En ganska vanlig trevlig onsdag

Så här kan en ganska vanlig onsdag se ut:

Vi gick upp vid tio-tiden. Moln som snabbt skingrades och ersattes av solsken och riktigt okej värme. Runt 20, det är bra, och betydligt varmare än det är inomhus.

Igår var vi ute med Uppsalavänner. Åt god indisk mat och hade allmänt jättetrevligt. Och om nån hade fått i uppdrag att gissa var vi åt hade den bara behövt lukta på gårdagens kläder. Helt impregnerade av Indisk Restaurang. Det blev till att vädra allt det första vi gjorde.

Frukost på terrassen. Tea and toast.

Kitty laddade en maskin tvätt, det är så skönt att maskinen inte hoppar omkring längre, medan jag tog min dator och gick iväg för att kolla lediga lägenheter i Uppsala. Hittade ingen. Det känns oroligt.

Jag använde frissan Anettes internet. Hennes kille Benna dök upp och vi gjorde sen sällskap en bit, jag på väg hem, han på väg till en bank. 

Benna var aningen irriterad över vissa bankers regler, och hör bara:

Han ska betala en räkning, och det måste göras på en speciell bank. Det är inte den bank han är kund i. Och är man inte kund i banken får man bara betala räkningar där mellan den 10-20:e varje månad, enbart på tisdagar och torsdagar, och bara mellan kl. 8.30-10.30. !!!

Men alltså, hur är det möjligt? Vem kommer ens på nåt sånt? 

Det känns liksom inte värdigt ett modernt, civiliserat land.

Jag hade inga såna problem, i alla fall inte idag. Gick istället hem och hämtade K. Ner på stan igen för lunch med Nerjorna. Det är en löst sammansatt grupp kvinnor som alla bor i Nerja minst tre månader om året. De här luncherna brukar vara jättetrevliga, och så var det även idag. Italiensk mat, två glas vin, ett glas Limoncello on the house, vi satt ute i stekande sol - rena högsommarmyset. 

Lunchen varade i nästan tre timmar, och på hemvägen gick vi in på ett ställe där det finns massor av böcker på svenska som man kan låna. Vi plockade på oss en hög.

Hem med böckerna och sen till Mercadonan för att handla.

Lika bra att bunkra lite, för på fredag är det helgdag här, vilket innebär att affärerna är stängda då och att torsdagen, dvs imorgon, är en dag när spanjorerna handlar som om deras sista dag är kommen. Trängas med dem vill man inte.

Ja, sen satt vi en liten stund på terrassen, men när solen försvann blev det kyligt.

Nu är klockan bara 19, och vi har ingen särskild plan för resten av kvällen. Läsa kanske?

Avkopplande tillvaro kan man lugnt säga. 

Hos optikern

Sen ett par veckor tillbaka har jag börjat putsa mina glasögon väldigt ofta. De tycks alltid vara smutsiga. Hur mycket jag än håller på och putsar ser jag inte skarpt. Irriterande. Men så tänkte jag att, vänta nu, det kanske inte är glasögonen, det kanske är synen som har förändrats. Det var väl snart två år sen jag bytte glasögon, eller var det inte ens så länge sen?

Jag har hört att det är hög klass på optikerna i Spanien och att det dessutom är billigare med glasögon här än i Sverige. Jag kan i alla fall göra en synundersökning, tänkte jag. Så jag började titta efter glasögonbutiker – det finns ganska många, och flera har skyltar med svenska, norska, danska och engelska flaggor. Verkar bra att man kan göra sig förstådd. Den första butik jag stötte på hade inga såna flaggor, men jag fick ett bra intryck när jag tittade in. Litet, trivsamt. Mycket folk som satt och väntade. Alltså gick jag in och fick en tid om fem dagar.

I lördags var det dags. Det är lite roligt att ha såna ärenden. Att promenera vid havet är en sak, men aldrig känner jag mig så bofast som när jag snabbt hastar fram längs skuggiga små stadsgator på väg till sömmerskan (ja, ja, det var ett litet uppläggningsjobb bara) eller optikern.

Jag blev väl mottagen av två vitrockade kvinnor i 30-årsåldern. Inskriven och till och med fotograferad. Sen kom en annan, äldre (65-årsåldern) kvinna fram och hälsade. Hon var klädd i klänning och kofta och såg ut att vara mamma till de andra två. Möjligen var hon ägare till hela butiken.

Alla tre pratade jättebra engelska, och det är verkligen inte vanligt här.

