tisdag 30 oktober 2012

Sandy och Nerja

Wordfeudservern låg nere ett par timmar idag. Precis den tid när det är så avkopplande och kul att spela en match eller två, dvs efter middagen, innan man eventuellt börjar med nåt nyttigt eller ser på TV. Vad tomt det kändes! Sen kom den tack och lov igång igen.
Är jag beroende? Kanske lite.
Och det där med att eventuellt göra nåt nyttigt försvinner ganska snabbt när jag sitter där totalt fokuserad på bokstäver och ord. Plötsligt är klockan jättemycket och kvällen är slut!

Mellan varven idag har jag kollat senaste nytt om orkanen Sandy i USA. Blir imponerad över deras katastrofberedskap och organisation. Det framgår kanske inte så mycket i de svenska nyheterna, men i direktrapporteringarna från CNN märks det verkligen. (Även själva CNN tycks ha en fantastisk beredskap och organisation.)
Hoppas det värsta är över nu.

Nåt annat jag gör mellan varven är att gå in på diverse sajter och se hurdant väder det är i Nerja. Det brukar jag göra den här tiden på året, när mörkret och kylan börjar kännas av för mycket. Och eftersom vi har en lång Nerjavistelse planerad så känns det förstås väldigt skönt. Vi åker dit om sådär en tio veckor, så temperaturen nu säger ju inte så mycket. Men det känns ändå mysigt att se bilder därifrån. Och, till min glädje faktiskt, har det regnat en del där på sistone. Bra, så det inte blir en öken. Och så hoppas jag att det "regnar av sig", så det blir precis så himmelsblått och soligt som på bilden under vår vistelse. Under de sex veckor jag tillbringade i Nerja nu i vintras tror jag det regnade två dagar. Det kan man i och för sig stå ut med.



Den här vyn längtar jag efter

måndag 29 oktober 2012

Grå gryta och årets julklapp

Det blev liksom aldrig dag idag. Jag sitter vid mitt skrivbord, vid min dator, och tittar då och då ut på något som mest liknar ett slags grå gryta. Snart blir den svart.
Men dagarna (både igår och idag) känns i alla fall långa.
Jag tillhör dem som uppskattar sommartiden och gärna skulle ha den året om. När omställningen till vintertid kommer är det trist med mörkret som inträder ännu tidigare än vad som annars skulle vara fallet. Men - de första dagarna av vintertid, innan man har vant sig, är det som att ha fått en timme till skänks varje dag. En mörk timme visserligen, men ändå.

Jaha, och ett spelbolag tror att ett par hörlurar blir årets julklapp. Vete tusan om jag tror det. Hörlurar? Deras motivering är att var och varannan människa lyssnar på musik i hörlurar. Och då är det väl så att valet av hörlurar är ett slags "statement" om vem man är. Tröttsamt. Jag är faktiskt rejält less på dessa prylrelaterade statements!
Nummer tre på spelbolagets sannolika årets julklapp-lista är en donation till välgörande ändamål. Ungefär den tråkigaste julklapp jag kan tänka mig! Nu får jag inga julklappar längre (eget val) men skulle jag få det, och det var en donation - vilken besvikelsens kalldusch! Vilken anti-julklapp.

torsdag 25 oktober 2012

Läget

Plötsligt är det kväll, ganska sent också. Okej.
Dagen har inte varit direkt bortkastad, snarare tvärtom när jag tänker efter. Har jobbat hyfsat bra, fast inte så många timmar som jag hade tänkt. Inga problem dock, jag har avsatt fler dagar till det uppdraget.

En mystisk avloppslukt har jag motat bort idag. Det är mycket sånt konstigt i den här lägenheten tycker jag. Igår var en kille här för andra gången på tre veckor och fixade köksavloppet, och idag stank det nåt fasligt i badrummet. Bara sådär, helt utan förvarning eller anledning. Det är inget stopp eller så. Och lukten verkade komma från tvättmaskinen. Jag kom ihåg att det varit så tidigare, och då hjälpte det att helt enkelt köra en tvätt. Så det gjorde jag nu också. Hux flux - problemet löst! Det är alltså nåt med vattenlåset till tvättmaskinen, eller? Nutidens VVS är verkligen inte av nån högre kvalitet. Klena doningar. Men lukten är borta nu i alla fall.

