Varmt och kallt inomhus

Så länge jag kan minnas har jag varit frusen, och jag fryser mer inomhus än vad jag gör ute. Idag står det en artikel i DN om inomhuskyla, att man blir stressad och sjuk av att ha under 20 grader och att många behöver ha det varmare än så. Precis vad jag alltid har vetat.
Själv mår jag bäst när det är 23-24 grader, och så varmt är det faktiskt i vår lägenhet. Den varmaste, dragfriaste lägenhet jag nånsin bott i. Att sen K. går omkring och öppnar fönster och stänger av element är en annan sak.... När hon inte är hemma åker fönstren igen.
En annan bra sak, rent klimatmässigt, med lägenheten är att den har samma temperatur på sommaren. Den blir aldrig stekhet, även om det är tropisk värmebölja ute.

Då kan jag med viss bävan tänka på spanska vintrar och lägenheter. Av de nio lägenheter vi tittade på Nerja hade åtta ingen som helst uppvärmning! Och där bygger man ju inte för att ha det varmt på vintern utan för att ha det svalt på sommaren... Vi frågade några av hyresvärdarna om värmen, och de sa att det blir aldrig särskilt kallt och i så fall kan ni få låna ett elektriskt värmeelement. Hm, tänkte jag då. Såna element tickar dyr Spanien-el och skulle innebära en extra kostnad på flera tusen i månaden, om man vill ha nåt som är ens i närheten av den svenska komforten. De kan heller inte värma upp en hel lägenhet hur man än håller på, utan då får man välja det rum man befinner sig i för tillfället.

Så det gäller att hitta ett boende där solen kommer in och värmer under dagen, inte ett där stora ansträngningar har gjorts för att hålla den ute. Och helst ska det finns AC installerad, ett sånt system som även reglerar värmen och som inte drar full lika mycket el som de fristående elementen.

Jag har ofta förundrats över att spanjorerna aldrig tycks frysa. Trots de heta somrarna tål de ändå vinterns fuktiga kyla (även om det aldrig är minusgrader) otroligt bra. Butiker och kontor har i regel ytterdörren öppen, det kan vara dåligt väder med 12 grader ute och inte så mycket mer inomhus, och där sitter en anställd iförd normala kläder och verkar inte bry sig ett dugg. De måste ha en helt annan kroppstermostat än vad vi nordbor har. Lagrar de sommarvärmen inombords, så att det finns stora reservoarer att ta av när vintern kommer? Är det månne något man kan lära sig?

En vecka har gått

En hel vecka minsann, en händelselös och ganska oinspirerad vecka med foten i bandage. Jag ser fram emot att ta bort stygnen och få bort det otympliga bandaget, men det ska inte göras förrän om ytterligare två veckor.

På eftermiddagarna tittar jag på mat- och husprogram. Det finns hur många som helst. Den kanal jag oftast fastnar framför är TV8. Sjuan gillar jag också. Däremot undviker jag alla nyhetsprogram, för jag står inte ut med vinklingarna och flosklerna och det allmänt underliga urvalet av vad som är viktigt. Jag har börjat tycka att svensk nyhetsrapportering är väldigt oärlig. Så kanske det är i alla andra länder också, fast jag tvivlar på att det är lika extremt.

K. jobbade ju igår, och när hon kom hem hade hon ont i revbenet igen. Mycket aj och oj var det... Och det är klart, tunga lyft är väl inte det bästa när man redan har gjort sig illa. Skulle bara fattas att hon blir riktigt skadad nu när hon har sagt upp sig och slutar om två veckor.

Då och då går jag in och kollar på Nerjas mäklarsidor. Inte så mycket utbud just nu. Jag kollar också Hemnet, med tanke på att vi måste hitta nånstans att flytta i vinter/vår när Portalgatan är såld. Priserna stiger, tycker jag mig märka. Många lägenheter norpas av ivriga köpare redan innan visning. Det kan bli en riktig rysare för oss.

