måndag 31 december 2012

Matt handling

K. och jag bestämde oss för att ha en liten supé ikväll när hon kommer hem. Så äter vi en godare middag imorgon.
Jag har känt mig lite matt och trött och frusen hela dagen, som att det är en förkylning på gång. Jag får såna tendenser då och då, en tre-fyra gånger om året, men i regel blir det ingenting. Alltså ingen förkylning. Mattheten brukar ge sig ändå ganska fort. Och när K. gick till jobbet traskade jag in till stan med sikte på Saluhallen. Fiskaffären där har goda saker, bland annat marinerad scampi som är helt fantastisk.

Lite onda aningar hade jag. Eftersom det var söndag igår och Saluhallen var stängd, så har ingen kunnat förbereda sitt nyårshandlande, utan alla som vill ha fisk, skaldjur och liknande delikatesser måste göra sina inköp idag. Men jag kan alltid pröva, tänkte jag.
De onda aningarna besannades. Det var svart av folk vid fiskaffären! Och eftersom nästan alla har svarta kläder dessutom, blev det ännu svartare. Som en kompakt mänsklig svartmassa. Jag tog en kölapp och konstaterade att det var 78 personer före mig. 78! Men jag kollade en stund för att bilda mig en uppfattning om hur lång tid det skulle ta att expediera dessa 78. Över en timme insåg jag, och då gick jag därifrån på mina matta ben.

Det fick bli vanliga Ica istället. Inte farligt långa köer alls inne på Kvarnen. Men mycket folk i affären ändå. Massor av folk rentav. Familjer med barn som klängde, kompisgäng som stod och diskuterade kvällen, gamlingar med rullväskor... Och vissa saker som jag tänkt handla istället för den goda marinerade scampin fanns inte! Väldigt urplockat var det. Och jag som brukar tycka det är kul att gå i mataffäer blev bara tröttare och mattare och sjukare. Gick runt och letade efter mina varor och kände mig allmänt förvirrad. Så det fick bli nödlösningar. Räkor från vår egen frys (tur att vi hade rätt mycket kvar i en öppnad påse eftersom Icas var slut!), avocado, inkokt lax med två såser. Och lite små tillbehör till det. Som kompensation blir det fin oxfilé imorgon.

Nu har jag tagit några Panodil samt ett gäng Esberitox. Så det blir nog bra det här.

söndag 30 december 2012

Inomhusliv

Jag har inte filosoferat lika mycket som jag trodde. Men läst, spelat wordfeud (med varierande resultat) och faktiskt gjort en del nytta också. Att exempelvis städa, sortera och rengöra en enda köksredskapslåda kan kräva en oväntat stor insats, om man inte har gjort det på hemligt lång tid. Och om lådan är totalt överbelamrad med både vanliga redskap och prylar som man knappt visste fanns, än mindre visste att man hade...
När nu någon ska bo här i sex veckor så kan vi bara inte ha såna lådor.
Utanför dörren har jag däremot inte varit idag heller, inte ens för att kasta sopor. De står därför på balkongen tills vidare.

K. kom hem från jobbet och mådde bättre än väntat. Bra!
Dessvärre jobbar hon imorgon också och kommer inte hem förrän 21.30. Det blir en lite ovanlig nyårsafton. Jag får pyssla på, eller vad jag nu gör, här hemma, och så får vi se om hon orkar dricka lite champagne sent på kvällen efter ett drygt arbetspass. Annars får vi ha våra vanliga ritualer på nyårsdagen istället, det går det också.
Och imorgon ska jag gå ut! Jag ska, jag måste, jag vill! Åh vad skönt det ska bli!

Dagen före nyårsafton

Snart nytt år och därmed också dags att summera det år som gått. Den summeringen ska jag ägna mig lite åt idag.
K. jobbar sent och har precis gått iväg, eftersom hon blev akutinkallad några timmar före det egentliga passet skulle börja. Synd, för hon har nu samma gå in i väggen-tendenser som för ett drygt år sedan. Och då blev det ganska illa.

Kanske går jag också ut idag, vilket jag inte har gjort på ett par dagar. Det regnar, är tre grader varmt och den våta isen blänker på gård och trottoarer. Jag såg K. när hon gick till jobbet med små, små försiktiga myrsteg. Det kan inte bli nog försiktigt, för några ben-, fot- eller armbrott vill vi inte ha nu när vi snart åker till Nerja.
Jag hoppas att K. orkar de sex arbetspass hon har kvar innan en tio veckor lång ledighet börjar. Det är på håret, verkligen på håret. Man ska egentligen inte ha ett arbete där folk knäcks och bryter ihop och blir sjukskrivna på löpande band...ingen borde behöva jobba med såna villkor!

Och igår slutade Downton Abbey så tråkigt! Usch vilken besvikelse, eller vad man ska kalla det. Jag kollade lite på DA:s internationella facebooksida, och där var folk jätteupprörda över att de hade fått julen förstörd (!), att den mysiga högtiden för deras del slutade med gråt och tragik... (Sista programmet, "julspecialen" sändes någon av juldagarna i England.) Ja herregud. Säga vad man vill om de reaktionerna, men de visar i alla fall att serien har engagerat på ett väldigt djupt sätt. Och vem kan tycka om ett sånt slut? Ingen. Jag kommer att tänka på den där svenska långkörarsåpan (har totalt glömt vad den hette) där alla utom en eller två sprängdes i luften sista avsnittet. Det var också "va? men vad gör dom? Så kan det väl inte sluta?"

Däremot såg jag en väldigt trevlig film med Goldie Hawn igår, "Tjejen som jobbade skift" från 1984. Hennes filmer har alltid fått såna töntiga, oseriösa "tjejen-namn" i Sverige, och det är väldigt synd. Jag gillar Goldie Hawn jättemycket, och den här filmen handlade om hur kvinnor under andra världskriget fick jobba i fabriker när männen var ute och krigade. Och hur de sedan förväntades gå tillbaka och vara hemmafruar. Som sagt, en trevlig film. Inte djupsinnig men mysig.

Jag ska kolla lite i tablåerna och se om jag kan hitta någon liknande gammal pärla idag. Det finns också annat jag ska göra. Städa i skåp till exempel. Skriva några mail. Gå ut med sopor. Och, som sagt, fundera på det snart gångna året och börja sammanfatta det för mig själv.
Inga direkta klackar i taket idag alltså.

fredag 28 december 2012

Dagvill

Värst vad det känns som söndag idag. Hela tiden får jag påminna mig om att det faktiskt är fredag, och hela tiden glömmer jag bort det. Har precis haft en person här för astrokonsultation, och sen tänkte jag att det är ju rätt bra att jobba på söndagar...
Dagvillheten beror förmodligen på att vi fest igår, och det är inte ofta man har det på en torsdag. Våra lägenhetsvakter plus några andra var här på tapas och vin. Väldigt trevligt.

Nu har jag avklarat dagens plikter. Samt plockat bort några tomtar. Numera har jag liksom inget tålamod med julpynt - när själva julhelgen är över vill jag ha pynt- och tomtefritt på en gång.
Rester av julskinkan står i kylen, och den måste också bort snart. Därför ska jag nu gå och karva lite i den, innan jag sätter mig och läser i lugn och ro.

onsdag 26 december 2012

Halkat och stampat

Jag har varit inomhus i två dagar, och det kändes nästan konstigt att gå ut idag. Som om jag var konvalescent och äntligen vågade mig för att testa krafterna.
Plusgrader, snösmältning, takdropp. Lite småregn till och med. Och jag brukar ju ofta muttra om halkan, men idag var det faktiskt rekord. Särskilt precis utanför vårt hus och ett kvarter bort. Det var halare än halt. Liksom självhalkande, man halkade fast man stod stilla. Helt märkligt. Jag stampade hårt med mina numera ganska slöa broddar, så jag höll mig på benen trots allt. Underligt att inte ambulanserna ylar i ett nere på gatan.

Det har blivit lite ändrade planer med lägenheten inför vår resa. Vi har hela tiden tänkt att den ska stå tom de tio veckor vi är bortresta, och inte mindre än tre personer ska få nycklar så de kan dela på postansvar, blomvattning etc.
Men igår mailade en kompis och frågade om vi möjligtvis kunde tänka oss att hyra ut lägenheten en del av tiden till hennes dotter som ligger i skilsmässa och har ett glapp mellan boenden. Så idag var Tina och hennes två väldigt snälla och försynta barn här och tittade. Tina blev jättelycklig, och vi får ju in lite hyra. Väldigt bra. Kul rentav.


tisdag 25 december 2012

Lugnt och gott

Lugnt värre är det här. K. jobbar, jag försöker jobba. Det lyckas inte så bra, men så är väl inte juldagen särskilt arbetsinspirerande heller. Ute har det fallit ännu mer snö, och det ser gräddvitt och vackert ut.

Jag har inte varit utanför dörren på två dagar! Känns konstigt. Särskilt som jag äter godis i helt vansinnig stil. Hemgjord chokladkola och marsipankulor, knäck, citronkola... Väldigt gott allting men... oj, oj. Öl har jag druckit också. Men nu blir det snart återgång till det normala. Med både promenader och balanserad mathållning.

Och imorgon är det exakt två veckor tills vi åker till Nerja. Ofattbart.


söndag 23 december 2012

Julfriden är här

Ett slags julfrid har sänkt sig. Det är rent och undanplockat, juldukar ligger på borden, tomteporslinet är framtaget, skinkan står i ugnen... Ute lyser snön vit och det är rätt så fint faktiskt.

K. och jag har en enda tradition i jul, och det är nygriljerad, ljummen julskinka på knäckemacka kvällen före julafton. Öl och en nubbe till det. Det är alltid lika spännande att se hur skinkan blir. Den kan vara för salt, för osalt, för torr...och alldeles underbar! Varannan gång ungefär.

Nu blir det några timmars soffslappande innan vi griper oss an mat och dryck.

torsdag 20 december 2012

Nya funderingar om yttrandefrihet

I vecans nummer av Uppsalatidningen läser jag på första sidan att en hockeyspelare i Almtuna riskerar att bli avstängd för att han, när han blev intervjuad i en kompis blogg, uttryckt att han skulle bli äcklad av att ha en homosexuell tränare, exempelvis Rikard Wolff eller Jonas Gardell. (Om jag spelade hockey skulle jag inte heller vilja ha Wolff eller Gardell som tränare, men det beror på andra, mer idrottsbetonade saker...)

Nu säger spelaren att det hela var oseriöst snack och inget han står för. Och blogginlägget är borttaget.
Jag reagerar nog inte som jag förväntas göra, men jag tycker hotet om disciplinära åtgärder och avstängning liknar åsiktsförtryck. Visst, det är erbarmligt patetiskt att det fortfarande finns människor som inte fullt ut accepterar homosexuella. Men ska man bli avstängd från jobbet för det?
Och hur djupt var detta "äckel"? Det kanske inte var mer än just löst snack två polare emellan, en jargong. Trist visserligen, inget man blir glad av att läsa i en blogg, men, som sagt: Det är något med det här (och liknande fall, ibland i andra ämnen) som gör att jag reagerar. Liksom: men vänta nu, det är något som skaver lite grann, som en irriterande sten i skon. Och vad är det som skaver, även i en fråga som jag är väldigt personligt berörd av och inolverad i, där det negativa uttalandet i förlängningen även kan handla om mig? Det är möjligt att det handlar om yttrandefrihet. Och förbjudna åsikter. Att utrymmet är så otroligt litet. Jag vet inte, det var i alla fall min första reaktion.

Och det finns massor av åsikter och kommentarer som är hundra gånger värre. Många, många som skulle bli avstängda från sina arbeten, om nu alla skulle behandlas lika.

Nu ska fundera några varv till på det här och se om jag ändrar mig.

Myller på stan och hal väg dit

Värst vad mycket folk det är stan. Jullovet måste ha börjat, och det redan igår. Plötsligt var det ungdomar överallt, i stora skockar vällde de fram, det var ett myller och ett kryllande i affärer, gallerior och varuhus. Pust. Men lite kul också.

Jag har pulsat in till stan två dagar i rad, och med "pulsa" menar jag inte klivit i snön utan snarare att jag har träskat mig fram i smutsig saltsnösörja.

Två mycket dåliga metoder för snöröjning har jag nu upplevt på kort tid.
1. Snö har fallit. Traktor med snöskrapor tar bort snön och lämnar en blank, hal, livsfarlig yta. Ingen sandar. Det vore bättre att ha kvar lite snö, så man får fäste när man går. (Att ha kvar lite snö är dock inte poppis bland cyklisterna.)
2. Snö har fallit. Man strör ut salt på snön. Den smälter inte utan förvandlas till en finkornig, brun massa som förstör skorna och som är tung att vada sig igenom. Under den bruna snösaltsörjan ligger is! Riktig hal, skrovlig is. Hemskt.

