söndag 27 december 2015

Spretigt om TV och annat

Jag skriver blogginlägg på söndagar, som det verkar. Det är inte planerat, det bara blir så. Ett inlägg i veckan, jämfört med tre-fyra om dagen när jag började för några år sen... Illa.
Det finns förstås flera anledningar till att det blir så sällan. Tidsbrist är inte en av dem. Jag har ganska mycket tid, vilket väl är alldeles extremt ovanligt numera. Men jag använder tiden fel, till helt onödiga saker. Jag spelar till exempel Candy Crush och Alphabetty lite väl mycket. Å andra sidan är vårt schema, alltså vår provisoriska agenda/almanacka som är uppsatt på kylskåpet, helt fullklottrat med olika evenemang, möten och åtaganden. Konstigt.
Jag får återkomma till en de viktigaste anledningarna till bloggminskningen vid ett annat tillfälle. Kanske rentav innan nästa söndag - det är dags att antingen bli mer frekvent eller lägga ner helt.

Nu när julen är över är det ganska skönt att inte ha tagit fram en massa julpynt. Idag åker den röda duken ner i tvättkorgen, granfatet ställs undan, de röda ljusen har brunnit ner...och så är det väl inte så mycket mer. Lite tråkigt att ha helt tomtefritt kanske, men på julafton var vi inte hemma och hela vistelsen här känns mer som en mellanlandning innan vi åker tillbaka till Nerja. Nästa år planerar vi att även fira julen där.
Alla fina julsaker som fyller tre-fyra flyttkartonger i förrådet - vad ska vi göra med dem?

Just nu är K. på jobbet, jag har tittat på Morden i Midsomer. Det brukar gå sådär en tre avsnitt om dagen i olika kanaler. Och det är lika dåligt varje gång - det är så dåligt så det är bra.
Igår sändes det allra sista avsnittet av Downton Abbey, och till min glädje var det idel lyckliga slut för alla. Ingen dog, ingen fick missfall, ingen hamnade i fängelse, ingen blev sviken...det var liksom sagoboksaktigt alltihop. Hurra!
Innan Downton kollade jag Stjärnorna på slottet. Av årets deltagare finns det bara en person som intresserar mig, och det är Stefan Sauk. Han verkar lite egen, en som går sin egen väg istället för att springa i någons ledband eller jama i alla pk-körer. Den bilden fick jag lite bekräftad igår, som annars var Claire Wikholms dag. Hon var ungefär som jag väntade mig, en rätt häftig och kul kvinna på många sätt. Mina värsta fördomar om Marika Lagercrantz fick jag tyvärr också bekräftade. Jobbig typ. (Dessutom har jag alltid tyckt att hon är Sveriges mest överskattade kvinnliga skådis.) Och Morgan Alling kommer förstås att prata om det han alltid pratar om: sin jobbiga barndom. Vem var den femte? Jag har glömt det.
Det lär bli lite TV ikväll också. Den 27 december. Jag måste alltid tänka efter noga innan jag vet säkert vilket datum det är. Imorgon ska vi bort på middag, på tisdag ska vi tvätta och packa, och sen är det dags igen. Byte av miljö, byte av klimat, byte av land!




söndag 20 december 2015

Tvättstuga och mörker

Söndag igen. Jag har tillbringat en del tid i tvättstugan, tvättstugor är ytterligare ett fenomen som jag verkligen gillar med Sverige. I Spanien finns inga tvättstugor. Man tvättar hemma och torkar tvätten utomhus. Tumlare och torkskåp är det knappt nån som har, utom vissa rika svenskar kanske. Om det regnar tvättar ingen spanjor, och ibland kan det ju regna många dagar i sträck. (Till och med veckor, fast det är väldigt sällsynt.) Även om det är uppehåll ibland blir det så fuktigt inomhus så blöt tvätt inte kan torka. Snarare blir torra textilier så fuktiga så de skulle behöva torktumlas...
Därför förstår jag nu varför spanjorerna har så mycket syntetmaterial. Kläder av syntet, sängkläder av syntet - ganska äckligt men det torkar i alla fall snabbt.
När det har regnat en period och så äntligen blir som vanligt, dvs sol, fladdrar välfyllda klädstreck från balkonger och terrasser. Alla tvättar.

Men tvättstugor, det är grejen. Jag har inte haft tillgång till någon på många år, 1998-2014 närmare bestämt. I radhuset på Färingsö och den nybyggda lägenheten på Portalgatan hade alla egen tvättmaskin. Det har sina fördelar men nu är jag glad att slippa. Det är ju enkelt också när tvättstugan ligger i samma hus, utrustningen är bra, det är lätt att få tid och inga stökiga grannar stjäl och förstör.

