Berno´s

Genitivapostrof är inget man använder i svenskan. Berno´s borde heta Bernos. Men strunt samma, K. och jag var på denna krog tidigare ikväll. Väldigt mycket uteätande har det blivit på sistone. Och nu har vi återigen skaffat ett Taste Uppsala-kort, vilket innebär att man äter två rätter till priset för en på många ställen. Bland annat Berno´s, som ligger vid Vaksala Torg, hörnet Vaksalagatan-Storgatan. Ett litet ställe med relativt få rätter på menyn. Just detta med ett fåtal rätter på menyn är ofta ett bra tecken, för det som erbjuds brukar då vara väldigt vällagat.
Så också på Berno´s. Vi åt oxfilé på planka, och det var det godaste på länge. Fantastiskt bra! Nästan osannolikt gott. Fint kött, perfekt rosa. Tre såser att doppa köttet i: hickory, rödvin och bearnaise. En potatiskaka med ost som också hade ett häftigt chiliaktigt sting, och så förstås en baconskiva med traditionella haricotsverts. Och just det, en skål med halverade körsbärstomater, persilja, rödlök och vinägrett.

Tastekortet kostar 295:- eller nåt liknande och gäller i ett år. Enbart på den här middagen har vi tjänat in den summan! Och det gjorde maten ytterligt prisvärd, för att inte säga oförskämt billig.

Nu har jag gjort reklam som heter duga för det här stället. Och jag fortsätter: Gå dit! Ät oxfilén! Och våra bordsgrannar sa att skaldjurspastan var jättebra den också!

Grattis New York!

Grattis New York! Igår var en speciell dag för den stora världsstaden: Inte ett enda våldsbrott registrerades. Detta har inte hänt någon gång tidigare, i alla fall inte såvitt någon nu levande människa kan minnas.
Det är helt otroligt när man tänker på det. New York har drygt 8 miljoner invånare, nästan lika många som hela Sverige.

I Sverige duggar våldsbrottsrapporterna tätt, och det är inte så många som på allvar tycks oroa sig över det. On the other hand: "Sverige har en plan för världsklimatet" kan man läsa i en av DN:s nätrubriker.
Javisst. Vi är så duktiga här i landet. Sverige vet precis hur man gör att påverka klimatet i rätt riktning.

Tillåt mig tvivla.

I DN kan man också läsa om hur Stockholm ska klara vintern i år. Hur ska det fungera med snöröjning, kollektivtrafik etc. "Det bästa rådet är att stanna inomhus".

Ja, det var väl det jag trodde. Och det är ett råd jag gärna skulle följa. Kul också att tänka sig hur det skulle bli om alla stannar inomhus på vintern.

Sexbrott och olika måttstockar

Jag läser att en man har blivit friad från våldtäkt eftersom kvinnan inte gjorde nog mycket motstånd. Ja, det har man hört förut. I just det här fallet sa hon "Nej" och försökte hålla ihop benen. Och det räcker inte långt som fungerande motstånd mot en i regel betydligt starkare man.
Vad hände med att respektera ett nej?
Det här känns så...gammalt. Så mycket eko från 70-talet, och nog borde attityderna ha förändrats sen dess?
Ibland har de också det. Men bara ibland.

Nu tänker jag på åtalet mot Julian Assange. Där var det varken "Nej" eller hophållna ben. Han och den anklagande kvinnan hade ett förhållande, och Assange bodde hos henne. I allmän trevnad och gamman, som det verkar, med planering av kräftskivor och annat mys. Men så hade Assange sex med en kompis till kvinnan. Och sen gick det snett. De påstådda övergreppen handlar om "överraskningssex" och ett oskyddat samlag - kvinnan gick till den kända advokaten Claes Borgström och frågade om det kunde räknas som våldtäkt. Tydligen, för plötsligt var det krigsrubriker och Assange efterlystes internationellt för sexbrott. Med Interpol inkopplat!

Nu är jag inne på ämnen som verkligen engagerar mig: Proportioner och måttstockar. Hur små saker blir stora, och stora saker förtigs, och hur det verkligen görs skillnad på folk och folk.

Mannen som inte respekterade ett nej utan tvingade sig på kvinnan, han blir frikänd. Assange har fortfarande inte ställts inför rätta, eftersom han håller sig undan. Jag förstår honom, jag fattar han blir nojig, för anklagelserna låter helt absurda. Överraskningssex, alltså att den ena tar ett initiativ innan den andra personen är helt vaken, är i regel inte förknippat med övergrepp om personerna redan har ett sexuellt förhållande, sover i samma säng och hade sex kvällen innan.
Alla uppskattar förstås inte dylika initiativ, och då säger man väl det. Typ "du, det där gillar inte jag, det vill jag inte att du gör igen." Men polisutryckning på internationell nivå?
Och att inte använda kondom - dumt, slarvigt, dålig stil. Men efterlysas av Interpol?
Hur mycket overkill kan det bli?

Och jag undrar mellan vilka den stora skillnaden är? Mellan den "vanliga" kvinna i Värmland som anmälde en våldtäkt och Assanges älskarinna (haha, nu fick jag använda det gammaldags ordet också) som är journalist, radikalfeminist, politiskt engagerad socialdemokrat och känner folk "in high places"?

Eller går skillnaden mellan den "vanlige", anonyma våldtäktsmannen i Värmland och den berömde, kontroversielle Julian Assange? Är det lite häftigare att sätta dit vissa?

