland annat dadlar, nötter och kokos. Halvgott. Men vi hade trevligt. Sedan hade vi sällskap en bit på väg hem. Milt och fuktigt ute. Riktigt höstmysväder.


Vi gick in på Öster om ån, eftersom vi ändå passerade där, en av mina före detta favoritaffärer. Kanske blir den det igen, för jag hittade faktiskt en tröja där. Helt otippat. Precis en sån tröja som jag förgäves letat efter på alla upptänkliga ställen. En blå, rymlig men ändå ganska tunn. Öster om ån säljer mest hantverk, typ glas och keramik, så jag hade aldrig ens kommit på idén att titta efter klädesplagg där. Nu är jag nöjd. Klockan är redan fem, men jag ska ha en liten jobbstund framför datorn

torsdag 27 oktober 2011

Dagens ekonomi och Klaraslum

Riksbanken rörde som väntat inte räntan. Grekland har fått halva sin skuld (1000 miljarder) efterskänkt. Börsen gick upp med 4,4 procent. Saab är fortfarande i krisläge.
Det är dagens ekonominyheter. Det känns nästan som ett antiklimax.
Men faran är inte över, enligt experterna. Det kommer mer, frågan är bara när.

Själv har jag varit i Stockholm idag. Inget särskilt inträffade på den resan, utan allt flöt hur smidigt som helst. Men vid Klara kyrka var det nåt slags utryckning med poliser och väktare både utanför kyrkan och inne i den, och tre uniformerade personer tryckte upp och höll fast en handbojeförsedd karl mot kyrkväggen. Det hastade man bara förbi med ett lätt sneglande, liksom "jaha, ojdå". Fort därifrån. Klara kyrkogård har alltid varit ett ganska ruggigt ställe. Slum och droger och prostitution. Jag brukar inte så ofta gena där, just för att jag tycker det är lite obehagliga vibbar.

Som vanligt var det skönt att komma tillbaka till Uppsala. Jag steg av tåget med en suck av lättnad. Få se om jag orkar göra nåt vettigt ikväll

onsdag 26 oktober 2011

Festlig onsdag

Dags att avrunda dagen, som har varit festlig värre för att vara en vanlig onsdag. Jag invigde den nya fina stekpannan. Köttfärs, lök, tomat, grädde och allsköns kryddor fick puttra ihop till en god pajfyllning. Smördeg och cheddarost gjorde det hela komplett. (Ja, smördeg. Nu är mina avsteg från LCHF synnerligen flagranta. Men snart är jag back on track igen.)

Vi hade bestämt klockan 17 med Hans, och det började med ost och vin i K:s ateljé.


Det är alltid mysigt och inspirerande att vara där. Hans blev förtjust i en tavla, så förtjust att han köpte den. Kul, för det är en tavla jag tycker jättemycket om.


Vi satt där i ateljén länge och väl, och sen gick vi hem och åt mat, drack mer vin samt avrundade med godis. Diskuterade bokstavligen allt mellan himmel och jord. En femstjärnig kväll!

Imorgon ska jag åka till Stockholm med tiotåget. Klippning och lite annat står på programmet. Funderar på om jag hinner se Bonde söker fru på TV4 play nu. Ja, det är klart jag gör.

Möten på stan och ny stekpanna

Sånt höstväder som det är idag kan man faktiskt njuta av. Jättefint är det. Jag hade lite ärenden på stan, så jag tog bussen som vanligt nuförtiden. Från min fönsterplats såg jag en vän som precis korsade en väg med sitt elfordon. Jag höll lite utkik sen, Uppsala centrum är ju inte så stort och vi kunde mycket väl ha stött ihop. Det gjorde vi inte. Däremot stötte jag ihop med andra personer. S. inne på Cervera och Ingela på Ica City.
S. och jag pratade om våra respektive krämpor - ja, nu är man i den åldern eller åtminstone det läget när man pratar om hälsan jämt och ständigt. Läget är väl förhoppningsvis övergående i alla fall...

Ingela har jobbat utomlands i flera månader, så vi har inte setts på ett bra tag. Ingen av oss har Cityaffären som sin vanliga butik heller, så det var smått otroligt att vi sågs där. Och väldigt kul.

Mina ärenden var i första hand att köpa en stekpanna. Vi har ett antal, skåpet är rentav fullproppat med stekpannor i olika storlekar och av skiftande kvalitet. Ingen är dock riktigt bra, och minst tre stycken är det bara att kasta. Botten flagnar på en, och det lär vara direkt farligt, på en annan fastnar allt och en tredje har bågnat så att enbart en mycket liten del av botten verkligen har kontakt med spisen.
Nu köpte jag en som är både dyr och snygg. Och är den dessutom bra? Hoppas, hoppas!


Den ska användas snart, eftersom jag tänker förbereda kvällens middag. Vi får gäster, eller snarare gäst. Hans kommer hit - väldigt trevligt.

Eftersom jag gick förbi Landings passade jag på att köpa valnötsbröd.


Ska äta en skiva nu tillsammans med en kopp te. Sen är det dags för hushållsbestyr.

Dagens bussresor gick för övrigt bra. Inga incidenter i form av missade hållplatser eller så.

tisdag 25 oktober 2011

Onödigt att vara fettskrämd

Jaha minsann. Nu börjar undersökningarna komma. Socker ger större risk för hjärt- och kärlsjukdomar än fett enligt en svensk studie som publicerats i British Journal of Nutrition. Kostvanor och blodfettsnivåer hos ca 4300 personer har analyserats, och de som åt mest socker hade de sämsta profilerna, medan däremot konsumtionen av fett inte tycks ha någon betydelse.
"Lite förvånande" säger en av forskarna, "det verkar som att det är viktigare att undvika socker än fett."

Med tanke på den rådande officiella inställningen och "sanningen", så är detta inte bara förvånande utan direkt sensationellt. Behöver folk alltså inte vara fettskrämda längre?

Hm. Vad ska nu Socialstyrelsen och Livsmedelsverket och dietisterna säga?

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det förmodligen att välla in undersökningar som visar samma sak. Och vidriga konstgjorda livsmedel som Becel och Lätta och light hit och dit kanske äntligen försvinner!

Farlig lek på gravsten

Hur säkra är våra kyrkogårdar? Det frågas nu i stora rubriker efter det att en 8-åring fått en gravsten över sig och tragiskt avlidit.
Vad jag frågar mig är: Säkra för vem? För lekande barn?
Ska vi barnsäkra kyrkogårdarna på samma sätt som vi säkrar gungor och rutschkanor?
En kyrkogård är allt annat än en lekplats. Vad har hänt med respekten och vördnaden?
Hur kan man låta sitt barn klättra på gravstenar???

måndag 24 oktober 2011

Dåliga nyheter överallt

Vad är det som händer i Bangkok egentligen? Översvämningarna har redan orsakat större materiella skador än tsunamin, och 2,3 miljoner människor har förlorat sina hem. Detta enligt en svensk tidning. Kan det stämma? I en annan tidning står det att 13.000 befinner sig på flykt undan vattenmassorna. Är inte dom hemlösa 2,3 miljonerna på flykt då? Fast dom är kanske bara tillfälligt utflyttade i väntan på att vattnet ska dra sig undan. Men innan det blir bättre blir det sämre, för mer vatten väntas.
Det är ganska liten nyhetsbevakning av Thailand, med tanke på översvämningarnas omfattning, och med tanke på den speciella relationen detta land har fått med Sverige.