Imorgon är det fredag igen. Vi har inga stora saker planerade i helgen, och det känns skönt. Ska gå på en vernissage på lördag, en kort stund bara. Efter det har K. ett måleriuppdrag och jag går väl hem och jobbar med mitt.

Tja, så är läget just nu. Under kontroll. Och så kan det gärna få fortsätta.

tisdag 23 oktober 2012

Peppar Peppar

Peppar Peppar. En av Uppsalas bättre krogar, väldigt populär och med en prisnivå som är ganska hög men inte hårresande. Dit gick vi igår för att fortsätta vårt firande.

Jag gillar namnet. Dessutom gillar jag verkligen peppar av alla de sorter. En stund där igår hade dock restaurangen lika gärna ha kunnat heta Salt Salt.

Vårt besök:
Behaglig musik (typ Nat King Cole och Frank Sinatra) spelades på väldigt låg volym.
K. och jag fick ett jättebra bord i den trevliga lokalen. Det kändes snyggt utan att vara snobbigt.

Det är alltid kul när man får något litet att knapra på innan maten. Här var det två sorters gott bröd, dels ett tunt finn crisp-liknande och dels ett egenbakat, varmt rågbröd med anis. Mums! En röra med soltorkad tomat bjöds som tillbehör till brödet. Fina smaker, helt perfekt.

Menyn var bra, allt lät intressant, och jag hade nästan kunnat beställa vilken rätt som helst. Vi bestämde oss till slut för fisk: Havskatt med rödvinssky, kantareller och bacon. Det låter som väldigt goda tillbehör, och det var det också. Supergott. Men fisken hade doppats i saltbad, som det kändes. Oj, vad salt, tänkte jag. Men det kanske går ändå. "Nej, vad salt, det här kan inte jag äta," sa K. i samma veva.
Vad göra? Jo, "vi trycker på knappen!"


Jättekul grej, på väggen fanns en "akutknapp", om man snabbt ville att servitrisen ska komma. Så vi tryckte, och efter sådär en 20 sekunder kom hon ilande. Inga problem att få ny mat. Den kom efter en liten stund och nu var fisken bra. De goda tillbehören var fortfarande goda, fast drog nu plötsligt åt det söta hållet. Men i vilket fall, vi åt med god aptit.

Dessertmenyn innehöll bland annat Crème Caramel, och det är K:s absoluta favoritefterrrätt. Så det var ingen tvekan, hon slog till på en sån och jag tog kaffe (!) och två tryfflar. En av dessa (mycket små) tryfflar var helt ordinär, den andra var gudomligt god. Smaksatt med citrongräs eller nåt liknande.

Men Crème Caramelen... alltså en äkta sådan består av vaniljpudding i en bränd karamellsås, det är just smaken av bränt socker som ger denna klassiska dessert sin karaktär. (Det finns faktiskt en Creme Caramèl-klubb, en väldigt exklusiv sammanslutning av verkliga fantaster.)
Det Peppar Peppar serverade var en pudding helt utan karamell, den smakade som nåt man hittar i snabbköpet. Slemmig och trist, och nästan kriminellt att kalla det Creme C, särskilt för en krog med ambitioner.
Vi ville inte trycka på knappen en gång till, men när servitrisen dök upp igen sa vi vad vi tyckte, fast inte det där med slemmigt och kriminellt förstås. Men vänligt förklarade vi att det inte var äkta vara.

Och när notan kom var desserten avdragen - bra och professionellt.

Så, för att sammanfatta: Det är verkligen jättetrevligt på Peppar Peppar. Bemötande och service är av toppklass, där blir det en klar femma i betyg. Ett extra plus för serviceknappen på väggen.
Maten skulle få en klar fyra, om det inte hade varit för desserten. Det är nästan kriminellt att servera något sådant och kalla det för något det inte är. Okunnigt eller slarvigt? Så då åker maten ner ett helt pinnhål och får bara en trea.
Eller är jag för hård nu? Hm, jag får ta och tänka ett varv till på betyget.