Hade jag inte broddar skulle jag inte våga gå ut.

måndag 17 december 2012

Stel eller slink?

Jag gjorde en utflykt till Enköping i förmiddags. Steg upp tidigt och tog bussen till lasarettet där för att träffa en ortoped angående min fot. Den ännu ej opererade högra foten.
Otroligt bra förbindelser mellan Uppsala och Enköping - buss går varje kvart! Det tycker jag är imponerande. Knappt en timme tar det. Resan dit kändes lite seg, men på hemvägen gick det desto fortare. Kändes som en vanlig tur i en stadsbuss.

Ortopeden sa att foten måste opereras, men det är ingen brådska. Lika bra att vänta tills jag får mer uttalade besvär tyckte han.
Ja, gärna för mig. Jag brinner inte av längtan precis...
Vi diskuterade också metoder. Steloperation sa han först. Men jag har redan en stelopererad stortå, och jag vet inte om jag vill göra samma sak på andra foten. Bara om jag absolut måste för att inget annat fungerar. Men det finns också en variant som han kallde "slinkoperation". Tåleden blir rörlig på ett slinkigt sätt, och man, jag tror han sa "hugger bort" artrosknölarna. Eller om han sa "kapar av", eller möjligen "hamrar loss".
Det lät väl inte helkul det heller.
Men jag avvaktar tills vidare och funderar på stel eller slink. Kan vara bra att få en second opinion också.

När jag kom tillbaka efter buss tur och retur till Enköping och ett halvtimmes läkarbesök, hade K. nyss stigit upp! Ja, hon sover länge, typ till lunchdags ibland.

Jobb, wordfeud och lite nätsurfande har jag ägnat mig åt resten av dagen. Ganska lustigt, en rubrik i en av kvällstidningarna löd: "Stanna upp och prata med svinet". Oj, hjälp vad dom tjatar om SD nu igen, tänkte jag, dom försitter inga chanser. Eller tänkte gjorde jag väl inte, det var mer ett slags snabb, oreflekterad, spontan association. Fast sen såg jag att det handlade om vildsvin!

Men så långt har det alltså gått. När jag ser ett eventuellt invektiv i en rubrik så kopplar jag till Sverigedemokraterna. Vad tyder det på?

söndag 16 december 2012

SD och Centerns kamikazeförslag

Plusgrader och snö. Det var jätteskönt ute, men jag gick bara till soprummet samt till brevlådan ett kvarter bort. Funderade på en längre promenad, men så blev jag plötsligt rädd för att den fantastiska kramsnön innebär att elaka barn är ute och kastar snöboll på hjälplösa medelålders tanter som jag...

Och idag publicerades ännu en i raden av undersökningar som visar att Sverigedemokraterna går framåt. Det börjar nästan bli tjatigt. Övriga partier samt media sliter sina rödblågröna hårtestar i förtvivlan.

Intressant då med Centerpartiets förslag. I ett slags politiskt kamikaze-utspel, med en närmast monstruös brist på fingertoppskänsla, förespråkar de helt fri invandring. 40 miljoner invånare ska lätt rymmas i Sverige enligt C, så då är det väl dags att ta emot 30 miljoner invandrare... Hej och välkomna, liksom.
Centern har vikande opinionssiffror redan, och de kanske vill åka ur riksdagen?

Men Sverigedemokraterna. Det kan bli en mycket märklig situation vid nästa val om dagens siffror står sig. Om SD blir tredje största parti men ingen av de andra, i likhet med nuvarande statsministern, vill "ta i dem med tång", om vänsterns riksdagsledamöter inte ens vill använda samma kopiator som SD, om övriga partier fortsätter att omformulera sina motioner så de inte ska innehålla något som SD kan tänkas stödja, det blir fullständigt absurt. Och alldeles ohållbart. Men ganska intressant också.

Nu börjar det ändå visa sig att utfrysnings- och mobbningstaktiken inte fungerar. Tänk om vi istället får sakliga argument och öppna debatter! Jag tycker att partierna är skyldiga väljarna det.

För en dryg vecka sedan publicerade Svenska dagbladet en undersökning där stödet för SD också hade ökat. Och inte bara i gruppen "unga, arga, lågutbildade svenska män". Tvärtom, ökningen bland andra grupper var ännu större. Pensionärer +4,2%. facklärda arbetare +4,0 %, manliga TCO-medlemmar +3,7%, lägre tjänstemän +2,9%.
Vad tidningsartikeln överhuvudtaget inte nämnde men som stod tydligt i tabellerna och kanske är ännu mer anmärkningsvärt, är att ökningen bland utrikes födda män var 3,5%!
Så, har invandrarna också blivit "rasister"?

Nja, det börjar bli dags för övriga partier att skärpa sig. Annars kommer trenden att fortsätta uppåt, och hur blir det om Sverigedemokraterna får 20% av rösterna nästa val?
Kaos, troligen.
Å andra sidan, mycket kan hända innan dess. Hoppas bara att det som händer styrs mer av förnuft än det som varit hittills. Förnuft är faktiskt väldigt underskattat.


lördag 15 december 2012

Fotboll och datorer

Jag har gjort "manliga" saker idag. Bland annat bokat biljetter till en fotbollsmatch i Malaga! Den 13/1 spelar Malaga hemma mot Barcelona (!), och eftersom K. och jag är i Nerja då och har möjlighet att hänga med på bokad bussresa, slog vi till. Hur häftigt som helst.
Och det är mindre än en månad kvar. Innan dess är det både jul och nyår och en massa annat som ska hinnas med...mindre än en månad, det är inte klokt! Scary!

Sedan har jag grävt och plockat och letat i skåp och undangömda lådor efter elekronik som kan gå att sälja. Hellre få en billig penning av nån som hämtar grejorna än få noll kronor och frakta till återvinning.
Och jag har hittat massor: Allehanda kablar som ser mycket avancerade ut, tjocka manualer, startskivor, zip, scanner m.m. Det finns ju folk som köper stendöda datorer också, och även en sån finns i mina gömmor. Första varianten av vit iBook. Och en ännu äldre, nästan kultaktig bärbar dator, Powerbook 150. Grå, kompakt och fullt fungerande.

När tonern i den gamla HP-skrivaren är slut ska jag lägga ut rubbet på Blocket. Inklusive Macintosh Performa från -96 som jag fortfarande använder ibland.

Ja, fotboll och elektronik - det är dagens teman. Just nu slötittar jag på en Premier League-match.
Jag har inte varit ute i den snöiga nollgradiga stormen, tur att jag inte hade några tvingande ärenden. Det är en perfekt innesittardag!

fredag 14 december 2012

Hat istället för debatter?

Jag tittar aldrig på TV:s Luciafirande numera, och tur är väl det. Jag har alltså inte själv sett men enligt vad jag har läst om gårdagens sändning från Uppsala Domkyrka, så var den vacker och stämningsfull och traditionell - tills en rappare bröt in och mitt i Gläns över sjö och strand (min favoritjulsång) började rappa om mångkultur på bruten svenska.

Bloody fucking hell!
Det börjar bli helt bisarrt.

När jag letar efter kommentarer i Uppsala Nyas nätupplaga hittar jag ingenting. Det tyder på att de inte heller tycker att detta var en bra idé.
Fast nu, på eftermiddagen den 14/12 finns en artikel.

Aftonbladet tycker däremot att alla som har något att invända mot rappare i kyrkans luciafirande är idioter.

Och SD räknar in rösterna...

Det brukar ju heta "med sådana vänner behöver man inga fiender" när ens vänner mer eller mindre omedvetet sabbar för en, men i det här sammanhanget kan man nog säga tvärtom, med sådana fiender behöver man inga vänner. Så vettlöst extrem och totalt förnuftslös som debatten i Sverige är just nu, självklart gynnar det Sverigedemokraterna. De är dessutom ett slags officiellt godkänd måltavla för ett hat och förakt som jag aldrig i hela mitt liv har upplevt i Sverige. Hatet och föraktet kommer från den förment goda sidan, de som tycker "rätt".
Att kalla människor för avskum, pack, bastarder om de ifrågasätter invandringspolitiken, att avskeda människor för att de röstar på SD, publicera bilder där Jimmie Åkesson är en kackerlaka som gasas ihjäl - alltså vad är det?

Det måste finnas ett oerhört stort behov av att hata.

Igår stötte jag ihop med en vän på Ica, och vi pratade om pepparkaksgubbeaffären. Inte klokt, tyckte vi båda. "Det gynnar bara det parti som vi alla avskyr" sa hon.
Men jag avskyr inte Sverigedemokraterna. Jag avskyr inte heller Vänsterpartiet eller Moderaterna eller något annat parti som jag aldrig skulle rösta på. (Egentligen finns det heller inget parti jag direkt tycker om.)

Vad hände med sansade debatter?
"Vi tycker att bla bla...argument....bla bla..."
"Fast vi håller inte alls med. Vi anser att bla bla..argument...bla bla..."

Och så håller man på. Argument läggs fram, stöts och blöts, ifrågasätts. Människor lyssnar, drar slutsatser, bildar sig egna uppfattningar. Det är väl så det brukar vara när det handlar om politik och viktiga samhällsfrågor?

Men när gäller invandring är inställningen att det överhuvudtaget inte bör diskuteras. Den är nämligen inte en fråga som andra. Om man skulle diskutera den finns risken att folk håller med SD. Och eftersom SD per definition alltid har fel (de är trots allt bara avskum, pack och kackerlackor), så kan man inte ta en sådan risk.

Något är väldigt snett.

I slutet på 60- och början av 70-talet var det också ett extremt politiskt klimat i Sverige (om än inte lika aggressivt som nu), fast då handlade det om vänsterrrörelsen. "Borgarsvin" var helt okej att säga om helt vanliga folkpartister, och det har lite fallit i glömska nu, men det var väldigt svårt för ickesocialister att jobba inom kulturområden. Att vara skådespelare och "höger" gick nästan inte. Och när höga tjänster på exempelvis högskolor skulle tillsättas var elevinflytandet stort och den politiska åskådningen viktig. Socialister, helst kommunister, ansågs helt enkelt bättre än andra.

Om man tänker nu på all blind tro på Mao, Lenin, Stalin och Pol Pot - och att de som trodde på detta också tillhörde den "goda" sidan, de som tyckte rätt och dessutom dominerade den offentliga debatten - så... Ibland vet man inte förrän efteråt vad det är som händer, och ju mer tabu det är att ifrågasätta en "godkänd och korrekt" åsikt, desto större sannolikhet för att den åsikten är uppbyggd på falska grunder.

För länge sedan delade jag tågkupé med en ganska känd författare, och vi pratade bland annat om den extrema vänsterrörelse som svepte in och drog med sig folk.
"Det är nästan osannolikt nu när man tänker på det, men vi var många som bland annat samlades på Gärdet i Stockholm och hade exercis med Maos lilla röda i handen." "Det var som en masspsykos, ett slags kollektivt vansinne," sa han med viss road förundran.

Det är ett slags kollektivt vansinne nu också. Jag undrar hur det kommer att sluta.



torsdag 13 december 2012

Inget särskilt

Nu har vi ett nytt kylskåp. Alla matvaror har hämtats från balkongen - vilken tur med vädret vi har haft! Trodde jag aldrig jag skulle säga, allså vara glad över minusgrader...det är kanske första gången?

Ett samtal med TryggHansa gav 2.250:- i ersättning, och det tycker jag är bra med tanke på att det gamla skåpet var sju år när det pajade.

Även andra nyttiga samtal har jag ringt idag. Men vissa människor går aldrig att få tag på, och när en röst säger att mobilen inte går att nå, då kan man inte göra så mycket.

I mitt inre filar jag på ett mer seriöst inlägg om politik, men det får anstå till en annan dag. Nu ska jag slutföra en wordfeudmatch mot K., och hon kommer att vinna! Jag fattar inte hur det har gått till, men hon har blivit jätteduktig.

onsdag 12 december 2012

Snabb affär

Jaha, så har ännu en dag gått. Ingen större dramatik men lite allmänt fixande med det ena och det andra.  Och jag har äntligen blivit av med min gamla defekta Bang&Olufsen-stereo som har stått på golvet i över ett år. Först mailade jag till ett företag som har specialiserat sig på såna, men de tyckte att den hade så många fel så det skulle inte vara värt för dem att renovera. Lika bra att frakta anläggningen till återvinningen, tyckte de.

Synd, den kostade över 20.000:- ny på 80-talet. (Jag tog mitt livs första banklån och kände mig plötsligt vuxen.) Å andra sidan, jag har använt den flitigt i nästan 30 år, och den är helt enkelt inte brukbar längre. Men jag satte in en spontanannons på Blocket bara just in case, och det tog en kvart så ringde en kille och frågade med andan i halsen: "är den kvar?". Han åkte på stört från Bålsta och hämtade hela alltihop.
Innan jag hann ta bort annonsen hörde två andra av sig.