Det här har varit en alldeles ledig dag för övrigt. Milt är det fortfarande, och det passar mig utmärkt även om jag förstås också tycker att snö är vackert. Jag slipper i alla fall köpa halkskyddande icebugs, för nu ska det hålla sig till plusgrader åtminstone fram till nyår.
Och mörkret har nu sin kulmen - det 22 december vänder det och dagarna blir långsamt och gradvis ljusare.
Jag undrar, är det bara jag som tycker mörkret blir mörkare för varje år? Är det mina ögon? Eller mörkerallergi? I Uppsala centrum är det så mycket julbelysning så jag har aldrig sett nåt liknande. I varje träd sitter det ljusdekorationer, förutom de vanliga girlangerna och utsmyckningarna. Ändå tycker jag det är dunklare än nånsin. Nya slags lampor kanske. Lågenergivarianter som lyser utan att ge ljus.
Inte blir det bättre av att nio av tio människor är svartklädda. Det ser ju helt sjukt ut, som att julhandeln är ett slags informellt begravningståg! Kanske nån social symbolik i det...
Själv svartvägrar jag som vanligt, och när mörkret sänker sig gläds jag åt mina Happy Socks.


söndag 13 december 2015

Bytt ut 2009 års antikvitet

Jag har nästan klarat av alla praktiska och nyttiga saker jag skulle fixa under denna vistelse. Listan var hyfsat lång och innehöll bland annat Köpa Ny Dator, vilket jag nu har gjort och som jag nu använder.
Det är alltid lite halvnervigt med ny elektronik. Nya system ska ersätta de gamla, och ofta gillar jag de gamla bättre. Nu har jag en längre tid märkt att min gamla iBook börjar bli seg och att vissa program inte fungerar optimalt längre, så det var helt enkelt dags. Vänta tills den gamla pajar helt vill jag ju inte. ("Den gamla" förresten, den är inköpt 2009, och i Macvärlden är det tydligen oerhört gammalt och nästan antikt. Helt galet egentligen.)
Så nu har jag installerat och hållit på. Vissa saker är mer komplicerade och kräver lösenord. Hjälp, lösenord, vilka lösenord, var har jag dem?! Det var likadant när jag köpte ny iphone. Lösenord överallt, och jag fattar inte hur jag lyckas få till det. Men det tycks fungera nu i alla fall.
Vissa saker fungerar bättre, andra sämre, andra inte alls. Det återstår en del grejande med andra ord. Men snabb är den nya Macen. Och duktig. Jag kommer ihåg förr i tiden när man skulle ansluta en skrivare och det följde med flera disketter med program och drivrutiner. Drivrutiner är ett ord som gör mig ängslig. Ett obehagligt ord som antyder stora svårigheter och möjliga komplikationer. Jag var alltid väldigt skärrad inför dessa drivrutiner som skulle installeras. Men nu...jag stoppar i skrivarkabeln och Macen reagerar som en blixt och säger ungefär "Jag har hittat en skrivare typ 1122, ska jag installera den?" "Ja" säger (dvs trycker) jag då, och då far den söta lilla maskinen ut på nätet och hämtar alla uppgifter och efter ca 20 sekunder är allt klart. Verkligen lätt som en plätt.
Jag ska nog komma överens med den här apparaten också. Den är skön att skriva på, mycket behagligare tangentbord än den förra. Den tar jag till Spanien och så får den bo där, så länge den orkar.

söndag 6 december 2015

Om väder och pynt

Puh, det var skönt att minusgraderna och den knaggliga gråhalkan försvann. Jag mår mycket bättre av plusgrader, även om det också är regnigt och blåsigt.
När det var som halast bestämde jag mig för att köpa ett par Ice Bugs - skor med inbyggda broddar som lär vara jättebra enligt alla som har prövat. Men det var en nedslående skoprovning, för de passade inte alls mina fötter eller snarare de ganska tjocka inlägg som jag alltid måste ha. Så jag får klara mig med de vanliga broddarna. Efter två fotoperationer och dessutom två stukningar är jag väldigt rädd om mina fötter. Vad jag har märkt, tyvärr, är att balansen inte är lika bra som den har varit. Det här med att steloperera ena stortån och korta av den andra har väl sina konsekvenser. Det är små skillnader visserligen, men kroppen är ett känsligt system. Så jag är mycket försiktig när jag går nerför trappor, håller alltid i ledstången, och halka har jag lite småskräck inför. Jag hoppas alltså på en grön jul. Eller...ett tjockt vitt snötäcke är också ok. Vindstilla och milt ska det förstås också vara, och man får fäste i snön när man går. Javisst, det är lagom decemberväder. Till julafton kanske..?

Nu går dagarna i rasande fart, och plötsligt har vi knappt en enda tom kväll innan vi åker till Nerja igen. Det beror i och för sig mest på att K. har fått en massa pass på sitt gamla jobb. Behovet av erfaren personal tycks vara outsinligt, och K. är förstås glad för extrapengarna.

På julpyntsavdelningen kan jag avslöja att 1 st. grönt fat i form av en gran samt en modern typ av julljusstake med 4 st. värmeljus har åkt fram. Några ytterligare småsaker blir det nog. Men alla jullådorna i förrådet...undrar om vi nånsin kommer att ta fram dem.

söndag 29 november 2015

Advent utan pynt

Det är första advent. Precis vad K. och jag insåg igår:

- Det är första advent imorgon.
- Ja, ojoj.
- Vi måste hämta lite julsaker från förrådet.
- Mm.
- Åtminstone adventsstakar och stjärnor.
- Ja. (Suck.)
- Det känns inte så jätteviktigt i år.
- Nej, det tycker inte jag heller.
- Det är ju mysigt med ljusen och det.
- Jaa, men...
- Ja, jag vet. Och vi måste ju faktiskt inte.

