Cava och tapas igen

Igår hade vi ännu en superkul kväll med Per och Gunnel, våra grannar här på Calabella. Lite cava uppe hos dem först, och sen gjorde vi en tapasrunda. De tog oss med på några riktigt genuina ställen, såna som i stort sett enbart besöks av spanjorer. Förutom en tandlös tysk som sa "hejdå" när vi gick, var vi de enda utlänningarna på de tre olika barer vi besökte. Annars enbart hesa små (folk här är kortväxta) gubbar som tittade på fotboll, diskuterade och drack öl.

Gott och prisvärt var det som vanligt, och eftersom den match som visades på TV var Real Madrid-Barcelona kollade även K. och jag lite på den. Och det här med prisvärt...jag kanske tjatar om hur lite eller mycket vissa saker här kostar, men det är så sensationellt ibland. På en av gårdagens tapasbarer kostade en jättegod, generös tapa plus ett glas vin 1 €! Nio spänn!

Vi var nöjda och upprymda när vi strosade hemåt på de nästan tomma gatorna. "Tut, tut" hörde vi då, och där kom "husse" cyklande med Emiliana på pakethållaren och sina övriga tillhörigheter i påsar och väskor.

Husse heter Daniel tog vi nu äntligen reda på, och han var på väg till sin sovplats för natten.
Bland hans ägodelar finns också en gammal liten radio med trasig antenn. Han visade hur han fick ljud ur den genom att sätta en gaffel mot antennen! Så tog K. och Daniel en liten svängom där på torget:

Han pekade på stället där han skulle sova: på marken bredvid en glassbutik, där det är som en liten vindskyddad nisch.

Idag steg vi upp först vid 11-tiden och har sedan som vanligt suttit uppe på terrassen och solat och läst. Nu börjar det bli dags för en promenad.
Jill från Stockholm kommer idag, hon har nog landat precis just nu, så vi ska träffa henne senare. Det blir en kul kväll igen, med ett glas cava här hos oss och sedan mat nånstans.
Jag har ingen riktig koll på hur mycket pengar som går åt. Måste nog snart börja räkna lite.

Hund och husse

Den lilla hunden som skymtas i en låda på cykeln heter Emiliana och är tretton år. Hon har problem med magen och äter medicin. Det har K. tagit reda på utan att kunna ett ord spanska. Vad husse heter vet vi däremot inte. Han sitter här utanför varje dag, med hunden i en korg bredvid sig. Ibland är hon invirad i en filt, och när det var som kyligast hade hon dessutom väst.
Husse är alltså tiggare och troligen hemlös. Han har lite saker, bland annat ett liggunderlag, vid en bänk några kvarter bort. (Ingen tycks sabba eller stjäla och förstöra särskilt mycket här.) Och så har han okej kläder och en cykel där han fraktar sin väska och Emiliana.

Bakom den här bänken har hussen sina grejor, och troligen sover han där.

Det finns en del tiggare/hemlösa här. Dock inga kringresande proffstiggare från öst som man ser hemma, utan här tycks de flesta vara gamla Nerjabor. (Gäller de äldre. De finns också ett antal unga killar som jag inte tror är härifrån.) En man sitter alltid utanför kyrkan, det gjorde han även förra året, och han ser riktigt eländig ut, som att han bott i en grotta i 30 år. Det kanske han har också, det finns grottor häromkring, och jag har hört att folk bor i dem. Den här mannen har knappt några tänder, han mumlar för sig själv och verkar oftast helt borta.

Emilianas husse är i hyfsat skick däremot, och det är ganska många som stannar och pratar lite med honom. Inte nödvändigtvis medlidsamt och "stackare, här får du en slant", utan mer "hej, hur är läget idag?" "hej, hej, bara bra" svarar han då. Eller nåt i den stilen. Turister klappar hunden, men spanjorerna pratar med husse. Och K. gör båda delarna.

Poirot och tavla

Makalöst fint väder idag. Jag har tagit det väldigt lugnt, eftersom den spanska halsflugan har gjort ett återbesök - det kliar och sticker i halsen på ett ganska konstigt sätt. Men några timmar i solen har det blivit, och vi hade hur som helst planerat en stillsam och giftfri hemmakväll.
Jag läser "Dolken från Tunis", en av Agatha Christies tidiga deckare, skriven 1926. Det är en av de kvarlämnade böcker jag har fyndat här i apartamentots lilla bokhylla, och den är riktigt fascinerande!

På K. kliar det inte i halsen utan i fingrarna. Hon har haft målningsabstinens i över en vecka. Så lite här och lite där har hon handlat på sig målargrejor: en duk, några färger, ett par penslar etc. Förrådet har blivit alltmer välsorterat, och idag på eftermiddagen bar hon iväg en stor kasse plus duken till sin favoritstrand som ligger ett par minuters promenad härifrån. Där är det aldrig speciellt mycket folk, och det finns några väldigt gamla hus, murade eller uthuggna i sten. De kan ha varit bostäder en gång eller kanske snarare fiskarstugor, och det står bord och bänkar utanför.

Lä och jättevramt var det också, och K. målade med pensel, tandborste och en palmkvist! Sen ringde hon till mig för att få hjälp att bära hem alltihop, så jag fick pallra mig upp från mitt Poirotläsande.
Det var verkligen jättefint därnere, så det lär inte vara den sista tavlan som målas där. Men vi kan ju inte ta hem dem! Intressant att se hur det ska lösas.

Ibland är det bättre än man tror

Jag tänkte skriva lite mer om gårdagen, men nu har redan nästa dag passerat. Vad händer? Hur fort kan det gå?
Det har i alla fall varit kanonväder idag. Efter några timmar på terrassen kom jag ner och såg mig i spegeln - och studsade. "Va, är den där bruna personen jag?!"

Förutom solande har det blivit lite allmänt strosande och tittande på folk. Vi har ätit hemma, eftersom det fanns en del rester i kylen.
En sån där inget särskilt-dag alltså.

