Skönt att skippa/slippa P-festivalen i år

Helt bra från den konstiga förkylningen är jag inte, det är fortfarande lite matthet i benen och lite allmän darrighet. Men jag försöker leva normalt igen, vilket bland annat innebär att gå bort på middag ikväll. Hoppas det går bra.

Som sagt, tur att vi ändå hade bestämt oss från att hoppa över Pride i år. Att det var ett bra beslut förstod jag också när jag såg att Timbuktu skulle invigningstala. Varför välja en person helt utan kopplingar till gayrörelsen? Som ett par veckor innan valet förra året annonserade att han ville ställa upp som politiker "i något av vänsterpartierma". Vilket som helst tydligen. Seriös syn på politik? Men med tanke hur det ser ut numera kunde han lika gärna fått gräddfil rakt in i regeringen. Inget förvånar en längre.

Synnerligen halvdant väder är det ju också.

Det intressantaste hittills vad gäller Pride, är i mitt tycke den "alternativa" mini-miniparaden som arrangerades av två Sverigedemokrater. Med typ 20 deltagare. Och den betydligt större motdemonstrationen. Och alla reaktioner runt detta. Där finns det mycket att tänka på. Och att skriva om. Mina åsikter i frågan ska jag försöka blogga om i morgon. Om jag inte är för trött.

Oväntat ämlig

Jag har inte varit förkyld sen februari 2014, det är alltså ett och ett halvt år sedan. Och inte hade jag väntat mig att bli det nu. Verkligen inte. Men förra tisdagen började det med halsont och diverse. De första symptomen försvann efter några dagar, och jag tackade mitt goda immunförsvar. För tidigt. Nu är etapp 2 i full gång. Total matthet, slem, torrhosta, nästäppa, magkramper...nej, bort!

Lika bra då att vi bestämde oss för att skippa Pride i år, trots att vi har biljetter och nyckel till lånad lägenhet i Stockholm. Ju mer det har närmat sig, desto mer har vi känt att, nja, vill vi, orkar vi, har vi inte gjort det nog många gånger egentligen? K. och jag kände och tänkte exakt likadant. Det handlar delvis om ålder faktiskt, tiden springer förbi även oss och nya generationer sätter sin prägel, och delvis om att Pride dras allt mer åt en politisk riktning som vi inte känner oss hemma i. För gamla och för icke-vänster. Och dessutom: Vi orkar inte packa små väskor och resa, inte ens för en tredagarsvistelse i Stockholm. Nu är vi hemma i två månader, och det känns skönt att vara på ett och samma ställe. Med undantag för nån enstaka endagsutflykt.

Och så en långdragen sommarförkylning på det. Den gör ju inte så mycket då, är mest irriterande. Och, som sagt, oväntad. Hur som helst måste jag få ordning på alltihop, för jag vill inte gå omkring och känna mig ämlig så mycket längre.

Favoritdoft

Efter två veckor i Sverige känns det väl som vanligt, fast regnigare. Jag uppskattar lugnet, den materiella standarden och att handla mat i min favoritbutik.
Hjärtat finns ändå i Nerja, ingen tvekan om det.

Fördelen med allt regnande är att det blir grönt. Jättegrönt verkligen, grönt och frodigt som i England. Och alla dofter... Det finns många vår- och sommardofter att älska: Hägg, kaprifol, syren, jasmin och så vidare. Min favorit har jag kunnat njuta av nu, nämligen lindblom. En alldeles fantastisk doft, distinkt men diskret. Som en god, mild tvål.
Det finns gott om lindar i Uppsala, och där vi bor nu växer jätteexemplar av dessa träd. De har blommat för fullt, doften har kommit in genom ventilerna till och med. Och att sitta på balkongen...åh! Jag har aldrig känt det så starkt tidigare. Fast det börjar nog avta nu.

K. har fått en del pass på sitt gamla jobb, jag har också haft en del att göra. Men för det mesta bara degar vi här hemma. Ganska trötta faktiskt. Inget behov av att "göra något". Vi är som pensionärer, sa vi till varandra. Och det är ju inte långt ifrån heller. Bara att acceptera.
Sitta på balkongen och lukta på blommorna, det är inte alls en dålig tillvaro.