Klart!

Vi gillade minilägenheten. Och nu är det klart, vi skrev kontrakt igår! Det känns väldigt bra, och jag är lite förvånad över det. Jag har inte haft en så liten bostad sen jag bodde i en etta på 36 kvm för länge sen. Den här är förstås större, men inte så mycket. Vi har gått från att "vi måste i alla fall ha en trea" till en stor tvåa kan räcka, eller egentligen behöver vi väl bara en liten tvåa, och när man tänker efter är väl en etta alldeles nog. Men när K. började prata om att 25 kvadrat skulle vara lagom, då kände jag att nej, nu blir det för extremt. Så det blev väldigt välplanerade 46 kvm; alldeles för litet till ett alldeles för högt pris. Men vi var fullständigt eniga: Den här vill vi ha.
"Vi får se den som ett stort och lyxigt hotellrum," sa K.
"Ja, en svit."
Och då är det ju rymligt och bra.
Huset i Spanien är 80 kvm, och om man lägger ihop ytorna blir det rätt okej.

Jag har tänkt mycket på det här med möbler och kläder och saker, eller jag har inte tänkt utan snarare grubblat och ältat och bekymrat mig både dag och natt i flera månader. Men det slutar med att jag inser att när vi nu håller på att förändra hela vårt liv, då kan vi inte haka upp oss på att skrivbordet eller blå byrån inte får plats. (Det kommer att bli tämligen övermöblerat i alla fall.) Vi kommer att vara i Sverige då och då, några månader åt gången. Och visserligen har vi båda möbler som älskar, men man kanske inte ska älska möbler så mycket att de får styra ens liv.

Lägenheten har det mesta vi ville ha: Balkong i västerläge. Ingen insyn. Diskmaskin. (Ovanligt i så små lägenheter.) Grön, fin utemiljö. Jättestort förråd på samma våningsplan. Fin. fräsch tvättstuga i samma hus. Bredband ingår i avgiften. Hela lägenheten är i bra skick, och det enda vi ska göra är att måla några väggar där det sitter stormönstrade tapeter. Den ligger i samma område nästan som där vi bor nu, och vi gillar det läget jättemycket. Skönt att ha samma stråk när man ska nånstans, samma affärer, samma buss. Fast buss behöver vi knappast åka, eftersom det är så centralt.
Dessutom är det snabbt tillträde, redan i slutet av april. Så vi behöver inte magasinera nånting, utan vi har gott om tid på oss att flytta innan vi åker tillbaka till Nerja den 15 maj.

Igår när vi hade skrivit kontrakt kände jag mig så glad. Riktigt, genuint glad, inte sådär som man kan känna när nånting har gått i lås och det var jätteskönt och det blir säkert bra det här, fast man har vissa inre tvivel. Utan det kändes bara Rätt.

Nu återstår allt jobb med att rensa och kasta. Vi har kommit en bit på väg, men hu vad grejer man har. Så fort man öppnar ett skåp, en garderob, en låda, en gammal pappkartong eller vad som helst, så fullkomligt väller det fram saker, det finns ingen ände på det. Därför kan man också hitta allt man behöver här hemma, vare sig det är muscovadosocker, olikfägade gem, presentpåsar, elektrisk fönsterputsare eller en borrmaskin. Eller nåt annat.
Allt kan vi ju inte kasta heller, utan vi får betrakta det stora förrådet som en förlängning av själva lägenheten. Väldigt praktiskt eftersom det ligger vägg i vägg. Det gäller att sortera där inne bara, så vi vet var vi har saker när vi behöver dem.

Ja, så är läget just nu. Foten är bättre också.

I full gång

Det går framåt med det mesta, fast inte i direkt blixtfart. Foten blir långsamt bättre, den ser lite märklig ut kanske; blå och svullen och hälen är konstigt platt. Men jag haltar på och tycker det känns åtminstone uthärdligt.
Sen har vi börjat packa. K. är jättenervös att vi inte ska hinna med allt på sex veckor, så nu är allt i full gång. Det handlar egentligen mer om att rensa än att packa, eftersom minst hälften av allt vi äger och har måste bort. Konstigt hur en tömd lagerhylla, som rymt inte bara böcker utan också förvaring för viktiga papper och diverse prylar, alltså hur man tömmer en sån hylla och hela lägenheten försätts i kaos och oreda!