Ganska tråkigt

Det börjar bli lite tråkigt nu. Jag har ju annars väldigt stor tolerans för sånt, men nu tycker till och med jag att det är ganska trist. Det finns inte så mycket jag kan göra, jag är trött men inte så trött att jag kan sova, TV-repriserna avlöser varandra, några enstaka wordfeudmatcher spelar jag...mja, halvdant allting.
Igår jobbade jag några timmar, och det gick utmärkt, men idag är det mycket trögare.
Mörkret är en bov i sammanhanget. Just slutet på oktober, när vintertiden införs och nätterna börjar redan på eftermiddagen, har jag aldrig gillat. Men jag brukar vänja mig efter några veckor.

Foten, det kan jag se av den, är blå. Eller blågrön. Det ser konstigt ut. Men den känns okej, så det är nog ingen fara.

Nu ska jag göra ett till jobbförsök. Det kan bara gå bättre.

Om revbensmönster och arbetsfördelning

Fortfarande inte så mycket att klaga över. Det sticker till i foten ibland, och jag skulle gärna vilja veta hur den ser ut under bandaget, Eller också vill jag inte det...

K. är i alla fall bättre, så hon jobbar idag. Det var alltså ingen spricka i revbenet, det blev bara ömt med ett blåmärke. Och jag kom på en intressant sak: När jag hade opererat den första foten, för två är sen, skadade K. också sitt revben! Den gången sträckte hon sig efter ett paket fryst fisk inne på Ica, och det sa "krack" i revbenet. Den här gången halkade hon i vatten som läckt från ett kylskåp på jobbet och slog i samma revben!
Det är väl jättemärkligt! Jag opererar en fot, och i samma veva gör K. illa sitt högra revben i en kyl- eller frysrelaterad incident. Helt mysko att det kan hända två gånger. Kul på nåt sätt. Eller inte kul utan snarare komiskt.

Kanske är det nån undermedvetet styrd protest hos K. Mot att hon måste ta över mer av hushållet. Igår gjorde hon middag, inte helt entusiastisk, medan jag bara satt där vid köksbordet. "Eh, ja förresten, vill du ha nånting att dricka?" sa hon. "Ja, gärna det" sa jag förstås. Hon hällde upp dryck och hackade grönsaker och stekte saker, och jag gjorde ingenting. Det kändes ovanligt och konstigt Och jag tänkte att "Oj, så här bekvämt och bra har K. det hela tiden", alltså i vanliga fall. Hon ligger i soffan och jag kommer med drinkar och fixar i köket.
Vi har verkligen en extremt ojämlik fördelning när det gäller husliga sysslor. Nästan otroligt. Och jag vet inte om det går att ändra på. Eller om vi ens vill försöka.

Bättre än väntat

Det var inte så plågsamt alls det här. Vissa människor får väldigt ont efter en operation, men andra känner inte så mycket. Jag tillhör tydligen den senare gruppen, trevligt nog. "Du måste ha otroligt hög smärttröskel" sa K. Jag vet inte hur det är med det, kan ju inte jämföra med något, men att döma av de synnerligen frikostiga mängder starka smärtstillande tabletter doktorn skrev ut, så kan man vänta sig att det gör väldigt, väldigt ont när man har sågat och spikat i foten.
En förkylning med ont i halsen är mycket värre! För mig alltså. Om nu inget tillstöter.

K. har rustat sig för att sköta hushållet en period. Annars är det i regel jag som handlar, lagar mat och har övergripande koll på vad som behöver göras. Men för några dagar sen råkade K. ut för en incident på jobbet, hon halkade på utläckt vatten i köket, ramlade och slog i revbenet i ett handfat! Helt märkligt. Det kunde ha gått hur illa som helst. I förrgår linkade jag omkring med min fot, K. låg i soffan och sa ibland "aj, aj" lite halvhögt sådär - hon var i sämre form än jag, det var ganska komiskt. Hon skulle ha jobbat kväll men var tvungen att sjukskriva sig, eftersom hon varken kunde böja sig eller lyfta nånting. Nu är det i alla fall bättre. Vi är rentav väldigt pigga båda två. Visst känner jag av foten, jag kan inte helt stödja på den, och det sticker och stramar ibland. Men det gör inte ett dugg ont. Jag ser redan fram emot att ta bort bandage och stygn om drygt två veckor.

