Oväder

I förrgår kväll satt K. och jag på ett trevligt litet ställe som ligger inne i en smal gränd. Plötsligt hördes ett märkligt rasslande utanför. En kvinna sprang ivrigt ut och ställde sig i gränden med utsträckta armar och uppvänt ansikte.
"Vi måste gå hem!" sa K. med desperation i rösten.
"Va?"
"Vi måste gå hem! Nu!"
"Varför det?"
"Det regnar!"
"Varför måste vi gå hem för att det regnar?"
"Det kan bli värre!"

Nu gick vi inte hem och det blev inte värre. Tvärtom, det var bara en liten skur som upphörde rätt snart.
Men igår...vilket oväder! Tur att vi var hemma när det började. Jag var i och för sig ute på kvällen, träffade mina kompisar från spanska kursen. Sju personer, fem nationaliteter: England, Tyskland, Indien, Etiopen och Sverige. Vi hade verkligen supertrevligt. Och det var mulet men behagligt, så det gick att sitta ute.
En liten stund efter det att jag hade kommit hem började det mullra lite grann över bergen. Sen kom några regndroppar. Och sen...dunder och dån, blixtar och smällar, störtvräkregn av ofattbart slag. Man kan inte föreställa sig hur mycket det kan regna i Spanien. Enligt uppgifter kom det 86 mm regn på ett par timmar, det är mycket det. Och maken till åska har jag aldrig hört.

Enstaka stackars fotgängare sprang förbi vårt hus, de flesta hade nappat åt sig nåt slags skydd från utställda sopor, en gammal kartong eller så som de höll över huvudet. Det är ju inte heller enbart regnet från himlen man vill skydda sig mot. Det är också det koncentrerade regnet i form av husens "hängrännor", där vattnet inte leds ner till gatunivå via stuprör utan forsar rakt ner från taken. Ser man inte upp så får man en rejäl dusch, som av en vattenslang. Kolla bara hur det kan se ut, det är huset mitt emot vårt:

Helt vansinnigt. Och bilden är tagen innan det började vräka ner på allvar och det blev dubbelt så stort vattentryck i "duschen".

K:s kommentar om att vi måste gå hem för att det regnar är alltså inte så underlig som den låter. Ibland måste man rädda sig så fort det går!
Men idag gassar solen från en klarblå himmel igen.

Inför nästa vecka

Söndag igen. En av våra bekanta här har haft vernissage, och vi var förstås där och minglade och tittade på tavlor. Sedan tänkte vi sola hemma på terrassen. men det var för varmt. Så vi har tillbringat dagen inne och gjort... typ ingenting. Lite bok och lite TV och lite Alpha Betty. K. åt varm korv med bröd till middag, jag gjorde en omelett med ost och tomat till mig. Ganska stillsamt med andra ord. Nu kollar K. på Bron, och vi kommer ivrigt att titta på avsnitt två av Downton Abbeys sista säsong. Det börjar om trekvart.

Igår åt vi på restaurang, bara vi två. Grillad fisk. En stor fisk. Kolla vad som blev kvar:

Så underbart att sitta ute sent på kvällen, och trevliga engelska bordsgrannar hade vi också. Och inte bara fisken var stor, jag tycker också att den lilla gratisextrabonusen man oftast får medan man väntar på maten var väldigt generös:

Nu är det förstås inte tallriksstorlek, men det är inte heller ett litet kaffefat. Välfylld normalassiett med oliver, ost, korv och bröd. Bara det hade nästan räckt som en måltid för mig. Jose y Victoria heter restautangen - ett av alla små familjeägda ställen som finns här i Nerja. En flaska gott husets vin kostar 9€, inget att säga om.

Innan maten satt vi ett tag och mediterade på Balcon Europa. Kan inte bli bättre.