Slutsats 1: Man ska aldrig slänga något utan att först testa att sälja det. Särskilt gäller det elektronik.
Slutsats 2: Mitt pris i det här fallet var alldeles för lågt.

Jag var i alla fall glad över den snabba affären, och köparen var förmodligen ännu gladare. Och nu är det mer fri yta på golvet, även det är en vinst.

Ska jag försöka sälja min jättegamla dator också? Och min jättegamla skrivare? En Mac och HP laser, långsamma men stabila som tröskverk. De står också på frakta-till-återvinningen-listan, men kanske kan jag tjäna några hundralappar istället. Det kan vara värt att pröva.


tisdag 11 december 2012

De farliga kakorna

Jag förstår inte mycket av pepparkaksgubbedebatten. Que? liksom.
Är pepparkakor rasistiska? I så fall varför?
Pepparkaksgubbarna i luciatåg föreställer ju inte svarta/mörkhyade människor - de föreställer kakor.
Frågan är: föreställer själva kakorna svarta/mörkhyade människor från början? Är Pepparkakelandet en omskrivning för Afrika? Skulle inte tro det.
Vad säger man om övriga figurer, till exempel hjärtan, grisar och granar?

Snart finns inte något i det här landet som inte är laddat med rasism och kränkeri. Hur är det med lussekatter, de är ju gula...kanske blir någon kines förolämpad?

Pepparkakor har ätits i Sverige åtminstone sedan 1400-talet, har jag nu googlat fram. Och på 1800-talet fanns även vita pepparkakor. Kanske borde bagerierna satsa på sådana istället för de farligt bruna kakorna? Fast då skulle det väl heta att den vita normen slår igenom till och med på bakverkens område, och det är väl rasism som heter duga...

Grejen är att om precis allt kan vara rasism, då är till slut ingenting rasism. Urvattning. Ingen orkar bry sig.

Är det här landet vansinnigt? Hjälp, så trött jag blir. Och förmodligen har nu Sverigedemokraterna får ytterligare några tusen sympatisörer.




En sån där lista

Det är kul med listor, särskilt listor där man svarar på mer eller mindre personliga frågor. Lite trevligt egoboostande sådär. Jag tror bara jag har haft en enda sån lista under de två år den här bloggen har funnits. Så här kommer en till, hämtad från Inna.

Vilken är din drömresa?
Jag drömmer inte så mycket om resor. Men kanske New York. Två veckor med obegränsad reskassa.

Favoritsysselsättning?
Hm. Jag gillar faktiskt att spela spel, men är det en favoritsysselsättning? Att laga extra god mat är också kul. Och att promenera i väme och vacker natur.

Hur många gånger per dag går du in på Facebook?
Tre. Ungefär.

Vad önskar du dig i julklapp?
Ingenting. Det är frestande att säga nåt i stil med "fred på jorden", fast nej, det är inte frestande eftersom frågan rimligen gäller vad man önskar för egen del. Visst finns det en massa prylar jag kan tänkas vilja ha, men inga jag egentligen behöver. I alla fall inget som är prismässigt möjligt.

Favoritmat på julbordet?
Julbord är inte min grej alls. Det finns så mycket mat som är godare. Men nygriljerad, fortfarande varm julskinka på knäckemacka är okej. Och gravad lax.

Drömyrke?
Konstnär kanske.

Favorittidning/magasin?
I många år var det Allt om Mat, men den är inte lika bra som förr. Men visst, jag läser den ibland. Jag gillar också M-magasin, Må Bra och diverse andra publikationer.

Favoritplats i Sverige?
Alltså, Kungsberga på Färingsö är en fantastisk liten by. Jag bodde där i nästan sju år, tills jag insåg att jag trots allt föredrar att bo i en stad.

Thaimat, grekiskt, italienskt eller svensk husmanskost?
Det kan jag ju direkt rangordna: Nummer ett är det italienska köket. En jättebasic rätt som spaghetti med en välkryddad tomatsås är typ 10 gånger godare än all svensk husmanskost. Som alltså kommer sist. Stark, mycket stark, tvåa är thailändsk mat. Grekisk mat är däremot trist, inte mycket bättre än husmanskost. Nästan inte bättre alls, när jag tänker efter.

Favoritdesigner?
Har jag ingen. Men oftast gillar jag det som Romero Britto gör. Och ogillar Alessi. Om man pratar om prylar. Design på kläder bryr jag mig inte om.

Vad gör dig lycklig en måndag?
Känslan av ny vecka med nya, delvis oanade möjligheter. Känslan av att det finns tid.

Vad driver dig att skriva blogg varje dag?
Riktigt varje dag skriver jag ju inte... Men bloggskrivandet rent allmänt har delvis funktionen som dagbok, plus att det är kul att skriva med tanke på att andra kommer att läsa det. En ventil för pysande åsikter är det också.

Om du fick välja själv, var skulle du vilja bo?
På olika ställen beroende på årstid. Men som bas är Uppsala helt okej.

Vilken är din största tillgång enligt andra tror du?
Ha, sånt är knepigt. Mitt lugn, tror jag de flesta skulle säga.

Favoritmat?
Indisk vällagad mat är helt oslagbar.

Har du någon kändis du är inspirerad av?
Nej. Fast jag känner rätt stor beundran för Victoria. Kronprinsessan alltså.

Tror du på tankens kraft?
Absolut.

Vart vill du åka på semester nästa gång?
Nu ska jag ju snart åka till Nerja, men det är ju inte total semeser eftersom jag har med mig datorn och kommer att jobba en del därifrån. Riktig semester....har det inte varit en sån fråga redan? Just det, New York, men det kanske inte är direkt avkopplande. Om det är det som menas med semester. Äh, jag har ingen sån semesterdröm!

Vad är lyx för dig?
Egen tid, att sova ut varje morgon, att kunna välja vad jag vill äta och dricka. Och inte att förglömma: Materiell vardagskomfort. Jag tänker ofta på hur lyxigt det är med varmvatten, kylskåp, välisolerade hus och sånt.





måndag 10 december 2012

Kollat Nobelfesten

Vi fastnade framför Nobelfesten. Är det traditionen, ljusen i decembermörkret eller vad - men det känns så mysigt och glädjeframkallande att sitta här och kolla på allt från informella omkringreportage till hur maten bärs fram och hur allt glittrar och sprakar.
"Vi borde också dricka champagne," sa K.
"Ja verkligen," sa jag.
"Och äta en god meny framför TV:n."
"Ja, det gör vi nästa år."

Tydligen är det ganska vanligt att folk har egna "nobelmiddagar". Kul idé. Men vi varken åt eller drack något, och inte var det nåt glitter och sprak heller (fast vi tände ljus i alla fall), utan vi degade som vanligt i våra alldagliga mysbyxor och raggsockor. Raggsockorna beror på att kyla drar in eftersom vi måste ha balkongdörren öppen så att inte matvarorna därute ska frysa till is. Jag hittade raggsockor i en av mina lådor: blå, mönstrade, tydligt hemstickade. Vem har stickat dem? När? Hur har de hamnat i min låda? Ingen aning.

Nobelunderhållningen med Cirkus Cirkör var häftig att se, och musiken var helt magisk. Men jag blir alltid lite nervös när folk gör akrobatiska saker i direktsändning. Tänk om det går fel, tänk om nån missar och halkar och faller och skadar sig...jag sitter alltid som på nålar och vågar ibland inte titta. "Jag tror jag passar på att gå på toaletten," sa jag när det verkade lite för våghalsigt. När jag reste mig och rundade soffbordet visade sig de mystiska raggsockorna vara väldigt hala - ena foten gled iväg som på blankis och jag var en hårsmån från att ramla, i farlig närhet av det vassa hörnet på ett marmorbord. (Tur att jag har tränat balans ute i ishalkan.) Jag oroade mig för de hyperduktiga akrobaterna i TV...och så kunde jag själv ha ramlat och slagit ihjäl mig i mitt eget vardagsrum!

Jag gillar Ebba von Sydow mer och mer, en perfekt TV-värd. Det enda, eller den enda, jag irriterade mig på i kvällens sändning var Anna Hedenmo. Hon har fastnat i nåt slags tillkämpad skjutjärnsjournalistroll, och det låter alltid aggressivt, som hon försker sätta dit nån, när hon gör intervjuer. I det här sammanhanget funkade inte det. Hon hade kanske gjort sig bättre i Oslo, där EU fick ta emot fredspriset...där hade några bitska frågor varit på sin plats.

Nu har dansen börjat, så jag ska titta lite på den också. Nästa år ska K. och jag dansa efter champagnen och den lyxiga meny vi då har ätit.

Det verkar som att alla är eniga om att årets Nobelfest var osedvanligt lyckad. Men vissa vill ju till varje pris hitta nån skandal. Med "vissa" menar jag Aftonbladet. Den största förstasidesrubriken i deras nätupplaga just nu:
"FICK ETT HÅRSTRÅ PÅ SITT KAFFEFAT"

En Hårstråchock således.  Oj, oj.


söndag 9 december 2012

Glögg och sushi

En vacker vinterdag har det varit. Vacker och kall, med frostiga trädgrenar och snögnister överallt. Nu, halv elva på kvällen, är det något mildare (-7 hos oss), och dessutom har det börjat snöa. Hur mycket snö ska det blir i år?

Vi har varit hos H&T på glögg- och fikabjudning. Mycket folk, de flesta gamla bekanta, varmt, gemytligt och som vanligt jättetrevligt. På hemvägen slank vi in på Mikakos och åt sushi, och så var den dagens födointag avklarat.

Det känns bra att det är måndag imorgon. Min plan är att jobba effektivt, ringa några nyttiga samtal och skriva ett eller annat blogginlägg. En lagom plan.

Kyl på balkongen


Det är lite mysigt med vårt tillfälliga balkongkylskåp. Vi går och hämtar smör och ost och andra kylvaror, bekvämt och bra. Men eftersom det är så väldigt kallt ute måste vi ha balkongdörren öppen, annars blir det minusgrader därute.

Igår beställde vi ett nytt kylskåp, och det levereras på torsdag. Det fanns inte så mycket att välja på, eftersom det måste vara 175 högt, vilket tydligen är en ganska ovanlig storlek. Men tre varianter hittade vi i alla fall, och vi valde det som kändes gedignast, som verkade bäst helt enkelt. 8.500:- med frakt, installation och bortforsling av det gamla skåpet. Men som tur är har vår bostadsrättsförening en kollektiv tilläggsförsäkring som innebär att vi får tillbaka en del av summan genom försäkringsbolaget. Så priset stannar på lite drygt 6000:-, och det känns ju mycket bättre.

Nu håller vi tummarna för att inga fler oväntade utgifter kommer.

fredag 7 december 2012

Nej, nu fladdrar lapparna igen!

Åh, suck. Vårt kylskåp har pajat. Ett uselt (tydligen) Electroluxskåp, inte ens åtta år gammalt. Vad som har hänt är att kompressorn bara har lagt av. Stendöd. Att byta den kostar drygt 3000:- plus arbetskostnad, och då kan man lika gärna betala det dubbla och få ett nytt, fräscht skåp. Eller?

Som sagt, när man får in extra pengar, så... Igår fick även K. in sina skattepengar, och även hon fick mycket mer än vanligt. Hon var jätteglad och kände det som att hon vunnit på tipset. Så upptäckte jag sent på kvällen att smöret var alldeles mjukt och att kylskåpet var alldeles tyst, att det var alldeles ljummet därinne...

Jag var lite nöjd med mitt positiva tänkande inför tandläkarräkningen. Alltså, man får vara glad att man har fått in extra pengar när det nu kommer en obehaglig utgift. Men det räcker med en sån! Varenda skattetusenlapp ska väl inte gå åt till oväntade utgifter. Vi har varit så störda av detta nu på fm, så vi har inte ens hämtat in tidningen!

Men okej, om jag ska tänka positivt i alla fall: Det är väldigt bra att det är vinter. Att vi har en inglasad balkong. Att det är perfekt kylskåpstemperatur därute nu. Så om utevädret håller i sig så här, med fyra minus ungefär, då har vi plus sju på balkongen. Det funkar över helgen, tills vi vet hur vi ska göra och får hit en nytt skåp.
K. sa precis: "Jag är glad att solen inte skiner. Tänk det trodde jag aldrig att jag skulle säga!" Nu ringer hon till Elon för att höra vad de har för sortiment.

torsdag 6 december 2012

Livstid för en dikt

Läste idag att en poet i Qatar har blivit dömd till livstids fängelse för att ha skrivit och läst upp en dikt samt lagt upp det på Youtube.
Rättegången var hemlig, mannens advokat fick inte närvara. Det fick faktiskt inte ens han själv, så hemligt var det. Men nu sitter Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami inspärrad sedan ett år tillbaka, kanske för resten av sitt liv.
"Vi är alla Tunisiens Jasminrevolution" heter dikten som alltså syftar på den så kallade arabiska våren och uttrycker hopp om att den ska sprida sig till Gulfstaterna. Innehållet påstås ha förolämpat landets emir och indirekt uppmanat till störtande av densamme.