Dagen efter operationen

11. 45 var gårdagens preliminära operationstid. Väldigt bra. Särskilt som jag inte är nån stor frukostätare - att vara fastande typ halva dagen är inte så jobbigt för mig som för många andra.

Bussresan till Enköping är riktigt trevlig, tycker jag numera. Nästan tomt i bussen, jag satt och tittade på skyltar med ortsnamn och annat, "Cocosbollar i rondellen fred-sönd" stod det på en. Ganska kul.

Modet sjönk lite när jag kom ner till operationsavdelningens reception. Ett hemskt rum, kyligt och fult, med sjukhussängar, plåtskåp och lysrör. Vad är detta, Sovjet på 50-talet, tänkte jag.
Men det vara bara receptionen som var otrivsam. Väntrummet var helt okej.
Min erfarenhet av stora sjukhus är ju mycket begränsad, så jag blev förvånad över att man bytte om bakom ett draperi i väntrummet, där det satt en massa andra.

Så var det dags för samtal med sjuksystrar och ortopeden himself. "Sedering" och lokalbedövning. Lokalbedövningen i foten skulle göra ganska ont, varnades jag för. Men jag tyckte inte alls det var så illa. Däremt sederingen, sprutan med lugnande medel som stacks in i handen, gjorde extremt ont.
När medlet verkade snurrade det till i huvudet, pang bara, och sen kände jag mig trött, lugn och glad resten av tiden.

Jag hoppades att det inte skulle behöva bli steloperation även på den här foten. Men det var gränsfall tyckte ortopeden Kent. Sen när han började skära och ha sig hörde jag hur han sa till syrran att "det är möjligt att det räcker med Youngswick, det finns ändå lite brosk kvar." Så blev det, alltså ett helt annat slags ingrepp. Han knackade bort saker i foten, sågade och spikade fast ett stift. Sydde och bandagerade. Det gick ganska fort, kanske tog det en halvtimme.
Tre sköterskor var närvarande, och det var väldigt noga med blodtryck var femte minut, EKG och allmän koll på hur jag mådde. Rätt så trevligt alltihop.

Klockan 14 fick jag te och en smörgås, väldigt gott för då var jag hungrig. 16.00 åkte jag hem med taxi, medförande en enorm mängd smärtstillande. Fem gånger mer än jag fick utskrivet förra gången, och dessutom ett ännu starkare morfinpreparat att ta i nödfall. Tror dock inte att det kommer att behövas.

Så nu väntar några stillsamma hemmaveckor. Tur att man har datorn. Och mobilen. Och Paddan.

Män som hatar kvinnor

Vad är det för fel på hovrätten? Jag har baxnat ett antal gånger, och även skrivit några blogginlägg om det, över deras bedömning när det gäller sexualbrott. De tycks anstränga sig så de blir alldeles knollriga för att förringa kvinnors unga flickors lidande och få pojkar/"män" frikända.

Nåt jag komer ihåg för länge sen, innan jag ens hade bloggen, var att två killar som våldtagit en tjej med trädgrenar blev frikända. Killarna kanske trodde att hon gillade det. Tyckte juristerna.

Fallet där en kvinna blev grupptagen av åtta män på en flyktingförläggning, så pass att hon inte kunde gå utan fick sitta i rullstol flera veckor - kommer nån ihåg det? Där blev tack och lov inte alla frikända, men hovrätten passade förstås på att sänka straff.

