fredag 30 maj 2014

Sötast i Nerja?

Som jag tidigare berättat finns det otroligt många hundar i Nerja. Var och varannan människa har hund. Därför kan man se såna här skyltar:


Hundparkering alltså, utanför en bar. Väldigt smart.

Det finns en del söta hundar här, men frågan är om inte denna tar priset:


Först trodde jag det var en leksak, nåt mitt emellan hund och nallebjörn. men det är en väldigt lugn, äldre hund som vaktar mattes affär. Spanar på allt, men håller sig cool.
Hur kan det finnas en sån hund?
Nästan varje gång jag går förbi står det folk och stirrar. "What a pretty dog!" "How cute!" "I can´t believe it!"
Det är förstås det mest djurälskande folket av alla, engelsmännen som beundrar honom, det är en hane.
"Jag vill ha en sån hund," säger K.

Det faller ju på att jag inte vill ha nån hund alls. Men söt är den, på ett märkligt sätt. Som att ett leksakshuvud har skruvats på en liten hundkropp. Förmodligen heter den Teddy.

Udda ingång

Det börjar tjockna. Med folk alltså. Turisterna kommer, och framför allt är det engelsmän som fyller upp gator och gränder. Många svenskar också. På vintern, när man är ute efter en sen middag, möter man ungefär tre frusna pensionärer som stretar hemåt, i övrigt är det öde. Nu är det sorl och folkliv överallt. Och mest frapperande är att medelåldern har sänkts med sådär trettio år! En massa ungdomar överallt, det har vi inte varit med om tidigare i Nerja. Men det är fortfarande väldigt trivsamt och civiliserat. Inget bröl.

Vissa restauranger som är poppis på vintern för att de har bra värme inomhus, och där det brukar vara svårt att få plats, de är nu halvtomma. Tapasbarerna har ungefär samma beläggning som vanligt, men vad jag har märkt är att priserna stigit. Procentuellt mycket: Där det förut kostade 1,50€ för ett glas vin och en tapa kostar det nu 2,00. Det är inte så överallt, men på många ställen. Ändå är det ju väldigt billigt, så det är inget att säga om.

För några dagar sen var K. och jag på El Bodeguilla. Trevligt ställe med bra viner och bra tapas. När vi satt där och mumsade på våra minihamburgare såg vi hur en karl i personalen öppnade en lucka i nedre delen av bardisken. Där kröp han ut! Plockade sen upp mat och vinglas från disken och srverade.
Senare kom en tjej som gick på sitt kvällspass, och hon kröp in genom samma lucka. Helt otroligt!
Ohotad etta på listan över udda personalingångar.
Jag frågade om jag fick ta en bild, och det fick jag.



tisdag 27 maj 2014

Det funkar

Den berömda spanska "mananamentaliteten", att hantverkare och andra man avtalat tid med inte kommer när de lovat, har vi inte märkt något av. Många klagar på det - men vi har precis motsatt erfarenhet. I vintras kom en kille och lagade ugnen. Han var här vid två olika tillfällen och kom på exakt tid båda gångerna. Han som levererade solsängarna nyligen skulle komma mellan 10-11 och knackade på dörren 10.20. Och igår ringde Movistar och sa att en tekniker kommer klockan 16 och installerar internet åt er. Han var här 16.05. Väldigt bra.

Så nu är det fixat! Men det blev mer jobb än man kunde vänta sig. Det finns telefonjack i huset, och i vanlig svensk anda tror man då att det bara är att stoppa in en sladd, göra några inställningar i modemet,  och så är det klart. "Att dom skickar en tekniker," tänkte jag imponerat, "vad generöst att hjälpa till med något så enkelt."
Ha!
Ett telefonjack betyder inte att själva den övriga installationen är gjord. Så den tysta, bastanta och effektiva mannen hämtade stora stegen, klättrade upp och öppnade en diskret lucka alldeles under innertaket i vardagsrummet. Vi har aldrig sett den luckan ens. Men därifrån skulle en kabel gå till den kopplingscentral (eller vad det kan tänkas heta) som sitter på husväggen alldeles utanför. Bara det att den kopplingscentralen fungerade inte. Var helt död. Lösningen blev då att dra en kabel från den central som sitter på huset bredvid, runt hörnet. Istället för 3-4 decimeter fick han dra 15 meter, utanpå fasaden. Borrande och spikande blev det.