Och i Tunisien ser islamistpartiet ut att gå mot en storseger. Som det förmodligen även kommer att göra i Egypten och Libyen, när det så småningom ska hållas fria val i dom länderna. Och vad ska man säga om det? Ja, vill folken i arabvärlden ha sharialagar, så ska väl ingen tvinga på dom något annat. Men obehagligt är det. Kommer det en flyktingström från Tunisien sedan? Med intellektuella och andra som vill fortsätta leva ett sekulärt och relativt fritt liv, utan religiösa påbud? Kanske blir det så.

En sak som jag för övrigt inte fattar när det gäller störtade diktatorer, är varför man alltid vill jaga och döda eller fängsla deras barn. Utplåna hela familjen liksom, som bolsjevikerna gjorde med tsarfamiljen. Det verkar så hämndlystet, blodtörstigt och primitivt. Om barnen har begått grymma och vidriga brott bör dom förstås ställas inför rätta, men att dom i hela sitt liv har varit på sina föräldrars sida är väl ganska naturligt och borde i sig inte leda till någon dödsdom. Vad har dom haft för val?
Nu tänker jag på Khadaffis söner, varav inte alla ens är politiskt intresserade. En är väl fotbollsspelare och ordförande för libyska fotbollförbundet, och han är tillfångatagen av rebellerna och lär inte ha någon vidare framtid.

EU-toppmötet som nu pågår, alltså det stora krismötet, verkar inte heller fungera nåt vidare. Det kan möjligen gå att skjuta den ekonomiska kollapsen framför sig. Ett tag. Men finns det någon riktig lösning? Ingen har kommit på nån än i alla fall.

Jordbävningen i Turkiet är ju inte heller något man läser om med glädje. Av alla naturkatastrofer tycker jag jordbävningar är mest skrämmande.

Jorden gick förstås inte under nu i fredags som domedagsprofeten Camping förutspådde. Men ibland verkar det som att det drar ihop sig. Undrar förresten hur Camping tog sitt "misslyckande". Räknar han på nya datum nu?

söndag 23 oktober 2011

Bitte, Nickel och Rival

Många gamla godissorter har försvunnit. Vissa av dom försvunna sorterna var väldigt goda dessutom. Chokladbiten Bitte till exempel. Jag googlade på den, och det visar sig att den är saknad av många. Bitte var av modell mindre, överdragen med ett tunt lager choklad och med ett slags frasigt jordnötsknäck inuti. På nätet läste jag att någon hade kontaktat Cloetta och frågat varför Bitte försvann, och det huvudsakliga skälet var att den var besvärlig att göra. Jag har för mig att det finns en Bitte-fanklubb till och med. Och den har varit borta så länge, så det går inte ens att hitta några bilder. Men det var ett slags glansigt, brunbronsfärgat omslag med en vit björn (?) på. 30 eller 35 öre har jag för mig att Bitte kostade.

Och Nickel. Den urspungliga Nickel med rött omslag. Kostade den inte 40 öre? Fyrkantiga hårda karameller med olika fruktsmaker. Min favorit var dom vinröda, men alla sorter var goda. Nickel spårade ur lite, det kom polkagrisnickel och alla möjliga varianter, och det var inte så kul. Men vanliga fruktnickel borde åtminstone finnas kvar. Det var roligt att dom var fyrkantiga också.

Rivalkola är en annan klassiker. Fyllig, smakrik chokladkola, och det fanns både fem- och tioöres. Det enda som liknar Rival numera är faktiskt Riesen, den påminner en hel del. Gräddkolan Dixi och nötkolan Rio var också supergoda. Och så fanns en lakritskola med ett mycket tvivelaktigt namn, men den försvann nog redan på tidigt 60-tal, eller kanske dom bara ändrade namnet. Jag har ibland berättat för folk att det faktiskt fanns en kola som hette så, men ingen har trott mig. Nu har jag hittat bildbevis.


Ganska förskräckligt, men ordens laddningar förändras ju med tiden. Godisnostalgi kan man hur som helst ägna sig länge åt. När man nu inte ägnar sig så mycket åt ätandet längre.

God champagne


Vi hade en jättetrevlig 19-årsdag. Massor av champagne och mys. Och vi gick lite på stan också, eller inte så lite faktiskt. Min svullna fot liksom klagar och jämrar sig idag, men den repar sig nog till imorgon.
Den här champagnen förresten, den beställde jag från The Wine Company i våras - till ett ganska lågt pris har jag för mig. Och det var bland den godaste champagne jag druckit! Helt knastertorr och ren i smaken, inte då där brödig och jästig som champagne ofta är. Mums. Tyvärr finns den inte kvar, jag kollade precis på hemsidan.

Idag händer inte så mycket och lika bra är det. Ja, K. jobbar 12-21, så hon har det hon gör. Jag ska parkera mig i soffan och titta på fotboll. Matchen börjar i denna sekund, så det här blogginlägget avbryts nu.

lördag 22 oktober 2011

Dags för fest

Det är fint väder på vår jubileumsdag. Hela tolv plusgrader. Snart tar vi oss ner på stan. Bland annat tänkte vi besöka Stationen,  det nya krogcentrat i f.d. tågcentralen. Kanske fikar vi där, eller tar ett glas champagne och äter nåt lätt, vi får se hur det känns. Det ska bli kul att bara se miljön.
Några vanliga ärenden har vi också, K. ska bland annat titta på en present (inte till mig) och köpa några småsaker. Sen köper vi antingen med oss nån lyxmat hem eller också äter vi middag ute. Lite grann beror det på min fot också. Om jag får jätteont kan det vara skönt att åka hem och mysa i lugn och ro, men om allt funkar blir det en riktig heldag. 19 år är sannerligen värt att fira, så festen kan börja!

fredag 21 oktober 2011

Kreativt i ateljén

Det var skönt ute idag. Precis en sån dag som höstälskare talar lyriskt om: sol och hög, klar, frisk och krispig luft. Aningen kyligt men inte så det störde. Själv är jag ju ingen höstälskare, men det var faktiskt jättefint.
På väg till Kvarnen hälsade jag på K. i ateljén. Där rådde stor aktivitet. Sällan har väl uttrycket 'kreativt kaos' varit så adekvat.


Jag blev förtjust i en helt ny, abstrakt målning. Den ska vi nog rama in och ha hemma.


Det är väldigt bra energi i ateljén, när jag kommer dit vill jag nästan aldrig gå därifrån, utan jag sitter där i soffan och bara insuper atmosfären. Men efter ett tag vandrade jag lätt haltande iväg till ICA. Handlade lite småsaker till kvällens middag. Kyckling med goda tillbehör.
Imorgon blir det fest och svirande på stan, för då firar vi 19 år tillsammans!

Tack och lov för det domslutet

Dagens glada nyhet: den läkare som åtalats för dråp på för tidigt födda Linnea frias. Tack och lov. Men någon annan utgång fanns ju inte. Hela saken är otroligt märklig. Som jag tidigare skrivit: flickan var född tre månader för tidigt och hade svåra hjärnskador. Till slut, när inget mer fanns att göra för henne, bestämde läkare och föräldrar i samråd att koppla ur respiratorn. Alternativet att hon skulle överleva fanns inte. Och sedan blir läkaren hämtad av polis, avstängd från sitt arbete, satt i något slags yrkesmässig karantän i över tre år. För att hon har dödat barnet. Ofattbart. Om några borde granskas så är det åklagarna.
Men man får hoppas att det hela är utagerat en gång för alla.

Jag har en laddning frökex i ugnen. Funderar på om jag ska våga mig på en promenad till Kvarnen sen. Troligen gör jag det.

torsdag 20 oktober 2011

Vill befolkningen att vi ska lägga oss i?