Imorgon kommer snälle P. med bil och släp och hjälper oss att frakta saker till tippen. K. rensar även i ateljén, och jag vet inte hur det ska sluta. Men hon ska i alla fall ha kvar den tills vidare, den är liksom en del av hennes själ och det blir för mycket att lämna den också. Men när den dagen kommer måste hon nog hyra en container...

Ny lägenhet? Några på gång men inget vi är säkra på. Vi har velat mellan hyresrätt (inte lätt att få i och för sig, men mina nio år kan nog räcka till nåt hyfsat ändå) eller en liten bostadsrätt. Fördelen med hyres är att få loss pengar. Nackdelen är att hyrorna är höga.
Bostadsrätt låser pengarna men man kommer ner i månadskostnad. Priserna på smålägenheter har dock rusat i höjden nåt otroligt. K. vill nu ha en minilägenhet, bara som ett krypin, eftersom vi ska vara borta minst halva året. Inte så dumt, men då måste vi göra oss av med inte bara hälften av allt vi äger och har utan kanske två tredjedelar. Omskakande!
Men det känns än så länge väldigt befriande att kasta saker.

Snart ska vi gå och titta på en sån liten minilägenhet som K. vill ha. I alla fall tror hon jättemycket på den, utan att ens ha sett bilder eller planlösning. Jag är mer avvaktande. Men den ligger bra, bara ett kvarter härifrån. Rapport kommer.

Bättre fot

Foten blir lite, lite bättre för varje dag. Idag hade svullnaden gått ner så pass, så jag kunde ta på mig skor och gå ut. Det blev en mycket långsam promenad till affärshuset Kvarnen. Jag blev upphunnen och passerad av en dagisgrupp! Men allt gick bra, jag har visserligen ont, men det skulle jag ju ha i sex veckor enligt ortopeden. Det blev i alla fall inte ett dugg värre av promenaden.

Det var skönt att uppleva sol och tio plusgrader. Visserligen halv storm, men det var ingen kall vind. Konstig var den ändå, för den svängde och hade sig. Jag gick en lång raksträcka, och ibland hade jag extrem medvind så jag nästan flög fram, ibland hade jag extrem motvind och kunde knappt komma framåt. Trots att jag gick åt samma håll - hur konstigt är inte det?

Jag passerade också den olycksdigra trottoarkanten, där jag trampade så snett i måndags. Konstigt alltihop och väldigt irriterande. Jag är en försiktig person och har aldrig nånsin i hela mitt liv skadat mig, har aldrig brutit, stukat eller vrickat nånting. Däremot har jag ju opererat båda fötterna med två års mellanrum, och jag trodde verkligen att jag hade haltat färdigt efter det.

K. blev uppringd av sitt förra jobb i förmiddags. De behöver extrapersonal i helgen och frågade om hon kunde ställa upp. K. blev oväntat glad över att tjäna en extrapeng och inte bara över det. Hon sa faktiskt: "Åh vad kul att ta på mig dräkten igen!" (Alltså arbetskäderna.) En ganska oväntad reaktion måste jag säga. Hoppas hon är lika entusiastisk efter två hela arbetspass.

Ortopedakuten, ett trist ställe

En svullen fotknöl, stor som en tennisboll nästan. Instabil fotled. Ont och konstig känsla. Så jag tog en taxi till Ortopedakuten på Samariterhemmet. K. följde lojalt med.
Det var väldigt lugnt där, och hela besöket med röntgen och allt tog inte mycket mer än en timme. Tur, för usch vilket trist ställe! Förr hette det Närakuten och var väldigt bra, med trevlig stämning och fint väntrum med färgstarka tavlor signerade en viss K. Lindsten på väggarna. Fast jag besökte förstås aldrig själva ortopedavdelningen då. Även den har i alla fall chanserat helt, enligt K., och det hände när Cityakuten tog över, antagligen efter en upphandling.