När det var klart började själva internetinstallationen, även den oväntat krånglig, åtminstone i våra ögon. Det tog minst en kvart av sökande på teknikerns egna dator, av fibblande och ifyllande av uppgifter och nåt slags finkalibrering som han förmodligen gjorde.
Och sen var det klart! Bara för oss att fylla i det konstiga 20-teckens lösenordet på våra enheter. Hela dagen var vi nervösa för att det inte skulle funka, att det till sist skulle visa sig vara omöjligt - men det gick! Låg hastighet visserligen, men vi klarar oss med den.
Stort hurra!

Eftersom vi sen skulle få en telefon promenerade vi iväg till Movistar med det kvitto vi fick av teknikern. Det var inte en vanlig fast telefon som vi trodde, utan en liten mobil. Bara att hämta ut. Var det inte. Det tog evigheter, med ifyllande av jag vet inte hur många uppgifter på hur många ställen. Kvinnan bakom disken höll på konstant i sådär 15-20 minuter.
Nu har vi i alla fall en liten LG med spanskt nummer och ett antal gratisminuter o.d. inom landet. Det kan vara bra att ha.

fredag 23 maj 2014

Snart så

Det närmar sig. Nästa vecka får vi internet! Det som fattades var ett spanskt bankkonto, så igår gick vi till Bank Sabadell och fyllde i formulär. Väldigt noga var det, och väldigt komplicerat. Fritidsintressen, varför hade vi valt just denna bank, vilka svenska banker är vi kunder i, var sätts lönen in, från vilket konto betalas bolån...det var ingen hejd på frågorna.
Och inte räckte det med det. Appointment idag också. Klockan 11 men bankmannen ringde och ändrade til 13. Och då kunde vi konstatera att gårdagens pappersexercis var ingenting - nu var det massor med nya blanketter och namnteckningar hit och dit. För ett simpelt bankkonto. Så kanske det är för utlänningar i Sverige också?
I alla fall så fyllde vi i allt. Man orkar ju inte läsa alla sidor med text, men det är långtifrån gratis att ha ett bankkonto i Spanien.

Och sen, glada, gick vi med kontouppgifter, pass och nie-nummer till den internetleverantör vi bestämt oss för.
Tjoho! Nästa vecka kommer en installatör  och vi får tydligen nån liten mobil och en fast telefon också.
Då blir allt normalt, på ett bra sätt.

måndag 19 maj 2014

Nu är vi här


Åh så skönt att vara här! Och vädret hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Svalare väder i Nerja i maj betyder inte alls att det är svalt, det är tvärtom jättevarmt. Men inte stekande och brännande, så det passar oss väldigt bra så här i början.

När vi kom natten till fredag var det trevligt och speciellt att känna att det också var varmt inne i huset. 23 grader närmare bestämt, och plötsligt såg alla våra elelement helt malplacerade ut. Vi har gömt undan dem nu.

Vi har hunnit träffa flera av de vänner och bekanta som är kvar i stan. Det är inte så många, eftersom de flesta är vinterboende och nyligen hemresta. Det blir alltså inte en social vistelse på samma sätt som förra gången. Men vi får en del besök och gör säkert några nya bekantskaper också, plus att vi har lite egna saker att pyssla med.

Det är betydligt mer folk i stan än det var i vintras, förstås, men det är långt ifrån högsäsong. Ganska lagom faktiskt, Man slipper trängas, det är lätt att få plats på restauranger och barer, men det är samtidigt levande, med bord ute lite varstans och en allmänt hög stämning.
På luncher och kvällar hör vi sorlet från La Puntilla, den tapasbar som ligger närmast vårt hus. På helger är det knökfullt där, av nästan enbart spanjorer som umgås hela familjen. Spädbarn och gammelmormor, alla är med. Det är en av de saker jag uppskattar mest med Nerja och kanske det är så i hela Spanien: Alla generationer umgås, inga blir undanskuffade och osynliggjorda.

Igår promenerade K. och jag iväg till ett ställe alldeles utanför stan där det säljs utemöbler bland annat. Vi beställde två dyra solsängar som ska levereras imorgon. Samt en knubbig låda att ha på terrassen och förvara saker i.
Nu är det bara en absolut nödvändig sak kvar, och den har stått överst på listan länge: Internet. Ständigt detta internet. Men eftersom vi har nödvändiga papper nu bör det gå att ordna relativt snabbt. Ja, vi måste öppna ett spanskt bankkonto också, annars får vi inte teckna ett abonnemang. I veckan ska det fixas.

onsdag 14 maj 2014

Snart dags

Det börjar bli dags att knyta ihop den här flyttsäcken. Imorgon slutförs affären på Portalgatan, vi lämnar nycklarna, får pengar, löser gamla lån och ser vad som blir över. Efter det är det bara några timmar kvar innan vi tar våra packade väskor och åker ut till Arlanda.