Igår var det ju desto mer intensivt. Jättekul att träffa Gunnel och Per, vi hade en genomtrevlig kväll. Och på den här restaurangen som jag inte vet vad den heter utan kallar "Vita stolarna", hade vi en intressant musikupplevelse. Det finns två män här i stan som går runt på många restauranger där turister äter, de är klädda i något slags folkdräkter och spelar gitarr resp. mandolin (?) och sjunger. Ofta suckar jag när de kommer, det känns så turistfälleaktigt trots att de låter rätt så bra. Igår var det så allmänt bra stämning och vad det nu berodde på, men folk lyssnade verkligen. Och applåderade. Och stampade. Och det var lite som den upplevelse K. och jag hade på engelska The Cottage när smörsångaren Roger Sharp uppträdde: Jamen, det här är inget att snobbigt fnysa åt, det är ju faktiskt jättebra!
Musikerna blev glada över responsen, det märktes. För det blev några speciella extranummer med mycket känsla i. Tyvärr spelade de också den för evigt förstörda, genomsabbade återvinningslåten Guantanamera. Allt annat var toppen.

De har förstås ingen aning om den svenska panta mera-reklamen,  och jag hoppas de aldrig får reda på det heller. Eller: Hoppas de verkligen får reda på det och kanske då ibland avstår från att spela Guantanamera - den var uttjatad även innan den blev reklamlåt.

Mild januarikväll med cava och reunion

Idag slog vädret om. Det blev varmt. Men tyvärr kom också en hemsk vrålblåst, så det gick inte att sitta uppe på takterrassen. Men framåt eftermiddagen mojnade vinden och det blev...snudd på sommar. Fantastiskt.

Per och Gunnel, våra vänner från Lund som vi lärde känna här för några år sen, anlände idag. De bor i en exakt likadan liten lägenhet som den vi har, en trappa upp bara. Deras golv är vårt tak, kan man säga. Vi hade en liten reunion med cava och tilltugg och gick sen ut och åt. Inget bord fanns ledigt på La Dama, så vi hamnade på "Vita stolarna". Ett nytt ställe ett stenkast härifrån. K. och jag har gått förbi där några gånger, och jag har känt mig lite skeptisk. En inkasterska står utanför och försöker locka in folk, det är sällan ett bra tecken. Drycken är gratis, det brukar inte heller vara ett bra tecken.
Men, där sitter man och får obegränsat med vin - det känns plötsligt inte så dåligt. Det var dessutom gott vin. Och, hör och häpna, maten var bra. Ytterligare ett ställe som är nästan ofattbart prisvärt, så dit går vi igen. Det är roligt att bli positivt överraskad.

När vi gick hem (tog två minuter) var det så milt och stillsamt och mjukt väder, så man tror knappt det är sant. I januari!

Mer i ett senare blogginlägg. Nu är klockan mycket och det känns som att det skulle sitta bra med en kopp te. Eller nåt.

Vad gör jag med tiden?

Det var nog dunderhonung jag köpte igår. I alla fall är jag så gott som helt bra idag. Mucho mejor, som var dagens spanska fras.

Vädret håller på att slå om, det ska bli ett riktigt härligt högtryck enligt alla prognoser.

Jag funderade just på vad vi har gjort idag. Men jag kom inte ihåg det! Det är väl lite extremt ändå, att glömma det man gjort för några timmar sen. Klockan är inte så mycket i och för sig, och dagen är långt ifrån slut.
Ja, en viktig sak är att vi bokat boende till K:s dotter som kommer ner en knapp vecka i slutet av februari. En jättefin studio på El Barrio kommer hon att husera i, och det ligger bara några hundra meter från där vi bor. Kul!

I alla fall: Det här med tid och vad man gör av den.
Jag tänkte ju att tio veckor och ledigt nästan hela dagarna, då kan jag ta itu med saker. Med "saker" menar jag då diverse skrivprojekt som ligger och väntar. Inget jag absolut måste göra, men sånt jag både vill och borde. Det blir perfekt att sitta i Nerja och pyssla med det, tänkte jag.
Och skriva en massa mail skulle jag också göra, där i min av solen och lugnet perfekt inspirerade tillvaron. Långa mail till människor jag alltför sällan hör av mig till.

Det har förstås inte blivit vare sig det ena eller det andra, men vad gör jag då? Listan ser ut ungefär så här:
Promenerar.
Handlar.
Solar.
Äter.
Dricker.
Läser lättsmälta böcker på engelska och svenska.
Spelar wordfeud.
Sitter och tittar.

Ja, sitter och tittar. Rakt upp och ner. Otroligt vilsamt, och jag kanske ska säga "mediterar" så låter det tjusigare.

K. har inte nöjt sig med wordfeud utan börjat med något som heter Candy Crush och tydligen är extremt beroendeframkallande. Istället för att hon muttrar ord, stavningar, trippel och dubbel för sig själv, hör jag nu "jaha, jag ska ta bort alla nötter!", "vad ska jag göra med körsbären?", "dessa jäkla gelégrejer!" och "jag måste försöka få några liv av nån."

Hennes Candy Crushande påverkar även mig. Det är nämligen musik till, en liten kort melodislinga som upprepas igen och igen. Jag blir hypnotiserad av de få takterna som oupphörligt strömmar ur hennes mobbe. Man skulle kunna tro att det är väldigt enerverande, men inte alls. "Jag vill höra musiken" hörde jag mig själv säga häromdagen. I och för sig var det när det halsonda höll på bryta ut, och jag var inte helt mig själv. Men det är vilsamt, lite dåsighetsframkallande och lugnande. Och när hon misslyckats att komma vidare till nästa nivå (händer ofta) kommer en annan melodislinga med en söt melodisk vissling. Den går vi och gnolar på titt som tätt.