Nu är folk i väst förvånade över hur regimen i Qatar kan reagera på det här sättet, med tanke på att emiratet har stöttat de "arabiska vårarna" i Tunisien, Egypten, Jemen, Libanon och Syrien med både vapen och pengar.
Ja... Den arabiska våren är kanske inte vad man trodde från början?

Man kan hoppas att poeten blir frisläppt, trots den vettlöst hårda domen. Det lär vara ganska vanligt i vissa arabländer att man dömer ett väldigt hårt straff för att avskräcka alla som möjligen tänkt liknande tankar som den dömde, men sedan visar emiren eller kungen sin snällhet genom att benåda,

onsdag 5 december 2012

Snöstrapatser

Ja herregud. Vilket oväder! Snö i kopiösa mängder, och isig, virvlande blåst. Detta hade varit en bra dag att vara inne och jobba och pyssla och titta ut genom fönstret och tänka "Oj!" Men jag hade en tid hos tandläkaren, så det vara bara att pulsa iväg till Luthagen med broddar och rubbet. Pust, man såg inte många meter framför sig. Jag mötte en ung tjej som skrek rakt ut i en sån där korsning där alla vindar möts och man tappar andan, blir helt förblindad och huvan dessutom blåser av. "Iiiih, ohhh!" skrek hon. Högt. Flera gånger. Jag var något mer sammanbiten.

Besöket hos tandtrollare Christer gick bra. Jag fick min nya krona och den passade perfekt. Tusenlappar fladdrar iväg, men då tänker jag på förr, när det knappt fanns några tandläkare och de som fanns drog ut tänder med stora primitiva tänger utan bedövning eller borrade med fotdrivna vevborrar (ahh, aj, aj!) också utan bedövning. Och då betalar jag så gärna, eftersom det i jämförelse med "förr" är så lindrigt och trevligt att gå till tandläkaren numera.
Visst är det dyrt, och för mig är det ofta så att när jag får in extra pengar (som nu när jag får tillbaka på skatten) händer det något med tänderna. Och det är ju trist, för det finns roligare saker att lägga de pengarna på.
Men man kan också tänka tvärtom: När jag får problem med tänderna och måste gå till tandläkaren för dyra pengar sammanfaller det alltid med att jag faktiskt har råd, eftersom extra tillskott kommer in precis just då.
Det är äkta positivt tänkande.

När jag kom ut från mottagningen med mina nya fina porslinstand snöade det minst lika mycket som tidigare. Men jag bestämde mig ändå för att ta omvägen runt stan och uträtta några ärenden. Bara det att blåsten och snöyran och pulsandet i drivor gjorde mig helt slut. Vinterkängorna ger mig blåsor på ena foten dessutom. Så jag köpte en mössa och lite mat, och sen gick jag hem med i övrigt oförrättade ärenden, matt och trött efter vad som kändes som rena träningspasset.

Men det är bra att ha gångavstånd. Nu läser jag att all busstrafik är inställd, både stads- och regionbussar. Hur ska det gå för alla som bor i Östhammar, Öregrund, Heby, Enköping etc. och jobbar eller pluggar i Uppala? Det är ju massor med människor - hur ska de ta sig hem?
Det känns som ett krisläge där värnpliktiga rycker ut och hjälper, med både snöskottning och bandvagnar. Som ibland hände förr. (Vissa saker var bättre då, det går inte att komma ifrån. Dock inte tandvården.) Men visst ja, det finns ju inga värnpliktiga längre. Synd.

tisdag 4 december 2012

Vill ha gardiner

Ikväll har jag varit på ett föredrag om feng shui. Det mesta visste jag nog sen tidigare, men det var ändå inspirerande. Och jag fick vatten på min kvarn i vissa hemmafrågor, till exempel: vi borde ha gardiner i vardagsrummet.
"Nej!" säger K.
"Men det skulle dämpa energierna som flödar alldeles för fort i lägenheten", (har jag alltid känt men nu har jag även fått proffsbekräftelse.)
"Jag vill inte HA gardiner!"

Suck.
Vill inte ha gardiner, det är väl inget argument tycker jag. Frågan är vem som är mest envis. Sällan är det jag. Men jag kanske gör en kupp. Eller vi kunde ha gardiner på vintern och ta ner dem under sommaren. Eller tvärtom.

Och jag ska i alla fall byta gardiner i mitt arbetsrum. Till några som är varmare och mustigare. Plötsligt känns det jätteviktigt. Jag borde också ändra hela möbleringen där, men det är en större och svårare fråga.

Rensa i röran har jag ju redan börjat med. Mycket återstår, men så bra koll på papper och prylar som jag har nu, det har jag inte haft sen vi flyttade hit för snart åtta år sen! Det känns så bra.

Funderar. Är det värt att anlita feng shui-konsulten, alltså för en riktig genomgång, på allvar? Lite sugen är jag.

måndag 3 december 2012

Varmt och kallt och tyst

Jag började dagen med att rengöra ugnen. Såpa lär fungera bra om man låter den verka ett tag på svag ugnsvärme. Och ja, inte för att ugnen är i nyskick nu heller, men det blev i alla fall bättre.
När dagen övergick i kväll satte jag igång med att frosta av frysen. Bra att passa på när det är kallt och man kan ställa ut allt på balkongen.

Däremellan har jag bland annat varit ut två vändor, varav den andra inte var helt frivillig. Eftersom jag är stark motståndare till vintern kan man ju tro att det skulle vara usch och hemskt och jobbigt, men faktum är att det var ganska skönt ute! Det har aldrig tidigare hänt att jag tyckt det varit skönt att gå ut i femton minusgrader! Lite bökigt var det förstås att få på alla kläder, det tog minst fem minuter att få utrustningen på plats, och jag kände mig som en dykare/slalomåkare/astronaut med alla olika lager och huvudbonader.
Andra gången tog jag dessutom broddar, vilket kändes ännu mer specialutrustningsaktigt men gjorde promenaden behagligare.

Igår kväll eller snarare i natt såg jag en intressant dokumentär: Den stora tystnaden. Går i tre delar i TV2, och eftersom det är så konstig tid (01.00) är det förmodligen en repris. I alla fall handlade det om fem personer som söker tystnad, alltså åker på retreat. Först testar de ett dygn och sedan blir det åtta dagar i ett jesuitkloster. Det man fick se i del 1 var första dygnet, och jag vill absolut se fortsättningen.
Hur påverkas en uppkopplad människa med barn, stressigt jobb, ansvar, plikter och tempo av att gå in i en tystnad utan vare sig dator, telefon eller vanliga samtal? Hur påverkas man av en inrutad religiös miljö?

Mycket intressant. Jag har aldrig känt mig så lockad av retreater, men det blev jag nu. Visst, jag har varit på långa meditationskurser och rent allmänt levt ett liv som nog är tystare än genomsnittet. Men meditationskurserna var länge sen, innan det fanns mobiler eller internet, så kontrasten till det vanliga livet var inte lika stark som den skulle vara nu.
Åh, att få ha det tyst i åtta dagar, eller åtminstone fem! Kanske ska jag undersöka vad det finns för alternativ här i Sverige. Frågan är hur mycket jag vill. Vill jag det nog mycket för att ta mig över besvärlighetströskeln? Kanske.

söndag 2 december 2012

Pynt och jobb

Det tar på krafterna att julpynta. Eller adventspynta kanske jag ska säga - alla julsaker är inte uppe än. Men vi har hämtat lådor från källaren, plockat upp utvalda saker och några dukar, och jag har satt upp stjärnor i köket och sovrummet. Förra året hade jag jättetur, stjärnorna hängde rakt på en gång. Men så var det inte nu. De snurrade och svängde och det såg inte klokt ut. Sånt är riktigt irriterande! Och frustrerande, ett tag var jag så arg så jag slog på den stackars adventsstjärnan! Märkligt nog hjälpte det.

Jag har också jobbat en hel del vid datorn idag. Plus spelat wordfeud. Nu för nån timme sen tog energin tvärslut och jag vill helst sova. Orkar inte kolla vad som står i tidningarna men kan gissa att mycket handlar om snön och kylan. 13 minusgrader var det för några timmar sen. Och även om jag verkligen ogillar vinterkyla, så måste till och med jag erkänna att det var vackert ute idag.
Ska nu kolla lite på lättsam TV-underhållning innan det blir natt, bland annat dubbelavsnitt av Poirot.

torsdag 29 november 2012

Berno´s

Genitivapostrof är inget man använder i svenskan. Berno´s borde heta Bernos. Men strunt samma, K. och jag var på denna krog tidigare ikväll. Väldigt mycket uteätande har det blivit på sistone. Och nu har vi återigen skaffat ett Taste Uppsala-kort, vilket innebär att man äter två rätter till priset för en på många ställen. Bland annat Berno´s, som ligger vid Vaksala Torg, hörnet Vaksalagatan-Storgatan. Ett litet ställe med relativt få rätter på menyn. Just detta med ett fåtal rätter på menyn är ofta ett bra tecken, för det som erbjuds brukar då vara väldigt vällagat.
Så också på Berno´s. Vi åt oxfilé på planka, och det var det godaste på länge. Fantastiskt bra! Nästan osannolikt gott. Fint kött, perfekt rosa. Tre såser att doppa köttet i: hickory, rödvin och bearnaise. En potatiskaka med ost som också hade ett häftigt chiliaktigt sting, och så förstås en baconskiva med traditionella haricotsverts. Och just det, en skål med halverade körsbärstomater, persilja, rödlök och vinägrett.

Tastekortet kostar 295:- eller nåt liknande och gäller i ett år. Enbart på den här middagen har vi tjänat in den summan! Och det gjorde maten ytterligt prisvärd, för att inte säga oförskämt billig.

Nu har jag gjort reklam som heter duga för det här stället. Och jag fortsätter: Gå dit! Ät oxfilén! Och våra bordsgrannar sa att skaldjurspastan var jättebra den också!

Grattis New York!

Grattis New York! Igår var en speciell dag för den stora världsstaden: Inte ett enda våldsbrott registrerades. Detta har inte hänt någon gång tidigare, i alla fall inte såvitt någon nu levande människa kan minnas.
Det är helt otroligt när man tänker på det. New York har drygt 8 miljoner invånare, nästan lika många som hela Sverige.

I Sverige duggar våldsbrottsrapporterna tätt, och det är inte så många som på allvar tycks oroa sig över det. On the other hand: "Sverige har en plan för världsklimatet" kan man läsa i en av DN:s nätrubriker.
Javisst. Vi är så duktiga här i landet. Sverige vet precis hur man gör att påverka klimatet i rätt riktning.

Tillåt mig tvivla.

I DN kan man också läsa om hur Stockholm ska klara vintern i år. Hur ska det fungera med snöröjning, kollektivtrafik etc. "Det bästa rådet är att stanna inomhus".

Ja, det var väl det jag trodde. Och det är ett råd jag gärna skulle följa. Kul också att tänka sig hur det skulle bli om alla stannar inomhus på vintern.


onsdag 28 november 2012

Sexbrott och olika måttstockar

Jag läser att en man har blivit friad från våldtäkt eftersom kvinnan inte gjorde nog mycket motstånd. Ja, det har man hört förut. I just det här fallet sa hon "Nej" och försökte hålla ihop benen. Och det räcker inte långt som fungerande motstånd mot en i regel betydligt starkare man.
Vad hände med att respektera ett nej?
Det här känns så...gammalt. Så mycket eko från 70-talet, och nog borde attityderna ha förändrats sen dess?
Ibland har de också det. Men bara ibland.

Nu tänker jag på åtalet mot Julian Assange. Där var det varken "Nej" eller hophållna ben. Han och den anklagande kvinnan hade ett förhållande, och Assange bodde hos henne. I allmän trevnad och gamman, som det verkar, med planering av kräftskivor och annat mys. Men så hade Assange sex med en kompis till kvinnan. Och sen gick det snett. De påstådda övergreppen handlar om "överraskningssex" och ett oskyddat samlag - kvinnan gick till den kända advokaten Claes Borgström och frågade om det kunde räknas som våldtäkt. Tydligen, för plötsligt var det krigsrubriker och Assange efterlystes internationellt för sexbrott. Med Interpol inkopplat!

