Trivsel bland skavanker

Oj, jag känner mig helt ledbruten efter att ha målat nästan hela dagen. Ett ovanligt valborgsfirande verkligen. Men en mycket väl använd dag.
Vi fick alltså nycklarna igår. Träffade säljaren på mäklarens kontor, som ligger alldeles här bredvid. Lite fixande och mailande, och så var pengarna överförda och vi nya ägare till lägenheten.
Vi gick hem och hämtade lite saker, och sen direkt till Djäknegatan. Det är ju så nära! Tar ett par minuter att gå bara.
När lägenheten var tom kom förstås alla skavanker fram, och det var inte få. Men känslan var tack och lov densamma - vi stortrivs där! Bara vi kommer in genom dörren blir vi glada. Faktiskt redan på vägen dit, men själva lägenheten har ett slags charm och mysfaktor som är påtaglig. Sen är det ju väldigt bekvämt att bo i nyproduktion, som vi nu har gjort i nio år. Allt är helt och rent och gediget och fungerande. Man vänjer sig vid det.
Den här lilla lägenheten är byggd 1984 och var Uppsalas första "fribygge". Inga byggnormer behövde följas, och jag kommer ihåg att det var mycket skriverier om det. Det är till exempel bara 2,30 i takhöjd. Lite skillnad mot 2,60 som vi har nu. 2,30 är ju extremt lågt, men eftersom både K. och jag är kortväxta har det sina fördelar, det är till exempel väldigt lätt att sätta upp lampor.

Vi gick några vändor fram och tillbaka, tog bland annat dit två lätta balkongstolar och ett litet bord. De möblerna bär vi ut och in beroende på vädret. Idag drack vi kaffe inne och sen när solen kom fram gjorde vi paus i arbetet och tog en öl på balkongen. En Valborgsöl.

Tyvärr har förra ägaren lämnat kvar en del saker. En strykbräda, en väska med nån tröja och en fotboll, en gammal trasig taklampa, en stor papperskorg av stål, en mixer, diverse andra gamla köksprylar, och värst av allt: På balkongen står ett stort parasollfundament av betong. Det väger minst 80 kilo, vi kan inte rubba det och vi vill absolut inte ha det där.
Ännu mer värst av allt: Ett fönster går inte att stänga! Inte ens att låsa i ett visst läge. Själva stäng- och låsmekanismen är trasig som det verkar. Tur att det inte är vinter! Vi fixerade fönstret genom att sätta två tunga målarfärgsburkar på fönsterbrädan, men så kan man ju inte ha det.
Vi ringde förra ägaren om fönstret samt att han måste hämta sina saker. Det är en ung kille, född -86, som är väldigt trevlig och behaglig. Vi gillar honom mycket.
Fast nu gör vi inte det. När vi ringde om de här frågorna var han plötsligt inte så trevlig längre, tvärtom. Sur och irriterad. Men han skulle höra av sig idag och hämta grejorna. "Det kommer han inte att göra," sa jag. "Jo, det är klart att han gör," sa K., "det var ju det sista han sa innan vi la på."
Vi får se, sa jag. Han har fått sina pengar, han bor i Stockholm, han struntar i det här. Och jag fick rätt.

Nu har jag mailat till mäklaren, så han får ta tag i det hela. Det är annat också, till exempel lösa kablar som sticker ut från väggen och ligger på golvet. Jag la ut en bild på facebook, och flera personer skrev att vi ska vara försiktiga, för kablarna kan vara strömförande!
Ström eller inte, så ska det inte ligga lösa, oskyddade kablar när man lämnar sin lägenhet till nya ägare.
Så här ser det ut:

Det är lite att röja i med andra ord. Mäklaren har lovat göra det.
Men vi myser när vi går dit med saker. Och det är jättekul att måla över den storblommiga vardagsrumstapeten med vit färg. Det är lite kvar, och det ska jag göra imorgon.

Bara sex veckor

Tänk att det bara är drygt sex veckor sen vi kom hem från Nerja. Det skulle lika gärna kunna vara sex månader. När vi kom var det först ösregn och sen snöstorm, vi visste inte var vi skulle bo efter den 15 maj, bara att vi hade två månader på oss att fixa allt.