Vi höll på så ett tag och enades snart om att skippa alltihop. Det (alltså lådorna med julsaker) ska upp och så ner igen, vi är hemma så kort tid och har så mycket annat att tänka på, så...ja. Inte en ljusstake, inte en stjärna i fönstren. Har vi nu. Det är den absolut första gången i hela mitt liv som jag inte celebrerar den kommande julen med belysning och pynt! Och julporslinet samt andra juliga fat och skålar och muggar... Jag kanske går och hämtar lite grejor i veckan i alla fall, kanske jag inte kan låta bli. Än så länge har jag sträckt mig till att sätta en röd duk på köksbordet. Det gör i i alla fall lite skillnad, fast jämfört med hur vi brukar ha det är det förstås aningen torftigt.

onsdag 25 november 2015

Inget tjatter

Grått i Sverige men hyfsat varmt, eller vad man nu ska säga om tre plusgrader. Jag har varit hos polisen för att förnya mitt pass. Smidig hantering och bara två före mig i kön. Nya passet ska vara klart om fem dagar, det tycker jag är fantastiskt bra.
Jag fick kontrollmäta mig för att se om den uppgivna längden, 1.62, stämmer fortfarande. Man krymper ju ofta med stigande ålder, men det hade inte jag gjort. Exakt samma längd fortfarande.

På väg till polisstationen mötte jag en skolklass. Eller vad det nu var, ett tjugotal barn i 7-8årsåldern plus  några vuxna. En liten kille hoppade omkring lite vilt, de andra gick lugnt och pratade med varandra i vanlig samtalston eller var tysta och tittade sig omkring.
Alltså... Så imponerande. Jag reagerade verkligen, eftersom jag direkt jämför med Spanien. Samma antal barn där och alla hade skrikit och skränat och tjattrat, samtidigt, oavbrutet, på högsta volym. Ljudet hade hörts i hela kvarteret.
Jag är urtrött på spanska barns oväsen! Och på deras föräldrar som i de flesta fall förväntar sig och uppmuntrar skrikandet. Det är som att ju högre barnen låter desto bättre är det. Högt ljud = då är barnen glada. Och många spanjorer gillar inte tystnad, jag tror de är lite rädda för den. Å andra sidan tycker många också illa om den ständiga ljudnivån, har jag märkt, men de tror att det måste vara så.

I alla fall så är det förstås bara att njuta av den relativa tystnaden när vi är i Sverige. Inget falsettskrän, inget tjatter. Så skönt!




söndag 8 november 2015

Sol och regn och byggen

Strålande novemberväder. 22 plusgrader, knallblå himmel. Jag satt en lång stund nere vid havet och bara njöt av vågorna som rullade in, lukten av tång och vad det nu är som luktar hav, den stillsamma söndagsatmosfären.
Vädret sägs ska fortsätta i samma stil ett bra tag. Bra, så slipper vi komma hem bleka. Det har ju regnat en hel del tidigare under den här vistelsen, bland annat tre rejäla skyfall, alltså riktiga vansinnesregn där det vräker och störtar i timme efter timme och man förstår precis vad som menas med att himmelens portar öppnar sig. Två av våra vänner råkade ut för varsin mindre översvämning. när takterrasserna inte höll tätt och det regnade in i sängen! Andra har haft regn genom ytterdörrar och terrassdörrar.

Vårt hus verkar vattentätt än så länge. Inga fuktfläckar nånstans. Det byggs annars rätt så dåligt i södra Spanien. Ofattbart dåligt om man jämför med svenska förhållanden. Husen är i regel helt oisolerade, kalla och mörka. Fuktskador och mögel är hur vanligt som helst, och det finns ingen utbredd kunskap om att det faktiskt kan vara farligt.
Badrummen är nästan alltid jättefina på ytan. Ser exklusiva ut med vackert kakel som skulle kosta en mindre förmögenhet i Sverige. Men underarbetet kan vara helt katastrofalt, och ofta finns det ingen riktig ventilation heller.
Kakel läggs ofta även utanpå husen. Inte helkakling förstås, men som fin dekoration. Nära ett sånt hus gick K. för ett tag sen. Plötsligt sa det krasch, bang, klirr! Det var ett antal tunga kakel/klinkersplattor som lossnade och ramlade ner på trottoaren med  ett himla oväsen.
Byggteknik Spanien-Sverige: 0-1. Eller 0-10.

tisdag 27 oktober 2015

Folk, träning och väder

Jag trodde det skulle minska. Men nu är det mer svenskar här än någonsin, överallt hör man svenska, det är nåt helt otroligt. Tydligen är det höstlov hemma, så det förklarar ju en del av saken. Men inte hela.
Det är även ovanligt mycket turister från andra länder, för att vara slutet på oktober alltså, och det verkar som att Nerja har blivit det hetaste av heta. Hm.
Det är fullt på många hotell och hostal, lägenheter till uthyrning har blivit sällsynta. Vår mäklare som var så säker på att hon snabbt skulle hitta något superbra till oss slår nu ut med händerna och suckar och säger "det finns ingenting, och det blir bara svårare, jag har aldrig varit med om nåt liknande".
Vad göra? Vi får vänta och lita på det vanliga: att det ordnar sig, det blir som det ska bli osv. Det har ju fungerat förr. Hade vi mer pengar skulle vi förstås köpa något, men priserna här är bland de högsta i Spanien.