När jag berättade för frissan Anette att jag skulle kolla synen visade det sig att hon själv går till just det här stället och tycker att det är superbra, ”Optikern är otroligt duktig. Hon har rosa hår, så man blir lite förvånad först.”

Jag var alltså beredd på rosa hår när det efter en halvtimmes extra väntan blev min tur. Det var bra att ha en viss beredskap, det var inte bara rosa nämligen utan knallchockcerise.

Den cerisehåriga hette Macarena tror jag faktiskt och var verkligen jättebra. Noggrann, kommunikativ, seriös, humoristisk. Pratade om möjligt ännu bättre engelska än de andra  tre kvinnorna. Och hon kollade fler saker än optiker brukar göra hemma, i alla fall de jag har varit hos.

Resultatet blev att nya glasögon kommer att förbättra min syn med 25-30% jämfört med de nuvarande. Inte att undra på att jag har putsat så febrilt! Men riktigt totalskarpt kommer jag inte att se. Det har jag hört förr, så jag tog det inte så hårt. Det finns grumlingar på hornhinnan, tecken på begynnande grå starr och diverse saker.

”Hur ofta behöver du förnya dina glasögon?”

När jag berättade att det är minst vartannat år började Macarena undersöka ännu fler saker, hon lyste med olika lampor och lyfte på ögonkanter (heter det förmodligen inte men jag har glömt ordet, om jag nånsin har vetat det) och hade sig. Mumlade för sig själv på spanska och aha-ade när hon fick syn på något intressant.

Det slutade med att hon ska skriva en remiss till en specialistklinik i Fuengirola (ligger 12 mil från Nerja), och så får jag välja själv om jag vill använda den. Men eventuellt har jag tendenser till inflammerad näthinna, och det är ju inget vidare. I alla fall värt att undersöka. Nu är jag ju inskriven hos Capio i Uppsala, så jag börjar nog där hellre än att resa till spansk privatklinik.

Varför skriver jag ett långt blogginlägg om en synundersökning, kan man fråga sig. Det är för att hela besöket var så…liksom varmt och mysigt. När jag gick därifrån, efter delbetalning, hjärtliga farväl och kindpussande till och med, kände mig jag upplivad och jätteglad och gick med ovanligt lätta steg. Oväntat kanske, jag menar eventuell inflammerad näthinna är väl ingen höjdare. Men bemötandet och den familjära stämningen var helt outstanding. Det gjorde inte ett dugg att jag fick vänta ganska länge bland vitlöksdoftande spanska gubbar och krävande tyskar som ville ha grå bågar av en särskilt svårhittad nyans och som alla fick kanonservice. Det var trevligt att bara sitta där. Stället ligger på Castilla Perez, bredvid apoteket, om nån är i Nerja och händelsevis undrar.

Priset? Ungefär hälften av vad det kostar hos en kvalitetsoptiker i Sverige. Inget att klaga på med andra ord.

Om läget just nu

Nej, nu får jag skärpa mig. Massor av blogginlägg ligger och väntar i mitt huvud, men tiden går fort och plötsligt har ytterligare en dag försvunnit.
Det är i alla fall roligt nästan jämt. Eva och Åsa har varit här och vi hade en mysig vecka. Fast precis när min förkylning var alldeles borta fick jag nåt som liknade maginfluensa. Som jag aldrig har, aldrig får, som jag tänkte bort ur mitt liv när jag var tio år! Det är jag faktiskt stolt över. Tankens kraft och det. Så vad var nu detta?! Obehagligt på alla sätt och vis.
Det varade bara en dag som tur är, men jag är trött och har fortfarande ingen aptit. Kan liksom inte tänka mig att äta en middag...

Nåt viktigt som har hänt är att lägenheten i Uppsala är såld. Äntligen. Vi fick det vi begärde och lite till, och det är en lättnad att det är klart. Nu väntar nästa pärs: hitta annan bostad. Senast 15 maj måste vi flytta. Eftersom vi redan har bokat en hemresa den 14 mars har vi två månader på oss att packa, rensa, kasta, ordna, fixa, greja... Bostad har vi redan börjat kolla på.
Är det lite nervigt? Ja. Och spännande. Ännu mer spännande än den hockeyfinal jag just nu sitter och kollar på samtidigt som jag använder Bar Unos snabba wifi. Enda gästerna är jag och ett kanadensiskt par i 75-årsåldern. Kvinnan i det paret är väldigt ettrig och skriker "come on boys, get it in!" Och mycket riktigt vinner Kanade i allmänt komfortabel stil.