Grått, fult, oengagerad personal. Som gäspade, tittade åt ett annat håll, struntade i könummer. Men röntgensköterskan var i alla fall trevlig. Hon tog fyra bilder av min svullna fot. "En slitskada. Du behöver inte gips," sa ortopeden.
Det som har slitits är förstås ledbandet, och det var också en liten spricka vid fotknölen. Ingen större fara, jag kan börja gå som vanligt så fort jag får ner foten i en sko men jag måste vara försiktig så jag inte vickar foten i sidled. "Och du kommer att ha ont i sex veckor."
OK, det kan jag leva med. Jag är glad att det inte var nåt allvarligare.

En del vårdinrättningar har ju en speciell telefon som går direkt till taxi. K. frågade en sköterska: "Finns det nånstans där man kan beställa taxi?"
Hon tittade kyligt på oss och sa: "Ja." Paus, och med föraktfullt drypande röst: "Telefonen."
Och så gick hon.
Vilket dåligt bemötande! Helt amazing.
Nu hade jag som tur var mobilen med och ringde efter en taxi. Första bolaget hade telefonkö, och efter ett antal försök gav jag upp. Nästa bolag lyckades jag bättre med.

Nedanstående bild illustrerar känslan på Ortopedakuten rätt bra. Hur kan man ha en sån äcklig papperskorg i ett väntrum - locket ser ut som om nån använt det som toalett i ett antal år. Hu!

Om hemresa och snöskada

Vi åkte från Nerja i fredags, precis som planerat. När vi kom ut i gränden med våra resväskor kom en grannfru förbi. "Åh, ska ni åka hem?" Vi förklarade att vi skulle vara borta två månader, och då blev hon bekymrad över hur våra blommor ska klara sig. Vi har fixat blomvattnare, frisörAnette har fått nyckel, men den här snälla damen sa genast att hon ska kolla de pelargoner som står i fönstren och som man kan vattna utifrån. "Jag tar en plastflaska och häller på lite vatten när det behövs," sa hon. Trevligt. Hon berättade också att på vårt hus har det suttit en fantastiskt vacker lampa, men den förstördes av barn som spelade fotboll.
Vi pratade ett bra tag, och observera att samtalet ägde rum på spanska!
Även andra grannar har vi sagt hejdå till, och alla verkar glada över att vi kommer tillbaka. Det är verkligen mysigt, vi känner oss totalt accepterade.

Mysigt var det däremot inte att åka buss till Malagas flygplats. Vi valde det eftersom vi hade ovanligt lätt packning och dessutom bra med tid, och då kan man ju passa på att spara lite pengar. Men sen sa vi till varandra att nej, det är inte värt den strapatsen för att tjäna 200 spänn var.
Fram kom vi i alla fall. Och planet gick i tid.
I Sverige, sent på fredag kväll, möttes vi av ösregn och blåst. Lördag-söndag var också blåsiga, kalla dagar med en sån där hemsk nordanvind som sänker temperaturen med 10 grader.
I morse låg ett ganska tjockt snötäcke på marken...vi kom samtidigt som vintern återvände! Och vi lämnade Nerja samtidigt som ett stabilt högtryck svepte in - sen vi åkte därifrån har det varit en bit över 20 plusgrader varje dag! Varför, varför?

Och snöhelvetet tycker jag ännu sämre om efter att nästan ha brutit foten idag. Jag skulle gå in till stan och såg inte en trottoarkant eftersom den var täckt av snö. Halkade till, och på nåt sätt lyckades jag både vika och vrida vänsterfoten, så den blev liksom alldeles konstigt bedövad. Jag kunde inte röra mig ur fläcken på flera minuter! Kroppen kändes chockad. Efter ett tag kunde jag i alla fall stödja på foten men det var inte läge att göra nåt annat än att långsamt halta hemåt.
Extremt irriterande! Jag tror att ledbandet på utsidan av foten är uttänjt. Eller nåt sånt. Det känns i alla fall inget vidare. Och jag som har massor av grejer att göra!

Grädde, godis och städ

Det är alltid spännande att handla på Mercadona, och det blir oftast billigare än man tror. Butiken är väldigt stor och välsorterad, åtminstone i vissa avseenden. Svår att hitta i ibland. När jag skulle köpa grädde höll jag på leta ihjäl mig. Gick förstås, i sann logisk anda, till hyllorna med mejerivaror. Mjölk och yoghurt i många varianter, vissa starkt färgade, många sockrade men fettfria. Men fanns det nån grädde? Nej. Jag scannade hyllorna en gång till. Nada. Nehej. Kanske fanns grädde lite längre bort, bland smör och margarin. Dubbelkoll men ingenting. Vad tusan, det verkar långsökt men tänk om grädde står bland äggen? Bort till äggen, som också står på ett konstigt ställe. Grädde noll.