Nu är jag inne på ämnen som verkligen engagerar mig: Proportioner och måttstockar. Hur små saker blir stora, och stora saker förtigs, och hur det verkligen görs skillnad på folk och folk.

Mannen som inte respekterade ett nej utan tvingade sig på kvinnan, han blir frikänd. Assange har fortfarande inte ställts inför rätta, eftersom han håller sig undan. Jag förstår honom, jag fattar han blir nojig, för anklagelserna låter helt absurda. Överraskningssex, alltså att den ena tar ett initiativ innan den andra personen är helt vaken, är i regel inte förknippat med övergrepp om personerna redan har ett sexuellt förhållande, sover i samma säng och hade sex kvällen innan.
Alla uppskattar förstås inte dylika initiativ, och då säger man väl det. Typ "du, det där gillar inte jag, det vill jag inte att du gör igen." Men polisutryckning på internationell nivå?
Och att inte använda kondom - dumt, slarvigt, dålig stil. Men efterlysas av Interpol?
Hur mycket overkill kan det bli?

Och jag undrar mellan vilka den stora skillnaden är? Mellan den "vanliga" kvinna i Värmland som anmälde en våldtäkt och Assanges älskarinna (haha, nu fick jag använda det gammaldags ordet också) som är journalist, radikalfeminist, politiskt engagerad socialdemokrat och känner folk "in high places"?

Eller går skillnaden mellan den "vanlige", anonyma våldtäktsmannen i Värmland och den berömde, kontroversielle Julian Assange? Är det lite häftigare att sätta dit vissa?

Skillnad görs det hur som helst. På folk.


tisdag 27 november 2012

Firande, regn och texmex

Burr! Vad jag har frusit idag. Men det har också varit väldigt trevligt. K:s dotter fyller år, så vi har varit iväg på en utflykt ända till Sundbyberg och grattat henne. Regn och rusk på väg till tåget. men det var inget mot hur det var i Stockholm/Sumpan - halv storm och ännu värre regn, det öste och vräkte nästan som i en film när det ser ut att hällas regn från stora vattenkannor.
Vi kom i alla fall fram, frusna och blöta och med presenterna välbehållna. Nikki har en väldigt mysig lägenhet och där blev vi bjudna på både lunch och tårta. Nice.

Det regnade och blåste precis lika mycket när vi var på väg till tunnelbanan, vi huttrade och muttrade och svor och klagade. Men i Uppsala var det betydligt bättre. Lite småduggande bara. Eftersom vi inte hade nån middag planerad och K. blev akut hungrig, så slank vi in på den nya Taco Bar som ligger vid Resecentrum, i ett av båghusen. Det var bra där, gott och kryddstarkt och trevligt inrett. Så dit går vi fler gånger.

Men det krävdes en stor kopp te hemma innan jag tinade upp.

måndag 26 november 2012

Ljus överallt!

Jag har nog aldrig varit med om så mycket tjuvstartande vad gäller adventsljus som i år. Redan för ett par veckor sen tändes ljusslingor på balkonger lite här och var, och i fönster lyser både stjärnor och stakar. Inte konstigt. Först en kall regnig sommar och så en mörk regnig höst på det. Det har inte funits så stora möjligheter att lagra ljus, och nu är de uppdämda behoven stora. Hos oss har inga jul- och ljuslådor hämtats än, men jag tänder lampor precis överallt. Massor av lampor, flera i varje rum.

Något jag alltid ställt mig frågande inför är höstälskarnas mantra om att årstiden är härlig eftersom det är så mysigt att kunna tända levande ljus och kura hemma. Men, va?!
Missförstå mig inte, det är mysigt att tända levande ljus, det tycker verkligen jag också. Men en årstid när allt vissnar, när mörkret ligger som ett tungt täcke över allting, när man huttrar och fryser och måste ha klumpiga kläder, när minusgrader, snö och halka orsakar skador, olyckor, trafikproblem och jag vet inte vad - hur kan det kompenseras av att tända stearinljus inomhus?

Nu lär det i alla fall vara snö på gång, och ganska mycket dessutom. Än så länge är det plusgrader, men vinden har vänt och blivit isigt nordlig. Jag ställde ner cykeln i garaget alldeles nyss. Färdigcyklat för i år. I april hämtar jag den. När vi har kommit hem från Spanien och man kan vara säker på att våren är här.
Det är snart bara sex veckor tills vi åker. Otroligt! Och där är det ju visserligen väldigt ljust på dagarna och betydligt längre än här hemma, men senare på kvällen blir det kolmörkt, så man kan verkligen tända ljus även där. Och glädjas åt solen och plusgraderna nästa dag när man promenerar vid havet och sen lägger sig en stund på solterrassen. Det är en bra kombination. Ljus på alla sätt och vis.

söndag 25 november 2012

Trevligt på La Comedia

Nej, var ingen dagisliknande stämning på La Comedia igår. Inte en barnvagn och inga omkringspringande småttingar så långt ögat såg. Men fullsatt och trevligt, trots att det var tidigt på kvällen.
De har ändrat inredningen. Förr var det så mysigt med olika slags bord och stolar, det var ett slags mixad vardagsrumsinredning som jag verkligen gillade. Nu är det vanligt, strömlinjeformat med många långa bord och raka linjer. Säkert mer ekonomiskt eftersom fler gäster får plats men inte lika charmigt.

Vi hade kul och maten var god. Inte fantastisk men god eller i alla fall okej. Nöjdast var hon som åt lammkotletter. Men min kycklingrätt (150 pix, billigast på menyn) var också bra. Vi åt olika rätter alla fem och det stora minuset handlar om dålig kryddning, saltkaret gick runt ett antal gånger och två i sällskapet använde ordet "smaklöst". Husets vin var däremot smakrikt och helt suveränt bra för sitt pris.
En lyckad kväll eller snarare eftermiddag. Vi hann hem till både Så mycket bättre och Downton Abbey. Jag kan inte fatta hur något kan vara så bra som DowntonAbbey!

lördag 24 november 2012

Hoppas vi slipper barnspring ikväll.

D-vitamin verkar bra. Jag äter det sen nån månad tillbaka och tycker nog att jag är aningen piggare än jag brukar vara den här årstiden. Och visserligen gillar jag fortfarande inte mörkret, men det påverkar mig inte på samma sätt som tidigare år.

Om några timmar ska vi ut och äta. En kompis har fyllt jämnt men hon vill inte bli firad av oss eller ha presenter, utan vi ska ses några stycken bara och äta en förhoppningsvis god middag. Trevligt.
Bord är beställt på La Comedia, och där är det ju mysigt. Men jag blev lite fundersam när jag förra veckan läste ett reportage i UNT som handlade om barn på krogen. Just La Comedia verkade mycket toleranta på den fronten och en företrädare för restaurangen tyckte det var helt okej att barn sprang omkring i lokalen och att de gick till andra gäster och pratade. Det skulle inte jag uppskatta, kan jag lugnt säga. Så vi får se hur det blir. Verkar det stökigt och springigt redan när vi kommer, får vi väl gå nån annanstans.
På Lingon, som också var en av de intervjuade krogarna, var attityden en helt annan. Där ansåg man att "vanliga" gäster har betalat dyrt för en restaurangupplevelse och slamriga barn ingår i regel inte i den. Det är också en säkerhetsfråga. På Lingon inträffade en olycka när ett barn sprang in i en servitör fullastad med tallrikar. Blodvite uppstod på barnet, och jag tror det fick sy några stygn till och med.
Dagens föräldrar, vad ska man säga om dem? Ingenting just nu i alla fall.
Vi hoppas som sagt på en trevlig kväll och god mat.

fredag 23 november 2012

Kolsvart och nyttigt

Finns det nåt bättre att göra en kolsvart novembereftermiddag än att städa badrummet? Förmodligen, men det är vad jag har gjort i alla fall. Hur dammigt kan det bli i ett badrum? Och varför?
Efter det tog jag fram strykbrädan. Strykning är annars K:s uppgift, en av de få husliga saker hon gör, men jag hade en märklig överenergi, så en del av den uppkomna skrynkelhögen tog jag i alla fall.
Blev sedan tvärtrött. Vill nu bara sova. Men röja lite i köket står också på min lista, får se om jag orkar det.

Tröttheten beror nog inte enbart på min stora flit, utan på att jag sov väldigt lite i natt. Satt uppe till halv två och läste om tarot, och sen var hjärnan sådär konstigt överhettad. Klockan 04.10 gick jag och hämtade datorn och gjorde lite nätsaker. Somnade så småningom, och då var nog klockan över fem, kanske halv sex. I såna lägen är det oerhört skönt att inte behöva gå upp en viss tid på morgonen! Det är faktiskt helt ovärderligt. Möjligen blir det en tidig kväll ikväll, eller också kommer jag in i en andra andning snart.

torsdag 22 november 2012

SD, ND, FP, AB, FR, V...bokstäver och måttstockar

Man kan nog med relativt stor säkerhet utgå från att fler rasister röstar på Sverigedemokraterna än på exempelvis Folkpartiet. (Den värsta rasist jag personligen har träffat var dock kommunist, så man vet aldrig.) Men är SD därför ett rasistiskt parti? Inte om man ser till partiprogrammet i alla fall. Att det finns en rasistagenda är ändå åtminstone hela Sveriges samlade journalistkår överens om.
Att vilja minska invandringen, är det en förbjuden åsikt?

2001 bröt sig en grupp ur SD, eftersom de ansåg att partiet fäste för liten vikt vid ras och hudfärg. Ja, just det. Ras och hudfärg. Utbrytarna kallade sig Nationaldemokraterna och pratade om att värna den ariska rasen. Det anser jag vara rasism. Det är stark nazivarning. ND var mycket irriterade över att även icke-ariska invandrare var välkomna i SD. Som de var och fortfarande är.

Issa Issa till exempel. Han är kristen, från Syrien och var aktiv i Sverigedemokraterna fram till september 2010. Då blev han, pga sitt politiska engagemang, överfallen av ett gäng landsmän och svårt misshandlad med flaskor, knivar och knytnävar. Jag läste lite i tidningarna om det när det hände. Jag läste också Fredrik Reinfeldts, vår statsministers, kommentar. Kommer inte ihåg ordagrant, men vad han sa gick ut på att det fick Issa Issa räkna med när han var med i SD. Inget fördömande, inget beklagande. Inget ställningstagande mot politiskt våld, utan skyll dig själv liksom.
Då tappade jag totalt respekten för Fredrik Reinfeldt. Och inget han har gjort eller sagt sen dess har gjort att jag återfått respekten.
Issa Issa avbröt sitt politiska engagemang. Halvt ihjälslagen, rädd, dessutom kastad till vargarna av statsministern.

Det är inte okej.
Och den händelsen fick mig att se lite vänligare på Sverigedemokraterna. (Nej, jag röstade inte på dem. Bäst att förtydliga det innan folk säger upp bekantskapen med mig.) Fast det var fel uttryckt, vad jag menar är att det öppnade mina ögon för hurdant det politiska klimatet i Sverige är.

Den senaste veckans hysteri är mest förbluffande i sin...nej, jag kommer inte på nåt annat ord än hysteri. Självklart är det dåligt att vara full och förolämpa folk, men nog sägs det värre saker än blatte i Stockholms krogköer? (Det finns för övrigt en grupp homosexuella invandrarkillar som kallar sig Blattepojkarna, så det är väl snarast ett ord som "tagits tillbaka", i likhet med "bög".)
Men hur som helst, ingen ska förstås behöva bli kallad något som den personen själv tar anstöt av. Kan man ju önska. I den bästa av världar etc. Men så mycket förolämpningar, invektiv och "verbala spyor" som förekommer numera, det är ofattbart. Vidrigheter i bloggkommentarer, på facebook, i hat-SMS...Vad har hänt med folk egentligen? Och hur förstärks inte det lördagkvällar på stan, med alkohol, adrenalin och testosteron i laddad kombination. Så jag kan liksom inte bli så chockad och skrika om fascism bara för att en politiker är inblandad.
Men "hora" till exempel, som SD-mannen också vräkte ur sig. Det sägs alldeles för ofta av alldeles för många, det sägs på krogen, på gator och torg, i klassrum. Det riktas mot unga flickor, mot kvinnliga lärare, mot snart sagt alla av kvinnligt kön. Och det borde fördömas lika mycket varje gång! Oavsett vem som säger det.

Hjälp, nu håller jag på att komma ifrån ämnet! Jag måste lämna hor-tråden.

