fredag 31 augusti 2012

Ändrad flight

Jag fick ett mail från Norwegian angående vår bokade flight till Malaga i januari. Dessvärre, beklagar etc. etc. - avgångstiden är ändrad från 07.30 till 10.35. Jag blev jätteglad! 10.35 är en väldigt civiliserad avgångstid, och så underbart att slippa gå upp 4 på morgonen. Nu blir det mer normalt.
Tur att jag läste mailet igen nyss, för nu ser jag att även dagen är ändrad!!! Vi åker plötsligt en dag tidigare, och på Kittys födelsedag blir det då dessutom.
Ja, det är väl ingen nackdel på något sätt. Hoppas bara att den lägenhet vi ska bo i är ledig ett dygn tidigare än planerat.

torsdag 30 augusti 2012

Den är kvar!

Dagens Stockholmsbesök innebar att jag gick det vanliga stråket över Sergels Torg. Det kändes lite spännande, för jag ville förstås se om den stod kvar: Kittys designade konstverk, som jag också varit med och målat: Pridepelaren. Och, ja, där stod den och lyste så fint!



I bra skick var den också. De ursprungliga texterna finns kvar, och så har folk lagt till lite egna saker av mestadels positivt slag. Många var ju rädda att pelaren skulle bli sabbad och helt nerklottrad, men så har det inte blivit. Tänk om den fick stå kvar, det skulle vara roligt. Men det är inte tanken, utan endera dagen tar de bort höljet som det hela är målat på, och så kommer den gamla vanliga svarta pelaren fram Hoppas det dröjer länge.


Nytt ord

Frisörbesök idag, och det betyder Stockholmsresa. Inga tågproblem alls  - jag har ofta tur med det.
På tåget satt jag snett mitt emot två tjejer i dryga 20-årsåldern. Så hörde jag hur den ena sa till den andra: "Vet du vad pseudonym betyder?"
"Nja...vad är det...jag undrar om det inte betyder döljnamn", sa den andra.
"Ja, jag tänkte också så. Det måste nästan vara så, ja, döljnamn måste det vara," sa det ena.

DÖLJNAMN?! Tänkte jag. Men visst, det säger precis vad det handlar om. Kanske en språklig konstruktion i stil med norskans fjernsyn och kringkasting. Inte så dumt egentligen, förutom att det ligger ganska illa i munnen. Ljn är ingen bra bokstavsföljd i svenskan.
Men finns ordet? Nu har jag googlat, men nej, det finns inte. Dock pratade dessa två personer som om det var ett helt accepterat och självklart ord.

Hmpf, tjejerna ser ut som studenter men vet inte vad pseudonym är, tänkte jag. Illa. Döljnamn, ett dagisord. Låg språklig nivå där.
Det var innan jag hörde hur den ena började prata först jättebra engelska och sen flytande, jättesnabb spanska med en ung väldigt söt kille (turist) som också satt i kupén och som frågade om vi nu anlände till Stockholm Central Station. Då blev jag superimpad av hennes snabba växlingar mellan språken.
Det var en flirt på gång där, hoppas det ledde till något.


tisdag 28 augusti 2012

Tidig morgon med läkarbesök

Klockan 7 på morgonen brukar jag inte ens vara vaken. Men i morse steg jag upp då. För mig är det så tidigt så det är kul! Anledningen till den arla uppstigningen var att jag hade en tid hos ögonläkare klockan 8. Ungefär vart tredje år ska jag gå och undersöka ögonen, bland annat eftersom jag har grön starr i släkten. Inga såna tecken hittades förra gången, och inte idag heller. Allt var stabilt, även om jag har en del smärre problem med grumling av hornhinnan och så. Det kan behöva opereras, sa läkaren, men det dröjer nog. Tio år, kanske tjugo. Kanske aldrig. Så jag hoppas förstås på aldrig.

När jag kom ut från Capio sken solen och mina på grund av droppar utvidgade pupiller reagerade förstås, trots att jag hade mörktonade glasögon. Jag ville bara blunda hela tiden.
Nu hade jag en dryg timme att fördriva tills nästa läkarbesök, det hos husläkaren för att få ortopedremiss. Vad gör man på stan innan affärerna har öppnat? Går till ett fik förstås. Jag strosade ner till Ofvandahls, där jag satt länge och väl med te, en ostmacka och en tidning. Klockan 9 på morgonen - då brukar jag i normala fall fundera på att kliva upp ur sängen!
Det var väldigt lugnt och avkopplande att sitta där, samtidigt som det kändes urbant och fritt och bra.