Till slut var jag tvungen att fråga, och det visade sig att grädden står på en liten hylla bland plastpåsar och folie! Där kan man prata om långsökt.

Vad det visar är förstås att grädde inte är en färskvara här. Hemma i Sverige är jag storkonsument av färsk vispgrädde, men det finns inte i Spanien! Istället finns en massa varianter, mer eller mindre fettsnåla, av behandlad grädde med lång hållbarhet. Inte särskilt gott. Det blir mest vattnigt när man använder den i matlagning och det förklarar varför jag aldrig ätit en god gräddsås eller champinjonstuvning här.
Men jag gick till Iranzo, som säljer många utländska varor, och där fanns i alla fall engelsk Double cream. Den är väl inte färsk i vår mening, men den är fet så det förslår och funkar säkert jättebra i matlagning. Dessutom fanns Bregott på Iranzo - äntligen!

Annat intressant är den oansenliga godishyllan. I Sverige har varje liten butik ett jättesortiment av godis, här finns nästan ingenting. Alltså, det är verkligen ett blygsamt sortiment, och man blir inte lockad att köpa en enda grej. Färgat, supersött. Udda chokladmärken av tveksam kvalitet.

För en 7-8 år sen hade Mercadona ett dubbelt så stort godissortiment. Något har hänt.

Däremot. Städprylar. Hyllmeter efter hyllmeter, hur mycket som helst. Moppar av alla upptänkliga sorter, sopborstar, lösa skaft och andra tillbehör, trasor, kemikalier...det är nåt alldeles otroligt. Och det städas verkligen här. Från morgon till kväll, det skuras och dammas och torkas. Butiksanställda dammar sina hyllor, putsar fönstren tvättar trottoaren utanför affären, husmödrar (är det oftast) sopar, borstar, skurar och håller minutiöst rent i och utanför sina hus. Dammsugare har dom däremot inte.

Där vi bor är det inte blanka snygga stenplattor utanför husen, utan skrovliga gamla gatstenar. Ändå står folk och skurar gatan utanför sin port med varmvatten och nåt väldoftande medel.

Och man bör ju ta seden dit man kommer, så även vi har anslutit oss till gatuskurarna. Riktigt roligt.

Gläfs, bjäbb, vov, vaff...

Hundar, hundar, överallt hundar. Var och varannan människa i Nerja har hund. Det verkar som att det blir fler för varje gång vi är här. Folk har i viss utsträckning börjat plocka upp efter sina hundar, det kan ju helt enkelt inte fungera annars. Men långt ifrån alla gör det, så man måste ändå ha koll på var man sätter fötterna.

Idag gick vi upp till söndagsmarknaden, och precis utanför stod ett ungt par och försökte sälja tre små valpar. (Väldigt vanligt att valpar säljs lite sådär i smyg i samband med marknader.) När vi gick, efter en knapp timme, var två av valparna borta. Folk impulsköper alltså hundvalpar, de är små och söta och rörande, men vad händer när de blir stora och krävande och inte alls är särskilt söta längre?

Attityden till djur i Spanien skiljer sig en del från det vi är vana vid. Kanske har det blivit lite bättre, men det sägs att det fortfarande inte är helt ovanligt att man åker iväg till närmaste motorväg med en hund man har tröttnat på. Där släpper man den lös, kör själv hem och hoppas att hunden ska bli överkörd så fort som möjligt. Ofattbart vidrigt.

Man kan också se hundar som står hela dagarna på en liten balkong. Och skäller och skäller och skäller. Verkligen förståeligt men ganska enerverande.

Där vi bor hör man ständigt dessa hundljud. Gläfs, bjäbb, vov, vaff, yl. Gläfs och bjäbb har jag vant mig vid, men vov och vaff är det mer dova bastoner i, det är genomträngande på ett annat sätt. En sån vov-hund står/ligger hela dagarna på en liten balkong, och hunden är ganska stor. Varje gång det händer något på gatan nedanför, typ att en annan hund passerar,  skäller den en minut. Vov, vov, vov, vov, vov…

Två små bjäbbhundar släpps ut på en liten, liten asfalterad gård vid 9.30 varje morgon. De bjäbbar och gläfser varje gång något händer på gatan, typ igen då att en annan hund passerar.
Och så håller det på.