Tänk om de bäddade in ett subliminalt budskap i melodislingan, då skulle folk kunna påverkas till vad som helst. Man borde få önska ett sånt budskap, typ "ta genast uti med dina skrivprojekt"!
Men jag har åtta veckor kvar här, så vem vet. Endera dagen kanske jag börjar, alldeles av mig själv. Oddsen är nog höga i och för sig.

Nerja under lågsäsong. Mer vilsamt än kreativt.

Mina erfarenheter av Nerjas apotek

Varje dag försöker jag lära mig några spanska ord eller en fras som jag testar på apartementots direktris Helena. Idag sa jag "estoy un poco resfriado", vilket betyder (hoppas jag) "jag är lite förkyld". Jag tillade också "me duele la garganta". Halsont. Ja, förstås, även i år kom den typiska spanienförkylningen - det slår aldrig fel. (Men jag glömmer det varje år, annars skulle jag förstås ta med mig ett välsorterat medicinförråd.) Nån gång mellan första och andra veckan brukar det tjockna i halsen, ingen feber eller huvudvärk man jag kan även bli jättetäppt och allmänt klen. Så håller det på i ett par dagar, innan symptomen, med hjälp av diverse piller och preparat, försvinner lika hastigt som de kom.

Därför vet jag också var alla stans apotek ligger. Jag har ett "otursapotek", där det alltid är lång kö och där jag aldrig kan göra mig förstådd, och ett "turapotek" där allt brukar fungera. Och så finns det några andra som är helt okej.

Inga medikamenter finns framme på apoteken här, allt handlas över disk. Visserligen är hyllorna fulla med burkar och askar och flaskor, men det är hudvårdsprodukter, barnmat, homeopatiska medel, tandkräm, plåster och allt möjligt. Oj, vad jag har gått och letat efter nåt alvedonliknande innan jag förstod systemet. "Vanliga", kemiska preparat måste man alltid fråga efter, även värktabletter och annat som för oss närmast är stapelvaror.

På varje apotek finns alltid minst en person med vit rock, och det antar jag är själva Apotekaren. Han/hon kan oftast lite engelska också. Övrig personal har vanliga kläder och varierande kunskapsnivå, som det verkar.
Kölappar finns inte och inte heller någon speciell disk för recept. Vissa ärenden tar jättelång tid, med långa diskussioner och telefonsamtal till läkaren eller om det är till andra apotek. Då bildas i regel en informell men väldigt disciplinerad kö, där står folk tålmodigt i väntan på att nästa personal ska bli ledig. Har man tur är det en i Vit rock. Annars kan det gå hur som helst. Jag brukar oftast klara mig med en blandning av spanskt lexikon och teckenspråk, men nån gång har jag helt enkelt gått därifrån pga språkförbistring och begreppsförvirring. Det var förstås på otursapoteket. Genast gick jag då till nästa ställe, och där var det inga problem. Så, man förklarar sina symptom så gott det går, sen bestämmer personen bakom disken något lämpligt medel, och det är bara att ta det som erbjuds. Hittills har jag fått effektiva mediciner.

Den här gången har jag än så länge bara köpt honung. Förkylningen är nog inte av värsta sorten, så jag hoppas det räcker med det.

Socialt

Jag kommer ihåg när jag flyttade från Luleå för att plugga i Uppsala. Känslan av att börja på ny kula, skapa ett nytt socialt sammanhang, och vilken frihet som fanns i det. Visst var det flera av mina vänner som också flyttade till Uppsala samtidigt som jag, men de flesta gjorde inte det. Det mesta var förutsättningslöst och därmed öppet.

Lite av det känner jag också här i Nerja. När man stannar flera månader på ett ställe och när många man träffar är i samma situation, alltså inte hemma, inte omgivna av "det vanliga", då möts man på ett annat sätt.

Som igår när vi hade en supertrevlig kväll med Leif och Inger. Innan hade vi pratat med dem i typ två minuter inne på en restaurang. Det kändes avspänt och bra, så vi sa: "Ska vi ses nån kväll och gå ut och äta?" Alltså, så gör man inte hemma, där ska det mycket till innan det blir såna öppningar. Särskilt i vår ålder, när de flesta har sin plattform och uppbyggda tillvaro.

Och, som sagt, det var väldigt mysigt igår. Vi var på tre olika ställen och pratade och pratade och pratade, så jag har faktiskt ont i halsen idag! :-) Det känns som att vi är gamla vänner, så där på en gång. Och det här med tapas är ju i sig ett väldigt trivsamt och opretentiöst att sätt att umgås.
Det handlar förstås om det också. Om att det finns möjligheter, att allt ligger nära och att man inte blir ruinerad.

Vitaminchock på Joannys

Jag skrev inget blogginlägg igår. Det hände inte så mycket, vädret var fint, klarblå himmel, inte ett moln. Vi tog det lugnt, solade, läste etc., och jag jobbade lite vid datorn. Hade en stilla hemmakväll, somnade tidigt. Det var det hela.

Idag var det skönt så länge solen var framme. Vi åt lunch på ett väldigt trevligt ställe som vi upptäckte för några år sen, och det gick att sitta ute. Att dela på en "Tropisk sallad" var ingen dum idé.

Otroligt fräscht och rena vitaminchocken, särskilt för mig som inte äter så mycket frukt numera.

Medan vi satt där på Joannys gick solen i moln, och sen på hemvägen kom några regndroppar också.

Vi ska inte röra oss så mycket ikväll, men en tapasrunda blir det. En av Nerjas mest prisvärda restauranger heter La Dama, ett litet ställe med mestadels italiensk mat och nästan alltid fullt. Vi åt där i fredags eller lördags. K. tog en pizza och sa att det var den godaste pizza hon nånsin ätit. Jag var ju tvungen att smaka en bit, och det var den godaste pizza jag också nånsin ätit. Dit går vi igen!
Hur som helst, borden står väldigt tätt och bredvid oss satt (förstås) ett par från Sverige, närmare bestämt Örebro. Vi "slog oss i slang" (haha, jag har aldrig använt det uttrycket förut, aldrig nånsin!) med dem. De var i Nerja för första gången, och vi bestämde att ses och äta tapas en kväll. Och det blir just ikväll har vi nu bestämt per telefon. Kul.