Husläkarbesöket tog inte ens två minuter. Snabbt som blixten printade han ut en remiss till drop in-röntgen på Samariterhemmet. Lika bra att ta allt på en gång, tänkte jag, och pilade genast iväg till en helt annan del av stan. Skönt att Uppsalas stadskärna är så liten!
Jag blev imponerad av den här röntgenavdelningen. Helt ny och fräsch, jättefin modern utrustning - och inga väntetider! Helt otroligt. Röntgensköterskan berättade att Akademiska inte remitterar några patienter dit, utan det är endast privatläkare som får göra det. Hade jag gått via Ackis, så hade jag fått vänta på en  kallelse till Enköping eller, ännu värre, Löwenströmska i Upplands Väsby! Fastän Samariterhemmet ligger mitt i Uppsala och har toppenutrustning.

Jag orkar knappt tänka på hur illa jag tycker om landstinget. Makt- och prestigegalna politikers egna lekstuga. LÄGG NER!

Nu blir det intressant att se vad som händer. Med eventuell fotoperation alltså.

För övrigt är det väldigt härligt på nåt sätt att vara ute så tidigt som jag var idag. Det är en speciell energi i luften när alla är på väg till sina jobb. Ett slags koncentrerad rörelse som jag gillar. Men kommer det att få mig att ställa klockan på 7 och gå ut bara för att uppleva energin? Knappast.

måndag 27 augusti 2012

Zapp

Jaha, det verkar som att måndagarna blir vulgosåpornas zappkväll. Jag har haft en riktig TV-orgie och hoppat vilt mellan bland annat Robinson, Du är vad du äter och Färjan! Lite grann Vem tror du att du är? stack jag också emellan med. Det är ju ett riktigt bra program och dessutom reklamfritt eftersom det går i SVT.
Ja, detta var alltså mellan 20-21. Sen kollade jag på Ensam mamma söker (jag förundras alltid över deras urval. Vad har dom för smak egentligen? Mammorna alltså.) Upptäckte också en väldigt intressant dokusåpa om kortväxta: Underbart är kort. Zapp, zapp.

Nu är jag fullmatad med intryck. Dokusåpsoverload. Troligen inte alls bra. Men kul på sitt sätt.

söndag 26 augusti 2012

Byggen, buller, regler och makt


Nåt som är skönt med helgerna är att man slipper vakna till buller och slammer från bygget mitt emot. Ibland är det ett sånt fruktansvärt liv. Får se hur det blir imorgon bitti.
I fredags kom i alla fall väggarna till våning 6 (av 7) till sista etappen av Tornet. K. och jag kollade hur kranen lyfte upp sektion efter sektion och placerade dem nånstans däruppe i väntan på montering.
Den här sista etappen ska vara avslutad i början av nästa sommar, så det återstår en hel del. Den näst sista etappen är däremot klar ganska snart. Delar av fasaden har avtäckts, och det blir ett fint trefärgat hus.
Åh vad det ska bli skönt när allt äntligen är klart! Och jag vill aldrig mer bo nånstans där det pågår byggen! Hur man nu ska undvika det.

Hur mycket kan det egentligen byggas? Bostadssituationen i Uppsala blir tydligen värre och värre, trots att man ser byggkranar överallt. Men det som byggs är kanske inte vad folk frågar efter? I det stora projektet Tornet 5 kostar en trea 2,5 miljoner! Svindyrt. Och inte står det några tusentals personer i kö för att köpa de lägenheterna. Äldre hyreslägenheter med billig hyra lyxrenoveras och blir också svindyra. Var ska alla med låg inkomst bo?

Men det måste byggas ännu mer tycks alla vara överens om. Uppsala kommer att behöva 9.300 fler lägenheter än de som redan byggs eller planeras, det tror Handelskammaren. Och hur vill man åstadkomma det? Jo, bland annat genom att åsidosätta miljö- och byggplaneregler. Det ska gå fort, inget tjafs, inga överklaganden, inga hänsyn alls egentligen. (Annat än till byggföretagen och deras ekonomi.) Vill man smälla upp nya hus lite varstans, så ska man få göra det. Där hör jag så starka varningsklockor så det dånar i öronen.