Så har vi fallet i Tensta  som det skrevs om helt nyligen, där en 15-årig tjej blev våldtagen av sex killar. Men hon kanske var med på det, tyckte hovrätten och rev upp tingsrättens dom om grov våldtäkt. Ja, en flicka kanske vill bli inlåst i ett rum, avklädd, fråntagen sin mobil och utlämnad till sex killar hon inte känner som står i kö för att ha sex med henne. I hovrättens värld är det så. Och killarna blev frikända.

Och nu igen. En 17-årig kille har smygfilmat sin flickvän (före detta flickvän, får man anta) när de hade sex och lagt ut filmerna på olika nätporrsidor! Helt otroligt kränkande, och som alla vet är det som ligger på internet där för evigt. I år efter år efter år.
Men det är inte så många som vet vem flickan är, säger då hovrätten. Visserligen syns hennes ansikte tydligt, men de flesta känner ändå inte igen henne.
Och dessutom: numera är det vanligt och socialt accepterat att man är öppen avseende sina sexuella vanor.
En av kvällstidningarnas kolumnister kallade den motieringen för ett "moraliskt och intellektuellt haveri". Helt riktigt.

Om några vill lägga ut sexfilmer med sig själva i, för hela världen att beskåda, då ska alla tvingas göra det? Det är helt normalt? Bara vad man kan vänta sig om man inte ständigt kollar efter riggade kameror?

Nu blev killen i och för sig fälld för "grovt förtal" och dömdes till skadestånd för "sveda och värk". Men skadeståndet sänktes från 136.000 till 25.000 med de aningen ansträngda motiveringarna ovan. Motiveringar som tyder på en så otroligt hemsk kvinnosyn, så jag tappar nästan andan.

Jag brukar inte säga, och än mindre skriva, saker som "vidriga, sjuka gubbar", men det är vad jag tycker om hovrätten. Män som hatar kvinnor, den boktiteln är sorgligt sann och stämmer in där den verkligen inte borde göra det.

Snart är det dags

Det drar ihop sig. Imorgon ska jag ringa lasarettet i Enköping och få reda på min operationstid på onsdag. Man får inte veta klockslaget förrän dagen innan, och det måste man alltså själv informera sig om, mellan klockan 14-15. Undrar vad som händer om man glömmer att ringa eller missar tiden?

Det är en del att tänka på innan dess. Saker jag måste ordna, jobb som ska skickas iväg etc. Jag kommer ihåg hur det var när jag opererade fot nummer ett - jag var enormt trött efteråt, och det höll i sig en fyra-fem dagar. Orkade ingenting alls. Så jag måste ha nästan en vecka tom, om det nu blir likadant den här gången.

K. och jag firar 21 år imorgon. Eller firar och firar...det blir nog inte så mycket champagne just i år. Det kan ju vara så att jag ska upp i gryningen dagen därpå och promma iväg till Enköpingsbussen. Så en lugn, vanlig kväll med te och TV är det troligaste.

Hemma

Så är vi hemma igen. En kopp te vid köksbordet 02.30 och väldigt, väldigt svårt att sova sen. Huvudet surrade av intryck och röster.

30 graders temperaturskillnad. Fast idag kravlar sig termometern ovanför nollstrecket i alla fall. Alltid något.
Igår innan vi åkte tog vi en liten nostalgipromenad i Nerja. Vandrade på stadsgatorna, träffade som vanligt några bekanta. Fantastiskt behagligt ute. Och vi gick förstås ner en sväng till de små stränderna också.