Det finns också en liten svart, ettrig hund som patrullerar i hela kvarteret. K. har döpt den till Diablo, och det är nog första gången jag har varit med om att hon tycker illa om en hund. Det är ömsesidigt också, Diablo morrar åt henne och springer efter henne och puffar argt med nosen mot hennes ben. Mig accepterar han däremot.

Mycket djurliv är det alltså. Och på tal om Spanien och djur: Man blir också förbluffad över hur de gör med fåglar. Det finns så många burfåglar här, vanliga små sångfåglar som stängs in i väldigt små burar, ofta bara 20x20 centimeter. På morgonen placerar man burarna utanför sin dörr, och så njuter man av den vackra sången. Som att fåglar inte är levande varelser utan enbart saker som låter.

Jag har aldrig tyckt om det här med fåglar i bur, och när jag ser de här miniburarna mår jag lite dåligt. Än värre är det som en kompis här berättade: Där hon bor är det någon som har en jättestor rovfågel kedjad vid en balkong! Rovfågeln är stor så det skulle kunna vara en örn.

Hur kan man bara komma på tanken..?

Det finns en del djurskyddsorganisationer här, och de är i regel startade av britter eller skandinaver. Jag tror de bidrar rätt mycket till att förändra inställningen även hos den infödda befolkningen. Sakta men säkert blir det bättre. Och spanjorerna i allmänhet är inte elaka mot sina hundar, de flesta får väldigt mycket kärlek. Men ändå, samma respekt för djur som i exempelvis Sverige eller England ser man inte så ofta.

Ett återseende

K. och jag korsade Plaza Cavana, som ligger mitt i stan, när vi hörde en liten vissling. Och så en till. Vi tittade upp, och där på en bänk satt Daniel! Förra året skrev jag rätt mycket om honom, han var uteliggare och hade en gammal, väldigt sjuk hund som hette Emiliana. Vi fick bra kontakt, han blev ett slags vän nästan. Och det var enormt roligt att träffa honom igen.

En riktig solskenshistoria: Emilia lever och mår bra. Flera personer hjälpte Daniel veterinärräkningar och medicinkostnader, så hon klarade sig mot alla odds. Ser dåligt, men det beror på åldern. Och hon har blivit ”gordo”, alltså tjock, det förklarade Daniel samtidigt som han klappade sig på sin egen numera ansenliga mage. Vi träffade inte Emiliana, för hon var hos amigas just då.

Daniel såg välmående ut, måste ha gått upp sådär en femton kilo. Han har fått jobb utanför stan, på ett jordbruk där man odlar bland annat potatis och morötter. Nu var det paus i odlandet, men han skulle fortsätta jobba från och med april. Är alltså inte tiggare längre, och förmodligen har han också bostad där ute på campot där han jobbar.

Så kul att det går bra för nån! K. och jag blev jätteglada.

We did it!

Fyllda av beslutsamhet ställde vi väckarklockan på 6.20. Beslutsamma steg vi faktiskt också upp innan gryningen och tog 7.30-bussen till Torre del Mar. Nu eller aldrig, kändes det som. Eftersom vi nu dessutom visste var polisstationen låg var vi framme i mycket god tid, 55 minuter innan de öppnade. Ändå var vi inte först i kön, som också bestod av spanjorer som skulle ansöka om eller förnya sina pass.

Det var rätt kallt och tråkigt att stå rakt upp och ner på stenplattor i 55 minuter. Men vi fick våra könummer och hela proceduren tog sedan bara några minuter. Snabbt tog vi bussen tillbaka och var hemma ungefär samma tid som vi annars brukar vakna. Pust. Nu får vi våra nie-nummer nästa vecka, vilken triumf!