På tal om telefon. Jag kan inte ringa samtal från min mobil! Mystiskt, det har alltid funkat förut. Men nu säger en röst att servicen inte är tillgänglig från detta nummer. Mitt mail till Telias support har inte fått nåt svar. Kanske kommer det inget. I alla fall kan jag ta emot samtal, och det är ju faktiskt viktigare.

Söndag i Nerja

Varje dag känns som lördag, sa K. idag. Och så är det verkligen. Fast idag var det förstås söndag, och vi gick till den stora loppmarknaden för att både få en rejäl promenad och titta lite på vad som fanns. Jag köpte några böcker.

K. hittade också några saker hon ville ha, bland annat ett gammalt lakan som hon ska som underlag/skydd när hon målar.
Sedan gick vi hem och uppsökte takterrassens lä-hörna. Det blåste rätt kraftigt idag, men det finns alltid en hörna som är skyddad, så vi drack kaffe, läste och solade. Tills det kom lite moln och dis. Då gick vi ut på stan och kollade på fotboll på en engelsk pub. Delade på en gin&tonic.

Ingen av oss kände för att gå ut och äta ikväll, så vi gick till ett kycklingställe. Det finns några såna, "pollo asado", där kycklingar grillas långsamt över öppen eld och blir otroligt saftiga och möra. Jättegott. En sån kyckling brukar räcka till två middagar för oss.

Vad har vi gjort sen? Spelat wordfeud, tittat på TV, bara slappat.
Imorgon är det måndag och ny vecka. Om det nu gör nån skillnad. Vi ska troligtvis träffa några nya bekanta, äta lite tapas, promenera vid havet, sola på terrassen, läsa och, ja...dagarna går och det är trevligt nästan jämt.
Jag ska jobba lite imorgon också, det kan vara skönt som omväxling.

Handling

Det klarnade förstås upp idag också, trots att prognosen varnade för dagsregn. Vi har varit ute en sväng, K. handlade lite konstnärsmaterial. Sen gick jag ut ytterligare vända för att skaffa diverse förnödenheter på Supersol.

Man kan undra hur tiden kan gå så fort trots att man inte gör något särskilt. Men det lilla man gör tar då stor plats. Att handla till exempel. Det är inte som hemma att bara gå till Ica eller Konsum eller var man nu gör sina inköp. De affärer som finns här har ganska olika karaktär och är bra på olika saker. Och frukt och grönsaker köper man helst på nåt annat ställe. Det finns massor med "hål i väggen", privatbostäder, gamla garage, trottoarer med mera där man kan hitta jättefina grönsaker. Allt skulle nog inte godkännas av svenska myndigheter.

Specialvaror från diverse nordeuropeiska länder finns på Iranzo, en butik där man kan hitta Kalles kaviar och Blossa glögg, om man nu är sugen på det. Lurpak, danska motsvarigheten till Bregott, brukar jag köpa där. En jättegod tysk rökt skinka fyndade jag också. Och herrgårdsost finns i ostdisken, så igår gick jag glatt dit för att köpa en bit. Fann då att Herrgård var dyrast i hela ostdisken. 19,95 € per kilo. Mild cheddar kostade bara 9,90, så jag slog till på en sån istället. Den smakade definitivt inte som cheddar gör hemma. Men det kanske inte heller herrgårdsosten hade gjort.

Jag blir ofta förvånad över vad saker och ting kostar. Vissa varor som är billiga hemma kostar rätt mycket här och tvärtom. Vår lyxiga kasse från gårdagens besök på Mercadona var i alla fall ytterligt prisvärd. Varorna på bilden: Ett drygt halvkilo färska jätteräkor, jordgubbar, bacon, två stora sockerkakor och en flaska whisky gick på motsvarande 130 kronor!

Ruskväder

Idag är det riktigt ruskväder. Ösregn och vrålblåst. Fast det var ännu värre för nån timme sen, så kanske går det att gå ut idag också. Enstaka vandrare skyndar i alla fall förbi här utanför, och butikerna har öppnat. Det har regnat in hos vissa, och jag såg hur de sopade ut en massa vatten från golvet och ut på gatan. Inte så konstigt, för det finns sällan trösklar eller nåt annat som håller skyfall ute.

Stuprör är ett annat intressant fenomen. Hemma har man dem i markplan, det verkar praktiskt och logiskt. Här är stuprören ofta uppe vid taken, vid hängrännorna, vilket innebär att regnvattnet vräker ner som från vattenslangar. Kolla till exempel röret till vänster på bilden ovan. Det är en sån typisk takdusch som man inte gärna vill hamna under. Man får alltså se upp här när det regnar. Å andra sidan måste man också se ner, eftersom trottoarerna blir väldigt hala och man måste ha koll på var man sätter fötterna.
Bäst att hålla sig inomhus.

Gamla nog för nice and cosy

Här i Nerja finns en väldigt trevlig engelsk restaurang som heter The Cottage. Maten är inget att skriva hem om, typisk engelsk med allt vad det innebär. Men stämningen är bra, priserna likaså. Och det är varmt, tack vare en riktig "log fire" som brinner under "the colder evenings" som det står på en skylt utanför.
På torsdagar är det underhållning. En äldre gentleman vid namn Roger Sharp sjunger gamla evergreens. Under de år K. och jag har varit här har vi närmast fnyst åt reklamen för torsdagar med Roger Sharp i sin vita kavaj. Nån gammal föredetting, en bedagad och misslyckad smörsångare, har vi tänkt och sagt till varandra.