Skillnad görs det hur som helst. På folk.

Firande, regn och texmex

Burr! Vad jag har frusit idag. Men det har också varit väldigt trevligt. K:s dotter fyller år, så vi har varit iväg på en utflykt ända till Sundbyberg och grattat henne. Regn och rusk på väg till tåget. men det var inget mot hur det var i Stockholm/Sumpan - halv storm och ännu värre regn, det öste och vräkte nästan som i en film när det ser ut att hällas regn från stora vattenkannor.
Vi kom i alla fall fram, frusna och blöta och med presenterna välbehållna. Nikki har en väldigt mysig lägenhet och där blev vi bjudna på både lunch och tårta. Nice.

Det regnade och blåste precis lika mycket när vi var på väg till tunnelbanan, vi huttrade och muttrade och svor och klagade. Men i Uppsala var det betydligt bättre. Lite småduggande bara. Eftersom vi inte hade nån middag planerad och K. blev akut hungrig, så slank vi in på den nya Taco Bar som ligger vid Resecentrum, i ett av båghusen. Det var bra där, gott och kryddstarkt och trevligt inrett. Så dit går vi fler gånger.

Men det krävdes en stor kopp te hemma innan jag tinade upp.

Ljus överallt!

Jag har nog aldrig varit med om så mycket tjuvstartande vad gäller adventsljus som i år. Redan för ett par veckor sen tändes ljusslingor på balkonger lite här och var, och i fönster lyser både stjärnor och stakar. Inte konstigt. Först en kall regnig sommar och så en mörk regnig höst på det. Det har inte funits så stora möjligheter att lagra ljus, och nu är de uppdämda behoven stora. Hos oss har inga jul- och ljuslådor hämtats än, men jag tänder lampor precis överallt. Massor av lampor, flera i varje rum.

Något jag alltid ställt mig frågande inför är höstälskarnas mantra om att årstiden är härlig eftersom det är så mysigt att kunna tända levande ljus och kura hemma. Men, va?!
Missförstå mig inte, det är mysigt att tända levande ljus, det tycker verkligen jag också. Men en årstid när allt vissnar, när mörkret ligger som ett tungt täcke över allting, när man huttrar och fryser och måste ha klumpiga kläder, när minusgrader, snö och halka orsakar skador, olyckor, trafikproblem och jag vet inte vad - hur kan det kompenseras av att tända stearinljus inomhus?

Nu lär det i alla fall vara snö på gång, och ganska mycket dessutom. Än så länge är det plusgrader, men vinden har vänt och blivit isigt nordlig. Jag ställde ner cykeln i garaget alldeles nyss. Färdigcyklat för i år. I april hämtar jag den. När vi har kommit hem från Spanien och man kan vara säker på att våren är här.
Det är snart bara sex veckor tills vi åker. Otroligt! Och där är det ju visserligen väldigt ljust på dagarna och betydligt längre än här hemma, men senare på kvällen blir det kolmörkt, så man kan verkligen tända ljus även där. Och glädjas åt solen och plusgraderna nästa dag när man promenerar vid havet och sen lägger sig en stund på solterrassen. Det är en bra kombination. Ljus på alla sätt och vis.

Trevligt på La Comedia

Nej, var ingen dagisliknande stämning på La Comedia igår. Inte en barnvagn och inga omkringspringande småttingar så långt ögat såg. Men fullsatt och trevligt, trots att det var tidigt på kvällen.
De har ändrat inredningen. Förr var det så mysigt med olika slags bord och stolar, det var ett slags mixad vardagsrumsinredning som jag verkligen gillade. Nu är det vanligt, strömlinjeformat med många långa bord och raka linjer. Säkert mer ekonomiskt eftersom fler gäster får plats men inte lika charmigt.

Vi hade kul och maten var god. Inte fantastisk men god eller i alla fall okej. Nöjdast var hon som åt lammkotletter. Men min kycklingrätt (150 pix, billigast på menyn) var också bra. Vi åt olika rätter alla fem och det stora minuset handlar om dålig kryddning, saltkaret gick runt ett antal gånger och två i sällskapet använde ordet "smaklöst". Husets vin var däremot smakrikt och helt suveränt bra för sitt pris.
En lyckad kväll eller snarare eftermiddag. Vi hann hem till både Så mycket bättre och Downton Abbey. Jag kan inte fatta hur något kan vara så bra som DowntonAbbey!

Hoppas vi slipper barnspring ikväll.

D-vitamin verkar bra. Jag äter det sen nån månad tillbaka och tycker nog att jag är aningen piggare än jag brukar vara den här årstiden. Och visserligen gillar jag fortfarande inte mörkret, men det påverkar mig inte på samma sätt som tidigare år.

Om några timmar ska vi ut och äta. En kompis har fyllt jämnt men hon vill inte bli firad av oss eller ha presenter, utan vi ska ses några stycken bara och äta en förhoppningsvis god middag. Trevligt.
Bord är beställt på La Comedia, och där är det ju mysigt. Men jag blev lite fundersam när jag förra veckan läste ett reportage i UNT som handlade om barn på krogen. Just La Comedia verkade mycket toleranta på den fronten och en företrädare för restaurangen tyckte det var helt okej att barn sprang omkring i lokalen och att de gick till andra gäster och pratade. Det skulle inte jag uppskatta, kan jag lugnt säga. Så vi får se hur det blir. Verkar det stökigt och springigt redan när vi kommer, får vi väl gå nån annanstans.
På Lingon, som också var en av de intervjuade krogarna, var attityden en helt annan. Där ansåg man att "vanliga" gäster har betalat dyrt för en restaurangupplevelse och slamriga barn ingår i regel inte i den. Det är också en säkerhetsfråga. På Lingon inträffade en olycka när ett barn sprang in i en servitör fullastad med tallrikar. Blodvite uppstod på barnet, och jag tror det fick sy några stygn till och med.
Dagens föräldrar, vad ska man säga om dem? Ingenting just nu i alla fall.
Vi hoppas som sagt på en trevlig kväll och god mat.