Vi slumrade en timme på dagen, för att hämta oss från det tidiga uppstigandet. Gick sen till Mannys bar och tog en öl. Åt middag hemma. Ut en sväng igen för ett glas vin på svenskägda Capilla del Mar, där vi hamnade i jätteintressanta samtal. På vägen därifrån stötte vi ihop med en gubbe som vi ofta ser. Han gillar musik och är alltid närvarande där det spelas flamenco eller jazz. Ålder vet vi inte, han kan vara hundra eller sjuttio. Är 1.60 lång, har mustasch och käpp och ser väldigt prydlig ut. Alltid ute ensam. Vi träffar honom lite här och var och har blivit så pass kompisar så vi hejar och kindpussas. Varken K. eller jag orkade dock gå till El Molino, en fantastisk flamencobar som han var på väg till.

Det har igen varit en dag fylld av intryck och ännu fler roliga små möten än jag har berättat om här. Nu är det bara nio dagar tills vi åker hem till Sverige. Det känns konstigt men också väldigt bra. Och när vi kommer tillbaka, troligen i maj, ska vi ta våra surt förvärvade nie-nummer och fixa ett riktigt internetabonnemang det första vi gör.

Frustrerat

Nej, det gick inte bra idag. Vi steg upp så duktigt klockan 7.30, drack te och gick till busstationen i god tid. Nerjas busstation är ingen station utan bara en liten kur, men det är i alla fall där man köper biljetter till bussarna, utom de som går till Frigiliana, för det betalar man ombord.

Det var bara en person före oss i kön, men inget hände. Inne i kuren stod en karl och stirrade stint på en liten dator. Han stirrade och stirrade och tryckte då och då på en tangent. Efter sådär en tio minuter tittade han upp och såg att en kö hade bildats, och i den stod även personer som skulle med flyget från Malaga av packningen att döma. Mannen i busskuren torkade sig i pannan. Inget hände med datorn. Till slut vinkade han till alla att gå ombord på bussen, och då visade det sig att den hade en liten biljettmaskin och det gick alltså alldeles utmärkt att betala sin resa på bussen.

Vi trodde att Torre del Mar (som ligger två mil härifrån) var en liten ort, men den var jättestor i jämförelse med Nerja. Väldigt utsträckt och dessutom ful. Och det var kallare där. Samt blåsigt. Vi hade ju ingen aning om var polisstationen låg, och nästan inga människor var ute så pass tidigt. Och ingen pratade engelska. Men vi frågade tre stycken och lyckades hitta rätt till slut. Då var klockan 9.22, och stationen har öppet 9-14.

Fullt. ”Mycket folk idag. Kom tillbaka manana.” sa den vänliga polis som vaktade vid dörren. Men, men…sa vi, trodde knappt det var sant.

Inget att göra, tillbaka till busstationen. Grr!

Bussen tillbaka till Nerja skulle gå 10.00. Klockan 9.55 susade den förbi både oss och två andra som också verkade som att de skulle med. Grr! Nästa buss var däremot tio minuter sen, men till slut kunde vi arga åka hem.

När man har varit på nåt annat ställe längs solkusten uppskattar man charmen och skönheten hos Nerja ännu mer. Men vi måste ju tillbaka till det vidriga Torre del Mar! Kanske redan i morgon om vi orkar. Då tar vi en tidigare buss, vilket innebär att vi kommer till polisstationen 40 minuter innan de öppnar! Ja, vad vet man, folk kanske köar i timmar…

Det var verkligen retfullt, och jag är fortfarande irriterad. Över att systemet är så dumt, så intelligensmässigt dåligt. Och det är ju inte direkt som att vi ska söka medborgarskap eller asyl, vi vill bara ha internet!! Grr!

Nyttig måndag inför NIE-numret

Det har varit fest i Nerja. Andalusiens dag tillika Cykelns dag, när ett helt galet cykellopp går genom stan, och sedan Karneval i två dagar. Igår kväll avslutades festligheterna med ett fyrverkeri. Vi beskådade det från Per och Gunnels terrass på Calabella (där vi bodde förra året) – bästa utsikten i stan, men tyvärr ägde fyrverkeriet rum medan det fortfarande var ljust ute. Vissa effekter kommer inte till sin rätt då, kan man säga utan att överdriva.