20-årsfirandet

Vilken superrolig dag vi hade igår! Firande från morgon till kväll.
Vi började med brunch hemma. Champagne, ost, bröd och frukt. Mums!
Och vädret var ju riktigt bra, inget regn för ovanlighetens skull utan till och med stora glimtar av sol. Så vi gick förstås ner på stan. Fikade, kollade lite i affärer, pratade med en ny gallerist på Svartbäcksgatan.
Sen var det dags för en drink.


Hotell Hörnan har stans förmodligen mysigaste bar. Och måndag eftermiddag innebär ingen direkt trängsel. Det satt bara en person där när K. och jag kom, och vi slog oss ner i sköna snurrfåtöljer med varsin GT (som jag köper på bilden ovan).
Vi stannade länge och väl på Hörnan, långsamt sippande på våra gin & tonic. Väldigt avkopplande var det, det kändes nästan som ett slags retreat. Inget brus, ingen stress, inte uppskruvat på nåt som helst sätt.

Men vi ville ju äta också. Peppar Peppar ligger lite avigt till i en mysko gränd bortanför Resecentrum, men det har blivit en väldigt populär restaurang som tre år i rad har vunnit pris i UNT som "läsarnas favorit" eller vad det nu kallas. Varken K. och jag har besökt detta ställe tidigare, men nu var det hög tid tyckte vi. Recension kommer i separat inlägg.
Det var rätt mycket folk där, imponerande mycket för att vara en vanlig måndag. Men även på Peppar Peppar kändes det relaxat och lugnt och allmänt mysigt.

Kvällen avslutades med TV och Torka aldrig tårar utan handskar. Inte så festligt kanske, men vilken fantastisk TV-serie! Och alla känslor i samband med den liksom adderade till vår dag, det blev sorgligt men ingick på nåt sätt ändå i en fantastisk helhetsupplevelse. Ett perfekt 20-årsjubileum!

söndag 21 oktober 2012

20 år

Det är underligt med tiden. Vissa dagar känns alldeles för korta, de rusar iväg utan att man hinner vara med. Ytterst lite blir gjort, det är bara "nejmen, hallå, har dagen försvunnit redan?", och så är man trött utan direkt anledning.
Andra dagar är långa. Allt man tänkt hinns med, och ändå blir det tid över. Det känns som att timmarna sträcks ut på ett väldigt bra sätt. Som det var på julafton när man var liten, fast då var det inte så bra förstås utan bara jobbigt när tiden sniglade sig fram.
En sån snigeldag har jag haft idag. Tiden räckte till allt och lite till. Dessutom har jag varit jättepigg precis hela dagen.

Jag behövde vara effektiv idag, för imorgon blir det ingen nytta utan bara fest. K. och jag firar 20 år! Eftersom vi snart åker på vår långa Spanienresa och lägger undan pengar till det, blir det inga enorma extravaganser imorgon. Men blommor, champagne, middag på restaurang...nåt sånt har vi tänkt oss.

20 år, det är länge det! Så det är klart vi ska fira, fast det är måndag. Kul ska det bli!

lördag 20 oktober 2012

Höstfärger och jobb

Gråregn som vanligt, fast fina färger när jag tittar ut på gården. Bilden gör dem inte rättvisa.


Förutom färgerna, som är väldigt oktobermässiga, känns det som om det redan är november. Sånt där milt och mjukt novemberväder som jag faktiskt gillar.

Idag borde jag jobba lite med ett stort årshoroskop, men än har jag inte kommit igång. Väntar på inspiration, fast det är ju ingen idé. Inspirationen kommer sällan flygande av sig självt, har jag märkt. I bästa fall dyker den upp när jag väl har satt igång med något, då blir det liksom en extra skjuts av (ibland) oväntat kreativa tankar. Men först måste motståndet övervinnas och initiativet tas, så jag får väl helt enkelt lov att skärpa mig. Nu. Snart.

fredag 19 oktober 2012

Bra show på Regina

Kul kväll. Jag kom hem helt euforisk efter att ha varit på Reginateatern med mina gamla Carolinakompisar. Vi såg Play It Again Sam - diverse gamla och nya filmlåtar framförda av det duktiga/mysiga gänget med Paul Kessel och John Fiske i spetsen. Fast det är fel att tala om "spetsen", för alla som medverkar i showen är überduktiga. Otroligt bra var det! Imorgon är sista föreställningen tyvärr. Annars hade jag gärna gått en tredje gång. (K. och jag såg den i våras.)