Dagens promenad blev inte längre än till soprummet. Men det kändes bra. Imorgon blir det nog en något längre utflykt.
Och jag har glömt bloggen idag. Det har inte hänt så många gånger. Nu finns det massor att skriva om, till exempel att Khadaffi är död. Men jag säger bara det, att man ska inte ropa hej...etc. Ingen vet vad som kommer istället, och erfarenheter från andra arabiska revolutioner är inte uppmuntrande. "Nu måste vi avväpna befolkningen" har Reinfeldt tydligen sagt. Undrar vad befolkningen säger om det. Och om befolkningen verkligen vill att väst ska ha något inflytande i fortsättningen, om befolkningen vill ha vår demokrati. Nja, jag är ganska pessimistisk. Tyvärr tror jag att klaner och fundamentalister kommer att strida inbördes, att våldet fortsätter fast i annan form, att landet islamiseras och att det då i vanlig ordning börjar med att kvinnors frihet och rättigheter inskränks.
Ibland, vid mycket sällsynta tillfällen, hoppas jag att jag har fel. Det här är ett sånt tillfälle.

onsdag 19 oktober 2011

Jeans och jobbig bussresa

Jag tog bussen till stan idag. Första gången nånsin. På dom sex och ett halvt år vi har bott här har jag inte ens kommit på tanken att åka buss den korta biten. Ovsett väder. Det kan regna eller snöa eller blåsa storm, whatever. Det tar en kvart att gå liksom. Så jag går. Men nu tänkte jag att i fotskonande syfte är det bra att ta bussen.

Det var kul att gå omkring och titta lite i affärer. Jag hade ett ärende också: att köpa jeans. JC har stort sortiment plus att dom lägger upp jeansen gratis också, så därför handlar jag där. Hittade ett par dyra men sköna Levi's, som jag nu har på mig.


Medan jag väntade på att få dom upplagda (verkligen en ovärderlig service) passade jag på att prova några tröjor på olika ställen. Ingen passade. Jag handlade däremot två örngott på Åhléns.

Funderade på om jag verkligen skulle ta bussen hem också, men kände att det nog var bäst. Dåligt beslut. Det var kallt och regnigt att stå och vänta - man fryser aldrig så mycket som när man väntar på en buss och den gick alltid för två minuter sen, och chauffören körde ryckigt och konstigt. Sen steg det på en mamma med två gnälliga ungar som inte ville sitta på dom platser som fanns lediga utan som skrek och hade sig och envisades med att stå rakt upp och ner i gången. Innebärande att bussen inte kunde köra alls. Till slut lyckades mamman trycka ner dom skrikande barnen i stolarna, och vid det laget var chauffören förmodligen jättearg, för han körde vansinnigt fort och dånade förbi min hållplats! Som om ingen hade tryckt, och som om det inte alls stod "Stannar" på skylten. Jag tror inte ens han hann se hållplatsen efetrsom han körde så fort. Så vi var tre personer som fick åka för långt. Inget jag hade brytt mig särskilt mycket om i vanliga fall, men just den här gången var det ju aningen irriterande. "Hur kör du, och varför stannade du inte!" sa jag argt. "Du tryckte inte i tid!" fräste/ljög han, och då blev jag ännu argare. Gick hem med min ömma fot och fyllde i ett klagoformulär på  UL:s hemsida.
Så kan det bli när man tar bussen. Det ska man inte göra i onödan.

tisdag 18 oktober 2011

Lurade igen

När postkontoren lades ner och matbutiker m.fl. skulle bli utlämningsställen skulle det bli så bra. Nära till allt, skönt att lämna och hämta paket etc. där man ändå handlar. Sades det från dom som bestämde allt detta över huvudet på folk.
Men vad händer? Antalet utlämningsställen minskas nu stadigt, fler och fler hushåll tappar sitt närmaste ställe. Det gäller bland annat oss. Idag kom ett litet kort med posten, och där står att från och med den 27 oktober, alltså om mindre än tio dagar, är vårt "postkontor"inte längre Kvarnens tobak utan nya Hemköp i Svavagallerian. Dit det är dubbelt så långt. Som inte ligger ens i näraliggande stadsdel.
Så vi är lurade - igen. Som vanligt, det blir stadigt sämre. Jag tyckte så synd om människor i Salabacke när deras post flyttades från lilla lokala Icabutiken till Gränby C. Men det här är ännu värre! Ännu mer opraktiskt.
Och brevlådor finns det snart ingenstans heller.

För att inte tala om hur man i glesbygden river det fasta telefonnätet, trots att mobiltäckningen är urusel.
Och elmarknaden, nej den orkar jag inte ens tänka på.
Och så har vi ju järnvägen - det verkliga skräckexemplet.

En väl fungerande infrastruktur raseras bit för bit. Det är ledsamt.
.

Tränar/städar

Jag har faktiskt lite träningsvärk idag. Muskler som inte används blir tydligen förslappade väldigt fort, så gårdagens små promenader känns av på alla möjliga ställen.
Det regnar och är allmänt gråruggigt, så idag blir det inga uteaktiviteter. Men jag tränar genom att dammsuga. Satte i en ny påse men dammsugaren luktar ändå inte särskilt fräscht. "Vi måste nog köpa en ny" sa jag till K. "Jaha" svarade hon med ett artigt men oengagerat tonfall, och jag såg hur blicken blev helt nollställd och liksom försvann nånstans in i en annan verklighet. Nej, att köpa dammsugare är inte hennes grej. Vi får nog ha den gamla i ett par år till skulle jag tro.

Det är svårt att låta bli att halta. Men, som sagt, jag tränar. På att inte göra det.

måndag 17 oktober 2011

Bra besked

Med en blandning av bävan och förväntan åkte jag till Stockholm. (Priset hade gått upp med 10 procent sen sist, märkte jag.) Hade specialskon på mig och kände att "nu är jag trött på att halta". Så länge jag är inomhus spelar det ingen roll, men när jag måste förflytta mig till och från buss, tåg och tunnelbana, så är det lite jobbigt. Men på tåget kunde jag förstås med mycket gott samvete sätta mig på en handikapplats.


Jag har också lagt märke till att folk är väldigt vänliga när dom ser att man är lite ofärdig så där. "Går det bra?" frågar dom snällt när man långsamt tar sig nerför ett högt trappsteg, och när jag gick in i den lilla väntsalen vid spåret märkte jag hur vissa snabbt kollade så att det fanns lediga sittplatser. Väldigt gulligt, nästan rörande.

Men nu är det tillbaka till det vanliga livet! Allt såg jättebra ut! Doktor Azispour var helnöjd. Röntgenplåtarna visade att läkningen är i princip total. Tån är helt stel, som den ska vara. Och den svullnad som finns runt omkring är inte alls anmärkningsvärd. Det kommer att vara så i minst ett halvår.

Ja, så jag fick förstås pröva att stödja på foten. Det kändes konstigt. Fel på något sätt. Men i fortsättningen bör jag försöka gå som vanligt, inget haltande och hasande längre. Några långromenader blir det inte än förstås, utan jag får öka belastningen gradvis. Och innan jag åkte hem tog jag på mig min medförda joggingsko. Det kändes också konstigt. Inte alldeles behagligt. Men det funkade. Hurra!
Att jag missade 62:ans buss med ett par sekunder, den åkte iväg när jag var tio meter därifrån, gjorde ingenting. Jag satte mig ett tag och njöt av utsikten. Sällan har jag varit så glad på en busshållplats.


Väl hemma gick jag förbi Kvarnen. Nu kunde jag äntligen, för första gången sedan den 25 augusti, handla mat. Det kändes så mysigt, jag liksom sögs in i butiken.


Välkommen är just vad jag kände mig. Handlade färdig middag: inkokt lax med rosépeppar och örtagårdssås. Och några andra småsaker. Gick (något haltande, det var omöjligt att undvika) hem istället för att ta bussen som jag ett tag funderade på.