Kolsvart och nyttigt

Finns det nåt bättre att göra en kolsvart novembereftermiddag än att städa badrummet? Förmodligen, men det är vad jag har gjort i alla fall. Hur dammigt kan det bli i ett badrum? Och varför?
Efter det tog jag fram strykbrädan. Strykning är annars K:s uppgift, en av de få husliga saker hon gör, men jag hade en märklig överenergi, så en del av den uppkomna skrynkelhögen tog jag i alla fall.
Blev sedan tvärtrött. Vill nu bara sova. Men röja lite i köket står också på min lista, får se om jag orkar det.

Tröttheten beror nog inte enbart på min stora flit, utan på att jag sov väldigt lite i natt. Satt uppe till halv två och läste om tarot, och sen var hjärnan sådär konstigt överhettad. Klockan 04.10 gick jag och hämtade datorn och gjorde lite nätsaker. Somnade så småningom, och då var nog klockan över fem, kanske halv sex. I såna lägen är det oerhört skönt att inte behöva gå upp en viss tid på morgonen! Det är faktiskt helt ovärderligt. Möjligen blir det en tidig kväll ikväll, eller också kommer jag in i en andra andning snart.

SD, ND, FP, AB, FR, V...bokstäver och måttstockar

Man kan nog med relativt stor säkerhet utgå från att fler rasister röstar på Sverigedemokraterna än på exempelvis Folkpartiet. (Den värsta rasist jag personligen har träffat var dock kommunist, så man vet aldrig.) Men är SD därför ett rasistiskt parti? Inte om man ser till partiprogrammet i alla fall. Att det finns en rasistagenda är ändå åtminstone hela Sveriges samlade journalistkår överens om.
Att vilja minska invandringen, är det en förbjuden åsikt?

2001 bröt sig en grupp ur SD, eftersom de ansåg att partiet fäste för liten vikt vid ras och hudfärg. Ja, just det. Ras och hudfärg. Utbrytarna kallade sig Nationaldemokraterna och pratade om att värna den ariska rasen. Det anser jag vara rasism. Det är stark nazivarning. ND var mycket irriterade över att även icke-ariska invandrare var välkomna i SD. Som de var och fortfarande är.

Issa Issa till exempel. Han är kristen, från Syrien och var aktiv i Sverigedemokraterna fram till september 2010. Då blev han, pga sitt politiska engagemang, överfallen av ett gäng landsmän och svårt misshandlad med flaskor, knivar och knytnävar. Jag läste lite i tidningarna om det när det hände. Jag läste också Fredrik Reinfeldts, vår statsministers, kommentar. Kommer inte ihåg ordagrant, men vad han sa gick ut på att det fick Issa Issa räkna med när han var med i SD. Inget fördömande, inget beklagande. Inget ställningstagande mot politiskt våld, utan skyll dig själv liksom.
Då tappade jag totalt respekten för Fredrik Reinfeldt. Och inget han har gjort eller sagt sen dess har gjort att jag återfått respekten.
Issa Issa avbröt sitt politiska engagemang. Halvt ihjälslagen, rädd, dessutom kastad till vargarna av statsministern.

Det är inte okej.
Och den händelsen fick mig att se lite vänligare på Sverigedemokraterna. (Nej, jag röstade inte på dem. Bäst att förtydliga det innan folk säger upp bekantskapen med mig.) Fast det var fel uttryckt, vad jag menar är att det öppnade mina ögon för hurdant det politiska klimatet i Sverige är.

Den senaste veckans hysteri är mest förbluffande i sin...nej, jag kommer inte på nåt annat ord än hysteri. Självklart är det dåligt att vara full och förolämpa folk, men nog sägs det värre saker än blatte i Stockholms krogköer? (Det finns för övrigt en grupp homosexuella invandrarkillar som kallar sig Blattepojkarna, så det är väl snarast ett ord som "tagits tillbaka", i likhet med "bög".)
Men hur som helst, ingen ska förstås behöva bli kallad något som den personen själv tar anstöt av. Kan man ju önska. I den bästa av världar etc. Men så mycket förolämpningar, invektiv och "verbala spyor" som förekommer numera, det är ofattbart. Vidrigheter i bloggkommentarer, på facebook, i hat-SMS...Vad har hänt med folk egentligen? Och hur förstärks inte det lördagkvällar på stan, med alkohol, adrenalin och testosteron i laddad kombination. Så jag kan liksom inte bli så chockad och skrika om fascism bara för att en politiker är inblandad.
Men "hora" till exempel, som SD-mannen också vräkte ur sig. Det sägs alldeles för ofta av alldeles för många, det sägs på krogen, på gator och torg, i klassrum. Det riktas mot unga flickor, mot kvinnliga lärare, mot snart sagt alla av kvinnligt kön. Och det borde fördömas lika mycket varje gång! Oavsett vem som säger det.