Den lilla Djäknetvåan känns helt och hållet som hemma.  (Ja, Nerja känns ju också hemma fast på ett annat sätt.)
Och nu slipper vi en dunkande och plickande fläkt också. Jag gjorde en felanmälan på nätet igår morse vid tiotiden, och 12.30 kom en kille och bytte fläktmotor. Så lätt var det, och så snabbt. Otroligt bra.

Jag kan inte säga att vi har fått allt i perfekt ordning. Vi orkar inte hålla på mer nu, utan vi tar nya tag när vi kommer tillbaka i juli. Men det är ändå väldigt beboeligt. Allt funkar, vi hittar det vi letar, och riktigt trevligt ser det också ut.

Vädret i Spanien har varit fantastiskt, folk på facebook skriver lyckligt om 26 grader sent på kvällen och helt vindstilla. Nu, precis när vi kommer, ska det slå om och bli svalare, på nätterna riktigt kyligt. !!!!!
Det svenska vädret har hållt sig på en stabil gråkall nivå rätt länge. Nu, precis när vi åker, ska det slå om och bli underbart försommarväder. !!!!!
Vi är alltid i ofas med vädret. Men nån gång ska det väl hamna rätt.





lördag 10 maj 2014

Nöjda

Det blev ju väldigt bra det här. Rentav bättre än väntat. Med andra ord så stortrivs vi. Det mesta är på plats och förvånansvärt mycket fick rum på dessa knappt 46 kvadratmeter. Men naturligtvis var det stökigt de första två dagarna. Hela trapphuset här på översta våningen var belamrat med flyttkartonger. Grannen (det finns bara en på samma plan) tittade förskräckt och sa: "Jaa, det är ju väldigt små lägenheter. Det får inte plats särskilt mycket..."
Hon har alltså en exakt likadan tvåa, med en betydligt mer sparsmakad inredning än vi. (Att innehållet i alla kartonger skulle rymmas i lägenheten kunde hon nog inte ens föreställa sig.) Hon har jättefint, fast totalt annorlunda. Säkert inte ens hälften av alla våra möbler och grejer.
Men det känns inte trångt och övermöblerat härinne. Det känns trevligt och mysigt.
(Något som dock inte rymdes var mina högtalare till stereon. Köpta på 80-talet, suveränt bra, av betong, ser ut som stora periskop och väger 25 kilo styck. De är för stora och klumpiga och står nu i förrådet i väntan på att säljas. Nya, smäckra högtalare måste alltså införskaffas.)


Vissa nackdelar har vi förstås upptäckt. Tll exempel bristen på eluttag. Det finns inte många, och de som finns sitter i regel helt fel.
Och spisfläkten är av en variant som susar dygnet runt. Inte särskilt jobbigt i sig, men den låter lite konstigt ibland. Suset övergår till ett slags dunkande och plickande, som att det tar emot nånstans. Vi får fråga grannen om hon har likadant. Jag tror inte det, och fläkten är tack och lov inte vårt ansvar utan föreningens. Om plickandet och dunkandet fortsätter får vi väl göra en felanmälan.
Fläkten är i alla fall väldigt effektiv. Mycket, mycket bättre än den vi hade på Portalgatan.

Sen visste ju att utrymmena i köksskåpen är tämligen blygsamma. Enbart mitt sortiment av kryddor, oljor, vinägrar, sojasorter och honungsvarianter fyller all den plats som är avsedd för livsmedel! Jag skulle nästan ha avstått från diskmaskinen och istället haft ett extra skåp. Men å andra sidan, vi ska vara borta halva året, så jag kanske inte behöver hålla mig med så stora förråd av kryddor, oljor etc.

Portalgatan känns helt borta. Men vi ser huset från balkongen, och lägenheten är fortfarande inte helt tömd. Bland annat har K. kvar en del saker som ska till ateljén. Så vi går dit en vända varja dag, nu har jag precis varit där och sopat källarförrådet så det är klart för nästa boende.
När jag går därifrån och hem till Djäknegatan upplever jag samma känsla av lättnad och befrielse som för en vecka sen. En glad känsla. Ganska konstigt. Och inne i den stora fina lägenheten känns det bara neutralt. Inte bra och inte dåligt, men aningen främmande kanske. Inga band whatsoever efter nio år.