Det var skönt att få av skon. Den tryckte och klämde rejält vid det laget, och jag slet av mig den direkt jag kom innanför dörren. Men på det hela taget känns det väldigt bra. Jag ska lugna foten genom att lägga på ett vitkålsomslag nu, för det verkar fungera.

Puh. Jag har gått på lågvarv och sparlåga i drygt sju veckor, har liksom levt på ett slags minimerat sätt och hittat en bra harmoni i det. Nu kan allt det vanliga börja igen. Härligt.

Idag gäller det

Idag är det dags. Jag tar 12-tåget till Stockholm för att ha goda marginaler innan jag träffar ortopeden kl. 14.40. Hur ska det gå? Jag är beredd på det mesta, tror jag. Det bästa scenariot är förstås ett besked om att jag kan gå som vanligt igen. Så jag stoppar ned en vanlig sko i väskan, utifall att.
Rapport kommer.

söndag 16 oktober 2011

Går världen under i oktober?

Harold Camping är i farten igen. Alltså den åldrade domedagsprofeten som nu för åtminstone tredje gången förutspår jordens undergång. Maj 1994 var första budet, och sedan var det 21 maj i år som gällde. Då hade han exakt klockslag till och med. Men tänka sig, jorden gick inte alls under klockan 18 Nya Zeeländsk tid.
Frågan är, kommer den att göra det nu på fredag? Camping är helt säker den här gången. Igen. Förhoppningsvis är han ganska ensam om det.

Men oktober 2011 verkar vara en laddad månad på alla håll och kanter. Enligt mayakalenderexperten Carl Johan Calleman tar den gamla tideräkningen slut, inte den 21:a men väl den 28:e oktober. En veckas skillnad alltså. Fast i motsats till Camping tror inte Calleman på en traditionell apokalyps där allt står i lågor men dom rättrogna får komma till himlen. Han är mer inne på kapitalismens undergång och ekonomins totala sönderfall . Som en del av en frekvenshöjning som leder till en annan högre och bättre världsordning, rentav till "uppfyllandet av den evolutionära planen för hela skapelsen", dock ytterst kaotisk i början och eventuellt ackompanjerad av naturkatastrofer. Och när han pratar om "sjunde dagen i den nionde vågen" (där är vi nu) låter det väldigt poetiskt.

Framtidsprofetior stämmer sällan, i alla fall inte på det sätt man tror. Ofta är dom mer symboliska än bokstavliga. Camping är kanske lite galen, och Mayakalendern har jag aldrig varit intresserad av. Men Calleman har faktiskt en föreläsning här i Uppsala, på UKK, nu på torsdag. Den blir säkert välbesökt.

lördag 15 oktober 2011

Korta rader och några tips

Nu går dagarna fort. Och visserligen har jag ett par saker jag vill skriva om, men just nu orkar jag inte. Informationskaos är annars ett intressant ämne och arabisk kontrarevolution likaså. Men det känns inte läge att ta itu med det just idag. Särskilt som jag har dövat hjärnan genom att titta på flera fotbollsmatcher!

K. jobbar till 21, det gör hon rätt ofta.
Jag har satt vitkålsblad på foten förresten, för att eventuellt minska svullnaden. En gammal huskur. Kul att se hur det funkar.

I alla fall vill jag tipsa om ett tänkvärt blogginlägg här och en bra artikel här.

fredag 14 oktober 2011

Kolhydraterna anfaller

Siw och Bengt, dvs Kittys mamma och hennes man, har hälsat på idag. Dom medförde kaffebröd från Landings, och det är inte det sämsta. Tvärtom, alltid jättegott. Och Siw kommenterade att jag har gått ner i vikt. Det syns alltså. Bra med tanke på att jag har varit inomhus och helt orörlig i sju veckor. Extremt bra. Stödjer teorin att vikten inte har så mycket med motion att göra, utan det är kosten som betyder mest.
Så istället för att stoiskt fortsätta med min starkt kolhydratreducerade kost bestämde jag mig för att falla för frestelsen, att med jublande artighet äta en jättegod och saftig kardemummabulle och dessutom "tvinga i mig" en toscamazarin.


Gott! Och trevligt var det också. På bilden är allt uppätet, men som sagt, gott var det.

I sann dietbrytaranda har jag sedan gått vidare med - tadaa!- pasta! Som jag inte har ätit på drygt tre månader. Nu blev det en av våra gamla klassiker: spaghetti med tomat, lök och halloumi. Kryddad med citronolja, oregano och svartpeppar.


Jag älskar pasta. Åh vad gott det var. Och att äta det typ var tredje månad, eller kanske till och med varannan, eller en gång i månaden, ja, det dör man inte av. Eller? Förut åt jag pasta flera gånger i veckan, plus en massa godis och bullar och sockerkaka och allt möjligt. Nu har jag dragit ner otroligt mycket på allt sånt, men ibland måste man bara slå sig lös...
Ett fantastiskt bra italienskt rödvin blev pricken över i:et.
Får se hur det känns imorgon, om jag får nåt slags kolhydratchock. Troligen har jag gått upp ett kilo, men jag tänker inte väga mig. Njuter av mina avsteg istället. Och tanken att återgå till den extremt osunda kolhydratdiet jag hade förut, den finns bara inte. Ett avsteg då och då, och njuta maximalt av det - det känns som en hållbar strategi.

Sömnlös efter sju veckor

I natt eller snarare tidigt i morse var det nära att jag gick upp, körde igång datorn och skrev blogginlägg. Klockan var fyra och jag kunde inte sova. Som det blir ibland. (Jag var jättetrött igår eftermiddag, men sen blev jag piggare och piggare.) Men istället för att skriva slog jag på TV:n och zappade ett tag. Blev sömnig av det och somnade före fem. Vaknade åtta. Men det går bra, jag ska ju inte iväg och jobba hela dagen precis.

Nu är det på dagen sju veckor sedan hallux rigidusoperationen. På måndag är det återbesök och utvärdering. Jag är inte lika optimistisk som jag var för ett par veckor sedan. Visst, lite bättre blir det för varje dag, men det räcker inte. Min teori är att tån har stelnat som den ska, men att läkningen av vävnad och mjukdelar runt omkring går långsammare än det borde. Fortfarande är det svullet, ömt och känsligt under trampdynan och vid sidan av den. Det räcker med att en pläd ligger an mot dom ställena så känns det väldigt obehagligt. Tanken på hur en hård sko trycker....mja, det funkar nog inte. Gå med vanlig sko kan jag nog glömma. Men jag hoppas att jag i alla fall kommer att kunna stödja på foten i korta perioder.
Och nu ska jag inte skriva mer om det förrän på måndag kväll. När jag vet.

Ömt. Men kanske inte så länge till? 

En helt annan sak: Jag kollar ju ibland vilka sökord som har fört människor till min blogg, alltså vad folk har googlat på för att länkas hit. Det kan vara dom konstigaste saker. Det senaste mysteriet är "förvaring av hockeyklubbor". Har jag någonsin ens skrivit ordet hockeyklubbor? Man undrar, man undrar. Men nu har jag ju verkligen nämnt det, så det kanske kommer massor av träffar.

Nej, jag vet inte hur man förvarar hockeyklubbor. Förmodligen inte så här.
 (Foto från hockeylaget.se)

torsdag 13 oktober 2011

Lunchbesök


Jag fick trevligt lunchbesök idag. A. kom över och medförde persisk mat. Jättekul. Och jag insåg att det var väldigt länge sedan någon var här och hälsade på.
Trevligt med lite social kontakt igen. Vi hade en del att avhandla, och en dryg timme gick blixtsnabbt.
Den här bilden är inte misslyckad utan blev tvärtom precis som det var tänkt:


Vissa anser sig inte bli bra på kort, och då är det ju bra med halvfigursvarianten. :-)

K. skulle äta sushibuffé, så det blir ingen hemmamiddag ikväll. Lite te och tillbehör bara.

Nu är jag trött och ska ta och vila en stund. Energireserven är ganska liten som det verkar...