Uppsalas ganska nya landshövding Peter Egardt - jag vet inte vad man bör skriva i en blogg egentligen, så jag uttrycker mig milt: Jag gillar honom inte och tror inte att han kommer att vara till någon lycka för den här staden. I en av UNT:s bostadsbilagor fanns en intervju med honom som stärkte mig i min uppfattning. Egardt. f.d. ordförande i Stockholms handelskammare berättar att "jag ser framför mig" att "drygt 100.000 personer och sannolikt betydligt mer" kommer att flytta till Uppsala län inom de närmaste 20 åren.
Han ser framför sig alltså. För sin inre syn. Tja, han kan ha rätt. Han kan också ha fel. Men ponera att det stämmer, ser han då månne var i Uppsala län dessa betydligt mer än 100.000 personer ska arbeta och bo? För hur man än förtätar innerstaden kan inte alla få plats.

Och framför allt, enligt Egardt: Byggandet ska gå snabbt och enkelt. Det som i alla lägen bör prioriteras är "tillväxt". När intressen väger mot varandra (t.ex. Plan- och bygglagen och Miljöbalken) ska tillväxten ges särskilt vikt. I detta sätter nu Egardt "ner foten". Pang. "Och mitt uttalande är vägledande för mina tjänstemän, så klart" avslutar han med i artikeln.

Men alltså, är det verkligen rätt? Har en landshövding den typen av befogenheter? Att gå in i samhällets demokratiska beslutsprocesser och styra enligt eget huvud? Har han personligen anställt några tjänstemän som ska hantera frågor om stadsplanering och bygglov?
Som sagt, varningsklockorna dånar.

Ny knöl

Idag är det exakt ett år sedan jag opererade foten och fick den gigantiska artrosknölen borttagen. Det gick över förväntan allting, och jag har inte alls haft så många problem efteråt som ortopeden varnade för att jag kunde få. Inte hittills i alla fall. Men det är klart att den stelopererade stortån känns inte som en vanlig tå, den har till exempel väldigt dålig cirkulation. Men jag kan gå obehindrat, och bara det är fantastiskt.

På min andra fot har jag också en knöl, och den har funnits där jättelänge. Den är stor men sitter "bättre" till, så jag har inte direkt lidit av den. Tur det, har jag tänkt, eftersom den innehåller både artros och en hallux valgus. Men nu har den jämrans knölen börjat växa, eller snarare så har det uppstått en till, och den sitter på samma känsliga ställe som den jag opererade bort. Vilket innebär att den känns när jag går, skon trycker, det börjar redan göra lite ont. Om den fortsätter att växa, och det känns som att det håller på hela tiden, så...blir det inte roligt.
Tja, men vad gör man?
Jag har i alla fall bokat tid hos husläkaren för att få remiss till röntgen, och så börjar väl hela proceduren om. Hoppas det i alla fall inte blir en massa trassel den här gången med remisser som fastnar på Akademiska och kämpande för fritt vårdval.

lördag 25 augusti 2012

Lördagslyssning

Jag gjorde som jag tänkt: gick till Kvarnen för att handla i lagom tid tills BAO skulle spela. Det var speciellt att bara gå åt det hållet, för det kom liksom strömmar av folk som alla skulle till samma ställe. Först gick jag in i själva Konserthuset för att kolla på"buskspel", fast inte i några buskar då, utan små musikgrupper satt här och var och spelade på sina nyckelharpor och fioler. Mysigt, även om UKK:s inomhusmiljö är steril, grå och betongful.

Utomhuskonserten med BAO började på pricken klockan 19. Jättekö till entrén men snabbt och smidigt insläpp. Vi var också en hel del som stod utanför och lyssnade. Jag insåg att tvärs över gatan, utanför själva Kvarnengallerian, fanns ett perfekt ställe med helt fri sikt (utom när det kom bussar) över en storbildsskärm. Och ljudet var suveränt.

Jag hade tänkt lyssna på en två låtar sådär, men jag stod där en halvtimme innan jag till slut gick in på Ica och sedan hem. Fick höra flera av mina favoriter. Kul. Och när publiken visades på skärmen såg man att det verkligen dansades på dansbanan. Folk virvlade omkring i vals och schottis och allt annat, det var helt knökfullt. När det sen blev mörkt och de kulörta lyktorna lyste över Vaksala torg var det säkert helt fantastiskt. Men då var jag hemma och spelade wordfeud och åt rester från igår.
Lugn och bra lördag kväll.