Hjälp, nu håller jag på att komma ifrån ämnet! Jag måste lämna hor-tråden.

På tal om Folkpartiet, så har nu två folkpartistiska politiker i Gnesta självmant lämnat sina uppdrag efter att ha uttryck sig "rasistiskt" i bloggar. Den enas brott är att han har kallat Soran Ismail för "sur kurd". ??!! Men nu går det väl ändå för långt! Kan det bli mer mer hysteriskt?! Man kan ju säga "sur skåning", "arg grek", "butter norrman" och vad som helst. Vad är det som är rasistiskt i Gnesta-fallet, är det att kalla nån "sur" eller att säga "kurd"? (Kurder brukar vara stolta över sitt ursprung och sin kultur, så det kan inte vara något negativt med det ordet.) Eller är själva kombinationen värre än sur skåning eller för den delen sur svensk? Är det politiskt känsligt att säga att en kurd är sur?
Jag tror dumheten har fått starkare fäste än nånsin.
Och jag funderar ett varv till på min tes om att relativt få folkpartister är rasister. Kanske är det bara en fördom jag har? Men jag har fått för mig att rasism liksom inte går att förena med en liberal livssyn. Jag tror inte att de två i Gnesta är det heller, även om en av dem också erkänner att han är kritisk mot den stora invandringen.

I både Aftonbladet och Svenska Dagbladet har jag nu läst att tidningarna ska sluta gulla med SD. Sluta vara så vänliga och respektfulla. Haha! Har det stått något vänligt och respektfullt om SD i den svenska pressen? Nånsin? Så mycket illvilja och hat och förakt som de möts med hela tiden - jag fattar inte att nån enda människor orkar vara SD:are. Och meningen är väl att ingen heller ska orka. Men om det som hittills förekommit kallas för "gullande", vad är då nästa steg? Fysiska trakasserier, våld och mord?

Vänsterpartiet har rätt många anhängare som förespråkar våld som politiskt medel. De har också åtminstone en folkvald politiker som gärna uttrycker sina åsikter om att "moderater förtjänar bly" och vissa konservativa journalister ska avrättas.
De uttalandena har inte lett till några ramaskrin. Tänk om en Sverigedemokrat hade sagt att journalister på Aftonbladet bör avrättas och miljöpartister borde peppras med bly - bara tänk! På dubbla måttstockar och sånt.

Och Aftonbladet som så ofta dömer och skipar rätt och likriktning i åsiktsdjungeln, vad står de egentligen själva för? Vad accepteras och vad fördöms? Jag läser ibland Kim Milrells blogg, och häromdagen såg jag denna skärmdump (klicka på länken, gör det!) från AB:s facebooksida. Blev nästan illamående. Judehat, Hitlerhyllande - och det får stå kvar! Är det sånt som är Aftonbladets dolda agenda, är det antisemiterna som utgör Aftonbladets svans, som utgör den falska farliga grund på vilken Aftonbladets politik vilar?
OBS att jag är ironisk nu, eller snarare försöker jag tillämpa samma resonemang och måttstock på AB som som de har på...nej, jag orkar inte skriva mer om SD nu.

Men nog är det lite konstigt att Aftonbladet tillåter antisemitiska inlägg på sin facebooksida.

Och jag önskar att media skärper sig, att de slutar hata och mobba och börjar tillämpa något som åtminstone liknar objektivitet och perspektiv. Jag önskar också att de politiska partierna börjar fokusera på sin egen politik, att de visar fram något som är trovärdigt, humant och ärligt. Istället för att ägna all kraft åt att motarbeta SD.

Det går fort nu

Alltså, dagarna bara försvinner. Fort, fort går det. Idag har jag i alla fall varit till tandläkaren, och om två vcckor är det dags att sätta i den färdiga kronan. Skönt att få det gjort.
Men ett väldigt borrande var det idag. "Den är ju rotfylld så du behöver egentligen ingen bedövning," sa Christer.
"Men du kan väl lägga lite bedövning ändå, i psykologiskt syfte. Så känner jag mig lugnare," sa jag. Han skrattade och gav massor av bedövning. Tur var det, för det var som sagt mycket borrande och jag tycker själva ljudet ilar och gör ont. Tanden är väldigt öm nu, även om det inte är en smärta i själva roten.

Och så är jag glad att SAS inte gick i konkurs. Vi åker med Norwegian till Malaga men hem med SAS.  Så det är bra om dom finns kvar.

Tidningarnas SD-hysteri har engagerat mig en del, rent tankemässigt. Av krigsrubrikerna, det verbala spottandet och hatet (för vilka är det som hatar mest egentligen?) skulle man kunna tro att Ku Klux Klan har startat verksamhet i Sverige, att det bränns och lynchas och utrotas.
Men ett fyllebråk i en krogkö för över två år sen...tja. Olämpligt, visst. Klandervärt, ja verkligen. Men proportionerna?! Får se om jag orkar samla mig till ett inlägg om det. Annars rekommenderar jag en av mina favoritbloggar som har en del intressanta och nyanserade saker att säga i både den och andra frågor.

Dödskallar i granen?