Förutom att vi bor i bråkiga kvarter (fast ibland är det hur trevligt som helst här) har vi det väldigt bra. Jag tror inte jag har haft så roligt så ofta sen studenttiden på 70-talet! Faktiskt så är det ännu roligare, eftersom då, när man var i 20-årsåldern, uppstod det mycket mer komplikationer i form av relationstrassel och sånt.
För att inte dega ihop alldeles rent fysiskt har jag kompletterat promenaderna med att äntligen börjat träna på gym. Ett nyöppnat med massor av maskiner. Det är ett antal år sen jag tränade regelbundet, och jag trodde det skulle ta emot lite eller att jag skulle få fruktansvärd träningsvärk, men inte. Det är bara kul. Så kul så jag ibland vaknar mitt i natten och tänker att snart är det morgon så jag kan gå och träna! Tre gånger i veckan har det blivit hittills. Muskler som börjat förtvina ska nu förhoppningsvis bli nästan som förr. Fast i så fall måste jag ju fortsätta när jag är i Uppsala, det går inte att ha uppehåll två månader då och då. Får se hur jag gör. När vi åker hem nästa gång är det mörkt, kallt, kanske snö och, värst av allt, kanske halt. Och jag kommer inte att vilja lämna hemmet överhuvudtaget.
Men nu ska jag inte tänka på snö och halka. Däremot funderar jag på de regnskurar som vi har i Nerja idag. Vi som är bortbjudna på grillning. Reservplan finns dock, om solen inte visar sig. Enligt väderprognosen ska den göra det på seneftermiddagen. Det kan växla snabbt. Som vanligt får vi se hur det blir.


måndag 12 oktober 2015

Festligheter



Nu är det fest i Nerja. Ferian, som den kallas, pågår i fem dagar, med nöjesfält modell gigantiskt, konserter utomhus vid Balkong Europa och på andra platser, dans, flamencoföreställningar, fyrverkerier, folk överallt, blåsorkestrar som vandrar omkring på gatorna...ett mäktigt kaos som pågår nästan dygnet runt. I alla fall till 4 på morgonen, sen är det några timmars paus.

I torsdags kväll var vi ett gäng som besökte själva nöjesfältet, bara för att kolla. En liten bråkdel av det syns på bilden ovan. I själva verket är det alltså jättejättestort. Åkattraktioner, uppbyggda ljusformationer, högtalare, musiktält, serveringar och allt man kan tänka. Öronbedövande ljudnivå. Att gå omkring där var helt surrealistiskt, som att vara i ett främmande universum. Underligt, halvt mardrömsliknande. I ett tält spelades diskomusik, i ett annat spelade en levande orkester mer traditionell spansk dansmusik, karuseller. pariserhjul etc. öste ut sin egen musik. Allt jättehögt, alla försöker överrösta varandra. Det strömmar och dånar från alla håll. Madre mia!
I vanliga fall utgör platsen stans största parkering, och det ligger bostäder alldeles i anslutning till denna. De flesta som bor där reser bort under de dagarna som Ferian varar. Annars kan man bli tokig, alldeles bokstavligen. En stackars svensk kvinna hade för några år sedan hyrt en semesterlägenhet där, förstås utan att veta något om Ferian. Hon blev helt knäckt, ett fullständigt nervvrak, och var tvungen att uppsöka psykakuten när hon kom hem. Så illa är det faktiskt. Inga öronproppar hjälper.

Vi var där ganska sent, vid ett-tiden på natten, och där gick spanjorerna omkring med sina små barn. Det upphör aldrig att förvåna. 

Ferian avslutas med ytterligare ett fyrverkeri. Inatt. Klockan 02.00! Jag vet inte om vi kommer att hålla oss vakna, och än mindre gå iväg ner till Balkongen där man har den bästa utsikten. Vi kan ju försöka i alla fall, för det står att fyrverkeriet är spektakulärt och det vill nog inte säga lite, att döma av hur de tidigare har varit.






onsdag 30 september 2015

Oväder

I förrgår kväll satt K. och jag på ett trevligt litet ställe som ligger inne i en smal gränd. Plötsligt hördes ett märkligt rasslande utanför. En kvinna sprang ivrigt ut och ställde sig i gränden med utsträckta armar och uppvänt ansikte.
"Vi måste gå hem!" sa K. med desperation i rösten.
"Va?"
"Vi måste gå hem! Nu!"
"Varför det?"
"Det regnar!"
"Varför måste vi gå hem för att det regnar?"
"Det kan bli värre!"

Nu gick vi inte hem och det blev inte värre. Tvärtom, det var bara en liten skur som upphörde rätt snart.
Men igår...vilket oväder! Tur att vi var hemma när det började. Jag var i och för sig ute på kvällen, träffade mina kompisar från spanska kursen. Sju personer, fem nationaliteter: England, Tyskland, Indien, Etiopen och Sverige. Vi hade verkligen supertrevligt. Och det var mulet men behagligt, så det gick att sitta ute.
En liten stund efter det att jag hade kommit hem började det mullra lite grann över bergen. Sen kom några regndroppar. Och sen...dunder och dån, blixtar och smällar, störtvräkregn av ofattbart slag. Man kan inte föreställa sig hur mycket det kan regna i Spanien. Enligt uppgifter kom det 86 mm regn på ett par timmar, det är mycket det. Och maken till åska har jag aldrig hört.

Enstaka stackars fotgängare sprang förbi vårt hus, de flesta hade nappat åt sig nåt slags skydd från utställda sopor, en gammal kartong eller så som de höll över huvudet. Det är ju inte heller enbart regnet från himlen man vill skydda sig mot. Det är också det koncentrerade regnet i form av husens "hängrännor", där vattnet inte leds ner till gatunivå via stuprör utan forsar rakt ner från taken. Ser man inte upp så får man en rejäl dusch, som av en vattenslang. Kolla bara hur det kan se ut, det är huset mitt emot vårt:


Helt vansinnigt. Och bilden är tagen innan det började vräka ner på allvar och det blev dubbelt så stort vattentryck i "duschen".