Nu har det varit några fantastiska försommardagar, och imorgon får vi nycklarna till vårt nya hem. Läget på Portalgatan blr förstås alltmer kaotiskt, kartonger staplas överallt och vi har nu kommt till det där sista, svåra. Som skrivbordslådor. Usch. Varför har man hundra pennor av olika slag?! När man redan har femtio, varför köper man en hel burk olikfärgade kulspetspennor, det blir femtio till och jag kommer inte att skriva så mycket under återstoden av mitt liv så att alla dessa pennor blir använda. Man använder ju knappt ens pennor längre!

Men i alla fall, sex veckor. Vi har letat och hittat bostad. Jag har skött allt som handlar om bolån, nytt internet, elabonnemang, adressändring etc. Samtal med bank, kontakt med mäklare och flyttfirmor, kontrakt hit och dit. Det ska ringas och mailas, kollas och bekräftas, papper ska skickas, möten ska bokas... Oj, vad det tar energi!

Erikshjälpen har varit här och hämtat ett lass med möbler och prylar. Jag ska ringa dem igen och ordna hämtning av ett ännu större lass. 

Turerna till soprummet har varit mycket frekventa. Svarta plastsäckar går åt i stor skala.

P. har hjälpt oss frakta stort skräp till tipp och återvinning. Två gånger har han varit här med bil och släpkärra.

Ett lass har gått till Spanien, Fru Flytt kom efter mycket om och men, trots att själva Frun dog alldeles nyligen och företaget hamnade i kaos. Flyttkillarna där verkar i alla fall väldigt proffsiga.

Dessutom stukade jag foten ganska allvarligt, det är exakt sex veckor sen. Och vi har båda varit sjuka i en märklig influensa.

Teater har vi varit på, Cabaret på Uppsala Stadsteater. Jag har besökt Ikea, fick skjuts och frakthjälp av A. Träffat vänner har vi gjort mer än nånsin, jag vet inte hur många middagar vi varit bjudna på och det är inte slut än. Väldigt mysigt, och skönt att ibland bara släppa allt och gå hemifrån.

Men det är inte konstigt att vi är i ett märkligt upp- och nertillstånd. Liksom energimässigt drivna till nåt slags yttersta gräns. 

Och om ytterligare en vecka är vi där med möbler och allt, i den lilla, lilla lägenheten. Helt otroligt att vi verkligen gör det här, det är bland de största förändringarna i hela mitt liv.

Lass på väg till Spanien

Nu är ett litet flyttlass på väg till Spanien och Nerja. Claes-Göran från Fru Flytt kom som utlovat, och allt vi ville ha med rymdes i de fyra kubikmeter som vi hade bestämt att kosta på oss.
Många säger att det är så dyrt att transportera saker utomlands, och att det lönar sig att istället köpa nytt på plats. Och det är klart att billiga Ikeamöbler kan man ju skaffa i Malaga och få dem helt nya och fräscha. Men då ska man dit, det ska fraktas drygt fem mil (inte gratis), man ska avsätta en massa tid etc.  Så vi slängde med några bokhyllor och en fåtölj i lasset som i övrigt bestod av 11 flyttkartonger, en 140 säng, en tjock, hoprullad bäddmadrass, två hurtsar, ett utebord och lite annat smått. Kostnaden för att frakta detta genom hela Europa och få det buret från dörr till dörr blir ca 10.000 kronor. Visst det är mycket pengar, men jag tycker ändå inte det är dyrt om man tänker på vad som ingår.

Det var lite nervöst när vi väntade på flyttbilen, lite uppslitande rentav. Att flytta är ju uppslitande i sig, och nu ska vi dessutom flytta till två helt olika ställen. Skönt i alla fall att få iväg en del av allt det som stått nedpackat.

Nu har vi bara ett sovrum. Och det ekar i lägenheten.

Fru Flytt i morgon

Det rullar på, eller knagglar sig fram snarare. Vi tror att vi har rätt bra koll nu, och det är faktiskt inte så jättemycket kvar att packa. Fast jag vet att det där sista alltid är värst, för där finns sånt som man inte riktigt vet var man ska göra av. Udda saker, till exempel de saker som ligger i olika små lådor i städskåpet. Som olika varianter av beslag och konsoler - tänkta att användas till vad? Var kommer de ifrån? Vem har lagt dem i vårt städskåp? Hur vet jag ens att det heter beslag och konsoler?

Imorgon kommer i alla fall Fru Flytt och hämtar prylar och några möbler som ska till Spanien. Så då känns det att det är på allvar.
Åtminstone hoppas vi att Fru Flytt kommer.