Men vi hittade alltså ingen lägenhet denna gång. Inte helt oväntat, eftersom vi bara hade fem dagar på oss. Och kanske lika bra, eftersom det också visade sig att om man kommer i oktober kan man inte hyra en lägenhet från januari eller februari. Man måste ta den direkt! Och det hade kostat oss ett antal onödiga tusenlappar med hyrd lägenhet stående tom i flera månader.
Det finns förstås boenden som blir lediga i januari eller februari, men i dem bor det folk. Man kan ju tycka att då kontaktar man nuvarande hyresgäster och frågar om det går bra att komma som hastigast och titta på lägenheten, men så gör man inte i Spanien, i alla fall inte i Nerja. Den ska vara tom och man ska hyra dag från samma dag man tackar ja. Eller möjligen från nästkommande månad.
Tom, gäller tyvärr inte möbler. I regel är det fruktansvärt fula, klumpiga möbler, lite som svensk sommarstuga, furustuket. Fast värre. Köksstolar som väger många kilo, soffor som är allt annat än sköna, hemska stora, mörka klädskåp...vi vill förstås ta dit egna möbler.

Det blir hur som helst nya försök i januari-februari, och då har vi gott om tid.
Många krokar har vi lagt ut, och det känns som att vi fick väldigt bra kontakt med Linda och Manuel och några till, de ansträngde sig verkligen för att hjälpa oss och kommer säkert att göra det igen. En del privata trådar har vi också att nysta i.

9 januari går nästa resa. Fram till dess är det mycket som ska hända. Back to reality kan man säga.
Tänk att för några dagar sen satt jag ute på balkongen vid midnatt:

Nu ska jag ta fram dunjackan, gå till Kvarnen, handla mat och sen sätta mig vid datorn och jobba.

Tuff marknad

Det är tufft att leta lägenhet här. Det är inte som hemma, att det inte finns något att hyra, men de bra objekten försvinner direkt. Det kan handla om minuter, så man måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Många letar precis som vi, och en och samma lägenhet ligger ute hos flera olika mäklare. 

De vi har tittat på har nästan alla varit för mörka. Eller bara haft en minibalkong. Söderläge med terrass och sol hela dagen - det vill alla svenskar ha, en av mäklarna skrattade lite åt det. "The swedish people, they are always looking for the sun."

Vi har också fått höra att svenskar anses vara väldigt bra hyresgäster. Vi är pålitliga, betalar hyra i tid, vandaliserar inte lägenheter, lämnar inte enda stor mess efter oss. Som vissa nationaliteter är kända för att göra.

Idag var vi med Manuel och tittade på en gigantisk lägenhet. Stor, otroligt häftig takterrass med dusch, diskho, murad grill och allt man kan tänka sig. En liten marijuanaodling fanns det också däruppe, det har jag faktiskt aldrig sett förut. Manuel och en annan gubbe som var med hade väldigt roligt åt de speciella krukväxterna... 

Men trappan till terrassen var inte att leka med. En lång, vindlande, smal spiraltrappa av det slag man lätt ramlar ihjäl sig i. Och själva lägenheten var kall. Om den känns kall nu, när det är 26-27 grader varmt, hur ska den då inte vara på vintern... Så inte heller den var något för oss.

Imorgon åker vi ju hem, så vi får nog fortsätta letandet i januari. Då kommer vi dessutom att ha mer tid på oss. Men vad vi nu pratar om är att köpa en lägenhet istället. Och hyra något hemma, alltså göra tvärtemot vad vi tänkt från början. Undrar hur långt mina snart nio år i Uppsalahems kö räcker?

Hur känns det att åka hem då? Svar: Tråkigt. Vi vill inte alls landa i begynnande vinter och allmän gråbrunhet! Tänk om vi kunde stanna i det här paradiset! Fast det kan vi ju snart.

Nu ska vi gå hem till Yvonne och Ola och ta ett glas vin och äta några tapas. De har ett hus ganska centralt, och det ska också bli kul att se.

Ny varm dag

Vi har sett tre lägenheter idag, eller var det fyra? Ingen som klickade helt. Men en som var nästan, nästan riktigt bra. Och vi lägger ut nya krokar hela tiden, så det närmar sg.

Vädret fortsätter att vara helt suveränt. +27, vem kan säga nåt dåligt om det? Vi var hembjudna till Anette och Benna ikväll, dom har hyrt en lägenhet mitt i stan, äldre stuk med stor takterrass. Där satt vi ute på terrassen, fullmånen lyste, det var oktober och varmt. 