Folkmusik på stan

Jag hade ett ärende på stan idag och hade sån tur så jag kom precis när ett spelmanståg kom och svängde ut på gågatan på sin väg från Upplandsmuseet till Resecentrum och UKK. Så jag stannade förstås och lyssnade och myste.
Alltså jag gillar verkligen svensk folkmusik, riktigt typisk "knätofs", till skillnad från när jag var ung. Då tyckte jag om pop och dessutom klassisk musik. Annat var jag ointresserad av. Men jag har breddat mig sen dess, och kan uppskatta allt möjligt: finsk tango, spansk flamenco, arabisk popmusik, körer från Balkan, indisk sitar, franska chansoner med mera...
Det finns fortfarande vissa musikstilar och musikkulturer som jag har svårt för, men det mesta lyssnar jag på med stort nöje. Och just den svenska musiken med nyckelharpa tilltalar mig mer och mer. Jag blir så glad, det är så medryckande och positivt. Och själva instrumentet är fascinerande.



Annars var det ganska rörigt på stan, trångt och jobbigt. Så jag gick ganska snart hemåt. Då väntade mer musik. Utanför UKK spelade Hemvärnets Musikkår, och sånt gillar jag också numera! Mässingsorkester, taktfasta marscher, även det väldigt medryckande och kul. När jag kom var deras spelning nästan slut, men två låtar hann jag höra innan musikkåren marscherade iväg.



Det är ju stort folkmusikevenemang idag, med anledning av att det är 100 år sedan riksspelmannen Eric Sahlström föddes. På Vaksala torg spelar Benny Anderssons Orkester i kväll, med dansbana och allt. BAO är en favorit, jag har de flesta skivor de har spelat in och blir alltid liksom upplyft och på bra humör när jag lyssnar på dem.
Troligen gör jag mig ett ärende till Kvarnen senare, så jag kan stå utanför och tjuvlyssna lite grann.





onsdag 22 augusti 2012

Hundvakt igen. Åt två!

Ja, nu klipprar det av klor här igen, fast det skälls något mindre än förra gången. Pricken är tillbaka och har sin yorkshirekompis Milla med sig.



Detta eftersom deras matte/reservmatte var tvungen att göra en akututryckning idag.
Två hundar är bättre en än i det här fallet. De har bra inverkan på varandra. Dessutom var även K. hemma när de kom och ett antal timmar framåt. Men visst är det en del gläfs och gny emellanåt. Den lilla hunden har också försökt yla ett antal gånger, alltså yla på riktigt, som en varg. Då lägger hon huvudet bakåt, stirrar upp i taket och försöker utstöta ett högt klagande läte. Det låter mer som om någon harklar sig. Vi (K. och jag) fnissade väldigt mycket, fast i smyg så inte hunden skulle bli sårad.

Vi var ute på en rejäl promenad med dem också. Det gick bra, även om det var nån minuts förvirring i början innan vi hade fått ordning på kopplen. En kvinna som kom cyklande på trottoaren hoppade genast av cykeln när hon såg oss där med små hundar snoendes runt benen.
"Vi är inte så vana. Vi är hundvakter." sa K.
Men, som sagt, det gick bra sen.

När K. gick till jobbet blev dogsen lite upprörda ett tag, men det gick snabbt över. Men när telefonen ringer blir det också ett väldigt liv, för att inte tala om när det hörs ljud från trapphuset. Varje gång rusar de förhoppningsfullt och ivrigt till dörren. När ingen matte kommer blir en stunds gnäll och gny igen.

De gillar när jag sitter i soffan, då hoppar de upp där och myser. Att jag sitter vid datorn är däremot inte populärt.

Om en timme kommer lillhusse och hämtar dem. Sen behöver jag nog inta något stärkande. Fast på det hela taget är det helt okej.


tisdag 21 augusti 2012

Olika slags mörker

Nej, nu börjar det skymma redan strax före halv nio. Illa. Jag blir alltid trött av mörkret, dels av det här första augustimörkret, och sen kommer en extra djup trötthet när sommartiden försvinner i slutet av oktober och det blir tvärmörkt. Som en kolkällare redan på eftermiddagen.
D-vitamin lär vara bra om man lider av höstmörkertrötthet, så det ska jag skaffa i veckan.

Och ett mycket allvarligare mörker: En tolvårig flicka med Downs syndrom har fängslats i Pakistan, anklagad för hädelse. Hon påstås ha haft ett halvt uppbrunnet ark ur koranen i handen. Hädelse är belagt med dödsstraff i Pakistan. Två politiker som protesterat mot den lagen har mördats.