Skattepengar till fanatiker

Jag läser i SVD att Ungdomsstyrelsen 2009 gav 416.000 kronor i bidrag till en organisation som bland annat anser att homosexualitet ska vara belagt med dödsstraff. När det avslöjades reagerade många, och det ställdes krav på ett pengarna skulle betalas tillbaka. Men Ungdomsstyrelsen har nu kommit med sitt svar, och man tycker inte det finns anledning att göra något. Den intoleranta och fanatiska organisationen uttrycker sina "döda-homosexuella-åsikter" på sin hemsida, och just den är inte finansierad med hjälp av det generösa bidraget.
Så allt är frid och fröjd?
Knappast. Upprörande är det minsta man kan säga, när skattepengar går till organisationer som aktivt motarbetar allt som ett upplyst samhälle står för. (Och nu uttrycker jag mig milt.)

 bild: www.fotoakuten.se

Vad är Ungdomsstyrelsen egentligen? Har dom för mycket pengar? Det kan man undra, och vilka fler delar dom frikostigt ut bidrag till? Det är märkligt att hela den här saken inte har väckt ännu mer uppmärksamhet. Rent principellt är den hiskeligt viktig.

onsdag 12 oktober 2011

Ett fult ord

Först Halv åtta hos mig, sedan Bonde söker fru. Några fler TV-program ska jag i alla fall inte se idag. Vet inte vad jag ska göra faktiskt. Det blir ganska torftiga blogginlägg också, när dagarna är så pass lika varandra.

Men en sak jag har tänkt på är att "skitigt" är ett väldigt fult och äckligt ord. Jag använder det aldrig. Men många, särskilt 50-, har bytt ut det normala "smutsigt" mot just skitigt. Till exempel mamman som sa till sin lilla dotter: "Gå inte där, det är så lerigt, skorna blir skitiga." Och folk säger hela tiden liknande saker till sina barn, "Du är skitig om händerna."
Alltså är man det, då har man haft händerna på väldigt olämpliga ställen...
Urk! Smutsiga! Heter det ju.
Och jag har nu använt det fula s-ordet fyra gånger på raken. Fler blir det inte, aldrig någonsin.

Städar

Inne idag igen. Jag har bytt lakan, tvättat en maskin, diskat känsliga glas för hand, småstädat. Är ganska pigg med andra ord. Pigg nog att även ta fram dammsugaren? Ja, jag kan i alla fall börja. Men dammsugaren luktar illa, och vi skulle behöva köpa en ny. Hur ska jag få K. att gå med på det? Jag får tänka ut en strategi, fast det är möjligt att det inte finns någon i just det fallet.

tisdag 11 oktober 2011

Höstutflykt till röntgen


Vilken perfekt dag för en utflykt. Knallblå himmel, sol som värmer, fantastiska gulröda färger överallt.

"Hjälpskon" på ena foten och en vanlig joggingsko på den andra, så gick jag ner till busshållplatsen. Som tur är ligger den precis utanför huset. Utomhus, frisk höstluft - det var en härlig känsla. Nästan sensationell.


Jag måste ha utstrålat en väldig öppenhet, för människor började prata med mig. En kvinna på busshållplatsen frågade om min fot och vi konverserade om allt möjligt, mannen jag satt bredvid på bussen började prata om vädret, om familjens sommarställe, om sitt uppdrag som god man.
Det var massor av folk, nästan fullsatt, och det förvånade mig eftersom det var en vanlig tisdag vid 11-tiden. Men nästan alla klev av vid Vaksala torg. Jag tittade avundsjukt ut, den stora höstmarknaden pågår där och jag brukar alltid gå dit och kolla och köpa både det ena och andra. Men så icke i år. Jag fortsatte till Luthagen.

Att komma ombord på bussen var inga problem, men däremot att gå av... Eftersom det tar ungefär tre sekunder längre än vanligt blev jag förstås nästan klämd i dörrarna. Irriterande. Och nyttigt också att uppleva hur det faktiskt är att inte ha normal/förväntad rörlighet och snabbhet. Då kan man föreställa sig hur det är för människor som har "riktiga" problem. Det är rejält obehagligt när bussdörrarna slås igen innan man har hunnit ut, man blir liksom rädd.

Men jag tog mig ut i alla fall och hade väldigt god tid på mig. Gick in på den enormt trevliga lilla delikatessbutiken Karins Skafferi som ligger på Geijersgatan. Där pratade jag länge och väl med innehavarinnan.

Karins skafferi - en helmysig butik

Köpte några kakor innan jag långsamt tog mig snett över gatan och var framme vid Elisabethsjukhuset. Jag gillar verkligen Elisabethsjukhuset, det är ett slags trivsel där som jag aldrig har känt på någon annan vårdinrättning. Aldrig behöver man vänta heller. Fast, i och för sig, jag har bara varit där två gånger, så jag kanske inte ska säga för mycket. Dom två gångerna har jag i alla fall inte behövt vänta utan tvärtom fått komma in några minuter tidigare.
Ett antal röntgenplåtar togs, och sedan haltade jag iväg till bussen igen. Raka spåret hem, nöjd med dagens äventyr. Det gav mersmak, kan jag säga. Så nu hoppas jag att röntgenbilderna visar bra saker. Det får jag veta först på måndag.

måndag 10 oktober 2011

Händer och gräddfil

Jag har färgglada strumpor, K. har färgglada händer. Efter en lyckad dag i ateljén kan hon se ut så här.


Och då har det varit väldigt lyckat.

Mindre lyckat är det väl för Juholt nu. S har krismöte och det lär darra rejält. Det är ju bara det att Juholt vaskades fram som partiledare efter mycket om och men och stora besvär. Det fanns ingen annan. Och även om Juholt klarar sig ur det här med hedern någorlunda i behåll, så känns det liksom kört. Hur ska sossarna repa sig efter alla självmål?

I DI:s nätupplaga noterade jag nyss att Mats Odell anser att det är "Orimligt med gräffdil i riksdagen". Det låter kul, tycker jag. Gräffdil. Men snart lär dom upptäcka felet och sätta dit den gamla vanliga gräddfilen. Och visst, det finns alldeles för många gräddfiler som politiker tar för givna. Gräddfil korrumperar.

Hellre spik i foten än syl i läppen

En verkligt kul sajt är avigsidan.com. Den gör underverk såna här gråkalla dagar när man har en spik i foten och tycker det börjar kännas lite långdraget.
Vad sägs om den här fullständigt underbara skylten?! Behov av en läpp-syl, någon?



Piercingredskap för hemmabruk har tydligen sålts på Fyrishov.

Jobb med färgglad utsikt


Jobb idag, med papper och penna. Och följetongen, dvs foten, i blickfånget. Jag gillar dom färgglada sockorna. Köpta på marknad i Spanien, vilket för övrigt många av mina kläder är.
Imorgon är det dags för röntgen på Elisabethsjukhuset. Tur att jag i alla fall inte behöver åka till någon annan stad för att göra det. Och äntligen är det en fördel att tvåans buss har ändrat sträckning och numera kör Luthagsesplanaden. Därifrån är det inte så långt att gå, så det bör jag klara iförd specialskon.
Hoppas att det är en av dom nyare bussarna med lågt insteg, annars blir det besvärligt när man är enfotad.

söndag 9 oktober 2011

Ingenting

Det blev ingen film alls idag. Jag började titta på båda, zappade hit och dit, men ingen av dom kändes lockande, inte på minsta sätt. Så jag har fördrivit dagen på mitt vanliga sätt: genom att göra Ingenting. Det funkar bättre och bättre. Om jag någonsin skulle hamna i isoleringscell så vore det nog inga problem. Jag skulle klara det jättebra!