Innan showen åt jag middag med A. på Papa Sisto, en ny italiensk restaurang på Drottninggatan. Trevligt och gott. Jag åt lax med kryddig tomatsås, basilika och oliver. Klyftpotatis ingick men jag bad att få nån grönsak istället, vilket var ett lyckokast. Istället för trist klyftpotatis fick jag ett slags grönsakstimbal som var helt fantastisk, rentav det godaste i hela rätten! Mums. Ett glas vin till det, och allt var perfekt. Inte särskilt dyrt heller.

Men showen alltså, den var ofattbart bra. Skulle platsa på Hamburger Börs och var som helst. Men Uppsala är Uppsala, och ibland (= väldigt ofta) är man glad att man bor här.

torsdag 18 oktober 2012

Höstmörker

Det är kolmörkt tidigt på kvällarna. Det regnar varje dag. Jag försummar bloggen...ja, vad ska man säga? Allt går sin gilla gång egentligen, och det är mindre än tre månader tills vi åker till Spanien.
Undrar hur det är där, om den ekonomiska krisen kommer att märkas ännu tydligare än den gjorde i vintras.

Alla uppsägningar och varsel på den svenska arbetsmarknaden kan man ju också undra över. Telia, CSN, diverse småindustrier på småorter, Försvarsmakten, NCC, nåt annat stort som jag inte kommer ihåg just nu, jo just det, det var Svenska Dagbladet och andra tidningar  - var och varannan dag blir folk av med jobben.
Samtidigt som stora grupper (= ungdomar och invandrare) står och stampar och inte bara vill utan måste in på arbetsmarknaden, om inte samhället ska kollapsa.
Hur ska det gå? Förmodligen dåligt.

Själv har jag hyfsat med jobb för tillfället. Men har ändå nåt slags höstmörkerkänsla som inte bara beror på vädret. En opposition mellan Pluto och månen gör nog sitt till.

Just nu kollar K. på en vidrig film om en bestialisk seriemördare. Just en sån film som jag inte skulle se om jag så fick betalt. "Neej! Göm dig!" hörde jag nyss att hon sa högt för sig själv.  Som sagt, ingen film för mig.
Jag har avslutat två wf-matcher. Vann en, förlorade en. Kanske är det dags för en kopp te nu.





tisdag 16 oktober 2012

Allmänna funderingar om gator, fiskkyckling och rånare

Hade ett litet ärende till Stockholm idag. Det börjar bli krångligt att promenera till tåget eftersom nästan varenda gata häromkring är uppgrävd. Tur att jag hade gott om tid. Men det här med uppgrävning och omgörning alltså...ska det aldrig ta slut?! Det verkar ju inte så - det blir bara värre och värre. Ett världsligt problem dock.

Innan jag åkte hem gick jag ner på Hemköp i Åhlénhuset. De har en jättedisk med färdiga rätter, och allt ser gott ut. Asiatisk mat, husmankost, sallader - det mesta finns. Jag tänkte komma undan enkelt med min middag ikväll, så jag köpte marinerad blomkål (god), köttfärsfylld aubergine (god) och limekyckling (vidrig). Kycklingen smakade gammal fisk, och hade jag bott i Stockholm hade jag förstås gått tillbaka med den. Nu blev det soporna direkt, och middagen blev någt torftigare än jag hade tänkt.
Jag kompenserade genom att äta alldeles för mycket av ett supergott bröd, som jag också köpte där nere på Åhléns. Aniskryddat surdegsbröd med fikon. Från Saltå Kvarn. Ett helt otroligt bröd, bland det bästa jag nånsin ätit. Och dagens kolhydratranson har nog blivit typ tio gånger högre än vad jag hade tänkt. Ja, ja, jag får återgå till det mer normala imorgon.