Vad händer nu med den tolvåriga, psykiskt funktionshindrade flickan?
Och kommer press, politiker och kändisar i hela världen att reagera och ropa om yttrandefrihet?
Ska bli intressant att se.

(Jag kan inte sluta tänka på Pussy Riot, och endera dagen måste jag nog skriva ett inlägg om det, trots att jag inte vill...)


söndag 19 augusti 2012

Bort med hög musik i trafiken

I år har fyra personer blivit påkörda av tåg pga att de spelade musik på hög volym i sina hörlurar och därför inte hörde när tåget kom. (Gick de på spåret?) Nu avråder Trafikverket från att ha hörlurar i trafiken.
Jamen, det är väl inte en dag för tidigt. Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att göra sig döv för allt som händer omkring en. Det gäller inte bara hörlurar utan även bilstereo på hög volym. Man är ju helt avstängd och instängd i sin egen bubbla. I trafiken, där uppmärksamhet, observation och samspel är a och o.
Om man inte hör alarmen från utryckningsfordon, inte andra bilar som signalerar, inte om det eventuellt tvärbromsar eller kraschar i ens närhet - självklart är det en trafikfara av stora mått! Det gäller både bilister, cyklister och gående.

Ledsen hund fick åka hem

Nej, lilla Pricken fick åka hem. Det gick inte, han var alldeles olycklig, så matte (eller egentligen reservmatte) kom och hämtade honom i cykelkorgen.
Inget hundvaktande för oss den här gången alltså.

Jag är så tagen av denna upplevelse, så jag kan inte koncentrera mig på nåt blogginlägg. Ett ledset djur  i lägenheten, det är inte kul.

I flera dagar har jag tänkt på det här med Pussy Riot och jag har en massa funderingar om det som jag vill uttrycka. Men jag har liksom inte orkat, och nu gör jag det ännu mindre.

Klibbigt som tusan idag. Men jag gillar det - hellre varmt och klibbigt än kyligt och torrt.

Ska nu skingra tankarna med en wf-match.

Pust.


Hund hemma

Klickklickklickklick låter det här hemma. Klor mot golv. En liten hund är här tillfälligt, en underbar pudel som heter Pricken. Prickens matte är på sjukhus, och K. och jag ska vara reserver för reservmatte och -husse ett par dagar. Än så länge är det lite jobbigt, stackars Pricken gläfser och gråter och letar efter sina människor och sin hundkompis. Jag har varit ut en sväng med honom, så han skulle få något annat att tänka på, få nosa lite och så. Men när vi kom in blev han ledsen igen. Hoppas det går över snart. K. kommer hem om en dryg timme, och då kanske det blir bättre.


Pricken spanar efter sina kompisar.

torsdag 16 augusti 2012

Kvinnor som komplement

År 1956 fastställdes mäns och kvinnors lika värde i den tunisiska konstitutionen. En grundläggande princip. Ofattbart (?) nog vill nu den nya islamistledda regeringen ändra denna konstitution. Kvinnan ska hädanefter inte betraktas som en individ, självständig och värdefull i sig, utan hon ska ses som ett "komplement till mannen". Detta är alltså så viktigt, så konstitutionen ska skrivas om.

Adams revben, eller?

Men det är ju verkligen alldeles oerhört. År 2012 vill en regering ta ifrån kvinnor deras egna värde.
I Tunisien har kvinnor protesterat, minst 6000 marscherade i huvudstaden i måndags.
Det är ändå inte så många. Resten då? Vill inte? Vågar inte? En av deltagarna berättar i en intervju att hon även demonstrerat tidigare men då blev misshandlad av poliser. Kanske inte något som alla vill utsätta sig för.

Vad jag nu undrar är: Var är protesterna? Härifrån. Från västvärlden, och i synnerhet Sverige, "världens jämlikaste samhälle".

I förrgår stod det i tidningarna om det som händer i Tunisien, korta TT-artiklar. Varför anses det inte viktigare, undrar jag. Den "arabiska våren" - vad kommer den att leda till?
Och återigen förbluffas jag över vänsterns och "kulturelitens" omhuldande av den stora världsreligionen vars namn börjar på i. Oavsett vad företrädare för denna religion hittar på. Kritisera får/kan/vill/vågar man inte.
Mänskliga rättigheter, hallå!?



tisdag 14 augusti 2012

Ledig dag men upptagen kväll


Så här mysigt har vi haft det i kollan idag. (Huset på bilden är inte själva stugan utan en redskapsbod.)
Vi hade gärna varit kvar hela kvällen, men plikter kallar. I K:s fall trevliga plikter, eftersom hon får besök av två tavelintresserade personer i ateljén. Den ena ringde nyss och hade sett K:s tavlor som hänger på Närakuten, och då ville hon titta på fler alster. Den andre är en av våra grannar som även han vill kolla på konst.
Jag ska också umgås med grannar i kväll, men då handlar det om ett styrelsemöte.