Julpynt är det dags för nu. Inte hemma förstås, men i butikerna. Igår var jag inne på Åhléns vid Stora torget, numera ganska tråkigt sen de byggde om och förstörde varuhuset i nåt slags obegriplig självsabotage-anda. Hur som helst, i den trista pryl-, bad- köks- och inredningssavdelningen fanns några hyllor med pynt, och jag noterade intressanta varianter:

Bark. Fula, smutsaktiga barkbitar (eller heter det näver?) utstansade till stjärnor och hjärtan.
Kottar. Stora skogskottar, plain and simple.
Bollar klädda i gråstickat garn. Blygrått.

Vad är detta? Nåt slags fattighusretro-pynt?
Och mitt bland kottar, bark och grå bollar hängde svarta dödskallar!
Svarta dödskallar som julpynt!!? I granen?!
Jag saknar ord.

Söt-chock

Idag gick jag förbi huset där Den lille portvakten, den högt älskade katten Tristan, bodde. Mattes personliga brev var förstås borta, det såg jag redan för snart en vecka sen, och det var även alla andra brev, teckningar och saker som folk lagt dit. Men nu fanns ett nytt brev fastbundet vid porten, så jag kollade förstås.
En liten flicka hade präntat

SYND
KATT
UPPE I HIMMLEN

Och så hade hon gjort väldigt omsorgsfulla teckningar av blommor, en randig katt och ett barn - sig själv förmodligen.

Jag säger som Svensk Damtidning skrev på sin löpsedel när nya bilder på Estelle visades: SÖT-CHOCK!
Bara ordet är ju underbart. Ett sånt ord vill man gärna ha anledning att använda.

Avbitet igen

Jag får rätt mycket tillbaka på skatten i år. Synd bara att en stor del av de pengarna kommer att gå till tandläkaren! Nu är det nämligen klippt igen, eller snarare avbitet: en tand som jag haft problem med i flera år och som lappats och klistrats ihop ett antal gånger, är nu återigen trasig. Bitar lossnade när jag helt stillsamt tuggade på ett mjukt fröbröd. Tanden är tack och lov rotfylld så det ilar inte, men jag känner hela tiden de vassa kanterna av det som återstår av den. Nu måste det bli en riktig krona eller brygga eller vad det heter. Kostar ett antal tusenlappar, runt fem tror jag - suck! Dubbelsuck.

Fast jag har ändå pengarna, och det är väl något att glädjas åt. Men det är konstigt att en stor utgift alltid kommer varje gång ett ekonomiskt överskott väntas.

Ofullständigt

Vid Vattholmavägen här utanför finns en skylt, eller det heter egentligen trottoarpratare. Den med stora svarta bokstäver tryckta texten lyder:

Anna s pizzeria
avhämtning
hemkörning

Precis så står det. Inget annat. Ingen adress, inget telefonnummer. Jag har aldrig hört talas om Annas pizzeria, (eller Anna s som det står). Finns den alls? I så fall var? Vem gör en så korkad skylt?

Det är som när man ser annonser i lokaltidningen där nån stackare efterlyser sin försvunna katt och har skrivit "Katt bortsprungen. Tel. xxxxx." Och inget mer. När, varifrån, hur ser katten ut etc. - inte ett ord om det.
Katt bortsprungen...man kan ju inte precis börja ringa numret i annonsen varje gång man ser en katt.
Och varför säger inte tidningens annonsavdelning att det där funkar inte, satsa inte flera hundralappar på en felaktigt formulerad annons.

Sånt funderar jag på just nu.

Forskning som påvisar tankens kraft

När man städar i lådor och hyllor och går igenom varenda litet papper, då hittar man både det ena och det andra. Vissa saker är riktigt intressanta, som till exempel ett tidningsurklipp från Metro den 23 januari 2003. Jag klippte ur det eftersom jag tyckte det var smått sensationella forskningsrön som beskrevs. Men ingen annan tidning nämnde det hela, inte vad jag såg i alla fall. Och inte har det fått något som helst genomslag i debatten om mänskligt medvetande.

Vad handlar det om? Jo, det internationella forskarprojektet The Global Consciousness Project i Princeton ville undersöka om människans medvetande kan registreras och påverka den fysiska världen:
Slumpgeneratorer, små elektroniska lådor som slumpmässigt sänder ut ettor och nollor eller olika ljudsekvenser, placerades ut över hela världen. Hur många vet jag inte. Generatorernas utslag skickades i alla fall via internet till en server, och forskarna ville se om det blev någon skillnad i utslagen beroende på vad som hände i världen, om krig och naturkatastrofer kunde påverka de här slumpgeneratorerna. Med andra ord, om känslor som många människor har samtidigt ger utslag på en teknisk, objektiv nivå.

Vid artikelns publicering 2003 hade man studerat utslaget vid ca 120 tidpunkter, såväl nyårsaftnar som naturkatastrofer och terrordåd. Och de kraftigaste utslagen registrerades den 11 september 2001, när flygplanen flög in i World Trade Center! Även den första timmen när Nato bombade Jugoslavien gav signifikant förhöjt utslag, och detsamma gällde även trevliga händelser som nyårsfirande på olika håll. (Eftersom artikeln publicerades 2003 fanns förstås inte tsunamin med.)

Visst säger detta en del om tankens kraft, om det kollektiva medvetandet, om en massa spännande saker som den traditionella forskarkåren undviker/förnekar/förlöjligar! Very interesting.