Nattens och morgonens ljud

Vård hyrda hus ligger i en hörna, i korsningen mellan två gränder. Gränderna är smala och det är ingen biltrafik. Otroligt skönt, med tanke på hur det annars kan vara i stan. På nätterna är det alldeles tyst här. Det ligger i och för sig ett antal tapasbarer väldigt nära, men de verkar stänga vid midnatt. Då hör man folk som går hem, de pratar och skrattar och står ibland utanför huset och pratar, som man ofta gör i hörnor. Men hittills har det inte varit ett enda bröl, inga fylleskrän och skrik som det så ofta är i Sverige. Här är det civiliserade ljud av människor som umgås. Härligt, för jag är lite rädd för bröl och skrän.

Och efter midnatt blir det alltså knäpptyst. Till 3-4 ungefär. Då kommer sopkärran och slamrar med dåliga hjul. Det tar några minuter, de påsar som ställts ut på gatan plockas upp och slängs ner i kärran. Sen rullas den iväg och det blir tyst igen.

Vid halv åtta kan man höra enstaka trafikljud från kvarteret intill. Nån bil som startar, en moped som åker förbi. Inget man vaknar av, men är man redan vaken så hör man det. Strax efter åtta klapprar det av skor, nån som börjar jobba tidigt. Halv nio ungefär börjar några små hundar skälla, lite bjäbbande och gläfsigt.

Sen kommer barnen. Det ligger en förskola alldeles i närheten, och den öppnar tydligen 9. Så under en kvart ungefär hör vi hur barn och vuxna går förbi och pratar och skrattar och gnolar. Det låter så lugnt och harmoniskt, nästan aldrig gnäll eller upprörda känslor. Jag funderar på om det beror på att klockan faktiskt är ganska mycket, ingen har ryckts ur sin säng halv sju.

I alla fall, när de flesta barn har passerat slår kyrkklockan för första gången den dagen. Nio slag så då vet man säkert att det är morgon. Lagom att gå upp. Men inte riktigt, vi väntar tills klockan slår tio.

Kort rapport

Tidigt i morse sa K: ”Hur mår du?”

Skrovligt väsande svarade jag: ” A ä öyl.”

K: ” Va?”

Jag, med uppbringande av mina sista röstresurser: ”Ä yld.”

K: ”Är du kyld??!”

Haha. Men nej. efter tre dagar med sol och värme är jag inte kyld. Även inomhus är det dräglig temperatur. Men när jag vaknade kunde jag inte prata. Halsen var igentjock, näsan rann och jag tänkte att Yes, äntligen har den här vidrigt sega förkylningen kommit till sista etappen, den med snuva.

Tyvärr kom det av sig, och jag är tillbaka till mellanläget. Känner hur det kryper i bihålorna. Får se hur det går.

Jag klarade i alla fall en tapasrunda igår. Eva och Åsa dök upp i Nerja, och vi hade en supertrevlig utekväll. Nu har vi upptäckt ännu en bra tapasrestaurang bara ett stenkast från där vi bor. Den ser ytterst enkel och anspråkslös ut, men allt där är gott. När vi satt där och myste som bäst kom en Mamma ut från kulisserna. Kanske är det hon som lagar maten, som det är på många små familjeägda ställen. Hon gick omkring och bjöd gästerna på avokado med honung och salt, något som var otroligt mycket godare än det låter.

Efter morgonens hesa röstlöshet kvicknade jag i alla fall till rätt snabbt. Såg en repris från damernas spännande OS-stafett – hurra för guldmedaljen! Direkt efteråt kunde vi se herrarna fixa sitt stafettguld i överlägsen stil. Har sedan suttit ute och fikat, promenerat, tagit en öl i solen, ätit pasta resp. pizza på La Dama. Jag når mycket bättre än jag trodde jag skulle göra. Rösten är tillbaka, halsen är OK. Hur öyld kommer jag att känna mig imorgon?

Imorgon är för övrigt en jobbdag. Så helt under isen vill jag verkligen inte vara.

Elfunderingar

Hyresvärden var här och hämtade hyran igår. Jag förklarade min hesa och raspiga röst med en väl inövad fras från förra året: ”Estoy un poco resfriado” – jag är lite förkyld. Ibland säger jag sånt som låter väldigt riktigt och bra, så han tror nog att jag pratar jättebra spanska i största allmänhet. Det måste han tro, eftersom han sedan smattrade på om elen och mätaren och alla proppar som går och saker som varken K. eller jag fattade ett dugg av. Så då gjorde han klassikern, dvs. sa precis samma sak med samma ord, fast långsamt. Que?  No comprendo! Klagade vi.