På tal om Folkpartiet, så har nu två folkpartistiska politiker i Gnesta självmant lämnat sina uppdrag efter att ha uttryck sig "rasistiskt" i bloggar. Den enas brott är att han har kallat Soran Ismail för "sur kurd". ??!! Men nu går det väl ändå för långt! Kan det bli mer mer hysteriskt?! Man kan ju säga "sur skåning", "arg grek", "butter norrman" och vad som helst. Vad är det som är rasistiskt i Gnesta-fallet, är det att kalla nån "sur" eller att säga "kurd"? (Kurder brukar vara stolta över sitt ursprung och sin kultur, så det kan inte vara något negativt med det ordet.) Eller är själva kombinationen värre än sur skåning eller för den delen sur svensk? Är det politiskt känsligt att säga att en kurd är sur?
Jag tror dumheten har fått starkare fäste än nånsin.
Och jag funderar ett varv till på min tes om att relativt få folkpartister är rasister. Kanske är det bara en fördom jag har? Men jag har fått för mig att rasism liksom inte går att förena med en liberal livssyn. Jag tror inte att de två i Gnesta är det heller, även om en av dem också erkänner att han är kritisk mot den stora invandringen.

I både Aftonbladet och Svenska Dagbladet har jag nu läst att tidningarna ska sluta gulla med SD. Sluta vara så vänliga och respektfulla. Haha! Har det stått något vänligt och respektfullt om SD i den svenska pressen? Nånsin? Så mycket illvilja och hat och förakt som de möts med hela tiden - jag fattar inte att nån enda människor orkar vara SD:are. Och meningen är väl att ingen heller ska orka. Men om det som hittills förekommit kallas för "gullande", vad är då nästa steg? Fysiska trakasserier, våld och mord?

Vänsterpartiet har rätt många anhängare som förespråkar våld som politiskt medel. De har också åtminstone en folkvald politiker som gärna uttrycker sina åsikter om att "moderater förtjänar bly" och vissa konservativa journalister ska avrättas.
De uttalandena har inte lett till några ramaskrin. Tänk om en Sverigedemokrat hade sagt att journalister på Aftonbladet bör avrättas och miljöpartister borde peppras med bly - bara tänk! På dubbla måttstockar och sånt.

Och Aftonbladet som så ofta dömer och skipar rätt och likriktning i åsiktsdjungeln, vad står de egentligen själva för? Vad accepteras och vad fördöms? Jag läser ibland Kim Milrells blogg, och häromdagen såg jag denna skärmdump (klicka på länken, gör det!) från AB:s facebooksida. Blev nästan illamående. Judehat, Hitlerhyllande - och det får stå kvar! Är det sånt som är Aftonbladets dolda agenda, är det antisemiterna som utgör Aftonbladets svans, som utgör den falska farliga grund på vilken Aftonbladets politik vilar?
OBS att jag är ironisk nu, eller snarare försöker jag tillämpa samma resonemang och måttstock på AB som som de har på...nej, jag orkar inte skriva mer om SD nu.

Men nog är det lite konstigt att Aftonbladet tillåter antisemitiska inlägg på sin facebooksida.

Och jag önskar att media skärper sig, att de slutar hata och mobba och börjar tillämpa något som åtminstone liknar objektivitet och perspektiv. Jag önskar också att de politiska partierna börjar fokusera på sin egen politik, att de visar fram något som är trovärdigt, humant och ärligt. Istället för att ägna all kraft åt att motarbeta SD.




tisdag 20 november 2012

Det går fort nu

Alltså, dagarna bara försvinner. Fort, fort går det. Idag har jag i alla fall varit till tandläkaren, och om två vcckor är det dags att sätta i den färdiga kronan. Skönt att få det gjort.
Men ett väldigt borrande var det idag. "Den är ju rotfylld så du behöver egentligen ingen bedövning," sa Christer.
"Men du kan väl lägga lite bedövning ändå, i psykologiskt syfte. Så känner jag mig lugnare," sa jag. Han skrattade och gav massor av bedövning. Tur var det, för det var som sagt mycket borrande och jag tycker själva ljudet ilar och gör ont. Tanden är väldigt öm nu, även om det inte är en smärta i själva roten.

Och så är jag glad att SAS inte gick i konkurs. Vi åker med Norwegian till Malaga men hem med SAS.  Så det är bra om dom finns kvar.

Tidningarnas SD-hysteri har engagerat mig en del, rent tankemässigt. Av krigsrubrikerna, det verbala spottandet och hatet (för vilka är det som hatar mest egentligen?) skulle man kunna tro att Ku Klux Klan har startat verksamhet i Sverige, att det bränns och lynchas och utrotas.
Men ett fyllebråk i en krogkö för över två år sen...tja. Olämpligt, visst. Klandervärt, ja verkligen. Men proportionerna?! Får se om jag orkar samla mig till ett inlägg om det. Annars rekommenderar jag en av mina favoritbloggar som har en del intressanta och nyanserade saker att säga i både den och andra frågor.

söndag 18 november 2012

Dödskallar i granen?

Julpynt är det dags för nu. Inte hemma förstås, men i butikerna. Igår var jag inne på Åhléns vid Stora torget, numera ganska tråkigt sen de byggde om och förstörde varuhuset i nåt slags obegriplig självsabotage-anda. Hur som helst, i den trista pryl-, bad- köks- och inredningssavdelningen fanns några hyllor med pynt, och jag noterade intressanta varianter:

Bark. Fula, smutsaktiga barkbitar (eller heter det näver?) utstansade till stjärnor och hjärtan.
Kottar. Stora skogskottar, plain and simple.
Bollar klädda i gråstickat garn. Blygrått.

Vad är detta? Nåt slags fattighusretro-pynt?
Och mitt bland kottar, bark och grå bollar hängde svarta dödskallar!
Svarta dödskallar som julpynt!!? I granen?!
Jag saknar ord.

fredag 16 november 2012

Söt-chock

Idag gick jag förbi huset där Den lille portvakten, den högt älskade katten Tristan, bodde. Mattes personliga brev var förstås borta, det såg jag redan för snart en vecka sen, och det var även alla andra brev, teckningar och saker som folk lagt dit. Men nu fanns ett nytt brev fastbundet vid porten, så jag kollade förstås.
En liten flicka hade präntat

SYND
KATT
UPPE I HIMMLEN

Och så hade hon gjort väldigt omsorgsfulla teckningar av blommor, en randig katt och ett barn - sig själv förmodligen.

Jag säger som Svensk Damtidning skrev på sin löpsedel när nya bilder på Estelle visades: SÖT-CHOCK!
Bara ordet är ju underbart. Ett sånt ord vill man gärna ha anledning att använda.

Avbitet igen

Jag får rätt mycket tillbaka på skatten i år. Synd bara att en stor del av de pengarna kommer att gå till tandläkaren! Nu är det nämligen klippt igen, eller snarare avbitet: en tand som jag haft problem med i flera år och som lappats och klistrats ihop ett antal gånger, är nu återigen trasig. Bitar lossnade när jag helt stillsamt tuggade på ett mjukt fröbröd. Tanden är tack och lov rotfylld så det ilar inte, men jag känner hela tiden de vassa kanterna av det som återstår av den. Nu måste det bli en riktig krona eller brygga eller vad det heter. Kostar ett antal tusenlappar, runt fem tror jag - suck! Dubbelsuck.

Fast jag har ändå pengarna, och det är väl något att glädjas åt. Men det är konstigt att en stor utgift alltid kommer varje gång ett ekonomiskt överskott väntas.

torsdag 15 november 2012

Ofullständigt

Vid Vattholmavägen här utanför finns en skylt, eller det heter egentligen trottoarpratare. Den med stora svarta bokstäver tryckta texten lyder:

Anna s pizzeria
avhämtning
hemkörning

Precis så står det. Inget annat. Ingen adress, inget telefonnummer. Jag har aldrig hört talas om Annas pizzeria, (eller Anna s som det står). Finns den alls? I så fall var? Vem gör en så korkad skylt?

Det är som när man ser annonser i lokaltidningen där nån stackare efterlyser sin försvunna katt och har skrivit "Katt bortsprungen. Tel. xxxxx." Och inget mer. När, varifrån, hur ser katten ut etc. - inte ett ord om det.
Katt bortsprungen...man kan ju inte precis börja ringa numret i annonsen varje gång man ser en katt.
Och varför säger inte tidningens annonsavdelning att det där funkar inte, satsa inte flera hundralappar på en felaktigt formulerad annons.

Sånt funderar jag på just nu.

onsdag 14 november 2012

Forskning som påvisar tankens kraft

När man städar i lådor och hyllor och går igenom varenda litet papper, då hittar man både det ena och det andra. Vissa saker är riktigt intressanta, som till exempel ett tidningsurklipp från Metro den 23 januari 2003. Jag klippte ur det eftersom jag tyckte det var smått sensationella forskningsrön som beskrevs. Men ingen annan tidning nämnde det hela, inte vad jag såg i alla fall. Och inte har det fått något som helst genomslag i debatten om mänskligt medvetande.

Vad handlar det om? Jo, det internationella forskarprojektet The Global Consciousness Project i Princeton ville undersöka om människans medvetande kan registreras och påverka den fysiska världen:
Slumpgeneratorer, små elektroniska lådor som slumpmässigt sänder ut ettor och nollor eller olika ljudsekvenser, placerades ut över hela världen. Hur många vet jag inte. Generatorernas utslag skickades i alla fall via internet till en server, och forskarna ville se om det blev någon skillnad i utslagen beroende på vad som hände i världen, om krig och naturkatastrofer kunde påverka de här slumpgeneratorerna. Med andra ord, om känslor som många människor har samtidigt ger utslag på en teknisk, objektiv nivå.

Vid artikelns publicering 2003 hade man studerat utslaget vid ca 120 tidpunkter, såväl nyårsaftnar som naturkatastrofer och terrordåd. Och de kraftigaste utslagen registrerades den 11 september 2001, när flygplanen flög in i World Trade Center! Även den första timmen när Nato bombade Jugoslavien gav signifikant förhöjt utslag, och detsamma gällde även trevliga händelser som nyårsfirande på olika håll. (Eftersom artikeln publicerades 2003 fanns förstås inte tsunamin med.)

Visst säger detta en del om tankens kraft, om det kollektiva medvetandet, om en massa spännande saker som den traditionella forskarkåren undviker/förnekar/förlöjligar! Very interesting.

I artikeln nämns också ett experiment gjort av ett annat forskarteam i Princeton. Där handlade det om att undersöka huruvida människan direkt kan påverka datorer med sina tankar. Inte alls omöjligt visade det sig. Till exempel fick flera personer titta på en datorskärm som slumpmässigt visade två olika bilder, den ena trevlig och den andra otrevlig. Mätningar visade att många lyckades, med vilja och tankekraft, få datorn att visa den trevliga bilden oftare.
Enligt forskarna är det intensiteten i känslan och tanken som avgör om det blir någon påverkan.

Varför blev det så tyst om det här? Resultaten utmanar ju verkligen den traditionella världsbilden. Ja, varför blev det så tyst, det är ju en retorisk fråga. Resultaten och slutsatserna blev ju lite flummiga, lite nästan new ageaktigt andliga, lite...utmanande för den etablerade tanken och världsbilden.
Mind over matter.

måndag 12 november 2012

Kånkar, bär och sorterar


Ja, så här ser det ut i ett av våra rum. Bara för att man byter några möbler... Kaos utbryter, det känns som att flytta ungefär. Man blir påmind om hur jobbigt det är.

Det har alltså flyttats diverse saker till och från källarförrådet idag. Vi lyckades baxa upp den tunga blå byrån tack vare en liten minipirra, avsedd för resväskor. Likaledes tunga kartonger tog vi också upp. Och för första gången sen vi flyttade hit för över sju år sen, gick vi igenom samtliga i förrådet stående flyttlådor. Vad innehåller de? Efter ett tag har man ju ingen aning, så det var intressant att ta reda på. Vissa måste upp till lägenheten, andra förpassades till ett hörn längst in, längst ner.
Mattor måste upp och kemtvättas, annars kan vi lika bra kasta dem och det vill inte jag.
Smutsigt var det också.
Pust.

Jag har sedan ägnat ett antal timmar åt att sortera papper. Hjälp, säger jag bara. Men det börjar bli bättre.
Mitt i alltihop skulle jag jobba lite vid datorn. Och så fick jag SMS, och det är ett sätt att kommunicera som jag helt enkelt inte tycker om.
Piip - och så kollar jag meddelandet och skriver ett kort svar. På min gamla telefon som inte har att vanligt tangentbord. Piip - där kom svaret. Okej, jag skickade iväg några ord igen. Piip - svar på det.
Varje gång måste jag avbryta det jag höll på med. Men jag svarade förstås en tredje gång. Och så - Piip. Men vad f-n! Sluta! Men till slut var "konversationen" klar och vi hade bestämt en dag och tid nästa vecka när vi ska ses. Ett enkelt telefonsamtal hade fixat det på en gång. Men min sms:ande kompis är inte så mycket för att ringa. Hon vet att jag avskyr SMS, så hon skrattar när hon ser mina korthuggna svar på sina långa meddelanden.
När jag byter telefon så småningom kanske det blir bättre, för det är naturligtvis lättare när man skriver på ett tangentbord. Men nån riktig SMS:are blir jag nog aldrig. Jag tycker det är för hackigt.