På tal om något helt annat: Undrar hur det blir med domen mot "tunnelbanerånaren", alltså den man som rånade en person som låg medvetslös på ett t-banespår och sedan lämnade honom att bli överkörd. Tack, tack till alla övervakningskameror för att han åkte fast! Rånaren tycker tydligen väldigt synd om sig själv nu, han gråter och ångrar sig och säger att om han vetat om övervakningskamerorna hade han aldrig begått brottet. Vilket otroligt patetiskt försvar! Nästan skrattretande.

Nu är det dags för styrelsemöte i brf. Två intensiva timmar.

söndag 14 oktober 2012

Helgsammanfattning

Plötsligt insåg jag: jag har inte varit ute idag! Hemskt men sant. Jag har inte varit utanför dörren, och jag har inte ens märkt det! Ingen frisk luft, ingen motion. Det som är/brukar vara så viktigt för mig.
Vad har jag då gjort? Hm, spelat wordfeud. Fyra matcher. Och världens tur har jag haft, kombinerat med lite skicklighet. Storvinster både här och där.
Umgåtts med Nikki och K. Trevligt som alltid.
Lagat mat. Som blev suveränt god. Och vi öppnade en flaska Amarone som vi fick av Åsa och Eva när de var här på Valborg. Jag är egentligen inte så förtjust i Amaroneviner, jag tycker de är för tunga och alkoholstarka och dessutom aningen söta, men detta var verkligen gott! Tillsammans med ugnsbakad oxfilé med tillbehör...ja, bättre kan det inte bli. Det skulle vara en stram, blyertssmakande Bordeaux då.

Nu har K. följt sin dotter till tåget. Jag läser diverse bloggar. Ser till min glädje att många delar min reaktion inför Fredspriset.
Reaktion på det: typ Tomma Ögon, Förvirring, wtf, nej. det måste vara ett skämt!
Men det tycks vara sant.
Så övermåttan vansinnigt. Fredspriset till EU. Det är knappt så jag orkar tänka på det.
Men hur som helst, helgen har varit bra.

Beatles igår

Oj, vad länge vi sov idag! Inte för att det blev jättesent igår eller för att vi var på nån fest eller så, men jag sov i alla fall till 10 och K. ännu längre. Inte klokt egentligen! Det var nog allt TV-tittande igår som knäckte oss. Vi satt båda två klistrade framför TV:n i drygt fyra timmar, vi rörde oss bokstavligen inte ur fläcken. Först var det en timslång dokumentär om The Beatles. Både K. och jag älskar Beatles och allt som har med dem att göra, så det är klart att vi bänkade oss med stor förväntan. Dokumentären handlade inte enbart om Beatles och var inte så jättebra, tyvärr. Men ändå. Och sen började en dokumentär om den som var min favoritbeatle: George Harrison. (K. gillade Paul bäst.) Det programmet var desto bättre, verkligen jätteintressant. Och över tre timmar långt! Det höll på och höll på, tog liksom aldrig slut. Och när det så småningom gjorde det var även vi slut, av blandningen nostalgi/koncentration.

Idag blir det ingen TV. Nikki (K:s dotter) kommer hit om några timmar, och framåt eftermiddagen blir det en god middag. Lagad av mig som vanligt. Jag tycker det är avkopplande att laga mat.
Nu väntar lite annat nyttigt. Typ dammsugning.

torsdag 11 oktober 2012

Stoppad på stan

Vad är det som gör att alla utomhusaktiva försäljare och petitionsinsamlare alltid alltid dyker på just mig? Jag kan nästan aldrig promenera längs gågatan utan att bli hejdad/påhoppad, och det är så irriterande! Jag vill bara gå där och göra mina ärenden i lugn ro, kunna vara i mina egna tankar utan dessa ständiga "hallå där!", "ursäkta", "har du en minut?".