Men något har hänt. Med oss. Istället för att säga "ganska töntigt" sa vi plötsligt: "det verkar ju jättetrevligt!" Mysigt, gamla låtar, säkert skön stämning - dit går vi!
Vi är i rätt ålder precis just nu, det måste vara det det handlar om.

Så ikväll gick vi till The Cottage och fick det sista lediga bordet. Och så visar det sig att Roger Sharp är jätteduktig! Han stod där på sin lilla plätt i ett hörn av restaurangen, musiken var förinspelad förstås, och hans röst var otroligt följsam och mjuk och tonsäker.
Varför tog vi för givet att han skulle vara en trist föredetting, då när vi var yngre? (Alltså bara lite, lite yngre än nu...)
Vi var de enda "utlänningarna", alltså icke-engelska, i lokalen, men vi kände oss som hemma. Eller som hemma borde vara. Nice and cosy, varmt och kravlöst.
Efteråt stod folk och pratade och sa hejdå till varandra. "We noticed that you two enjoyed it as much as we did," sa en söt gråhårig engelsman till K. och mig. Gulligt. Det var som ett slags blandning av internationell underhållning och snäll klassfest.

Vi fick också reda på att Roger Sharp är pappa till den otroligt trevliga unga kvinna som äger The Cottage. Så nu måste vi ju gå dit ofta, av alla möjliga orsaker.

Tomten hänger löst

Om det igår var det hittills sämsta vädret, så var det det bästa idag. 19 grader i skuggan, lagom stark sol och bara ibland kom små oförutsägbara kastvindar och kylde av alltihop. Vi har precis kommit ner från terrassen, helt mätta av sol och sommarkänsla.
Då är det lite konstigt att se en sån här syn när man promenerar i gränderna.

Ja, en tomte! Som väl hänger löst i alla bemärkelser. Och jag fick tänka till för att inse att det var julafton för bara drygt tre veckor sen. Och att tjugondag knut var, ja...typ för några dagar sen? Inte för att jag vet om de firar den här. Tomteägaren ovan gjorde i alla fall inte det.
Jag har faktiskt sett några kort med tomtar också, i ställen bland vanliga vykort har de blivit kvar och ser en aning patetiska ut.

Plogad strand och plastblommor

Solen orkade aldrig fram idag. Femton plus på dagen och folk satt som vanligt ute och fikade och drack öl, men inget jättemysväder direkt. Vi tog i alla fall en långpromenad, och det var tomt nere vid havet. I Nerja finns ingen lång sammanhängande strand, utan det är ett antal småstränder med olika karaktär. Vid en av dem höll en traktor på och "plogade":

Så sanden blev slät och fin.
Vi passerade också en semesterstängd restaurang med en fantastisk blomsterrabatt utanför.

Nästan overkligt snyggt. Och det var overkligt också, det var nämligen plastblommor! Ute i rabatten. Helt konstigt.
Igår när vi gick till marknaden såg vi däremot jättefin, äkta växtlighet. Vackert.

Vi har ätit hemma ikväll. Kyckling med ratatouille. Och en flaska okej rödvin för motsvarande 15 spänn! Det känns som att tjäna pengar när man lever så billigt. Maten var rester från i förrgår och därmed helt gratis.

Dagarna går, snart har vi varit här en vecka. Underbart, lyxigt och allt man kan hitta på att säga.

Moln och vatten

Dag 6 i Nerja (av 72), och jag tittar ut genom de två stora fönstren, böjer nacken bakåt, kollar i alla riktningar, och hur jag än gör kvarstår faktum: Det är mulet! Ingen sol-molnvariant utan riktigt jämnmulet. 13 grader enligt nätets nerjasidor. Så det blir jacka och halsduk idag. Och rätt mycket innesittande antagligen.
Förr hade vi med kortlek för att förströ oss, nu spelar vi wordfeud. Signalen är lite för svag för ipaden, så det blir connection error då och då, men på det hela taget funkar det.

Vattnet i Nerja lär vara högst drickbart, enligt vad jag både läst och hört av folk som bor här, eftersom det kommer från en källa och inte alls är dåligt renat avloppsvatten. Så i år tänkte jag satsa på att dricka kranvattnet istället för att kånka hem mängder av plastflaskvatten. "För säkerhets skull kan vi ju koka upp det, låta svalna och ställa i en tillbringare i kylen," sa jag till K. som tyckte det var en jättebra idé. Och såväl okokt som kokt vatten har vi gulpat i oss utan att få några som helst problem. Men vattnet har smak! Särskilt när man har kokat det. Då är det godare att dricka direkt ur kranen och känna den lilla försynta kloreringen.
Det känns i alla fall inte bra att vatten har en egen smak, så igår släpade jag hem nio liter flaskvatten. Det kostade 2 €. Inte mycket att säga om. Men lite kranvatten fortsätter jag att dricka, jag tror det är bra för magen med omväxling.

Varmt inne

Det här är första gången jag inte fryser inomhus i Spanien. Vår lilla lägenhet är alltså inte bara trevlig, den är varm också. Väldigt ovanligt. Visst, det är skönt med tofflor på stengolvet, men det är inte sådär isande som det kan vara. Och ibland sitter jag i t-shirt. Inne! Väldigt sensationellt, även om ylletröjan alltid är i närheten.
Det finns två stora fönster, och på eftermiddagen kommer solen in, det är en anledning. Och värmeaggregatet är osedvanligt effektivt och bra.
Ute är det just nu +12, lite kyligt alltså. Men solen skiner som vanligt, vilket innebär att det ändå är rätt behagligt, och att temperaturen kommer att klättra uppåt under dagen.

Bild på vårt vardagsrum nedan. Ser riktigt tjusigt ut, eller hur?