Varför inte flytta hit på en gång? 

Dimma, värme och snörvel

Nu har vi sett en fjärde lägenhet, men inte heller den var något för oss. Visserligen jättestor och ljus med flera balkonger, men totalt överbelamrad av tunga, fula, gammaldags möbler och helt fel känsla i största allmänhet. Jag skulle inte vilja bo ens en dag där. Manuel, en liten knubbig supersnäll spanjor som åker runt på sin moppe och har gett sig den på att hitta något till oss, försöker verkligen. Men,men...

Imorgon träffar vi mäklaren Linda som ska visa ytterligare fyra lägenheter. Funkar ingen av dem så avvaktar vi till i januari.

Det är extremt varmt idag. På eftermiddagen blev det ett konstigt väderfenomen: Från helt klarblå himmel till totalt mjölkvitt på bara några minuter. Det var ett slags låg dimma som bara svepte in allting, det såg helt spooky ut. "Tänk om det är världens undergång!" sa K. Men efter en kvart försvann dimman, och nu är det igen klarblått och soligt och väldigt varmt.

Äntligen förstår jag vitsen med skugga!  

Det här lilla hostalet har en liten fin takterrass, och de skuggiga hörnen är väldigt eftertraktade. Nu på eftermiddagen hade K. och jag arrangerat en stol och en solsäng i det lilla skuggiga parti som var ledigt, vi läste i varsin bok, tog lite snacks och ett glas vin. Då kom två personer, svenskar som verkade hur trevliga som helst. Bara det att kvinnan snörvlade oavbrutet. VÄRRE, faktiskt ännu värre än snörvelkvinnan som störde vår filmupplevelse häromveckan. Här var det högljudda snörvlingar var femte sekund, avbrutna av skrällhosta. Fattar inte folk att man kan snyta sig?!! Och att om man är superförkyld kanske man kan ta lite hänsyn och inte tränga in sig när det sitter folk två meter bort.

Vi gick därifrån, det var helt outhärdligt.

Igår åt vi indiskt på en av våra favoritrestauranger. Ikväll blir det nåt enkelt och billigt. imorgon är vi bortbjudna på vin och tapas, och det är vi även på fredag. Och så blir det hemresa på lördag. Konstigt. 

Dessutom ska både K. och jag klippa oss hos jätteduktiga frissan Anette. Hennes salong ligger tvärs över vägen från där vi nu bor. Och det här stället, Apartamentos el Barrio, kan jag rekommendera. Allt med det är bra.

Varmt i paradiset

Pust, här är det varmt! Helt otroligt. Tidigare har det alltid varit vinter när jag har varit i Nerja. Oftast fint väder men kyligt på morgnar och kvällar. Nu är det stekhett på dagen och ljummet på kvällen.

Stan är sig lik. Ingen större trängsel, hög medelålder, trivsam stämning. Vi har träffat bekanta, ätit tapas, promenerat. Och tittat på tre lägenheter, men hittills har ingen känts rätt.

Det lilla familjehotell vi bor på, el Barrio, är jättetrevligt, och utanför balkongen sorlar folklivet. Jag var just ner till den lilla affär som ligger alldeles utanför och som säljer bröd, kaffe, vatten, vin, öl och lite leksaker. Köpte med mig kaffe i en fin kopp som jag går tillbaka med nästa gång vi går ut.
Jag har blivit kaffedrickare!

Igår kväll var vi ute med Laila och Nils, hon svenska, han norrman. De träffades här i vintras, i början av mars, och har precis gift sig! Ganska häftig romantiksaga för 60plussare.

Vad vi nu hoppas på är att engelska mäklaren Linda ska höra av sig. Hon har några mycket intressanta lägenheter som vi vill kolla på.

Tanken att flytta till Nerja växer sig bara starkare. Vi trivs nästan ofattbart bra.