K:s kommentar om att vi måste gå hem för att det regnar är alltså inte så underlig som den låter. Ibland måste man rädda sig så fort det går!
Men idag gassar solen från en klarblå himmel igen.

söndag 27 september 2015

Inför nästa vecka

Söndag igen. En av våra bekanta här har haft vernissage, och vi var förstås där och minglade och tittade på tavlor. Sedan tänkte vi sola hemma på terrassen. men det var för varmt. Så vi har tillbringat dagen inne och gjort... typ ingenting. Lite bok och lite TV och lite Alpha Betty. K. åt varm korv med bröd till middag, jag gjorde en omelett med ost och tomat till mig. Ganska stillsamt med andra ord. Nu kollar K. på Bron, och vi kommer ivrigt att titta på avsnitt två av Downton Abbeys sista säsong. Det börjar om trekvart.

Igår åt vi på restaurang, bara vi två. Grillad fisk. En stor fisk. Kolla vad som blev kvar:


Så underbart att sitta ute sent på kvällen, och trevliga engelska bordsgrannar hade vi också. Och inte bara fisken var stor, jag tycker också att den lilla gratisextrabonusen man oftast får medan man väntar på maten var väldigt generös:



Nu är det förstås inte tallriksstorlek, men det är inte heller ett litet kaffefat. Välfylld normalassiett med oliver, ost, korv och bröd. Bara det hade nästan räckt som en måltid för mig. Jose y Victoria heter restautangen - ett av alla små familjeägda ställen som finns här i Nerja. En flaska gott husets vin kostar 9€, inget att säga om.

Innan maten satt vi ett tag och mediterade på Balcon Europa. Kan inte bli bättre.


Veckan som kommer innehåller diverse aktiviteter:
Frisören. akupunktören. tandläkaren.
Tandläkaren är förstås det stora minuset. I måndags var vi ute med vänner från Östersund, och när jag som bäst mumsade på en brödbit började det knastra mellan tänderna. Jag tänkte inte så mycket på det, men efter en stund kände jag, eller snarare min tunga, att en tand var liksom taggig och trasig. Aarghh! Alltså, hur ofta har inte det hänt mig?!?

Tur i oturen är att det i Nerja finns en svensk tandläkare som lär vara väldigt duktig. I alla år jag varit här har jag gått förbi skylten med Dental Clinic. Från början hette det Swedish Dental Clinic. Lars Kullberg heter tandläkaren, han jobbade i Uppsala för många år sedan, och jag vet folk som fortfarande saknar honom. Ännu mer tur i oturen är att hans mottagning ligger några hundra meter från där vi bor. Så när jag ringde sa sköterskan: "Jaa, vi har ganska fullt framöver. Men hur långt härifrån är du just nu? Vi har en återbudstid om en halvtimme, men det är allt vi har i veckan."
Det var ju lätt som en plätt för mig att gå dit, det tar typ tre minuter om man går sakta. Undersökning och röntgen - och dessvärre en sprucken/trasig porslinskrona. Går inte att lappa och laga utan den måste ersättas med en helt ny. Suck. Eventuellt täcker reseförsäkringen en del, det ska jag kolla.

Imorgon blir det i alla fall klippning hos Anette. Sen har jag lite skrivjobb. På tisdag kväll ska jag gå ut och äta tapas med mina klasskompisar, onsdag är det akupunktur, torsdag ska vi gå på en minidragshow, och på fredag äntligen tandläkaren igen.
En mycket bra tillvaro på det hela taget.

söndag 20 september 2015

Ja, vad gör vi egentligen?

"Vad gör ni hela dagarna?"
Det är inte helt omotiverad fråga, och vi får den ganska ofta från folk som undrar hur man få tiden att gå vecka efter vecka i Spanien. Vi undrar själva ibland. Och vissa dagar gör vi faktiskt ingenting, men tiden går fort i alla fall.

Under de två veckor vi har varit här har vi hunnit med att träffa en hel del vänner, deltagit i ett 60-årsfirande som även innehöll en överraskande bröllopsceremoni på stranden (väldigt vackert), läst ett antal böcker, tagit långa promenader så benen känts som stumma trästockar efteråt, ätit tapas, pratat med mäklare som letar nytt boende åt oss...alltså, det är ju nånting hela tiden även om det inte alltid är så stort och omvälvande. Allmänt trivsamt och lugnt vardagsliv. Varken K. eller jag har något behov av ständiga aktiviteter. Idag har vi tillbringat dagen uppe på terrassen med varsin bok. Flyttat oss från sol till skugga och tillbaka igen. Jag läste nånstans att av tecknen på att håller på bli mer spansk än svensk är att man tycker allt under +25 är lite kyligt...
En av våra grannar frågade hurdant vädret var i Sverige i sommar, och vi berättade att i juli var det väl runt 18 grader på dagarna. "Madre mia!" sa hon, "det är ju som på vintern!"
Min spanska känns okej, jag kommer ihåg det jag har lärt mig. Får se hur jag går vidare med den.