Så här sitter vi på kvällarna och tittar på varandra och skrattar och är helnöjda.

måndag 5 maj 2014

På plats. Kul. Rörigt.


Så här såg det ut i trapphuset när vi hade flyttat in. Som tur är bor vi högst upp och ingen passerar vår lägenhet. Om de inte ska till förrådet, men det är bara vi som har sprungit ut och in där. 

Dagen började med en träff med elektrikern klockan åtta. Han lagade tre trasiga uttag, varav ett var direkt farligt. Om en liten hund med blöt nos hade nosat på det så hade den dött...

Strax före tio kom Stadsbuden. Tre flyttgubbar i varierande åldrar, väldigt trevliga alla tre. 
De jobbade som sjutton, och hela flytten var klar före 15. Då hade killarna haft lunch mellan. Och vi bjöd på kaffe och mazariner innan sista rycket.

Jag var orolig att inte möblerna skulle få plats, men det gick bättre än väntat. Alla prylar däremot...
Lådor, lådor, överallt lådor. Helt vilt mycket lådor. Vi har jobbat stenhårt. Vid 18-tiden insåg vi att vi måste äta, så vi gick ut och köpe sushi. Benen kändes som trästockar, vi kunde knappt gå. Men segade oss till sushistället ändå, och sen var det förstås dags för champagne.


Sen ett till pass med lådor, prylar, var är sängkläderna, var är mina laddare, det här ryms ingenstans. Och så vidare.

Det nya bredbandet fungerar perfekt, men som sagt, var är laddarna? Jag la ner mina i en liten väska, så att jag säkert skulle veta var de var. Men var är den väskan??

Solen lyste fint idag, och ljuset flödade in i Portalgatans många och rymliga rum. Vackert, bekvämt och ett väldigt bra boende. Men när jag gick därifrån kände jag mig fri! Fri och lättad. Helkonstigt. Men det var färdigt där.
Nu får vi se till att inte jobba ihjäl oss. En låda i taget. Till slut är det klart. Framåt hösten kanske, eftersom vi åker till Spanien om tio dagar. Rent i trapphuset ska det förhoppningsvis bli imorgon.

lördag 3 maj 2014

Det tar sig

Vi håller på. Nu är det sista rycket och vi packar "Hysterisk låda" med underrubrik: "Filt, träningskläder, udda porslin, pingvin, pannband, markstol". Ja, så står det faktiskt. Underlättar sen. Vi kanske aldrig packar upp den lådan... (Vad är "markstol" undrar kanske vissa. Jag orkar inte förklara.)

Det är näst sista dagen och natten på Portalgatan. Det känns bra. Ingen nostalgi, inga kalla fötter. När vi går till Djäknegatan är vi jätteglada. Sen blir det förstås kaos med allt som inte får plats. Men oj vad vi har kastat! Och vad skönt när skåpen nu är nästan tomma. Några glas, några tekoppar, allt är så överskådligt och behändigt. De små Djäkneskåpen kommer däremot att vara överfyllda enbart av det mest nödvändiga. Väldigt små skåp är det. 

Imorgon kommer K:s dotter hit. Hon är teknisk och händig och vill gärna ha ett uppdrag. Kanske vill hon hjälpa oss installera det nya bredbandet. Jag tror inte det är svårt, och jag kunde ju utan problem installera trådlöst nätverk där vi bor nu, men det vore skönt att bara lämna över Comhemlådan till nån annan.
P. kommer också imorgon, försedd med diverse verktyg. En sinnrikt konstruerad bänkskiva i sovrummet måste bort. Den är jättebra, men vi behöver det utrymmet till förvaring. Bänkskivan är nästan tre meter lång, så P. tar med sig en såg bland annat.
Kommer det några fler imrgon? Ja, folk från en städfirma som ska ta bort grön beläggning från balkongen.

Troligen kommer alla samtidigt. 

Man kan också hoppas att förre ägaren hämtar de saker han lämnat kvar. Betongklumpen på balkongen har en kompis till honom släpat iväg med, men det är mycket kvar och det står nu ute i trapphuset. 

På måndag morgon kommer en elektriker. Det blir intressant.
Och sen kommer Stadsbuden med sin flyttbil.
Ofattbart spännande.