I artikeln nämns också ett experiment gjort av ett annat forskarteam i Princeton. Där handlade det om att undersöka huruvida människan direkt kan påverka datorer med sina tankar. Inte alls omöjligt visade det sig. Till exempel fick flera personer titta på en datorskärm som slumpmässigt visade två olika bilder, den ena trevlig och den andra otrevlig. Mätningar visade att många lyckades, med vilja och tankekraft, få datorn att visa den trevliga bilden oftare.
Enligt forskarna är det intensiteten i känslan och tanken som avgör om det blir någon påverkan.

Varför blev det så tyst om det här? Resultaten utmanar ju verkligen den traditionella världsbilden. Ja, varför blev det så tyst, det är ju en retorisk fråga. Resultaten och slutsatserna blev ju lite flummiga, lite nästan new ageaktigt andliga, lite...utmanande för den etablerade tanken och världsbilden.
Mind over matter.

Kånkar, bär och sorterar

Ja, så här ser det ut i ett av våra rum. Bara för att man byter några möbler... Kaos utbryter, det känns som att flytta ungefär. Man blir påmind om hur jobbigt det är.

Det har alltså flyttats diverse saker till och från källarförrådet idag. Vi lyckades baxa upp den tunga blå byrån tack vare en liten minipirra, avsedd för resväskor. Likaledes tunga kartonger tog vi också upp. Och för första gången sen vi flyttade hit för över sju år sen, gick vi igenom samtliga i förrådet stående flyttlådor. Vad innehåller de? Efter ett tag har man ju ingen aning, så det var intressant att ta reda på. Vissa måste upp till lägenheten, andra förpassades till ett hörn längst in, längst ner.
Mattor måste upp och kemtvättas, annars kan vi lika bra kasta dem och det vill inte jag.
Smutsigt var det också.
Pust.

Jag har sedan ägnat ett antal timmar åt att sortera papper. Hjälp, säger jag bara. Men det börjar bli bättre.
Mitt i alltihop skulle jag jobba lite vid datorn. Och så fick jag SMS, och det är ett sätt att kommunicera som jag helt enkelt inte tycker om.
Piip - och så kollar jag meddelandet och skriver ett kort svar. På min gamla telefon som inte har att vanligt tangentbord. Piip - där kom svaret. Okej, jag skickade iväg några ord igen. Piip - svar på det.
Varje gång måste jag avbryta det jag höll på med. Men jag svarade förstås en tredje gång. Och så - Piip. Men vad f-n! Sluta! Men till slut var "konversationen" klar och vi hade bestämt en dag och tid nästa vecka när vi ska ses. Ett enkelt telefonsamtal hade fixat det på en gång. Men min sms:ande kompis är inte så mycket för att ringa. Hon vet att jag avskyr SMS, så hon skrattar när hon ser mina korthuggna svar på sina långa meddelanden.
När jag byter telefon så småningom kanske det blir bättre, för det är naturligtvis lättare när man skriver på ett tangentbord. Men nån riktig SMS:are blir jag nog aldrig. Jag tycker det är för hackigt.

För övrigt: ryggen känns okej. Flera personer har oroat sig för att K. och jag ska skada oss, men vi lyfter och kånkar och bär och är hittills hela.

November är okej + helgrapport

Jag börjar vänja mig vid november. Särskilt dagar som idag, när det är åtta plusgrader, tycker jag det är en riktigt trevlig månad. Det är alltid lite jobbigt ungefär när sommartiden upphör och det blir tvärmörkt, och sen tar det ett par veckor innan jag har vant mig och det känns okej. Men, som sagt, åtta plusgrader är trevligt. Visserligen ösregnade det på fm, men sen blev det ju snudd på toppenväder! Jag har mycket hellre grått och plusgrader än soligt och minus! Mycket hellre. Bäst är sol och värme, sen kommer mörkt och värme. Därefter...ja, faktiskt så föredrar jag nog kallt och mörkt framför kallt och soligt. Det är nåt psykologiskt jobbigt med kombinationen sol och kyla - det känns onaturligt och liksom hånfullt.

Jag mår rätt bra nu alltså. K. har däremot fått känningar av Vinterdeppen. Den kommer som ett brev på posten varje år vid ungefär den här tiden. SAD Syndrome heter det, ett slags solbrist som gör att vissa människor tappar all kraft och gnista. Precis så är det för K., hennes "sparkle" försvinner, och när hon kommer hem från jobbet eller (som idag) från ateljén är det snudd på tack och godnatt. Bra att ha badkar i såna lägen, för ett varmt bad är helande och...ja, värmande. På mer än ett sätt.

Den här Vinterdeppen är förstås jättetrist för henne. Inte så rolig för mig heller egentligen. Tur att vi har bokat en jättelång Spanienvistelse i vinter! Men det är två månader dit. Passar mig bra, eftersom januari och februari är månader jag tycker otroligt illa om. Med tanke på K:s ljusbristsyndrom borde vi kanske åka i november-december, när det är som mörkast. Men tänk då att komma hem i januari till den verkliga vargavintern...nej, det går inte!