Och i det här ingenting-tillståndet händer det ändå saker. På ett inre plan. Det är väldigt intressant.

Strödda söndagsrader

Rolig liten notis i dagens tidning: Alla i Västerstrands församling (ligger i Värmland tror jag) som under året fyller 75, 80, 85, 90 etc. blev bjudna på fest av församlingen. Bara det att en siffra blev fel i telefonnumret, så när folk ringde för att anmäla sig till festen kom dom till krematoriet! Kyrkoherden beklagar.
Jag skrattade högt.

Annars var det inte så mycket att skratta åt i förmiddags. Särskilt lite skrattade jag åt dom ynka fem plusgraderna, dom orsakade däremot en del tunga suckar. För kallt, för kallt.
Nu ska jag kanske titta på en film. Två tänkbara börjar klockan 14: Komedin Ladykillers från 2004 och musikalen "Det spritter i benen" från 1955. Det spritter i benen - det är en så töntig titel så jag bara måste kolla lite på den.
Och på tal om ben eller snarare fötter, så tänkte jag försöka ta på mig en vanlig sko idag. En rymlig joggingsko. Bara för att känna hur det känns. Så jag lossade på snörena så mycket det gick och trädde försiktigt in foten. Men jag avbröt halvvägs, jag vågade inte. Det kändes för konstigt.

lördag 8 oktober 2011

En kall dag

Det började soligt idag, men nu är det grått. Och kallt. Det börjar bli dags att skruva på elementen. Lägenheten är så varm, så vi har aldrig alla element på, knappt ens mitt i vintern, men just den här lite råa höstkylan känns faktiskt idag. Så nu skruvar jag vreden upp till trean, åtminstone i köket och vardagsrummet.

K. är i ateljén och målar kanske några nya mästerverk. Jag håller mig hemma förstås. 
Något jag har märkt den senaste tiden är att jag har blivit känsligare. Kanske min "isolering" fungerar som ett slags andlig eller åtminstone psykologisk retreat och skärper sinnena. Intuitionen är starkare, energin känns mer förtätad. Plus att jag också "tar in" saker väldigt direkt. Intressant.

Min blogg tycks ibland inte gå att kommentera. När jag googlar på saken verkar det som att det är ett återkommande problem för vissa blogspotbloggar. Ett problem som kan komma och gå. Så om någon skriver en kommentar och den bara försvinner, så beror det inte på att jag helt elakt har bestämt att allt ska raderas. 
Och den som har erfarenhet av eller tips om vad man göra åt detta får väldigt gärna maila mig och berätta.

Korkat att fiffla

Stormen runt Juholt fortsätter. Jag har fortfarande svårt att tro att han fuskade medvetet. Inte för att jag tror honom vara höjd över girighet och fiffel, utan helt enkelt för att det vore så outsägligt korkat. Så urbota helvansinnigt. Som att sparka omkull sig själv.
Om (s) hade haft någon, en enda person, som kunde/ville/betroddes med att ta över partiledarposten, då skulle nog Juholt ryka tämligen omgående. För inte har han gjort succé direkt. Bidragsmissen, eller om det nu var ett bidragsfiffel, är liksom bara kulmen på en rad dåliga insatser.
Vi får se hur det slutar.

fredag 7 oktober 2011

700 burkar

Idag blir det citronkyckling till middag. Med både ratatouille och ugnsrostade grönsaker. K. har varit och handlat igen, jag tror nästan hon börjar gilla det. Det har ju annars varit rena skräcksysslan för henne. Jag, å andra sidan, längtar allt mer efter att handla både mat och annat. Men snart kan jag göra det. Det känns som att foten är rätt så bra nu, såtillvida att tån har läkt ihop. Jag tror faktiskt att den har gjort det, men vad vet jag? Det är bäst att röntgen får utvisa det. Mjukdelarna runt omkring känns däremot lite ömma fortfarande.
Hur som helst, K. råkar ofta ut för märkliga incidenter när hon är på ICA. Idag slog kassörskan in, inte en utan hela 700 burkar krossade tomater! Jättekul. Sånt händer aldrig mig.


Här begrundar K. kvittot, men spåren efter dom 700 var förstås borta.

Smått upprörd

Narkolepsibarnen, dom som drabbats av den obotliga sjukdomen efter svinvaccinet ska få 50.000 kronor i ersättning. Det är ingen stor summa i dagens läge. Som kompensation för en livslång sjukdom, eller snarare ett handikapp, är det nästan löjeväckande. Fast en bra sak är att barnen ska följas upp, och när dom har fyllt 18 kommer ett annat stödsystem att träda i kraft, med ev. ersättning för den inkomst dom förmodligen aldrig kommer att kunna skaffa sig genom ett vanligt arbete. Någon typ av livränta kan det tänkas bli.
Fortfarande har jag aldrig sett att någon av vaccinhetsarna, till exempel en viss kvällstidnings fanatiska hälsoskribent, på minsta vis har kommenterat efterverkningarna och hur den enorma masshysterin skapades av i synnerhet massmedia. Nej, nu fortsätter dom att hetsa i andra frågor, mot exempelvis homeopati och naturmedicin. Lite självkritik vore annars klädsamt.
Vad gäller svinvaccinet så finns det ju en hel del människor som fick andra allvarliga biverkningar, men det förklaras officiellt med "slumpen".

Och Håkan Juholt är redan i jätteblåsväder. Inte ser det bra ut med den felaktiga bostadsersättningen, men jag har svårt att tro att det var ett medvetet mygel.
Däremot. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrar att ställa upp på Agendas partiledardebatt för att dom måste stå bredvid Jimmie Åkesson, det tycker jag är dels skrattretande sandlådemässigt men också (av demokratiskäl) lite upprörande. När jag sedan läser att en presstalesman hos (v) har sagt att vissa av deras anställda finner det obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna, då börjar det likna rena Absurdistan. Väx upp, liksom. Ta debatterna istället. "Jag vill inte stå bedvid dig!", "Jag vill inte ta i något där du har haft dina fingrar!" VAD ÄR DET? Sandlåda? Dagis?

Vänsterpartiet har i dagens läge betydligt färre väljare än SD, och vill man vända på det är det nog bra att visa lite mognad. Och låta argumenten tala, i den mån (v) kan skaka fram några. En partiledare borde lita på dom egna åsikterna så pass att han är beredd att ställa upp i en debatt, oavsett vem som står bredvid. Att avmänskliga sina meningsmotståndare fungerar inte.

torsdag 6 oktober 2011

Äntligen Tranströmer!



Efter att ha varit en tippad kandidat i massor av år, fick nu Tomas Tranströmer Nobelpriset. Äntligen! Kan man äntligen säga.
Det lär drickas mycket champagne på Bonniers idag.
Jag ska ärligen säga att jag inte har läst så mycket av Tranströmer, men det jag har läst har jag gillat.
Han är 80 år. Borde kanske ha fått priset tidigare?

Äntligen handbojor!