När jag började googla på små transporter till Nerja nån gång för ett halvår sen fastnade jag för ett litet norskägt företag. Grundat och ägt av en kvinna, flyttbilarna är knallrosa och det kändes ju väldigt kul. Jag mailade och fick genast svar samt en offert från Fru Flytt herself. En person som hade koll, det var väldigt tydligt. Raka besked, bra priser. Så vi bestämde att vi hörs framåt våren. När jag då mailade igen kom inget svar förrän efter ett bra tag, och då var det en anställd som berättade att Inger Lill, som Fru Flytt heter, var allvarligt sjuk. Men de skulle förstås ta hand om mitt ärende ändå. Det har varit lite fram och tillbaka, med uteblivna besked och ökande oro från min sida. För säkerhets skull har jag även kollat med en annan firma. Den är lite dyrare men känns å andra sidan väldigt stabil.

Ja, och igår fick jag reda på att Fru Flytt dog för två veckor sen! Mannen jag pratade med var helt knäckt. Sorgligt verkligen.
Men företaget ska drivas vidare av några anställda och släktingar, bara att när det är nya ägare måste transporttillstånd och sånt förnyas, och därför har allt hängt i luften ett tag. Tydligen är det ordnat nu. Vi hoppas på det bästa.
När/om vi blir av med tio flyttlådor, en säng, ett par bokhyllor och diverse annat, då är allt i gång. Och vi har blivit av med saker motsvarande ett och ett halvt rum. Det tar sig.

Glest

Nu vet jag inte vad som händer med den här bloggen, eller snarare så händer väl just ingenting. Det pågår så mycket annat, och dagarna svischar iväg och det känns inte så viktigt att skriva blogginlägg.

Packningen fortskrider enligt planen i alla fall, och dessutom är det mycket som handlar om papper och avtal. Lånehandlingar, elavtal, byte av internetleverantör, ny bankkontakt, allmän adressändring...det kommer Synnerligen Viktig post varje dag.

Det känns i alla fall fortfarande helt rätt att vi ska flytta. Jag till och med längtar efter att bo på 46 kvadrat! Bra magkänsla.

Hur som helst, det blir nog lite glest mellan blogginläggen ett tag framöver. Men lägga ner tänker jag inte göra. Tror jag.

Rapport från sjukstugan

Ovanstående blå påsar blev resultatet av gårdagens utsortering av CD-skivor. Bort, bort! Då har jag ändå sparat en hel flyttkartong med såna jag absolut vill ha kvar.
Idag ägnar jag mig åt julporslin, och det känns plötsligt så absurt att ha en massa tomtetallrikar. Och tomteglas och tomtebestick. Men det åker ner i en låda i alla fall.
Jag orkar inte göra så mycket åt gången, men jag är i alla fall betydligt piggare än K. Hon mår verkligen dåligt, och hennes variant av den här influensan (den sprider sig tydligen som en löpeld överallt) innehåller också ett vagt illamående. Det slapp jag i alla fall. K. ligger som ett orörligt bylte i sängen, hon sover och sover och det är förstås bra. Nyss var hon vaken och drack lite te och sa: "Det känns som att jag håller på att dö. Det är så kallt."
Huga.

Det är alltså en blandning av sjukstuga och flyttkaos här. Flyttkaos är väl tyvärr inte så befrämjande för helandeprocessen, men man får hoppas det går framåt ändå.

Hackat tänder

Det hade väl räckt med en allvarlig fotstukning, influensa på det hade jag gärna varit utan! Men från ena timmen till den andra blev jag jättedålig. Först var jag hur pigg som helst, handlade, pysslade hemma, ringde viktiga samtal om adressändring och internetflytt. Sen plötsligt frös jag så jag hackade tänder och hostade som om lungorna var på väg upp.
Usch, det har varit jobbiga dygn med tandhackande och samtidigt floder av kallsvett. Nu är jag på benen, om än ganska matt. Bra att kunna vara uppe, för mer sängliggande funkar inte pga att ryggen blir helt förstörd. Nåt intensivt hostande skulle jag inte heller kunna ägna mig åt, eftersom revbenen är helt ömma.

Hur har K. klarat sig? Bra, tills igår kväll. Nu är det hon som ligger och hostar och har värk i kroppen. Dock utan den höga feber som jag hade.
Suck.
Vi har liksom annat att göra än att vara sjuka.
Men jag ska nu sätta igång igen med flyttprojektet, om än i lugn takt. Lite rensande och kastande ska jag nog klara av idag.