Hur som helst, jag har haft en bra helg. I fredags gladde jag mig hela kvällen åt att en vän fått ett mycket bra besked, och så höll jag på med mina tarotkort, mediterade och kände mig allmänt balanserad.
Igår hade K. och jag en riktig hemmadag som avslutades med indisk mat och lite vin.
Idag har jag grejat med möbler. Vi gör en rockad här hemma, så en stor hylla, typ rumsavdelare, som jag haft i mitt arbetsrum, ska/skulle in till K:s rum. Jag tömde den igår och idag, rensade i alla små skåp och hyllor och upptäckte förstås saker jag inte visste att jag hade. (Merparten av dessa saker ligger nu i högar på golvet.) Jag har aldrig riktigt gillat den hyllan, men K. är jätteförtjust och blev glad när jag ville bli av med den. Till mitt rum ska en laserad ljusblå byrå hämtas från källarförrådet. Den hade jag från början, jag har målat den själv med antroposof-lasyr och fullkomligt älskar den. När jag hade lokal på St. Olofsgatan fraktades byrån dit, och när jag sa upp lokalen hamnade den i källaren. Inte bra, för mitt rum har liksom aldrig känts hundraprocentigt sen dess.
Nu baxade jag den synnerligen tunga hyllan/rumsavdelaren genom halva lägenheten. Släpade med små mattor under för att inte skada parketten. Kände mig väldigt stark. Imorgon ska K. och jag se om vi klarar att hämta den blå byrån från förrådet. Den är nämligen också väldigt tung. Och svårburen.
En skrymmande hörnhylla som hon haft måste vi hitta en plats för. I källaren. Suck, varje sak man flyttar för med sig så mycket, plötsligt måste allt ändras. I vardagsrummet, mitt på golvet,  står nu den klumpiga hörnhyllan plus en gammal liten TV.
Nån bloggläsare som vill ha en tjock 14-tummare med bra bild?

Tarotkorten framme

Jobb, en promenad, en wordfeudmatch och tarotstudier - så har min dag sett ut. Det sista, tarotstudier alltså, är det länge sen jag höll på med. Men jag har några väldigt bra böcker i ämnet, böcker som inte är spådomsinriktade utan har ett psykologiskt djup och där korten ses som en beskrivning av en själslig resa. (Samma inställning som jag har till astrologi.) Författaren  heter Rachel Pollack.

Och tarotlekar har jag också, flera stycken till och med. Så idag plockade jag fram en bok och en kortlek och började från början med att tränga in i symbolerna och på nytt tillägna mig sättet att tänka. Insåg att det är väldigt väldigt länge sen jag verkligen studerade något. Alltså inte slentrianmässigt snabbläste utan gjorde en koncentrerad djupdykning. Och vad stimulerande och kul det är!

Förr, det var väl en 25 år sen, höll jag på en hel del med tarot och tyckte att det var ganska så givande. Det känns som att det är dags igen!

Elproblem och UFO - konstiga energier

Är det ovanligt konstiga energier i luften? En massa elrelaterade problem har det i alla fall varit idag. Först tågtrafiken norr om Stockholm som stod stilla (igen!) pga stort elfel, sen drabbade nåt liknande SL, så varken pendeltåg eller t-banan gick. Sen blev dessutom fel på Stockholms fjärrvärmenät, och även det hade med el att göra. Märkligt.

Och sent igår såg en person jag känner ett UFO! Eventuellt. Ett underligt, obeskrivbart föremål på himlen. Först stod det alldeles stilla, och så kom det plötsligt farande mot henom, där hen stod på sin balkong. Snabbt sprang hen in, för det kändes inte särskilt bekvämt alls med den stora ljudlösa farkosten. Hur konstigt som helst. Och detta är ingen direkt flummig person, så hen är helt inne på att det är hen själv som har hallucinationer.
Fast jag undrar jag.

Jag tycker det är väldigt intressant med ufo-observationer, men jag vet inte vad jag tror. Alltså, nånting är det väl folk ser, och det finns faktiskt iakttagelser som inte går att förklara. Så det kan vara nåt mystiskt, "övernaturligt". Men i så fall tror jag att det handlar om farkoster (eller vad det nu är) som finns i en annan dimension. Som en udda frekvens på radion som bryter igenom ibland. Då och då blir den frekvensen starkare, och då kan folk få en glimt av vad som finns där.
Kan det vara så?

Kan förnekelse vara en åsikt?

En mysko rubrik kanske. Men kan man "tycka" att nånting inte finns eller har funnits? Är det en åsikt som alla andra?
Det frågar jag mig ofta när jag läser om de så kallade förintelseförnekare som tycks dyka upp lite här och var. I regel är det i samband med religiös hädelse, till exempel karikatyrer av en profet. Om man försvarar dessa karikatyrer, eller om man försvarar rätten att kritisera en religion, med hänvisning till yttrandefriheten, då kommer ofta förintelsen upp. Helt obegripligt. Som att "ja, men då måste man också ha rätt att förneka förintelsen, och det är ju liksom inte tillåtet."

Att säga att man tar sig för pannan är en kliché som jag inte brukar använda. Men i det här fallet passar den in. Jag tar mig för pannan!
Ibland är jag rädd att samhället håller på att drabbas av ett intellektuellt sönderfall av förfärliga dimensioner.

Okej, jag kritiserar en religion, du förnekar att förintelsen existerat - uttrycker vi båda våra legitima åsikter? Nej, naturligtvis inte. Ett historiskt faktum är inte en åsikt som man kan dribbla med som det passar.

Det är som att säga att Norge inte finns och aldrig har funnits. Visserligen hävdar människor att de varit där, många påstås bo där, visst finns det kartor, filmer, bilder, vittnesmål som bevisar att Norge finns. Men vadå, jag tycker inte att det finns, alla vittnesbörd om motsatsen är fejkade - det är min åsikt och den står jag för!
Lika idiotiskt och korkat är det att förneka förintelsen. De politiska agendorna bakom törs jag knappt ens tänka på. För varför vill någon påstå att förintelsen aldrig har funnits? Varför?