Matchen

Barcelona vann med 3-1 och var egentligen för överlägsna för att matchen skulle bli riktigt spännande, men det var ändå en häftig upplevelse att se spansk toppfotboll live.
Vi hade rustat oss klädmässigt. Jag hade på mig:
T-shirt
Långärmad d:o
Ylletröja
Fleeceväst
Munkjacka med huva
Vanlig jacka
Halsduk
Vantar
Så jag frös inte, trots tolv grader, lite snålvind och enstaka regndroppar.

Malagas hemmaarena är inte jättestor, jag tror det går in runt 30.000 pers, och man känner sig väldigt nära planen och spelarna. Det är alltså mindre i verkligheten än vad man kan tro när man ser bilder eller TV.
Det var fullsatt igår och väldigt bra stämning. Ingen tillstymmelse till bråk, elaka ramsor eller huliganism. Innan matchen spelades hemmalagets egen låt, en gammaldags, melodisk och medryckande spansk sak som handlade mycket om mod och hjärta, enligt vad jag kunde se på de stora texttavlorna. Och strax före avspark ljöd ett av världens bästa och mest kända rock-intron: The Final Countdown. Så man fick lite svensk känsla också. Ännu mer av det blev det senare när klackarna sjöng ramsor utan ord till olika melodier. "Lå, lålålålålålå, lålå..." Hm, det lät bekant, vad var det för melodi - jo, Här kommer Pippi Långstrump! Lite oväntat.

Alla spelare i Barcelona är världsberömda, man har sett dem så ofta i TV, i ligan, Champions League, EM, VM... Och det är alltid så glamoröst och speciellt med dessa stjärnor och de miljoner och miljarder de tjänar. Nu när vi såg alla, Messi och Iniesta, Xabi och Fabregas etc., så var de liksom vanliga små killar som sprang på en gräsmatta... Duktiga förstås, jättekul att se om man gillar fotboll, men som sagt, mycket mer "vardagligt" än på TV.

Efter matchen väntade den chartrade minibussen. Strax efter midnatt var vi hemma i Nerja. Tyst och tomt, sånär som på en enda öppen pub där det var världens liv.
På trottoarerna stod de vanliga små soppåsarna i väntan på att bli hämtade under natten. Fortfarande är det så. Och av någon anledning glädjer det mig.

Tapas och shopping

Så här kul har vi det!
Vi har varit ute på en mycket liten tapasrunda ikväll. K. har inte varit så mycket för det, men jag tror jag har "frälst" henne nu efter två lyckade besök på mysiga små ställen. Det är trevligt, det är (oftast) gott, och det är otroligt prisvärt. Även om det mesta är aningen dyrare än för ett år sedan. Momsen har höjts i Spanien, det är en orsak till prishöjningarna. Men, om två glas vin plus en liten grillad minihamburgare med tomat plus tre stora köttbullar med tomatsås kostar motsvarande 38 kronor - vad ska man säga? "Förra året kostade det bara 33!" Nej, det säger man inte, om man inte är både snål och korkad. Det var billigt förra året, det är billigt även nu. Egentligen behöver man inte köpa hem mat och laga i det lilla köket. Bättre att stödja de lokala ställena, de kämpar stenhårt i en hemsk lågkonjunktur.
Det är bara så glädjande att många ställen klarar sig trots krisen.

Eventuellt ska jag också stödja en väldigt bra väskaffär. Min stora resväska är otroligt snygg i och med att den är turkos, men den är tung och har dåliga hjul. Det är faktiskt en Carlton, det var ju ett så bra märke, men kvalitén är inte super. Kanske skippar jag den och köper en som passar mig bättre - trots att den inte är turkos.

K. var också in på en väskaffär idag, eller snarare en läderaffär. Hon köpte en supertuff väst som ligger i den oranga påsen.

Så vi satsar på lite shopping i blygsam skala. Direkt ruinerade kommer vi inte att bli.

Inget för hundrädda

Ja, vad sägs om detta? Tre hundar bundna utanför vår hiss. Medan mattarna sitter inne på restaurang och dricker vin. Hundrädda ska nog inte åka till Nerja, för det kryllar av hundar överallt. Och man kan som sagt stöta på dem vid sin egen ingång. En av de här i och för sig väldigt söta hundarna skällde dessutom, typ oavbrutet i tre timmar.

Vi har suttit ute och tagit några eftermiddagstapas. Gick hem lagom till skymningen, och troligen går vi ut och äter nåt mer litet om en stund.
Idag har det kommit en ettrig och ganska kylig vind, och enligt rapporterna ska det för årstiden ovanligt varma vädret vända och bli vanligt halvkallt. Men sol blir det i vilket fall. Vi får klä på oss ordentligt inför matchen imorgon kväll. Då blir det utflykt till Malaga för att se deras hemmamatch mot Barcelona. Häftigt.

Härlig dag med låssmed

Så har första dagen gått. Vi har inte kommit in i nån annorlunda dygnsrytm utan åt "middag" (resterna från gårdagens indiska, vi fick doggybag) redan vid femtiden. Gick sen ut och strosade i det ovanligt ljumma vädret. Träffade en del bekanta, Julio och Eva bland annat. Mysigt, det är verkligen ett slags komma hem-känsla.

Men ett litet drama utspelades idag. Vi var uppe på takterrassen och K. gick ner för att dricka vatten och hämta nån grej. Värst vad det tog tid, tänkte jag. Sen kom hon tillbaka upp med bekymrad min. Nyckeln hade fastnat i låset, den gick inte att få ut, dörren gick inte att öppna. Hon höll på i tio minuter - nyckeln satt fast. Stenhårt. Det här är väldigt stabila och bra lås, inget smäck alls.
Jobbigt.
Men, tack och lov, apartamentots direktris, den underbart trevliga Helena Fossi var kvar. Hon har en provisorisk reception där hon sitter tre timmar om dagen. 10-13, och nu var hon kvar fast klockan var 13.15. Ibland har man helt enkelt tur. Så hon ringde låssmed, och inom tio minuter kom två gubbar med jättestor väska (så tung så de fraktade den på en pirra) och efter mycket om och men var problemet fixat. Det tog sin tid, och vi blev oroliga att de skulle bli tvungna att förstöra hela dörren. Jag tänkte ta en bild på deras fixande och trixande, men kameran var kvar i lägenheten så det gick inte.