Det har varit sol/soldis idag. Och det är enbart skönt när diset tar över. Värmen är fuktig och tung. Imorgon ska det bli ännu varmare och dessutom helt klart.
På stränderna är det ingen trängsel, men folk badar och små glasskiosker är öppna lite varstans. Känslan av sommar är påtaglig.

På en av de stränder vi gick till idag låg fiskebåtarna uppdragna och näten låg på tork i sanden.

Snart på väg

Resdag idag, det känns lite speciellt. Och ovanligt att flyget går så sent. Oftast måste man upp fyra på morgonen och ta en förbeställd taxi, men nu har vi hela dagen på oss, kan så småningom lugnt promenera till Resecentrum och hoppa på flygbussen. Skönt. Visserligen försvinner en hel dag som vi annars skulle ha haft i Nerja, men jag tycker faktiskt det är värt det. Får se om jag tycker likadant när vi kommer fram mitt i natten.

Vädret i Uppsala är strålande, det vackraste höstväder man kan tänka sig, så nu blir det en långpromenad. Prognosen för Nerja i veckan är också lovande: 25-27 grader och växlande molnighet. Jag har aldrig varit där när det har varit riktigt varmt, så det blir en ny upplevelse. En ytterligare fördel med varmt väder, förutom själva behaglighetsfaktorn, är att man inte behöver packa ner lika mycket kläder som annars. Men det är förvånande hur mycket en vanlig kabinväska rymmer.

Förhoppningsvis blir det några små blogguppdateringar under veckan.

Vilken bra app!

Visst, jag tycker synd om alla som måste jobba med telefonförsäljning. För många är det enda möjligheten att alls få ett jobb. Men jag avskyr hela fenomenet, tycker inte det borde få finnas överhuvudtaget. Vem vill bli uppringd av försäljare, finns det nån alls som vill det?
Nu har ju eländet nått mobiltelefonen också. Man kan i och för sig nixa sin mobil (har jag också gjort), men det är sannerligen inte alla företag som respekterar det.

Jag har nu installerat en app, en jättebra app! Varningsinfo heter den, och den varnar när försäljare, insamlingar o.d. ringer. Igår installerade jag den, och alldeles nyss fick jag bevis på att det fungerar. Telefonen ringde och en stor varningstext kom upp: Numret blockerat av Varningsinfo.
Ha! Där kan de hålla på från sitt 031-nummer! Jag kommer aldrig att svara.
I min adressbok har Blockerat av Varningsinfo en egen post, och den innehåller massor av nummer, flera tusen.

Det finns möjlighet att stänga av både signal och vibration om ett blockerat nummer ringer, men jag har ännu inte fattat hur man gör. Hur som helst en app att rekommendera! Gratis är den också.

Intryck från stan

Fortfarande jättefint höstväder, härligt att promenera i. Idag gick promenaden in till stan, och jag passade på att växla in lite euro inför resan till Spanien. Så vi kan betala taxin. Vi har bara handbagage (för första gången, det ska bli intressant att se hur det känns att klara sig med det), men eftersom vi landar i Malaga vid en ganska okristlig tid, 01.00, så går inga bussar utan vi måste ta taxi därifrån till Nerja. Ska förboka via nätet imorgon. 65-70€ kostar det. Inte så billigt alltså. Särskilt inte jämfört med bussen, som kostar ungefär 4.30€. Men det är så numera, taxiresor till och från flygplatsen kan vara lika dyra som själva flygbiljetten. Jag är hur som helst glad att det finns taxi och att man kan boka så enkelt hemifrån.
Det ska bli helt underbart att komma till Nerja igen. Det är bara en knapp vecka den här gången, men i vinter blir det ju desto längre. Och just nu är det en riktig värmebölja där, 24-28 grader på dagarna. Det lär ska hålla i sig också...hurra!

Hav och berg och vitkalkade hus blir en härlig motvikt till det för närvarande gråbruna, söndergrävda Uppsala. Det känns som att halva stan håller på att grävas upp. Hur länge har dom hållit på vid Dragarbrunnsgatan? Flera år, och det blir bara värre. Ganska bökigt är det.