Vi är i alla fall glada att vi var i Sverige i juli-augusti. Alla som bor här permanent berättar om hur helt otroligt hett det var. Även de som verkligen älskar värme och aldrig nånsin har klagat på den förut. Flera har använt ordet panik; det var så varmt så man fick panik.

Det är fortfarande mycket turister i stan, betydligt fler än vid samma tid förra året. Och enligt mäklarna är det turister som då fortfarande bor i de bostäder som sedan kan bli aktuella för oss att långtidshyra. Det lossnar snart säger de, vi hittar något, no worries, ni står först på listan.
Vi hoppas förstås det.
Huset vi bor i nu är jättefint, men oljudet utanför...vi orkar helt enkelt inte med det. Idag har det dock varit så tyst och lugnt så det är rena paradiset. Därav de många timmarna på terrassen. Det gäller att njuta av friden, så länge den varar.

lördag 29 augusti 2015

Bra och dåligt

En bra sak: Min stukade fot känns helt okej efter bara två veckor. Lite svårt att gå nerför trappor, men annars tänker jag inte mycket på den.
En dålig sak: Förkylningen vill inte ge sig. Men jag kan inte hålla på och ställa in och skjuta upp saker längre, så jag gör det som är inplanerat. Lever som vanligt alltså, och är trött mellan varven. Hostattackerna har i alla fall slutat.
Bra att jag ska till doktorn på tisdag för en årlig rutinkontroll. Dom kanske får ta lite extra prover.

Och Norénbocken är läst och återlämnad till biblioteket. Det känns lite tomt, måste jag säga. Nu är det ingen idé att låna något annat heller. Jag får köpa några nya böcker på Pocketshop i samband med att vi åker till Spanien.

Nu ska jag gå till Vaksala torg och se om det finns kantareller och vad de i så fall kostar. Sedan Kvarnen för att handla middagsmat tii imorgon, när vi får gäster. Igår kostade kantareller 399:- kilot på Torgkassen! Det är ju jättedyrt, särskilt med tanke på att skogarna lär krylla av de gula läckerheterna. Börjar de ta slut redan? I så fall får jag ändra min planering. Jag har redan en alternativ rätt, utan kantareller.

Om jag orkar ska jag jag jobba lite senare på dagen. Och städning behövs.
Att vara trött nästan jämt känns verkligen dåligt. När det är fullmåne och allt. Fullmåne gillar jag, och vanligen blir jag väldigt pigg och energisk under två dagar i samband med den.
Nåja, det måste ju vända snart. Energi, kom tillbaka!

måndag 24 augusti 2015

Media spårar ur

Svensk media har inte direkt vältrat sig i information om det avvärjda terrordået på det franska tåget. Det hålls tvärtom en ganska låg profil i just den nyhetsbevakningen. Det kunde ha slutat med hundratals döda! En av flera säkerhetstjänster jihadmisstänkt marockan kunde gå ombord på ett tåg beväpnad med en kalasjnikov med 300 skott, en pistol och en kniv. En otrolig slump gjorde att två stridstränade amerikanska soldater befann sig i samma kupé och kunde brotta ner mannen innan nedmejandet började. De hade precis flyttat från en annan kupé eftersom det var för dålig wifi där...

AB har en artikel idag, och den handlar enbart om mannens skrattretande försvar. Han hade hittat en kalasjnikov med ammunition och allt i en park. Sen hade han också hittat en väska med de andra vapnen. Och då tänkte han att varför inte gå ombord på ett tåg och råna några rikingar. För han var ju hungrig. Javisst. Och nu kan han inte förstå varför det är sånt liv om denna lilla incident.

I övriga Europa är detta en enormt stor nyhet. Och det är blodisande att tänka på hur lätt det är att göra ondskefulla saker på exempelvis tåg. Den här mannen hade kunnat gå från vagn till vagn, den utrustning han hade räckte för att ta kål på nästan alla de drygt 500 passagagerna. I moderna tåg är man rätt så inlåst dessutom.

Det brjar bli ganska uppenbart hur svensk media mörkar nyheter som det inte anses att folket är mogna att ta del av. Vilket leder till att fler och fler söker information på andra håll, i bloggar och på sajter som avpixlat.se. Det håller på att bli som i Sovjet, eller det kanske redan är så. Man märker när sanningen förtigs eller halvdöljs.

Det ses förstås inte med blida ögon av etablissemanget. Och när jag på SVT:s hemsida såg ett uttalande av nuvarande Pressombudsmannen Ola Sigvardsson blev jag helt kall. Vad håller på att hända? Så här säger han: "Yttrande- och tryckfriheten är inte något som vi kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att tycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks."

"Polikerna ger oss rätten att tycka och yttra oss" - men tack så väldigt mycket, så generöst! (Jag som hade för mig att yttrandefrihet är inskrivet i FN:s stadga om mänskliga rättigheter.) Då gäller det förstås att tycka rätt också, så inte friheten inskränks. Och detta sagt av Pressombudsmannen. Bloody f-cking hell! Det är helt enkelt otroligt skrämmande. Att han är kommunist kan ha med saken att göra, eftersom yttrandefrihet och tillämpad kommunism rent historiskt inte har gått ihop. Aldrig nånsin.
Hur kunde han bli PO? Vem kan lita på hans objektivitet?
Det hot som ligger inbyggt i den texten är nte ens särskilt inlindat.