Jaha, jag hann knappt skriva om handbojor och varför dom inte används oftare, så är det nu ett himla liv om att dom har använts, och på en 12-åring dessutom. Och det låter ju inte bra alls. Men läser man lite mer om vad som verkligen hände när väktarna vid Saltsjöbanan brottade ner 12-åringen och satte handfängsel på honom, så är det svårt att inse vad annat dom kunde göra.
Pojken åkte utanpå tågvagnarna, vilket förstås är både livsfarligt och synnerligen förbjudet. Det var dock inte det som föranledde väktarnas relativt brutala ingripande. Utan anledningen till det var att killen, när han åkte fast, blev helt galen, spottade, sparkade, skrek könsord och slogs. Livligt uppmuntrad av sitt gäng som stod runt omkring och eldade på.
Vad skulle väktarna ha gjort? Gett upp, låtit honom och gänget nöjt gå därifrån med känslan av att vunnit? I förvissning om att är man ung så är man osårbar och kommer undan med vilket beteende som helst. Eller markera, sätta stopp och visa att handlingar har konsekvenser?
Gissa vad jag tycker.
Så jag köper inte snyftandet i tidningarna. I DN sitter mamman med sin lilla gangsterson och förfasar sig. Se efter ungen istället!
Dessutom, det här är ingen ny nyhet. Det hände i somras tror jag, och händelsen har anmälts och utretts. Filmen har granskats av åklagare som inte fann någon anledning att driva saken vidare. För, som sagt, vad skulle dom göra?

onsdag 5 oktober 2011

Börsen svajar - vem ska man tro på?

Det vore rätt trevligt att gå på stan och kolla lite i affärer. Bara att gå in på Åhléns skulle kännas som rena festen. Alltså börjar det bli lite tråkigt att bara halta omkring här hemma. Inte så konstigt, då jag är inne på sjätte veckan.

Börsen fortsätter att svaja hit och dit. I måndags gick den ner med fem procent, idag gick den upp med tre och en halv. Och så håller det på. Ingen som helst stabilitet, det är som ett torn som svajar åt alla håll innan det slutligen rasar. För inte går det väl att rädda det här? Dom förslag som kommer är mer eller mindre desperata, en del är direkt skrämmande. Som att skapa en federal överstat i Europa. Eller införa ett slags euroobligationer som innebär att varje euroland blir ansvarigt för övriga euroländers skulder. Allt för att rädda euron, ett vansinnigt och misslyckat experiment. Som kan sluta med att vi katapultslängs ut ur allt som liknar trygghet, förutsägbarhet och framtidsplanering. Jag är orolig men samtidigt nyfiken på hur det ska gå. Litar på ekonomerna - nej, nej. Litar på politikerna - nej, nej.

I det här läget försöker nog alla rädda sig själva, jag tror att pengar transfereras hit och dit på skumma sätt, att man försöker säkra eller konkretisera dom fiktiva belopp som egentligen enbart finns i datorer. Hur det nu kan gå till, det kanske är som ett pyramidspel. Men det pågår ett spel som är offentligt och ett annat som är dolt. Rädde sig den som kan, liksom.

Tänk om  Carl Johan Calleman har rätt. Han är expert på Mayakalendern, och enligt honom slutar den gamla världsordningen runt den 28 oktober i år. (Inte år 2012 som alla tror.) Sedan väntar något vi aldrig har upplevt tidigare,
Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Mayakalendern. Men det kanske ligger något i det ändå?

tisdag 4 oktober 2011

Furries och film

Furries har jag inte vetat vad det är. Men nu har jag sett "Outsider" i Kanal 5 och fått veta att det handlar om människor som identifierar sig med djur och klär sig i djurdräkter. Intressant. Delvis mysigt, som dom tyska killarna som hade gosiga vargdräkter och gick ut på krogen eller kramade folk på stan, samtidigt som det för dom själva också handlade om en djupare identifikation. Delvis väldigt underligt, som den svenska tjejen som betraktade sig själv som katt, som hade olika spinnläten, som lapade mjölk och som hoppades att det en dag ska komma "artkorrigerande kirurgi" så att dom kan göra öron och svans som fungerar. Än så länge hade hon bara lösöron och lössvans.
Alltså, vad konstigt.
Under tiden som jag tittade på detta såg K. en film hon har hyrt: Black Swan. Och den var så bra så hon hoppade och jublade och skrek efteråt. K. är en verklig cineast i motsats till mig som bara gillar relationskomedier. Samt obskyra dokumentärer och sitcoms på TV.

Bojor på brottslingar

Det är hemskt med den unga häktesvakten som blev ihjälslagen. En 25-årig tjej, ensam med en känt farlig våldsbrottsling. Ofattbart att sådant kan hända på ett svenskt fängelse. Eller att det är just i ett svenskt fängelse kanske man inte ska förvåna sig över?
Hur kunde hon utsättas för att vara ensam med honom? Det måste vara tidernas dundermiss, eller tänk om det hör till vardagen?
Varför inte göra som till exempel i USA när det gäller riktigt grova förbrytare med tveksam psykisk status: Handbojor. För att inte ta några risker. Kränkande, kommer alla att säga, och det är det ju. Men man får väga det onda mot det goda, i alla bemärkelser.


När jag googlade på handbojor handlade nästan alla träffar om sexleksaker! Jag visste inte att det var poppis. Någon annan användning tycks nästan inte finnas. 

Höga bullar på Kanelbullens dag

Det är Kanelbullens dag idag. Ganska sött, i alla bemärkelser. Nu äter jag ju inte så många kanelbullar längre, men på själva bullens högtidsdag, ja, man ska inte ha för strikta principer!


Så jag glupade i mig en med god aptit.
Vår närmaste ICA-butik har ändrat fason på sina bullar. Dom är numera höga och extrabulliga och uppstagade med mycket papper, förstärkt i botten. Älskade K., som äter en bulle varje dag till eftermiddagsfikat, gillar inte alls det nya stuket. Häromdagen blev hon jätteglad när det plötsligt fanns den gamla vanliga varianten, kanelsnäckeformen. Hon ropade "hurra!" och kramade ICA-bagerskan! Idag ropade hon inte hurra utan "åh nej!", och hade en lång diskussion med en helt annan bagerska. Som berättade att det är höga bullar som gäller, för man måste förnya sig. Och den andra bagerskan hade gjort "gamla" bullar alldeles olovandes! Ja, jag säger då det.
K. har svårt att äta dom här nya. Hon har rätt liten mun och kan liksom inte bita i dom utan måste slita av små stycken och stoppa i munnen. Sånt tänker dom inte på, bakverksförnyarna....:-)

måndag 3 oktober 2011

Strödda kommentarer

Åh, vad jag är trött! Alltså inte trött på dumma saker jag läser i tidningen, som jag annars brukar vara, utan helt enkelt sömnig. Somnade runt 4 i natt, vaknade 8. Fyra timmar, fast häromnatten var det två och det är ju ännu värre.

När jag nu kollar lite i tidningarna så fastnar jag bland annat för rubriken "Avliden får behålla Nobels medicinpris". Trevligt för honom...men visst känns det som att det är något fel på den rubriken? Och hur mycket ödets ironi är det inte att dö ett par timmar innan det offentliggörs att man fått Nobelpriset. En konstig situation.

Och kommer KD att överleva? Jag har aldrig röstat på dom, men däremot tycker jag att Göran Hägglund är den absolut trevligaste av alla partiledare. Mats Odell däremot...nej och nej. Han känns mer som en arrogant, humorlös (fast det vet jag ju inte egentligen) yrkespolitiker, en polerad typ som man inte riktigt kan lita på. Inte kan väl KD lyckas bättre med honom vid rodret?

Och så tycker jag det är beklämmande att kvällstidningarna har hittat ett nytt mobbingsobjekt i Hollywoodfrun Gunilla Persson. Sluta! Det är riktig äkta mobbing, där man avsiktligt feltolkar, förvränger och missförstår i syfte att skapa små "skandaler". Låt folk vara som dom är!

Ja, det var kvällens lilla avrundning. Good night.