Veckan som kommer innehåller diverse aktiviteter:
Frisören. akupunktören. tandläkaren.
Tandläkaren är förstås det stora minuset. I måndags var vi ute med vänner från Östersund, och när jag som bäst mumsade på en brödbit började det knastra mellan tänderna. Jag tänkte inte så mycket på det, men efter en stund kände jag, eller snarare min tunga, att en tand var liksom taggig och trasig. Aarghh! Alltså, hur ofta har inte det hänt mig?!?

Tur i oturen är att det i Nerja finns en svensk tandläkare som lär vara väldigt duktig. I alla år jag varit här har jag gått förbi skylten med Dental Clinic. Från början hette det Swedish Dental Clinic. Lars Kullberg heter tandläkaren, han jobbade i Uppsala för många år sedan, och jag vet folk som fortfarande saknar honom. Ännu mer tur i oturen är att hans mottagning ligger några hundra meter från där vi bor. Så när jag ringde sa sköterskan: "Jaa, vi har ganska fullt framöver. Men hur långt härifrån är du just nu? Vi har en återbudstid om en halvtimme, men det är allt vi har i veckan."
Det var ju lätt som en plätt för mig att gå dit, det tar typ tre minuter om man går sakta. Undersökning och röntgen - och dessvärre en sprucken/trasig porslinskrona. Går inte att lappa och laga utan den måste ersättas med en helt ny. Suck. Eventuellt täcker reseförsäkringen en del, det ska jag kolla.

Imorgon blir det i alla fall klippning hos Anette. Sen har jag lite skrivjobb. På tisdag kväll ska jag gå ut och äta tapas med mina klasskompisar, onsdag är det akupunktur, torsdag ska vi gå på en minidragshow, och på fredag äntligen tandläkaren igen.
En mycket bra tillvaro på det hela taget.

Ja, vad gör vi egentligen?

"Vad gör ni hela dagarna?"
Det är inte helt omotiverad fråga, och vi får den ganska ofta från folk som undrar hur man få tiden att gå vecka efter vecka i Spanien. Vi undrar själva ibland. Och vissa dagar gör vi faktiskt ingenting, men tiden går fort i alla fall.

Under de två veckor vi har varit här har vi hunnit med att träffa en hel del vänner, deltagit i ett 60-årsfirande som även innehöll en överraskande bröllopsceremoni på stranden (väldigt vackert), läst ett antal böcker, tagit långa promenader så benen känts som stumma trästockar efteråt, ätit tapas, pratat med mäklare som letar nytt boende åt oss...alltså, det är ju nånting hela tiden även om det inte alltid är så stort och omvälvande. Allmänt trivsamt och lugnt vardagsliv. Varken K. eller jag har något behov av ständiga aktiviteter. Idag har vi tillbringat dagen uppe på terrassen med varsin bok. Flyttat oss från sol till skugga och tillbaka igen. Jag läste nånstans att av tecknen på att håller på bli mer spansk än svensk är att man tycker allt under +25 är lite kyligt...
En av våra grannar frågade hurdant vädret var i Sverige i sommar, och vi berättade att i juli var det väl runt 18 grader på dagarna. "Madre mia!" sa hon, "det är ju som på vintern!"
Min spanska känns okej, jag kommer ihåg det jag har lärt mig. Får se hur jag går vidare med den.

Vi är i alla fall glada att vi var i Sverige i juli-augusti. Alla som bor här permanent berättar om hur helt otroligt hett det var. Även de som verkligen älskar värme och aldrig nånsin har klagat på den förut. Flera har använt ordet panik; det var så varmt så man fick panik.

Det är fortfarande mycket turister i stan, betydligt fler än vid samma tid förra året. Och enligt mäklarna är det turister som då fortfarande bor i de bostäder som sedan kan bli aktuella för oss att långtidshyra. Det lossnar snart säger de, vi hittar något, no worries, ni står först på listan.
Vi hoppas förstås det.
Huset vi bor i nu är jättefint, men oljudet utanför...vi orkar helt enkelt inte med det. Idag har det dock varit så tyst och lugnt så det är rena paradiset. Därav de många timmarna på terrassen. Det gäller att njuta av friden, så länge den varar.