Det var en avvikning från vad jag egentligen tänkte skriva, nämligen andra ytterligheten i pressens bevakning vad gäller våldsdåd.
Terrorförsök ligger man lågt med.
Men Hagamannen. Naturligtvis totalt fel att han blev fri efter nio år istället för de fjorton han dömts till. Den här slentrianmässiga tidigare frigivningen är bland det konstigaste i det svenska rättssystemet. Och Hagamannens brott är vidriga.
När det blev dags för frisläppande publicerade varenda tidning stora bilder på hur Hagamannen ser ut idag, de berättade exakt när han skulle ut, var han skulle bo, vad han skulle göra. Tillsammans med redogörelser för hans grova brott.
Ett slags uppvigling, jag kan inte se det på något annat sätt.
Vem är förvånad över att han blir misshandlad och nerslagen med en golfklubba?
Oavsett vad och vem det gäller, jag gillar inte pöbelvälde och lynchmobbar,
Värst av allt, AB idag som visar bild: Här är blodet från överfallet på Hagamannen.
De skickar en fotograf, så svenska folket ska kunna se blodfläckarna. Fy f-n så genomvidrigt!
Där passerades en gräns.






söndag 23 augusti 2015

Mer fritt flöde i Norénstil

Jag har snart läst ut En dramatikers dagbok 2005-2012. Det är kanske en sjättedel kvar. Ganska många sidor även det, men jag kommer i alla fall att kunna lämna tillbaka boken innan lånetiden gått ut. De senaste dagarna har jag läst mer än vanligt, och därför skall jag nu ytterligare en gång skriva i Norénstil. Inte så att jag vill imitera hans sätt att skriva, det blir snarare en lätt pastisch. Där ingår att skriva skall istället för ska, något som är ovanligt. Jag tycker det ser roligt ut, och fint. Idag är åttonde dagen som jag har varit inomhus. Inomhus på 46 kvadratmeter. Vädret har varit och är vidunderligt vackert. Varje dag lika soligt och varmt. Men jag har varit så dålig så jag har inte orkat bry mig. Foten har blivit bättre för varje dag, och jag skulle mycket väl kunnat ta en liten promenad. Men förkylningen sitter som berget. Troligen har det börjat vända. Idag kände jag en liten inre våg av glädje och förväntan, utan speciell anledning. Sådana upplever jag då och då, men veckan som varit har jag bara känt mig sjuk. Inget annat. Jag hoppas och tror att glädjevågen är ett tecken på snart tillfrisknande. Tiden i Sverige krymper, och i förmiddags när K. och jag drack te sa vi till varandra att om två veckor sitter vi på terrassen i Nerja. Det är lika obegripligt varje gång. Som vanligt kommer jag eller vi inte att hinna allt vi hade tänkt göra här. Människor vi skulle kontakta och försöka träffa, utflykter av olika slag. Projekt här hemma, diverse inköp och praktiskt fixande. Viss planering har kullkastats nu när över en vecka har försvunnit, och även den kommande veckan skall jag ta det försiktigt. Det gör inte så mycket. Man måste ändå se det som att det finns mycket tid och att tillfällen återkommer. Inte som att varje dag är den sista. Den tanken kanske är energigivande för många, men den är även uppfordrande och deprimerande. Energigivande är ett ord som inte ser bra ut i skrift. K. hade ett möte i ateljén idag. Hon kom hem med andan i halsen och sa Fort på med tv:n, det är 100 meter. K. är mycket sportintresserad, det är en de söta sakerna med henne. Ofta säger hon Jag undrar när nästa fotbollsVM är, Är det OS nästa år, Hurra snart är det EM i friidrott, eller är det VM, När börjar slutspelet i hockey. Hon ser mycket fram emot sådana tävlingar och brukar skaffa någon tidningsbilaga med tider för tv-sändningarna. Om det inte är någon internationell tävling eller stor turnering kan hon ändå säga Undrar om Djurgården spelar idag. Det är väldigt, väldigt sött. En sympatisk sak med Lars Norén är att han ogillar Italiens och Argentinas sätt att spela fotboll. Det gör jag också. Just de två lagen. Jag hejar aldrig på dem. Bortskämda divor som spelar fult. Har jag ens varit vaken den senaste veckan, det känns inte så. Imorgon skall jag ta en promenad, i alla fall en liten.

Så mycket enklare det känns att skriva blogg på det sättet!

torsdag 20 augusti 2015

Stukat, skrälligt, täppt

Usch, nu är det sjukstuga här igen. Jag har en av dom värre förkylningarna nånsin, med skrällig, vidrig hosta, slemmig täppthet som gör att jag får andnöd ibland, ont i halsen eftersom hostan river upp den...till och med ont i öronen, och det brukar jag aldrig ha, hade det aldrig ens som barn.
Inga kurer tycks hjälpa eller, vare sig huskurer eller spanska dundermediciner.
Det började faktiskt med att jag stukade foten i lördags. Var hemma hos vänner och halkade till på ett av de två trappstegen ut till altanen. Foten totalvek sig och jag trodde först att den var bruten. Men den gick att försiktigt stödja på, så det blev taxi hem, elastiskt förband, is - samt att K. hämtade den mirakulösa Bemermadrassen från förrådet. Den har jag använt flitigt och det är nog därför stukningen tycks läka förvånansvärt snabbt. I söndags kunde jag knappt ta mig till badrummet och var fortfarande lite inne på att det var en fraktur. Men redan på måndag var smärtan borta, förutom om jag vred foten i sidled. Och det fortsätter att bli bättre.
Men förkylningen...jag undrar om stukningen blev en chock som slog ut hela immunförsvaret. Söndag innehöll förutom jätteont i foten även hög feber, med hackande tänder etc. Och nu är det alltså hemsk hosta och täppthet som är de största problem. Samt matta, trötta ben och en lust att bara sova och sova. Fy 17, jag var ju förkyld alldeles nyligen!
K. är för övrigt också dålig men inte lika hårt. Och hon är klart på bättringsvägen dessutom.