Det spelar ingen roll om jag går snabbt eller långsamt, jag kan speeda på alldeles väldigt på väg till något speciellt, men de är där och ettrar sig ändå. "Hej, jag undrar vad du har för elavtal?""Känner du till Amnesty?"
Och jag kan se dem på långt håll, hur de spanar och granskar och letar för att i vimlet hitta de rätta personerna att stoppa. Och bland dessa rätta personer finns alltså jag. Alltid. Och om jag så där lagom tydligt gör en liten lov, en liten omväg runt dem, så skyndar de på sina steg för att hinna genskjuta mig.

Men häromveckan fick jag en insikt. Just detta att jag ser dem på långt håll är själva grejen. Jag tittar mig omkring, har ganska öppen blick, ser kanske hyfsat närvarande ut. Istället för att vara stängd och nollställd. Om jag ser dem, så ser de förstås också mig. Så jag gjorde ett litet experiment när jag fick syn på några alerta, hungriga personer med små papper och listor i händerna: Jag fixerade blicken vid ett obefintligt mål långt långt borta, försökte få ögonen att se helt glasartade ut och minspelet helt neutralt och icke-här. Ha! Då såg jag i ögonvrån hur en kille som förhoppningsfullt var på väg mot mig plötsligt stannade, såg lite osäker ut och gick åt ett annat håll. Det fungerade alltså! Och det måste vara så majoriteten av människor gör. Jag känner folk som aldrig nånsin blir stoppade av utomhusförsäljare, och nu vet jag hemligheten. Men det kräver verkligen ansträngning att upprätthålla den distanserade attityden. Idag lyckades det inte alls. Jag försökte men blev ändå stoppad två gånger! Skulle ha blivit det en tredje också, men då gick jag en annan väg...

Alltså, jag vill ju inte vara otrevlig. De här människorna är mestadels unga, och det är förmodligen inte deras dröm att gå omkring och störa folk på stan. Men det är svårt att få jobb, och de hedrar dem att de gör något, att de verkligen försöker, istället för att bara slappa och ge upp. Ofta är det ju också goda ändamål de försöker värva en till. Så det är lite kluvet. Men ändå...jag vill vara i fred! Och när, under en promenad på 15 minuter, den tredje rödklädda Röda Kors-värvaren sätter kurs mot mig, då blir jag nästan irriterad.


söndag 7 oktober 2012

Om helgen

Idag pratade jag med min mamma, 86 år. Tiden går så fort, tyckte hon. " Det hinner knappt bli måndag, så är det fredag igen."
Precis så är det. Fast nästan ännu värre. Det hinner knappt bli måndag, så är det söndag. Typ.

Min helg har varit lugn och skön. Ganska mycket wordfeud har det blivit. Och läsning. Jag läser "Tillbaka till henne" av Sara Lövestam. Och gillar den skarpt.

I övrigt? Allmänt softande. K. har jobbat både igår och idag, så jag har haft mycket tid för mig själv. Har medvetet undvikit TV-tittande. Ofta tycker jag det känns bättre att "göra ingenting", att verkligen vara ledig när jag nu är det, än att kolla på TV, om det är inte är något jag absolut har bestämt mig för att se. (Andra gånger kan jag zappa vilt i flera timmar.)
Jag har ett slags medfödd förmåga att "bara vara". Redan när jag var tre år kunde mamma gå och handla och lämna mig ensam hemma, i förvissning om att jag satt lugnt och filosoferande i en fåtölj när hon kom tillbaka. Jag har ett vagt minne av det, att fåtöljen hade hög rygg och att det var behagligt att sitta där. Och så fick jag en kola när hon kom hem. Jag fick välja mellan en kola och en banan, och för mig var valet enkelt.

Nu kan jag ju själv välja mina belöningar, och de senaste dagarna har det blivit väldigt mycket fett och lchf. Rätter med grädde och brieost och smör och vitkål (ja, det är så gott när man steker det och har stället för spaghetti!) och allt möjligt. Och egengjord chokladkräm med hallon till efterrätt. (Fast visst låter "chokladcreme" godare än "chokladkräm"?) Bäst av allt: jag mår bra, känner mig frisk, går ner i vikt. Märkligt egentligen.