För övrigt: ryggen känns okej. Flera personer har oroat sig för att K. och jag ska skada oss, men vi lyfter och kånkar och bär och är hittills hela.

söndag 11 november 2012

November är okej + helgrapport

Jag börjar vänja mig vid november. Särskilt dagar som idag, när det är åtta plusgrader, tycker jag det är en riktigt trevlig månad. Det är alltid lite jobbigt ungefär när sommartiden upphör och det blir tvärmörkt, och sen tar det ett par veckor innan jag har vant mig och det känns okej. Men, som sagt, åtta plusgrader är trevligt. Visserligen ösregnade det på fm, men sen blev det ju snudd på toppenväder! Jag har mycket hellre grått och plusgrader än soligt och minus! Mycket hellre. Bäst är sol och värme, sen kommer mörkt och värme. Därefter...ja, faktiskt så föredrar jag nog kallt och mörkt framför kallt och soligt. Det är nåt psykologiskt jobbigt med kombinationen sol och kyla - det känns onaturligt och liksom hånfullt.

Jag mår rätt bra nu alltså. K. har däremot fått känningar av Vinterdeppen. Den kommer som ett brev på posten varje år vid ungefär den här tiden. SAD Syndrome heter det, ett slags solbrist som gör att vissa människor tappar all kraft och gnista. Precis så är det för K., hennes "sparkle" försvinner, och när hon kommer hem från jobbet eller (som idag) från ateljén är det snudd på tack och godnatt. Bra att ha badkar i såna lägen, för ett varmt bad är helande och...ja, värmande. På mer än ett sätt.

Den här Vinterdeppen är förstås jättetrist för henne. Inte så rolig för mig heller egentligen. Tur att vi har bokat en jättelång Spanienvistelse i vinter! Men det är två månader dit. Passar mig bra, eftersom januari och februari är månader jag tycker otroligt illa om. Med tanke på K:s ljusbristsyndrom borde vi kanske åka i november-december, när det är som mörkast. Men tänk då att komma hem i januari till den verkliga vargavintern...nej, det går inte!

Hur som helst, jag har haft en bra helg. I fredags gladde jag mig hela kvällen åt att en vän fått ett mycket bra besked, och så höll jag på med mina tarotkort, mediterade och kände mig allmänt balanserad.
Igår hade K. och jag en riktig hemmadag som avslutades med indisk mat och lite vin.
Idag har jag grejat med möbler. Vi gör en rockad här hemma, så en stor hylla, typ rumsavdelare, som jag haft i mitt arbetsrum, ska/skulle in till K:s rum. Jag tömde den igår och idag, rensade i alla små skåp och hyllor och upptäckte förstås saker jag inte visste att jag hade. (Merparten av dessa saker ligger nu i högar på golvet.) Jag har aldrig riktigt gillat den hyllan, men K. är jätteförtjust och blev glad när jag ville bli av med den. Till mitt rum ska en laserad ljusblå byrå hämtas från källarförrådet. Den hade jag från början, jag har målat den själv med antroposof-lasyr och fullkomligt älskar den. När jag hade lokal på St. Olofsgatan fraktades byrån dit, och när jag sa upp lokalen hamnade den i källaren. Inte bra, för mitt rum har liksom aldrig känts hundraprocentigt sen dess.
Nu baxade jag den synnerligen tunga hyllan/rumsavdelaren genom halva lägenheten. Släpade med små mattor under för att inte skada parketten. Kände mig väldigt stark. Imorgon ska K. och jag se om vi klarar att hämta den blå byrån från förrådet. Den är nämligen också väldigt tung. Och svårburen.
En skrymmande hörnhylla som hon haft måste vi hitta en plats för. I källaren. Suck, varje sak man flyttar för med sig så mycket, plötsligt måste allt ändras. I vardagsrummet, mitt på golvet,  står nu den klumpiga hörnhyllan plus en gammal liten TV.
Nån bloggläsare som vill ha en tjock 14-tummare med bra bild?

torsdag 8 november 2012

Tarotkorten framme

Jobb, en promenad, en wordfeudmatch och tarotstudier - så har min dag sett ut. Det sista, tarotstudier alltså, är det länge sen jag höll på med. Men jag har några väldigt bra böcker i ämnet, böcker som inte är spådomsinriktade utan har ett psykologiskt djup och där korten ses som en beskrivning av en själslig resa. (Samma inställning som jag har till astrologi.) Författaren  heter Rachel Pollack.

Och tarotlekar har jag också, flera stycken till och med. Så idag plockade jag fram en bok och en kortlek och började från början med att tränga in i symbolerna och på nytt tillägna mig sättet att tänka. Insåg att det är väldigt väldigt länge sen jag verkligen studerade något. Alltså inte slentrianmässigt snabbläste utan gjorde en koncentrerad djupdykning. Och vad stimulerande och kul det är!


Förr, det var väl en 25 år sen, höll jag på en hel del med tarot och tyckte att det var ganska så givande. Det känns som att det är dags igen!

tisdag 6 november 2012

Elproblem och UFO - konstiga energier

Är det ovanligt konstiga energier i luften? En massa elrelaterade problem har det i alla fall varit idag. Först tågtrafiken norr om Stockholm som stod stilla (igen!) pga stort elfel, sen drabbade nåt liknande SL, så varken pendeltåg eller t-banan gick. Sen blev dessutom fel på Stockholms fjärrvärmenät, och även det hade med el att göra. Märkligt.

Och sent igår såg en person jag känner ett UFO! Eventuellt. Ett underligt, obeskrivbart föremål på himlen. Först stod det alldeles stilla, och så kom det plötsligt farande mot henom, där hen stod på sin balkong. Snabbt sprang hen in, för det kändes inte särskilt bekvämt alls med den stora ljudlösa farkosten. Hur konstigt som helst. Och detta är ingen direkt flummig person, så hen är helt inne på att det är hen själv som har hallucinationer.
Fast jag undrar jag.

Jag tycker det är väldigt intressant med ufo-observationer, men jag vet inte vad jag tror. Alltså, nånting är det väl folk ser, och det finns faktiskt iakttagelser som inte går att förklara. Så det kan vara nåt mystiskt, "övernaturligt". Men i så fall tror jag att det handlar om farkoster (eller vad det nu är) som finns i en annan dimension. Som en udda frekvens på radion som bryter igenom ibland. Då och då blir den frekvensen starkare, och då kan folk få en glimt av vad som finns där.
Kan det vara så?


måndag 5 november 2012

Kan förnekelse vara en åsikt?

En mysko rubrik kanske. Men kan man "tycka" att nånting inte finns eller har funnits? Är det en åsikt som alla andra?
Det frågar jag mig ofta när jag läser om de så kallade förintelseförnekare som tycks dyka upp lite här och var. I regel är det i samband med religiös hädelse, till exempel karikatyrer av en profet. Om man försvarar dessa karikatyrer, eller om man försvarar rätten att kritisera en religion, med hänvisning till yttrandefriheten, då kommer ofta förintelsen upp. Helt obegripligt. Som att "ja, men då måste man också ha rätt att förneka förintelsen, och det är ju liksom inte tillåtet."

Att säga att man tar sig för pannan är en kliché som jag inte brukar använda. Men i det här fallet passar den in. Jag tar mig för pannan!
Ibland är jag rädd att samhället håller på att drabbas av ett intellektuellt sönderfall av förfärliga dimensioner.

Okej, jag kritiserar en religion, du förnekar att förintelsen existerat - uttrycker vi båda våra legitima åsikter? Nej, naturligtvis inte. Ett historiskt faktum är inte en åsikt som man kan dribbla med som det passar.

Det är som att säga att Norge inte finns och aldrig har funnits. Visserligen hävdar människor att de varit där, många påstås bo där, visst finns det kartor, filmer, bilder, vittnesmål som bevisar att Norge finns. Men vadå, jag tycker inte att det finns, alla vittnesbörd om motsatsen är fejkade - det är min åsikt och den står jag för!
Lika idiotiskt och korkat är det att förneka förintelsen. De politiska agendorna bakom törs jag knappt ens tänka på. För varför vill någon påstå att förintelsen aldrig har funnits? Varför?

lördag 3 november 2012

Den lille portvakten

Jag har ofta sett en fin grårandig katt på Salagatan, alldeles nära Kvarnen. Den verkar så hemma där och tycks dessutom vara helt orädd. Oj, oj, har jag tänkt, för det är ändå mitt i stan och många faror lurar på katter. Men den har klarat sig i alla år. Nu idag såg jag att på en av portarna i det hus där katten bor satt en stor lapp med foto på ett grårandigt kattansikte och en text.

"Tristan finns inte mer" var rubriken, och jag gick förstås fram och läste. Tristans matte hade skrivit väldigt personligt om "Den lille portvakten på Salagatan 15". Hon tackade alla som släppt honom ut och in under åren, som klappat honom etc. Men nu hade en tumörsjukdom gjort att han fått somna in vid en ganska ansenlig ålder, "spinnande in i det sista."

Så gulligt! Jag blev riktigt rörd. Och nästan ännu sötare: Folk hade lagt dit blommor och skrivit kort som de knutit fast på dörrhandtaget. Jag läste några av korten, och det var små personliga hälsningar och berättelser om vad katten betytt för just den personen. "Vi brukade ofta prata med katten, och vi kallade honom Nisse" skrev någon. (Själv kallade jag honom Berit.)

Ja, det var en solskenshistoria i novembermörkret, om än med en sorglig botten. Vilken älskad katt!

Drop in på krematoriet

Alla helgons dag är fint. (I motsats till det importerade Halloween som jag inte alls gillar.) Läste i gårdagens UNT att det ökade antalet besökare på stans kyrkogårdar under denna helg kommer att tas emot på nya sätt. På Gamla kyrkogården blir det försäljning av korv och kaffe. Om man istället går till Berthåga kyrkogård kan mysa än mer, för där är det drop in på krematoriet! En blandning av allhelgona och den mer skräckfyllda halloween kanske...
Men, det är klart att det säkert är intressant att göra ett studiebesök på krematoriet. Drop in låter bara så...komiskt. Korvförsäljning på en kyrkogård låter också lite udda.

K. och jag ska inte besöka någon kyrkogård alls. Däremot ska vi bort på middag ikväll, och det känns väldigt trevligt.
Dagen har hittills gått i den husliga nyttans tecken. Strykning, byte av gardiner i ett av rummen, fix och pyssel med allt möjligt. Snart är det dags för en promenad. Det gäller att passa på när det är plusgrader och icke-regn.

fredag 2 november 2012

Kastad råtta

Igår pratade K. och jag om den livligt trafikerade korsning vi bor bredvid, alltså korsningen Väderkvarnsgatan-Råbyleden. Underligt att det inte händer mer där, sa vi till varandra, särskilt när de gör om hela vägen, det är uppgrävt och avspärrat och trafikljusen är avstängda. Svårt att överhuvudtaget komma över gatan, och det gäller på båda sidorna. Hur har de tänkt egentligen?
Och nu läser jag i UNT att just idag inträffade verkligen en olycka. En cyklist blev påkörd av två bilar! Usch.

Och på tal om igår och cykling, så var jag med om en incident av helt annat slag. På en cykelväg i närheten av där jag bode förut kom jag trampande i lugn och vilsam takt. Mötte en gående kille i 18-20-årsåldern, och precis när vi var i jämnhöjd med varandra sa han högt på bruten svenska: "Titta på den här! Jag kasta den på dig!" Och så höll han upp en väldigt äcklig, död råtta. "Idiot!" skrek jag. Vet inte om han verkligen kastade råttan, men när jag vände mig om låg den på marken och killen vrålade i fullt raseri: "VAD SA DU!?" och hötte med näven. Fullständigt rabiat-ilsken. Han skrek nåt mer också som jag inte hörde. Då höjde jag ena handen för att göra fingret, men jag är inte så van vid det, så det blev ett v-tecken...:-) Inte helt fel det heller. Men jag var väldigt glad att jag cyklade och han gick, annars hade det blivit riktigt jobbigt.
Undrar om man kan polisanmäla en person som går omkring och kastar döda djur på folk?

torsdag 1 november 2012

Mer ljus!