Lustigt, igår låste K. upp, idag kom hon inte in. Och jag funderar på hur enkelt allt löste sig jämfört med hur det skulle blivit om samma sak hänt när vi anlände igår eftermiddag, eller om det hänt sent igår kväll när vi kom hem från restaurangen. När ingen Helena fanns på plats och vi fortfarande var lite "lost" efter resan.
Tur i oturen.

När jag kom upp på terrassen i förmiddags och såg utsikten och kände den ljumma vinden, fast nej, det var ingen vind, det var helt vindstilla, så fick jag nästan tårar i ögonen. Av lättnad och lycka. Och jag insåg hur trött jag är, på ett djupt plan. Och det handlar inte om att jag har jobbat så hårt och överansträngt mig, även om det har varit ovanligt mycket på sistone, utan jag tror det är en trötthet som många i Sverige känner efter en kall och regnig sommar, en lika regnig höst och så en vargavinter på det. Det är inte bra att leva i ett sånt klimat!

I förra inlägget la jag ut en bild från takterrassen. Vänder man blicken lite åt norr ser man inte havet utan bergen. De vackra bergen där molnen fastnar, bergen som är en bidragande orsak till Nerjas gynnsamma klimat.

Overkligt bra

Här låser K. upp dörren till den lägenhet där vi ska bo våra första sex veckor i Nerja. Ja, vi är verkligen här. Äntligen.
När vi satte oss i taxin igår morse var det kallt, blåsigt och snöigt. Perfekt väder att åka iväg från! Flygresan var lugn på alla sätt och vis. Medelåldern på planet var säkert runt 60, inte ett enda barn fanns med och inte heller någon under 30. Så vi kände oss hemma.
Och väl framme i Malaga väntade nästa taxi, och 16.40 kunde vi alltså låsa upp dörren och installera oss. Underbart!

K. fyllde år igår, och det firade vi med att gå ut och äta på en bra indisk restaurang. Mums, det var lika gott som förra året. Vi bordet bredvid satt ett äldre par från Nyköping som genast började prata med oss när de hörde att vi var svenskar. Det visade sig att även den kvinnan firade sin födelsedag just igår!
Efter supergod mat, varsitt glas vin samt en "small brandy on the house" som inte var så liten utan såg ut så här

gick vi hem och sov väldigt gott.

Idag gick vi upp på takterrassen det första vi gjorde. Åh, det är nästan för bra för att vara sant!

Toppenväder är det också. Ovanligt varmt för årstiden. Det känns nästan overkligt bra alltihop.

Stress och packning

Nu är det dags igen att plocka fram alla laddare och kablar och saker som ska med på resan. Mycket sånt blir det.
Mycket annat är det också, det har inte varit många lugna stunder på sistone. Idag började jag plötsligt må illa - riktigt illa. Kände mig konstig och kall och blek. Om jag hade haft anlag för kr-ksjukan hade jag säkert fått den, men den brukar som tur är inte drabba mig. Faktiskt aldrig. Och det känns bättre nu. Kanske var det ett slags stressymptom.

Hyresgästen har varit här och hämtat nyckel och fått lite allmänna instruktioner. Taxi är beställd till 7.45 imorgon. Nu handlar det om att få ner all packning i resväskan, men det är tack och lov K:s uppgift och specialitet. Fast, just det, vad ska jag ha för packning? Det är inte riktigt klart än. Men det jag hade med förra året funkade bra, så jag kör nog på samma.

Kött Kök och Bar. Packning.

Har varit i Stockholm större delen av dagen. Kom hem lagom till ett styrelsemöte med brf. Och, trevligt nog, efterföljande middag på restaurang.
Kanske har jag nu hittat min ultimata favoritkrog i Uppsala: Kött, Kök och Bar på Väderkvarnsgatan. Fantastisk mat!
Jag åt carpaccio till förrätt, fräscht och gott. Och huvudrätten: hjortinnanlår med murkelsås, är bland det goadste jag nånsin ätit. Inte direkt svindyrt heller.
Alla var för övrigt jättenöjda med sin mat, det var ingen miss nånstans.
Stark rekommendation alltså.

Nu återstår en dag innan resan, och den är rätt späckad den också. Massor av små saker som ska fixas och ordnas, plus förstås att det ska packas. Det är K:s specialområde. Som tur är, för det är verkligen inte mitt. Jag gillar inte att packa (hate it!) och är rätt dålig på det. K. viker allt så fint och lägger varje sak på den ultimat bästa platsen, och på nåt märkligt sätt får hon allt att rymmas. Men jag var faktiskt starkt betänkt på att köpa en större resväska idag. Den jag har är visserligen turkos och snygg men ganska basic utrymmesmässigt. Vad är det för fel på mer plats? Inget fel alls, tänkte jag. Dock var det för bökigt att släpa en jätteväska i snömodden och på tåget, så jag skippade det. Blir det kris kan jag köpa en imorgon eftermiddag.

Ord

Den senaste veckan har gått helt sanslöst fort. Jag har massor att göra och har tack och lov skrivit en lista där jag prickar av punkterna allteftersom.
Vi kommer knappt att hinna packa...så känns det.
Några långa blogginlägg lär det inte bli på några dagar. Men jag har ett på gång, och det handlar om ord och uttryck som irriterar mig. Och ord jag gillar. Mitt favoritord är faktiskt "snickare". Jag tycker om klangen i det ordet. "Nickel" är också fint. Medan "vatten" är ett ganska tråkigt ord. Och "stropp" är direkt fult.
Sånt kan jag hålla på och tänka på när jag inte har nåt särskilt för mig. Jag återkommer i frågan.