Nu är det i alla fall måndag igen, om bara en dryg timme. Och jag gillar måndagar. Hoppas vädret fortsätter att vara soligt, att hösten är vacker åtminstone några dagar till.

torsdag 4 oktober 2012

Gäsp

Regn, regn - man blir trött. Även igår regnade det massor, och jag gick omkring och gäspade. En trevlig fikastund på Fågelsången piggade upp mig tillfälligt, men sen var det svårt att få nåt vettigt gjort.
På kvällen gick jag iväg för att prata om astrologi för en grupp kvinnor, och det brukar ju alltid vara trevligt. Så även denna gång. Det var 20 personer, den yngsta runt 50, den äldsta 84. Mysigt. Mat och vin plus ett arvode fick jag dessutom.
Jag gick hemifrån halv sju, frusen, trött och med en lätt huvudvärk. Kom hem halv elva, varm och speedad. Kunde alltså inte sova, så idag är jag ännu tröttare än igår!

tisdag 2 oktober 2012

En gåva jag inte vill ha

Idag fick jag en gåva från min Ica-affär. Den låg i postfacket, en liten trycksak med urklippbart värdebevis.
"Vi uppskattar att du handlar i vår butik. Det är därför ett rent nöje för oss att få bjuda dig på en flaska sköljmedel." Ja, det skulle väl vara en ordvits men låter ganska töntigt. Tvätten blir mjuk och luktar extra gott skriver Ica också, och avslutar snällt med: "Det unnar vi dig så gärna."
Lite overkill, den texten.

Och grejen är att jag använder aldrig sköljmedel, verkligen aldrig. Jag vet att många häller det i varje tvätt, tvättmaskiner har väl till och med ett speciellt fack för just sköljmedel, men jag har aldrig gillat det. Det känns för konstgjort och kemikalieaktigt.
Sen blev jag lite glad när jag nyligen läste en artikel om vad gemene man enkelt kan göra för miljön. Jag är ju ingen vän av sopsortering och ägnar ytterst lite tid åt att diska sardinburkar och liknande. Det är väldigt upprörande i mångas ögon. Men i den här artikeln stod det i alla fall att om man bara vill göra en enda miljövänlig sak, då ska man välja att avstå från sköljmedel! För sköljmedel är hemskt, det är en oerhört miljöfarlig vardagsvara som folk använder helt slentranmässigt, och att skippa det har verkligen beydelse.
Ha! Sa jag då för mig själv. Helt bovaktig är jag alltså inte.

Så, tack Ica, men ert vänliga erbjudande kommer att bli outnyttjat. Nu åker den lilla trycksaken i soporna. Kanske helt osorterad till och med...jag får se.

Mina favorit-TVserier

Snart visar SVT säsong tre av Downton Abbey. Som jag ser fram emot det! Vilken otroligt bra serie!
När jag ser nånting som är så där perfekt välgjort och som träffar exakt rätt ton hela tiden, kan jag faktiskt få tårar i ögonen. Av nåt slags vördnad för hantverket, eller vad det nu kallas när det handlar om en TV-serie.

Favoriter förutom Downton är bland annat danska Matador. Särskilt den allra första gången den sändes (80-talet) och avsnitten var olika långa. Bara en sån sak. Vissa avsnitt kunde vara 52 minuter, andra 123. Det skulle vara organiskt, stämma med handling och känsla, och TVs tablåmakare fick anpassa sig till det.
Sen, när Matador gick i repris efter ett antal år, hade de klippt om den så alla avsnitt var lika långa, dvs en knapp timme.

Lars Molins Tre kärlekar tycker jag också är fantastiskt bra, och även den håller för att ses om hur många gånger som helst.

Och så, något jag nu tittar på nästan varje kväll, en serie jag älskar: SATC, alltså Sex and the City. Vissa säsonger (det finns 6) är bättre än andra, men på det hela taget är även detta en fullkomligt mästerlig produktion. Rolig, mänsklig, varm och välgjord. Med perfekt casting, alla är verkligen totalt rätt för sina roller.