Vi hade en trevlig tapasrunda efteråt, och K. fyndade bland utställda sopor. En mysko gammal piedestal fick följa med hem, den ser hemsk ut men hon får väl måla den lite fint…

Ifag är det måndag, och den har varit lika nyttig som måndagar brukar vara. Vi har kopierat viktiga papper, jag har jobbat, och för första gången nånsin har jag/vi besökt en spansk bank. Eller snarare flera stycken. De första hade köer av skrämmande slag, men vi lyckades hitta en som var bättre. Två personer före oss bara, så det gick ju fort. Bakom oss i kön stod en karl med en extremt tjock sedelbunt. Decimetertjock. Han bläddrade och räknade och hade sig, det måste ha varit motsvarande 100.000 svenska kronor, minst, som han hade i handen. Kontantinsats till hus? Vi försökte låta bli att stirra.

Förra veckan gick vi till kommunens Utlänningskontor och fick lite hjälp med blanketter och inbetalningskort inför det nödvändiga anskaffandet av NIE-nummer. Så nu är processen i gång. Vi fyllde i blanketterna, gick iväg och gjorde kopior på pass och blanketter, och sen var det alltså dags för inbetalning på banken. Inget här är lika enkelt som man skulle tro, men det lyckades till slut. Passnummer och passkopia, adress, mail och telefon var väldigt viktigt inför denna inbetalning på 9.65 €.

Det allra viktigaste blir i alla fall imorgon. Vi ställer väckarklockan på 7.30 och tar sen bussen till Torre del Mar kl. 8.30. Förhoppningsvis är vi bland de 80 första som står i kö till polisstationen med sikte på det åtråvärda NIE-numret. (Är man inte bland de 80 första kommer man inte in utan får åka hem igen och försöka en annan dag.)

Allt detta för att kunna teckna ett internetabonnemang! Och den hjälp vi fick på Utlänningskontoret gör ändå processen lite smidigare än det annars skulle ha varit.

Allt som rör myndigheter i Spanien kan tydligen vara precis hur svårt och tidsödande som helst. Det är i alla fall nåt jag kan sakna med Sverige: Relativ frånvaro av byråkrati. En vilja att underlätta för människor istället för att göra det så krångligt som möjligt.

Så i det fallet: Sverige – Spanien 1-0.

Som i en film

Igår förmiddags när jag gick upp med frukostkopparna stod en kvinna på grannterrassen och hängde tvätt. ”Så bra att det äntligen är fint väder!” ropade hon, fast på spanska. ”Det är skönt för alla.” ”Si, fantastico.” svarade jag. ”Fantastico.” sa hon också.

Alla är jätteglada när det blir sol och värme. Och jag måste ta tillbaka allt jag tidigare skrivit om att spanjorer inte verkar frysa. De fryser jättemycket. Så fort solen tittar fram kommer gamla tanter stelt utvacklande från sina små kyffen till lägenheter. De är insvepta från topp till tå i filtar och rockar och hucklen, och så sätter de sig på en stol nånstans där solen letar sig fram i den ganska mörka gränden. ”Ah, sole!” säger de och sträcker händerna mot himlen.

Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt de troligen har inomhus. Kolmörkt, iskallt, fuktigt, kanske mögligt.

Men nu har det varit fint väder ett tag, och hela gränden lever upp. Det är inte bara tanter som är ute, även om de sätter en stor del av prägeln när de ropar till varandra så det ekar. Manuela! Maria! Antonia! Låter det. Så hör man nån 80 meter längre bort som svarar. ”Hola!”

En gammal kvinna hade rullat ut sin rullstolsburna man och klippte hans hår, och en annan gammal man plus en kvinna med rullator stod bredvid och diskuterade livligt. En gubbe på moped kom med en påse bröd på styret, och den hängde han på nåns dörrhandtag. Folk har koll och hjälper varandra rätt mycket. Lite högre upp, vid ett litet torg, satt två äldre män och spelade gitarr. Inte för att underhålla omgivningen, utan den ena försökte lära den andra några särskilt svåra ackordföljder.

Barn leker med halvtrasiga rullbrädor eller fotbollar som saknar luft.

Det är som i en film.

Tidigare år när jag har varit här har jag nästan alltid bott närmare havet. I områden där det finns många turister och nordbor. Jag har alltid känt mig hemma där, men att bo som vi gör nu, i de gamla spanska kvarteren, ger en helt annan dimension åt att leva i Nerja.

Det finns svenskar som har bott här i 30 år och som inte känner till de här gatorna och gränderna. Härligt att vi i alla fall får uppleva det,