Husliga projekt

Det går framåt. Jag är i princip frisk och K. är i alla fall mycket bättre än igår. Nu har vi precis plockat bort julen. Ner med tomtar, pynt, stjärnor med mera i lådorna. Det är så skönt, så befriande på nåt sätt. Och det passade särskilt bra att göra det idag när vädret var så fint och våraktigt.

Frigöra lite plats i skafferiet är ett annat projekt. När folk ska bo här i sex veckor måste det finnas åtminstone lite plats för deras grejor. Flingpaket, bröd och vad nu Tina brukar handla. Och vårt skafferi är proppfullt, det står dubbla lager av det mesta, det är staplat på konstiga sätt och ja, jag har ingen aning om vad som står längst ner och innerst. Nu har jag lite mer koll, och det var minst sagt välbehövligt. Fyra eller fem glasburkar med goda indiska såser hör till det som uppenbarade sig. Intressant. För när jag vill göra indisk mat köper jag en ny glasburk med god sås. De som redan är inhandlade syns ju inte i den allmänna röran.

Beslut: Endera dagen ska vi äta indisk mat.

Stank och njure på trippel

Det gick hur bra som helst att gå på stan och uträtta ärenden. Halsen var till och med bättre när jag kom hem än när jag gick!
På min lista stod bland annat att växla in lite euro på Forex. När jag kom in i den alldeles nya lokalen kände jag en fruktansvärt obehaglig lukt. Som att innehållet i tio toaletter hade runnit ut, som en ingrodd pissoar...urk! Stackars dem, en avloppsläcka, tänkte jag. Så hemskt att sitta och jobba i den stanken.
Jag kommenterade till tjejen i kassan. "Det luktar lite mysko här," sa jag med sedvanligt understatement.
"Hm, ja, vi hade nyss en kund som inte luktade så fräscht," sa hon, "det kändes även in till oss här bakom luckorna."
Men hjälp! Dubbelhjälp. Skulle den stinkande personen behöva ha. Omhändertagande, vård. Föremål för Åtgärder... HUR kan en människa sprida sån odör? Så det sitter kvar i en hel lokal tio minuter senare. Ofattbart, jag kan inte glömma det. Och då tänker man sig att det kanske är en uteliggare utan tvättmöjligheter, men går såna in och växlar pengar på Forex?
Det var i alla fall dagens rysarupplevelse.

"Ha! Jag fick njure på trippel!" utbrast K. för ett tag sen. Hon spelar wf hela tiden och vinner fler och fler matcher. Och det är iphone hit och iphone dit, hon har totalgripits av det vanliga syndromet: att ständigt titta ner på en liten skärm; när hon äter, när hon ser på TV, när...ja, nästan jämt.
Nu kampanjar hon starkt för jag också ska skaffa en dylik telefon. Än så länge står jag emot. Men samtidigt märker jag att min gamla präktiga, gammaldags Motorola börjar ha ganska dåligt batteri. Och jag har köpt nytt batteri en gång för tre-fyra år sen, redan då var det svårt att få tag i ett. Nu är det kanske omöjligt.
Så, det blir väl en ny mobil snart. Och sen blir jag väl likadan som alla andra.

Nytt från sjukfronten

Jag är fortfarande matt och har mer ont i halsen än tidigare. Annars OK.
K. har däremot hostat och snörvlat hela natten. Hon tillbringar dagen så här:

Mellan varven lär hon väl orka spela några wf-matcher. Och så kollar vi nog småkronornas semifinal i TV.

Men jag ska inte bara ägna mig åt soffan utan tänker nu pröva mina krafter genom att gå ut. Har en lista på saker som ska fixas, och några punkter vill jag beta av.

"Snöar det, eller vad gör det för äckligt?" sa K. när hon tittade ut genom fönstret. Och tyvärr, det äckliga är snö. Vad fasen, nu när det har blivit barmark, det kunde väl få vara det i åtminstone några dagar?
Men det är bara att rusta sig. Får se hur det går. "Mot Sherwoodskogen!"

Bättre

Jag har nog lyckats häva förkylningen, även om det inte kändes något vidare när jag vaknade. Lite matt i benen är jag fortfarande, men halsen är nästan okej. K. är också matt och svag, och får då och då konstiga hostanfall, så hon är hemma från jobbet.
En halvdan start på det nya året får man nog säga. Eller också en snabbtest av våra immunförsvar - det kanske är bra, vem vet.

Jag har suttit ett tag vid datorn och fixat lite skrivjobb. Har en massa ärenden på stan, men det får vänta till imorgon.

Nyss var himlen alldeles rosa, det såg helt fantastiskt ut.
I Nerja är det just precis nu klarblå himmel och 17 plusgrader. Snart är vi där.

Raspigt

Vaknade och var liksom tjock i halsen. Svårt att svälja fast inget halsont. Raspigt i största allmänhet. Dessvärre är även K. tjock och raspig på samma sätt. Nån konstig förkylningsvariant har vi fått. Så det är degande i soffan idag, minsta möjliga ansträngning, minsta möjliga aktivitet.
Hoppas nu att det inte är förstadiet till en "riktig" förkylning utan bara en liten tendens.

Vi hade trevligt igår i alla fall. Åt räkmackor och delade på den sista flaskan champagne som fanns kvar från K:s födelsedag i januari förra året. Vid tolvslaget gick vi ut på balkongen och tittade på fyrverkerier. Det var ovanligt mycket i år. Och jag tycker det är nåt alldeles speciellt med fyrverkerier, det är nog det enda som får mig att spontant utbrista i förtjusta skrik.

2013 kan bli ett spännande år. Jag har i alla fall en känsla av att det blir ovanligt på något sätt.
Nu ska jag återgå till TV-soffan, knaprande på några Esberitox.