Det är ett känt faktum att när man blir äldre behöver man mer ljus för att se bra. Om det förut räckte med en 40wattare (nu låtsas jag inte ens om de vidriga, giftiga, farliga, smutsiga lågenergilamporna) behövs en dag en 60wattare, och snart (efter ett antal år) räcker inte det heller, man vill ha mer ljus! 100 watt, två såna, lampor överallt. Ja, så är det för mig i alla fall. Det ökade ljusbehovet kände jag redan för drygt tio år sen, men nu har det kommit till en ny nivå, sen en kort tid tillbaka. Jag har liksom alltid en känsla av att det är för mörkt, det är dunkelt och skumt och konstigt. Så jag tänder överallt. Funderar på ny belysning i hallen, spotlights med tre lampor i varje. För det är en sak med mysljus, det har sin plats och är som namnet antyder mysigt, men när man vill se...då vill man se.

Tyvärr går K. åt motsatt håll. Hon blir mer och mer ljuskänslig! Så när jag tycker det är jobbigt halvmörkt, då sätter hon handen för ögonen och säger: "Nej, vad starkt, vilken vidrig lampa, jag blir bländad! Mina ögon!"

Svårt läge.


tisdag 30 oktober 2012

Sandy och Nerja

Wordfeudservern låg nere ett par timmar idag. Precis den tid när det är så avkopplande och kul att spela en match eller två, dvs efter middagen, innan man eventuellt börjar med nåt nyttigt eller ser på TV. Vad tomt det kändes! Sen kom den tack och lov igång igen.
Är jag beroende? Kanske lite.
Och det där med att eventuellt göra nåt nyttigt försvinner ganska snabbt när jag sitter där totalt fokuserad på bokstäver och ord. Plötsligt är klockan jättemycket och kvällen är slut!

Mellan varven idag har jag kollat senaste nytt om orkanen Sandy i USA. Blir imponerad över deras katastrofberedskap och organisation. Det framgår kanske inte så mycket i de svenska nyheterna, men i direktrapporteringarna från CNN märks det verkligen. (Även själva CNN tycks ha en fantastisk beredskap och organisation.)
Hoppas det värsta är över nu.

Nåt annat jag gör mellan varven är att gå in på diverse sajter och se hurdant väder det är i Nerja. Det brukar jag göra den här tiden på året, när mörkret och kylan börjar kännas av för mycket. Och eftersom vi har en lång Nerjavistelse planerad så känns det förstås väldigt skönt. Vi åker dit om sådär en tio veckor, så temperaturen nu säger ju inte så mycket. Men det känns ändå mysigt att se bilder därifrån. Och, till min glädje faktiskt, har det regnat en del där på sistone. Bra, så det inte blir en öken. Och så hoppas jag att det "regnar av sig", så det blir precis så himmelsblått och soligt som på bilden under vår vistelse. Under de sex veckor jag tillbringade i Nerja nu i vintras tror jag det regnade två dagar. Det kan man i och för sig stå ut med.



Den här vyn längtar jag efter

måndag 29 oktober 2012

Grå gryta och årets julklapp

Det blev liksom aldrig dag idag. Jag sitter vid mitt skrivbord, vid min dator, och tittar då och då ut på något som mest liknar ett slags grå gryta. Snart blir den svart.
Men dagarna (både igår och idag) känns i alla fall långa.
Jag tillhör dem som uppskattar sommartiden och gärna skulle ha den året om. När omställningen till vintertid kommer är det trist med mörkret som inträder ännu tidigare än vad som annars skulle vara fallet. Men - de första dagarna av vintertid, innan man har vant sig, är det som att ha fått en timme till skänks varje dag. En mörk timme visserligen, men ändå.

Jaha, och ett spelbolag tror att ett par hörlurar blir årets julklapp. Vete tusan om jag tror det. Hörlurar? Deras motivering är att var och varannan människa lyssnar på musik i hörlurar. Och då är det väl så att valet av hörlurar är ett slags "statement" om vem man är. Tröttsamt. Jag är faktiskt rejält less på dessa prylrelaterade statements!
Nummer tre på spelbolagets sannolika årets julklapp-lista är en donation till välgörande ändamål. Ungefär den tråkigaste julklapp jag kan tänka mig! Nu får jag inga julklappar längre (eget val) men skulle jag få det, och det var en donation - vilken besvikelsens kalldusch! Vilken anti-julklapp.

torsdag 25 oktober 2012

Läget

Plötsligt är det kväll, ganska sent också. Okej.
Dagen har inte varit direkt bortkastad, snarare tvärtom när jag tänker efter. Har jobbat hyfsat bra, fast inte så många timmar som jag hade tänkt. Inga problem dock, jag har avsatt fler dagar till det uppdraget.

En mystisk avloppslukt har jag motat bort idag. Det är mycket sånt konstigt i den här lägenheten tycker jag. Igår var en kille här för andra gången på tre veckor och fixade köksavloppet, och idag stank det nåt fasligt i badrummet. Bara sådär, helt utan förvarning eller anledning. Det är inget stopp eller så. Och lukten verkade komma från tvättmaskinen. Jag kom ihåg att det varit så tidigare, och då hjälpte det att helt enkelt köra en tvätt. Så det gjorde jag nu också. Hux flux - problemet löst! Det är alltså nåt med vattenlåset till tvättmaskinen, eller? Nutidens VVS är verkligen inte av nån högre kvalitet. Klena doningar. Men lukten är borta nu i alla fall.

Imorgon är det fredag igen. Vi har inga stora saker planerade i helgen, och det känns skönt. Ska gå på en vernissage på lördag, en kort stund bara. Efter det har K. ett måleriuppdrag och jag går väl hem och jobbar med mitt.

Tja, så är läget just nu. Under kontroll. Och så kan det gärna få fortsätta.

tisdag 23 oktober 2012

Peppar Peppar

Peppar Peppar. En av Uppsalas bättre krogar, väldigt populär och med en prisnivå som är ganska hög men inte hårresande. Dit gick vi igår för att fortsätta vårt firande.

Jag gillar namnet. Dessutom gillar jag verkligen peppar av alla de sorter. En stund där igår hade dock restaurangen lika gärna ha kunnat heta Salt Salt.

Vårt besök:
Behaglig musik (typ Nat King Cole och Frank Sinatra) spelades på väldigt låg volym.
K. och jag fick ett jättebra bord i den trevliga lokalen. Det kändes snyggt utan att vara snobbigt.

Det är alltid kul när man får något litet att knapra på innan maten. Här var det två sorters gott bröd, dels ett tunt finn crisp-liknande och dels ett egenbakat, varmt rågbröd med anis. Mums! En röra med soltorkad tomat bjöds som tillbehör till brödet. Fina smaker, helt perfekt.

Menyn var bra, allt lät intressant, och jag hade nästan kunnat beställa vilken rätt som helst. Vi bestämde oss till slut för fisk: Havskatt med rödvinssky, kantareller och bacon. Det låter som väldigt goda tillbehör, och det var det också. Supergott. Men fisken hade doppats i saltbad, som det kändes. Oj, vad salt, tänkte jag. Men det kanske går ändå. "Nej, vad salt, det här kan inte jag äta," sa K. i samma veva.
Vad göra? Jo, "vi trycker på knappen!"


Jättekul grej, på väggen fanns en "akutknapp", om man snabbt ville att servitrisen ska komma. Så vi tryckte, och efter sådär en 20 sekunder kom hon ilande. Inga problem att få ny mat. Den kom efter en liten stund och nu var fisken bra. De goda tillbehören var fortfarande goda, fast drog nu plötsligt åt det söta hållet. Men i vilket fall, vi åt med god aptit.

Dessertmenyn innehöll bland annat Crème Caramel, och det är K:s absoluta favoritefterrrätt. Så det var ingen tvekan, hon slog till på en sån och jag tog kaffe (!) och två tryfflar. En av dessa (mycket små) tryfflar var helt ordinär, den andra var gudomligt god. Smaksatt med citrongräs eller nåt liknande.

Men Crème Caramelen... alltså en äkta sådan består av vaniljpudding i en bränd karamellsås, det är just smaken av bränt socker som ger denna klassiska dessert sin karaktär. (Det finns faktiskt en Creme Caramèl-klubb, en väldigt exklusiv sammanslutning av verkliga fantaster.)
Det Peppar Peppar serverade var en pudding helt utan karamell, den smakade som nåt man hittar i snabbköpet. Slemmig och trist, och nästan kriminellt att kalla det Creme C, särskilt för en krog med ambitioner.
Vi ville inte trycka på knappen en gång till, men när servitrisen dök upp igen sa vi vad vi tyckte, fast inte det där med slemmigt och kriminellt förstås. Men vänligt förklarade vi att det inte var äkta vara.

Och när notan kom var desserten avdragen - bra och professionellt.

Så, för att sammanfatta: Det är verkligen jättetrevligt på Peppar Peppar. Bemötande och service är av toppklass, där blir det en klar femma i betyg. Ett extra plus för serviceknappen på väggen.
Maten skulle få en klar fyra, om det inte hade varit för desserten. Det är nästan kriminellt att servera något sådant och kalla det för något det inte är. Okunnigt eller slarvigt? Så då åker maten ner ett helt pinnhål och får bara en trea.
Eller är jag för hård nu? Hm, jag får ta och tänka ett varv till på betyget.

20-årsfirandet

Vilken superrolig dag vi hade igår! Firande från morgon till kväll.
Vi började med brunch hemma. Champagne, ost, bröd och frukt. Mums!
Och vädret var ju riktigt bra, inget regn för ovanlighetens skull utan till och med stora glimtar av sol. Så vi gick förstås ner på stan. Fikade, kollade lite i affärer, pratade med en ny gallerist på Svartbäcksgatan.
Sen var det dags för en drink.


Hotell Hörnan har stans förmodligen mysigaste bar. Och måndag eftermiddag innebär ingen direkt trängsel. Det satt bara en person där när K. och jag kom, och vi slog oss ner i sköna snurrfåtöljer med varsin GT (som jag köper på bilden ovan).
Vi stannade länge och väl på Hörnan, långsamt sippande på våra gin & tonic. Väldigt avkopplande var det, det kändes nästan som ett slags retreat. Inget brus, ingen stress, inte uppskruvat på nåt som helst sätt.

Men vi ville ju äta också. Peppar Peppar ligger lite avigt till i en mysko gränd bortanför Resecentrum, men det har blivit en väldigt populär restaurang som tre år i rad har vunnit pris i UNT som "läsarnas favorit" eller vad det nu kallas. Varken K. och jag har besökt detta ställe tidigare, men nu var det hög tid tyckte vi. Recension kommer i separat inlägg.
Det var rätt mycket folk där, imponerande mycket för att vara en vanlig måndag. Men även på Peppar Peppar kändes det relaxat och lugnt och allmänt mysigt.

Kvällen avslutades med TV och Torka aldrig tårar utan handskar. Inte så festligt kanske, men vilken fantastisk TV-serie! Och alla känslor i samband med den liksom adderade till vår dag, det blev sorgligt men ingick på nåt sätt ändå i en fantastisk helhetsupplevelse. Ett perfekt 20-årsjubileum!

söndag 21 oktober 2012

20 år

Det är underligt med tiden. Vissa dagar känns alldeles för korta, de rusar iväg utan att man hinner vara med. Ytterst lite blir gjort, det är bara "nejmen, hallå, har dagen försvunnit redan?", och så är man trött utan direkt anledning.
Andra dagar är långa. Allt man tänkt hinns med, och ändå blir det tid över. Det känns som att timmarna sträcks ut på ett väldigt bra sätt. Som det var på julafton när man var liten, fast då var det inte så bra förstås utan bara jobbigt när tiden sniglade sig fram.
En sån snigeldag har jag haft idag. Tiden räckte till allt och lite till. Dessutom har jag varit jättepigg precis hela dagen.

Jag behövde vara effektiv idag, för imorgon blir det ingen nytta utan bara fest. K. och jag firar 20 år! Eftersom vi snart åker på vår långa Spanienresa och lägger undan pengar till det, blir det inga enorma extravaganser imorgon. Men blommor, champagne, middag på restaurang...nåt sånt har vi tänkt oss.

20 år, det är länge det! Så det är klart vi ska fira, fast det är måndag. Kul ska det bli!

lördag 20 oktober 2012

Höstfärger och jobb

Gråregn som vanligt, fast fina färger när jag tittar ut på gården. Bilden gör dem inte rättvisa.


Förutom färgerna, som är väldigt oktobermässiga, känns det som om det redan är november. Sånt där milt och mjukt novemberväder som jag faktiskt gillar.

Idag borde jag jobba lite med ett stort årshoroskop, men än har jag inte kommit igång. Väntar på inspiration, fast det är ju ingen idé. Inspirationen kommer sällan flygande av sig självt, har jag märkt. I bästa fall dyker den upp när jag väl har satt igång med något, då blir det liksom en extra skjuts av (ibland) oväntat kreativa tankar. Men först måste motståndet övervinnas och initiativet tas, så jag får väl helt enkelt lov att skärpa mig. Nu. Snart.