Det börjar bli si och så med växtligheten i kollan. Men denna blå blomma är i alla fall fin fortfarande. Afrikas Drottning heter den. Tror jag.


måndag 13 augusti 2012

Föraning om höst

Det är en annan energi i luften nu. En höstlik energi, trots att det är varmt och skönt ute. Men på kvällarna står solen lågt och det liksom biter till i luften.
Vissa saker är bra med hösten: Det händer saker, telefonen ringer oftare, allting börjar röra sig och det är en speciell spänning i luften.
Men ack, det dåliga finns också: Mörker. Kyla. Vissnande natur.

I kolonistugan grönskar det i och för sig för fullt. K. och jag var där en snabbis innan hon började jobba idag. Vi gjorde inget särskilt utan satt bara och njöt. Troligen cyklar vi dit imorgon också, med fika och varsin bok. Och jag planerar att rensa lite ogräs. Problemet är att jag inte alltid vet vad som är ogräs, men då frågar jag K. Hon brukar ha koll.

Jag skulle gärna ha en egen kolonistuga. Tror jag. Det är ju också väldigt mycket jobb, mycket att fixa med och hålla reda på. Kul korta stunder, men att åka iväg stup i kvarten och klippa och rensa och beskära och laga och måla och allt man måste göra...jag vet inte. Fast när man sitter där och njuter av idyllen, när fåglarna kvittrar och växterna frodas, då känns det som rena paradiset.

Igår när jag kom dit och gick till hallonsnåren prasslade det nåt alldeles väldigt från sagda snår. Ut kom en lång korvliknande tax! Från grannstugan hörde jag taxens matte ropa: "Men Märta, kom tillbaka. Vill du inte ha en bulle?!"
Haha! Märta stannade ett par minuter, och sedan kravlade hon tillbaka in mellan buskarna. För att äta sin bulle antagligen.
Hos den andra grannen har K. sett en hel harfamilj. Och idag kom en stor katt spatserande på grusgången utanför. Kul med djurliv! Mycket roligare än allt barnskrål på gården hemma.

söndag 12 augusti 2012

Paus

Någon undrade om jag är sjuk, men det är jag verkligen inte. Jag har bara en bloggpaus. Varför vet jag inte, det har bara blivit så.
Kanske händer det för lite just nu? Sensommaren är en ganska trevlig tid, men särskilt stimulerande är den inte. Jag kollar OS (fast nu är det ju slut) och när jag inte kollar åker jag till kollan. Klippte gräset idag och kände mig väldigt nyttig. Efter väl förrättat värv, som det heter, drack jag kaffe. Väldigt sensationellt, jag dricker kaffe flera gånger i veckan nu! Jämfört med några gånger om året som det var förut. Alltså, jag har aldrig varit en kaffedrickare, aldrig nånsin. Men nu tycks det vara på väg. Mysko. Men det måste vara speciellt kaffe, ingen sur och besk gammal brygd.

Hallonen börjar ta slut, men så många jag har plockat! Och vilka fantastiska hallon! Trädgårdshallon kan annars vara ganska torra och smaklösa, men de här är söta och aromatiska. Dessutom stora och fina och inte en mask nånstans. Det ultimata hallonet - undrar vad det är för sort.

Hur som helst, detta är bara ett livstecken. Så att de typ 30 personer som följer min blogg regelbundet ska känna sig lugna. Jag börjar nog snart med mina dagsrapporter igen.



torsdag 9 augusti 2012

Sport och skurar

Vardagen rullar in så sakteliga, fast lite halvledig är jag ändå. Regnskurarna rullar också in, den ena efter den andra. Varje gång jag tänker gå ut och ta en långpromenad börjar det skvätta. Eller ösa. Fast till helgen ska det visst bli bra, till K:s förtret eftersom hon jobbar hästpass på både lördag och söndag.