Och som vanligt är det tiggare lite varstans. Jag tycker de har blivit mer aggressiva än tidigare. En kvinna gick omkring med sin mugg och stack den under näsan på folk. "Please, pleease!" Och jag blir bara provocerad. Skulle aldrig, aldrig ge pengar till kringresande yrkestiggare. Men många gör det har jag sett, så jag tror affärerna går ganska bra.

Janne Schaffer såg jag också. Han hade ingen gitarr, men tungan höll ändå på och spelade på det typiska Schaffersättet - det var så jag kände igen honom.
Det är gitarrfestival på UKK just nu, så det är därför han är i stan. Jag ska inte gå på nån konsert, men det är ändå roligt med såna återkommande stora evenemang som gitarrfestivalen. Det drar publik, det drar artister, även världsstjärnor, det är bra för Uppsala på många sätt. Jag gillar verkligen UKK. Och jag gillar faktiskt Uppsala också, även om stan inte visar sig från sin bästa sida just nu. Nån gång har de väl grävt färdigt. Men då är nog jag väldigt gammal.

Tiden går fort nu

Jag har insett att jag har en massa saker som måste fixas nu i veckan. För sen åker vi till Nerja (bara en vecka, men ändå), efter det ska jag operera foten, och sen är det...vinter. Men, oj!
Jag har överhuvudtaget inte fattat att tiden gått så fort, men det är väl i och för sig som det brukar vara. Inget jag är ensam om heller. Hur som helst, det är dags att planera, att försöka ha lite koll.

Så nu blir det jobb några timmar, fast jag tänkte vara helt ledig idag. Jag har i alla fall hunnit njuta av det fantastiska vädret. Promenerade en dryg timme i försiktig, mjuk höstsol. Vindstilla, ljummet, fuktig, mättad luft. Tänk om alla oktoberdagar vore så!

En laddning pulled pork står nu i ugnen, diskmaskinen är igång. Dags för lite mer intellektuella ansträngningar.

Liberace och snörvel

Igår var K. och jag på bio. Det händer inte ofta, en gång om året ungefär. Men nu hade vi båda en tom eftermiddag, så vi valde att se Mitt liv med Liberace.
Det är nog tomt i salongen, tänkte jag. Filmen har gått över en månad redan och är kanske inte något som lockar den breda massan. Men vi var i alla fall 12-13 pers. som bänkade oss i den lilla sexradiga salongen. Kul.
Jag hade hellre suttit där helt ensam än hört det oavbrutna snörvlandet från bänken bakom. Och när jag säger oavbrutet menar jag precis det. Var tionde sekund ungefär, eller det kan ha varit oftare, det kan ha varit var åttonde sekund, drog kvinnan bakom mig in snor i näsan. Först tänkte jag att hon tar nog fram en näsduk snart. Men det gjorde hon inte, och snörvlandet pågick hela filmen. Nästan två timmar. Ett tag var jag på väg att räcka henne några pappersnäsdukar, men jag vågade inte. Det kändes för fräckt på nåt sätt.

Förutom det irritations- och äckelinslaget, hur var filmen? Sådär. K. var mer förtjust än jag. Själv ger jag den en trea på femgradig skala.
Michael Douglas är alltid Michael Douglas, och nu är han Michael Douglas som spelar Liberace. Bra visserligen, men han antar egentligen aldrig nån annan karaktär än sin egen. Jag saknade vissa dimensioner av Liberace, mer "exuberance", mer av det översvallande, varma, humoristiska, tantiga, totalt gränslösa.
Matt Damon var å andra sidan helt lysande som älskaren och allt-i-allon Scott Thorson. Alldeles otroligt, jag visste inte att Matt Damon var en så fenomenalt bra skådespelare.

Filmen är absolut sevärd, jag höjer nu mitt betyg till tre och en halv.