Jag köpte boxen med alla avsnitt för ett bra tag sen, och K. och jag såg alltihop från början till slut. Inte i ett sträck förstås, för då hade vi fått sitta åtta timmar om dagen i minst en vecka. Men några avsnitt då och då unnade vi oss, och det var alltid lika svårt att sluta.
Efersom jag gillar tonen, miljön och allt det andra så mycket, är det helt okej att titta på repriser. Även när jag ser repriserna för fjärde eller femte gången!

Under flera månaders tid har TV3 visat ett avsnitt vid midnatt. Förra veckan gick det sista. Jaha, tänkte jag, det var ju synd. Men till min förtjusning började de genast sända alltihop från början, och nu är det två avsnitt åt gången. Så jag fortsätter kolla. Det är lika bra som förut, och det verkar inte som att jag nånsin kan tröttna.
Men de allra första avsnitten är nu ganska gamla, och det är kul att märka hur vissa prylar som på 90-talet var nya och New York-inne, nu har blivit smått komiska tidsmarkörer. Stora klumpiga mobiltelefoner med antenn, för att ta ett exempel.
Det är mest på sånt det märks: telefoner och datorer. Allt annat känns faktiskt tidlöst.


Kittys katt-tolkning av Carrie & Co

måndag 1 oktober 2012

Ikea och Saudiarabien. Och media.

Nu är det världens liv i svensk media. Ikeakatalogen modell Saudi har inga bilder på kvinnor - de är bortretuscherade! Hej och hå.
Naturligtvis är det helt åt h-e, men vem är boven? Ikea eller Saudiarabien?

Det faktum att svensk media har försökt misstänkliggöra och dissa Ikea på alla möjliga vis (varför förstår jag inte, de har väl blivit för stora) de senaste ca två åren gör att jag börjar tänka i andra banor. Det har varit Ikea-drev på gång lite då och då, och nu är det ett nytt försök.

Jag tänker så här:
Situationen i Saudiarabien är som den är. Inget land jag skulle vilja leva i. Eller jag skulle inte kunna leva där, eftersom min livsstil skulle ha inneburit avrättning på det grymmast tänkbara vis för länge sen. Det gäller för övrigt de flesta av mina vänner, bekanta och släktingar.

Der är något jag alltid har varit väldigt klar över, och därför har jag otroligt svårt att förstå pk-sveriges kulturrelativism. Den som innebär att alla kulturer är lika bra. Att tycka något annat är kulturchauvinistiskt och till och med "kulturrasistiskt". (Intressant nyord.)

Alltså, jag tycker att sharialagar är dåliga. Att kasta stenar på människor tills de dör, som straff för att de har haft sex utom äktenskapet, det är inte i någon mening försvarbart. Att kvinnor saknar rösträtt, att kvinnor ska täcka sig i svarta skynken, att man hellre låter skolflickor brinna inne än att rädda dem på grund av att de inte hade huvudena täckta - vad är det annat än värsta sortens barbari?

När sådana värderingar kommer till Sverige blir jag rädd.

Och ja, jag tycker att en kultur där man inte stenar människor är bättre, väldigt mycket bättre, än en där man gör det. Bara för att ta ett exempel.

Men även om jag inte vill ha medeltida värderingar och åsikter i Sverige, och jag blir enormt provocerad av alla som faktiskt tycker att det i toleransens namn är helt okej, så kan inte vi ändra på Saudiarabien i deras land. Vi kan markera och försvara det vi har här men inte överföra det till andra.

Svenska staten gör affärer med Saudi, massor med företag gör det också, och då måste man på olika sätt anpassa sig. Eller avstå.

Frågan är: ska vi alls ha ett utbyte, affärsmässigt och på andra plan, med sådana länder? Eller är det bojkott som gäller?

Och vad säger vi då om Sverige. Där samma värderingar finns numera, men att kritisera dem här kallas "rasism". Av media. Men hallå, niqab i Sverige, visst är väl det ett alldeles självklart uttryck för "en annan kultur". Och vill man inte att kvinnor ska synas på bild tillsammans med män, jamen det måste vi förstås respektera, Det är ju deras kultur... Men fatta! Motsägelserna.

Det är inte hos Ikea problemet ligger. Det är så lätt att gå i drev-fällan och blunda för det verkliga problemet.