Bloggen för en tynande tillvaro. Jag glömmer mer eller mindre bort den. Det beror förstås på att jag inte sitter mycket vid datorn alls. Förmodligen är det nyttigt med en paus. Och så blir det en hel del OS på både dag- och kvällstid. Många timmar försvinner där. Det är verkligen kul, även om jag blir lika arg som alla andra på exempelvis de underliga, ologiska och godtyckliga reglerna i brottning.
Damernas fotbollsfinal i kväll missar jag inte, och friidrotten är alltid intressant. Volleyboll är underhållande, boxning kan vara engagerande...pust, det nog lika bra att OS är slut snart.

I alla fall, när jag har tittat ett antal timmar på sport brukar jag själv vilja, om inte idrotta så i alla fall gå ut och röra på mig. Och det är alltså då det börjar regna. Everytime. Just nu skiner solen, men kan man lita på den? Ja, det ser riktigt lovande ut. Börjar det fina helgvädret redan? Kanske tar jag en liten kvällsrunda nu, innan friidrotten och fotbollen.

tisdag 7 augusti 2012

Jordat mig

Igår kväll hade jag tre wordfeudmatcher på gång samtidigt. Kul men jobbigt. Jag var så inne i det, så jag var i det närmaste okontaktbar. Efter ett tag blev det svårt att fokusera på ett spel i taget och därmed lätt att göra misstag. Kanske därför jag förlorade två av dessa matcher? :-)
En är ännu inte avslutad, men där jag ligger jag i alla fall hyfsat till.

Idag kände jag att jag behövde jorda mig lite, så jag cyklade till den lånade kolonistugan för att se om några hallon hade överlevt gårdagens slagregn. Jag hade inga större förhoppningar, men det fanns faktiskt en del. Fler än jag hade tänkt samma tanke, för det prasslade i hallonsnåren lite här och var. Mysigt när folk kom åkande och cyklande efter jobbet.

Jag plockade ett tag och konstaterade att det räcker nog till en vända även i morgon, förutsatt att det inte blir alltför många skurar fram tills dess.
Sen tog jag bort lite ogräs från grusgången. När det gäller ogräs är man ju glad varje gång något inte är en maskros. Jag blev oftare oglad än glad, kan jag säga.

Det var skönt att göra något praktiskt. Jag kollade noga molnen som började hopa sig, och precis i rättan tid cyklade jag hem. Hade varit hemma en kvart ungefär, då kom en rejäl regnskur och det ser ut att bli fler.

Resten av kvällen ska ägnas åt OS och förstås lite wordfeud.

söndag 5 augusti 2012

Schlagerns död



Pride var sig ganska likt, fast ändå inte. Mötena med människor brukar vara det bästa, och många möten var det även i år. Planerade och oväntade, långa och kortvariga, märkliga och alldeles vanliga - alltid intressanta.
Vi bodde som vanligt i Björkhagen, smidigt och bra. Fast något mindre smidigt än vanligt, eftersom tunnelbanetrafiken var halverad pga. spårarbete.

Det var skönt att Pride var tillbaka i Tanto. Helt rätt! Onsdagens höjdpunkt var ett mycket bra invigningstal av Birgitta Ohlsson och Mona Sahlin. Kanske det bästa invigningstal jag har hört, och mycket humor innehöll det också. Vi myste i parken tillsammans med Åsa och Eva bland annat. En trött Kikki Danielsson uppträdde med Wizex, och folk dansade för fullt. Trivsamt och vänligt.

Torsdagen ägnade vi åt ett besök på Fotografiska museet, där vi också åt lunch med Jill. Utställningen med foton av Strindberg tycker jag var väldigt intressant. Sen satt vi länge och väl och drack vitt vin på museets uteservering. Varmt och skönt och trevligt hade vi. Tofflan med fästmö dök upp som hastigast, i övrigt såg vi inga bekanta där ute.

Från Fotografiska till Prideparken. Där anslöt Nikki, och vi satt i gräset och hade en liten picknick innan vi gick igenom den allt mer rigorösa (och i mitt tycke överdrivna) säkerhetskontrollen vid parkentrén.