Sex i alla klassrum?

I dagens SVD står det att sex ska få större plats i skolan enligt nya läroplaner som träder i kraft nu i höst. Det vill säga, sex och samlevnad ska integreras i alla ämnen. I matematikundervisningen kan man till exempel räkna på statistikuppgifter som gäller klamydia, i naturkunskap kan man ha "kondomkonst": avdramatisera kondomer genom att göra gipsfigurer. Gipsfigurer, av det manliga könsorganet då? Det känns så fel av så många olika orsaker. Fast dom kanske menade något annat.
En lärare i religion var tveksam till det hela, för om man pratar om attityder till sex och samlevnad i olika religioner är det lätt att det börjar handla om, tja, könsstympning eller hedersproblematik. Och då kan man hamna i en vi- och dom-diskussion.
Mm, just det. Svårt ibland att prata om hur saker faktiskt är. Men det ska jag inte gå in på här.

Alltså, jag känner mig enormt kluven till detta. Som om inte hela samhället redan genomsyras av, är fixerat vid, sex och samlevnad. Mer av samma, blir det bättre? Klamydiastatistik för att öka mattelektionernas politiska korrekthet, det är närmast skrattretande. Och det är något med det här, men tillrättaläggandet, indoktrineringen, fixeringen, som ger mig en dålig magkänsla.

Med det sagt, så tycker jag att en del av dom diskussioner som föreslås är väldigt bra. Fast dom flesta är inte alls nya. I svenskundervisningen, sägs det i inspirationsmaterialet från Skolverket, kan man jämföra synen på äktenskap och samboförhållanden med utgångspunkt från CJL Almqvists Det går an. Ja, det gjorde man faktiskt redan på min tid, det är svårt att undgå den jämförelsen om man läser boken.

Att HBT-personers liv och rättigheter ska behandlas i ämnet samhällskunskap/historia är förstås jättebra och självklart, och, okej då, att mattelärarna ska utmärka sig igen och räkna ut bolån för regnbågsfamiljer har jag inget emot alls. Det är kanske mest dom mystiska gipsfigurerna på naturkunskapen som stör mig...

En sakkunnig på RFSU tolkar dom nya direktiven som att sexualundervisningen ska bli minst lika viktig som matematik och svenska. Minst lika viktig som matematik och svenska???? Alltså, jag känner denna sakkunnige lite grann, och han är en allmänt vettig och hyvens person. Som kanske har blivit felciterad eller missförstådd, åtminstone hoppas jag det.

Kommer den överallt insprängda sex- och samlevnadsvinklingen att leda till att alla ungdomar använder kondom? (Det tycks vara ett av målen med det hela.) Beror det faktum att alla inte gör det på att skolorna har för dålig undervisning? Jag är skeptisk.

Ja, ja. Om jag fick bestämma så skulle två ämnen lyftas fram rejält: Filosofi och svenska. Att lära unga människor att Tänka och att uttrycka sin tankar. Logik och argumentationsanalys, håller man alls på med sådant i skolorna numera? Idéhistoria är också ett viktigt ämne.
Hör en humanists fromma önskningar...fast det är det väl ingen som gör förstås.

söndag 2 oktober 2011

Söndagsrapport

Varje höst blir jag lika förvånad: kolmörkt vid 19-tiden, hur är det möjligt?! Det känns liksom inte naturligt. Nyss var det ju alldeles ljust. Suck. Ska det vara mörkt på kvällarna, då ska det åtminstone vara varmt. Som kompensation. Kombinationen mörkt och kallt är outsägligt vidrig.
Snart blir det ju dessutom mörkt mitt på dagen. Och kan vara hur kallt som helst.

Min söndag har varit lugn och vanlig. Det verkar som att jag har en förvånansvärd förmåga att fördriva tiden, utan att ha tråkigt trots att inget händer.
En fotbollsmatch har jag tittat på, och mitt favoritlag Tottenham vann mot Arsenal.

På det hela taget mår jag jättebra, både psykiskt och fysiskt. Det känns avslappnat i musklerna, och jag tror det delvis beror på att jag äntligen har fått tag i en Bemermadrass till bra begagnatpris. Nu kör jag också ett intensivprogram för foten, och det märks en viss positiv skillnad. Kanske är Bemer också en anledning till min extrema pigghet trots sömnbrist. Det hoppas jag dock ska normalisera sig, för det håller väl inte i längden att vara vaken till 6 på morgonen och sedan gå upp 8.30. Äh, det var bara en natt. Troligen en engångsföreteelse.

lördag 1 oktober 2011

Tema: piratradio

Jag har precis tittat på ett intressant och kul program om Radio Nord, den reklamfinansierade piratradiostationen som sände från en båt under 16 månader i början av 60-talet. Verksamheten var juridiskt tvivelaktig hela tiden, det rådde radiomonopol och reklam i etern var förbjudet, och efter ett drygt år togs alltså ett riksdagsbeslut som ledde till nämligen omedelbar nedläggning av verksamheten.
Där jag bodde, i Luleå, gick det inte att få in Radio Nord, men jag förstår vilken fantastisk upplevelse det måste ha varit att lyssna på stationen, jämfört med Sveriges Radios utbud. Och reklamjinglarna, man fick höra en hel del, var helt underbara, särskilt så här i nostalgisk tillbakablick.
(Något som verkligen slår mig varje gång jag ser inslag från den här tiden, är att världen var liksom så överblickbar, trygg och hoppfull då.)

Från båten Bon Jour sändes reklamradio dygnet runt på 60-talet

Ingen kunde väl ana att monopolet i både radio och TV nu ett antal decennier senare skulle föra en så tynande tillvaro. Eller att reklamen skulle komma att översvämma allting så man nästan kr-ks.

Igår kväll råkade jag av en slump hamna framför en brittisk film som hette Radio Rock och som också handlade om en piratradiostation på 60-talet. (Helgens tema för mig tydligen.) Härliga gamla poplåtar i en mysig feel good-film där båten sjönk men alla simmade som fiskar i havet och klarade sig. :-)

Jag är förresten fortfarande pigg, trots dom blott två timmarnas sömn i natt.

Sömnlös

Jag är tröttare på dagarna är på nätterna. Tydligen. I natt löste jag sudoku till klockan två, släckte sedan lampan men kände mig rätt så vaken ändå. Där låg jag och funderade på olika viktiga saker som hänt i livet, jag rekapitulerade en del händelser i detalj, både sådant som inträffade i barndomen och sådant som hände långt senare. Upptäckte intressanta paralleller och samband, inte dom självklara som jag alltid har insett utan det här var på en ny detaljnivå. Ganska spännande. Spontan egenterapi. Och blogginlägg skrev jag där i mitt huvud. Långa, långa blogginlägg. Rätt trevlig tankestund var det, och inte blev jag ett dugg tröttare. Till slut bestämde jag mig för att tända lampan och kanske läsa lite eller se på TV. Då var klockan 04.50! Tio i fem! På morgonen.
Undrar vad som sänds på TV vid den här tiden, tänkte jag, för det kändes enklare än att läsa. och så kollade jag en stund på Ellen show och 2 1/2 män. Glad att det inte bara visades mord och våld. Det var full fart i SVT också, så en låt med Jill Johnson hann jag också njuta av. Eller inte av låten, den var rätt trist, men av henne.



Jag gillar verkligen Jill, hon verkar ha den optimala kombinationen av jättesnygg, jättetrevlig, rolig och jordnära, men hennes musik berör mig inte alls.
Efter en knapp timme var jag äntligen trött. Släckte 05.45 och somnade snabbt. Nu, efter drygt två timmars sömn, känner jag mig hyfsat pigg ändå. Än så länge.