Den lille portvakten

Jag har ofta sett en fin grårandig katt på Salagatan, alldeles nära Kvarnen. Den verkar så hemma där och tycks dessutom vara helt orädd. Oj, oj, har jag tänkt, för det är ändå mitt i stan och många faror lurar på katter. Men den har klarat sig i alla år. Nu idag såg jag att på en av portarna i det hus där katten bor satt en stor lapp med foto på ett grårandigt kattansikte och en text.

"Tristan finns inte mer" var rubriken, och jag gick förstås fram och läste. Tristans matte hade skrivit väldigt personligt om "Den lille portvakten på Salagatan 15". Hon tackade alla som släppt honom ut och in under åren, som klappat honom etc. Men nu hade en tumörsjukdom gjort att han fått somna in vid en ganska ansenlig ålder, "spinnande in i det sista."

Så gulligt! Jag blev riktigt rörd. Och nästan ännu sötare: Folk hade lagt dit blommor och skrivit kort som de knutit fast på dörrhandtaget. Jag läste några av korten, och det var små personliga hälsningar och berättelser om vad katten betytt för just den personen. "Vi brukade ofta prata med katten, och vi kallade honom Nisse" skrev någon. (Själv kallade jag honom Berit.)

Ja, det var en solskenshistoria i novembermörkret, om än med en sorglig botten. Vilken älskad katt!

Drop in på krematoriet

Alla helgons dag är fint. (I motsats till det importerade Halloween som jag inte alls gillar.) Läste i gårdagens UNT att det ökade antalet besökare på stans kyrkogårdar under denna helg kommer att tas emot på nya sätt. På Gamla kyrkogården blir det försäljning av korv och kaffe. Om man istället går till Berthåga kyrkogård kan mysa än mer, för där är det drop in på krematoriet! En blandning av allhelgona och den mer skräckfyllda halloween kanske...
Men, det är klart att det säkert är intressant att göra ett studiebesök på krematoriet. Drop in låter bara så...komiskt. Korvförsäljning på en kyrkogård låter också lite udda.

K. och jag ska inte besöka någon kyrkogård alls. Däremot ska vi bort på middag ikväll, och det känns väldigt trevligt.
Dagen har hittills gått i den husliga nyttans tecken. Strykning, byte av gardiner i ett av rummen, fix och pyssel med allt möjligt. Snart är det dags för en promenad. Det gäller att passa på när det är plusgrader och icke-regn.

Kastad råtta

Igår pratade K. och jag om den livligt trafikerade korsning vi bor bredvid, alltså korsningen Väderkvarnsgatan-Råbyleden. Underligt att det inte händer mer där, sa vi till varandra, särskilt när de gör om hela vägen, det är uppgrävt och avspärrat och trafikljusen är avstängda. Svårt att överhuvudtaget komma över gatan, och det gäller på båda sidorna. Hur har de tänkt egentligen?
Och nu läser jag i UNT att just idag inträffade verkligen en olycka. En cyklist blev påkörd av två bilar! Usch.

Och på tal om igår och cykling, så var jag med om en incident av helt annat slag. På en cykelväg i närheten av där jag bode förut kom jag trampande i lugn och vilsam takt. Mötte en gående kille i 18-20-årsåldern, och precis när vi var i jämnhöjd med varandra sa han högt på bruten svenska: "Titta på den här! Jag kasta den på dig!" Och så höll han upp en väldigt äcklig, död råtta. "Idiot!" skrek jag. Vet inte om han verkligen kastade råttan, men när jag vände mig om låg den på marken och killen vrålade i fullt raseri: "VAD SA DU!?" och hötte med näven. Fullständigt rabiat-ilsken. Han skrek nåt mer också som jag inte hörde. Då höjde jag ena handen för att göra fingret, men jag är inte så van vid det, så det blev ett v-tecken...:-) Inte helt fel det heller. Men jag var väldigt glad att jag cyklade och han gick, annars hade det blivit riktigt jobbigt.
Undrar om man kan polisanmäla en person som går omkring och kastar döda djur på folk?

Mer ljus!

Det är ett känt faktum att när man blir äldre behöver man mer ljus för att se bra. Om det förut räckte med en 40wattare (nu låtsas jag inte ens om de vidriga, giftiga, farliga, smutsiga lågenergilamporna) behövs en dag en 60wattare, och snart (efter ett antal år) räcker inte det heller, man vill ha mer ljus! 100 watt, två såna, lampor överallt. Ja, så är det för mig i alla fall. Det ökade ljusbehovet kände jag redan för drygt tio år sen, men nu har det kommit till en ny nivå, sen en kort tid tillbaka. Jag har liksom alltid en känsla av att det är för mörkt, det är dunkelt och skumt och konstigt. Så jag tänder överallt. Funderar på ny belysning i hallen, spotlights med tre lampor i varje. För det är en sak med mysljus, det har sin plats och är som namnet antyder mysigt, men när man vill se...då vill man se.

Tyvärr går K. åt motsatt håll. Hon blir mer och mer ljuskänslig! Så när jag tycker det är jobbigt halvmörkt, då sätter hon handen för ögonen och säger: "Nej, vad starkt, vilken vidrig lampa, jag blir bländad! Mina ögon!"

Svårt läge.