Torsdag innebär också schlagerkväll, och det brukar vara veckans höjdpunkt. Men i år blev vi besvikna. Magert program och samtidigt alldeles för långt, mycket musik men knappt nåt man kan kalla schlager. Vi börjar kanske bli för gamla, sa vi till varandra. Och så kan det mycket väl vara. Om Sean Banan anses vara bra schlager, då kan vi nog tacka för oss. Det kändes faktiskt som torsdagskvällen var ett slags schlagerns död, ett gammalt invant och välbekant och av många älskat koncept var borta/förvanskat. Kanske tillfälligt - konferenciererna förklarade glatt ursäktande att detta var "ett Pride på nåder", för konkursen var oerhört nära och hela festivalen var mer lågbudget än tidigare. Och med det i åtanke kanske man inte ska klaga. Fast jo, det var en USEL schlagerkväll som borde ha kallats något annat. Trots att den avslutades med ett kanonframträdande av Loreen.
När hon gick på scen var klockan en bit över midnatt (enligt programmet skulle hela showen avslutas 23.00), och inte förrän 00.30 var det slut. En hiskelig försening. Nästan 14.000 personer lämnade parken samtidigt, en flodvåg av folk som satte kurs mot tunnelbana och busshållplatser. Vid det laget var det lite kris för många, eftersom det även i huvudstaden blir svårare att ta sig hem ju senare det blir. En hel del var rätt så berusade dessutom. Ändå gick det lugnt och städat tillväga.
Vi hann precis med sista t-banan. En riktig rysare var det.

Fredag träffade vi H&T på Kulturhusets tak, och där ägde även ett av de märkligare sammanträffandena rum. Får se om det kan leda till en upptagen kontakt.

Vi kollade Sergelpelaren igen, för att beundra den och även för att kolla om den blivit vandaliserad. Den hade klarat sig bra, men lite dåligt klotter fanns. Delar av det kunde vi torka bort, annat täckte vi med egen text. Och de mest hatiska inslagen var tack och lov skrivna med svaga kulspetsbokstäver som knappt syntes.

När folk, även personer jag känner och betraktar som vänner, säger "men vad är vitsen med Pride, det är ju så förändrat, allt är ju så öppet nu, vad ska ni hålla på med Pride för?", så blir jag förvånad över naiviteten. Ja, det är förändrat på många plan. Och varför? Jo, bland annat för att Pride finns. Det innebär inte att det är "klart", att det inte finns något att kämpa för eller framsteg att bevaka. Negativa attityder och rent hat mot HBT-personer är vanligare än vad de flesta tror.
Men det fanns även en hel del nytt positivt klotter på pelaren, tack och lov.


Ett besök på Tom of Finland-utställningen hann vi också med.

Det kändes väldigt åskladdat och regntungt i luften på fredag eftermiddag. Vi tog tunnelbanan till Zinkensdamm och kände att nu är det oväder på gång. Så istället för att gå in i parken satte vi oss under tjocka markiser på en Kinakrog. Åt buffé i godan ro när det började mörkna och mullra allt mer, och så kom en av häftigaste störtskurar man kan tänka sig. Det vräkte och öste och smattrade och fullkomligt vrålregnade.



K. och jag tyckte jättesynd om alla människor vi precis sett skynda förbi för att gå till Pride Park. När regnet så småningom upphörde kom ett antal plaskvåta personer tillbaka, på väg hem för att byta kläder. Fast en del hade varit förtänksamma och tagit regnställ från början.


Vi gick in en vända sen, för det blev till slut en riktigt fin kväll. Pridevolontärer jobbade för fullt med att  ösa och dränera, och på det hela taget hade parken klarat sig bra. Det var bara på enstaka ställen det såg ut så här:



Kvällens program, en hyllning till Whitney Houston, var i full gång, och det lät jättebra. Men plötsligt var vi Pride-mätta. Nej, vi åker hem till Björkis tidigt ikväll, bestämde vi. Och så funderade vi över lördagens parad och stora scen-uppträdande. Hur många parader har vi (i synnerhet jag) gått i? (25 ungefär.) Hur många har vi  delvis stått bredvid och tittat på? Hur många gånger har vi gått med ungefär halva sträckan och sedan hoppat av och tagit en öl nånstans? Hur många gånger har vi applåderat Gaypoliserna, Stolta föräldrar och Regnbågsfamiljerna? Härliga upplevelser varje gång, men...det kanske räcker för oss nu?
Den värdelösa schlagerkvällen var ett slags vändpunkt, känns det som.
Så plötsligt var vi rörande eniga om att skippa lördagen helt och hållet. Ta tåget hem till Uppsala på förmiddagen, få en extra dag i lugn och ro innan K. börjar jobba igen, mysa i den lånade kolonistugan. Läsa, plocka hallon, slappa i solen.
Så blev det, och det kändes jätteskönt.