Men vad jag i alla fall är ganska säker på, nästan det enda jag förstod, är att det kommer en elektriker på lördag. Det ska bli intressant. Som det är nu kan vi överhuvudtaget inte använda ugnen, för det klarar systemet inte av.

Förutom hyran fick vi en liten elräkning för våra två första veckor här, så nu har jag äntligen ett hum om vad elen kostar. Jag vet inte hur många svenskar jag har frågat, och alla svarar exakt likadant: ”Det är dyrt.” Jamen, vad kostar det, vad är priset för en kilowattimme, hur stora är de fasta kostnaderna – ingen vet. Men nu har jag i alla fall sett en elräkning och kunde snabbt konstatera att elen är nästan tre gånger dyrare än i Sverige. Ungefär som jag misstänkte. Eftersom vi värmer huset med elelement och det har varit ovanligt lite sol och ovanligt kallt i år, så kommer det att landa på runt 2000:- i månaden. För elen! Och då värmer vi bara ett rum i taget. Men det får vi ta om vi inte vill ha 15 grader inomhus, och det vill vi inte. Så fort det blir bättre väder kommer kosnaderna att sjunka avsevärt.

Spaniens elpriser har ökat med över 70% de senaste 6-7 åren.

Jag gjorde ett snabbt överslag: Om det är svinkallt ute och man är inne hela kvällen, värmer med el, lagar egen mat och använder ugnen och spisen flera timmar – då kan det (om man räknar med inköpta råvaror utan lyx) faktiskt kosta lika mycket eller mer som att att gå ut och äta! Vin inkluderat. Intressant perspektiv.

Min förkylning är för övrigt bättre, och idag har jag varit ute flera vändor. Första gången sen i fredags. Det gick bra, så förhoppningsvis är jag som vanligt snart. Har faktiskt lämnat återbud till en utomhusfest imorgon för att inte riskera något. På lördag får vi nämligen besök av två kompisar från Västkusten, så då vill jag vara pigg.

Den slog till i år också.

Jag trodde jag hade klarat mig. Varje vinter jag varit i Spanien har jag blivit förkyld efter två-tre veckor, men nu hade det gått en månad. Inte minsta sympton, trots att jag träffat en del förkylda personer, inklusive K. förstås.

Men när jag trodde jag var på den säkra sidan slog det till. Fy 17. Frossa, ont överallt, en hals som kändes som den var fylld med slem och taggtråd...verkligen vidrigt. Nu har jag tillbringat två dygn i söngen och känner mig något bättre. Vågade mig upp och nerför trappan till vardagsrummet. Det hade på den korta tiden förvandlats till atelje! När man vänder ryggen till...

            B.                       

Det har varit riktigt trist väder med regn och rusk, men det har ju jag inte behövt bry mig om eftersom jag har sovit hela tiden. K. har alltså målat. Nu kommer det snart sol och värme, och tur är väl det. Då får hon flytta ut målandet till terrassen igen.

Sjäv hoppas jag på fortsatt förbättring. Jag får väl stålsätta mig och dricka Frenadol, en spansk dundermedicin som smakar rätt äckligt men är väldigt effektiv och bra.

Efter drygt tre veckor i huset känns det som om vi bott här ett halvår minst. Det känns så självklart och hemma. Och jag fullkomligt älskar kvarteret med sina gamlingar, skällande hundar, ljud från tapasbarer och barn som spelar fotboll i gränden. Jag står ut med att det är kallt inomhus och att elen går hela tiden. Det är så jag blir förvånad över att saker som brukar vara väldigt viktiga plötsligt inte är det längre.

Det är för övrigt ganska kallt ute också, för att inte tala om blåsigt. "Hace frio!" ropar spanjorerna till varandra när de huttrar förbi. Och just blåsten är alla väldigt trötta på. Den suger ut energin ur kroppen var det nån igår som sa. Men själv känner jag mig hur pigg som helst, blåst eller inte.

Även om det är lite kyligt i luften blir det varmt och skönt om man hittar en lähörna i solen. Vi har suttit ute på terassen stora delar av dagen utan att lida särskilt mycket.

K. har kommit igång med måleriet. Än så länge håller hon till på terrassen med en riktig "målarmatta" som skydd. Snart måste hon nog hitta en lokal av något slag. Ev. är det ett tomt garage på gång, vi får se hur det blir med det.