Nu går jag till sängen på mina svaga ben. Ska slumra en stund och sedan läsa i Lars Noréns dagbok. Jag har läst cirka två tredjedelar. Sidorna är inte numrerade,
Jag skulle vilja träffa honom.

lördag 15 augusti 2015

Heja Danmark!

Danskarna håller på att skratta ihjäl sig åt den svenska plåsterdebatten. Det kan man ju förstå, eller också kan man som svensk gråta över det tilltagande vansinnet här i landet. Jag hade för övrigt en bekant som ansåg att det var rasistiskt att göra blonda slingor i håret....

I alla fall, i Danmark har dom humor.


fredag 7 augusti 2015

Inspiration: Norén

Jag har saknat läsning den senaste tiden. Men så såg jag att det finns ytterligare en volym av Lars Norén: En dramatikers dagbok 20052012. Jag läste de första delarna för några år sedan och var väldigt förtjust, så nu kollade på nätet att boken fanns inne på Stadsbiblioteket och gick sedan och lånade den. 1300 tättskrivna sidor - hurra! Och jag är lika förtjust den här gången. Texten rullar fram i ett slags jämnt och fritt flöde, vardagsiakttagelser blandas med existentiella frågor, det är teaterrepetitioner, lägenhetsbyten, kärlek, shopping, rosplantering, resor kors och tvärs, ekonomiska bekymmer, ilska och glädje, spännande info om kända personer, det obevekliga åldrandet...jag bara sveps med, det är som en meditation. Enda styckeindelningen är mellan de olika dagarna, i övrigt är det bara pang på, totalblandat.
Det är faktiskt väldigt inspirerande.
Och om jag nu skulle beskriva delar av gårdagen i Lars Norén-stil, så blir det ungefär så här:

Vädret har slagit om äntligen. Jag är glad över det. I. hörde av sig och undrade om vi ville träffa henne på Botaniska. Utställning och fika. K. och jag cyklade dit. Vi träffade I. utanför Orangeriet. En konstnär har gjort små kvinnoskulpturer som placerats ut bland en kaktusutställning. Skulpturerna berörde mig inte, men jag tyckte om många av kaktusarna. Stor variation i former och storlekar. Några var nästan klotrunda och ganska stora med långa taggar. Andra liknade sockervadd, luddiga och lockande. Men var säkert vassa de också. Jag vågade inte röra någon av kaktusarna, det får man nog inte heller göra. Vi var enda besökarna, lugnt och behagligt. Sedan strosade vi vidare till Café Victoria. Några regndroppar föll men solen lyste igenom och vi hittade ett fint bord ute, mitt på en av gräsmattorna. Jag tog kaffe, en myrstack/arraksboll och en katalan. Det kostade 99 kronor. Katalanen var helt färsk men smakade ingenting, arraksbollen var mycket god. Vi talade om skapande tankar och framtidsförväntningar. I. känner att hon är redo att släppa in någon ny i sitt liv, på allvar. Hon har sänt ut önskemål till Universum. Det måste man göra intensivt och tydligt, för att sedan släppa tanken och ha tillit. Då skapas ett vakuum, där den uppfyllda önskningen kan röra sig i riktning mot en själv. Man skall inte älta eller tjata på Universum, det leder inte till någonting. Vädret blev allt bättre, jag skalade av mig två lager kläder. Vid 16-tiden cyklade vi därifrån. I. åkte in till stan för att köpa ett par silvriga sandaler, K. och jag åkte hem. Satt större delen av eftermiddagen och kvällen på vår soliga balkong. Åt thailändsk kycklinggryta och drack ett mjukt italiensk rödvin. Mycket gott. Idag var första dagen jag kände mig som vanligt efter förkylningen. Tröttheten är borta. Nu bekymrar jag mig något över domningar och stickningar i vänster fot. Det har hållit på tre veckor. Kanske har en nerv kommit en kläm, jag hoppas det eftersom de andra alternativ jag hittar när jag googlar är värre. Jag skall gå till en osteopat på tisdag.

Tja, vad tycks? Själv gillar det här sättet att skriva. Opretentiöst, tydligt, enkelt. Jag kanske håller på så ett tag, jag får se. Norénboken läser jag i varje dag. Sidorna är tunna som gamla bibelsidor. Den 31 augusti ska boken återlämnas, och jag vet redan att jag kommer att sakna den efteråt.

söndag 2 augusti 2015

Pride och provokation

Ja, så är vi inne i augusti, helgen är slut, Pride likaså. Jag försöker stärka min energi efter den märkliga förkylningen.
Av folk vi känner som deltog i årets Pride har vi fått skiftande rapporter. Själva har vi inte saknat det alls, trots att det verkligen är en tradition för oss med denna Stockholmsvistelse.

Och så det här med Järva Pride - det tycker jag däremot är jätteintressant. Alltså två personer med anknytning till SD som ordnade ett eget alternativt Pridetåg genom Tensta/Rinkeby.
Först var det ett väldigt liv i media och alla de vanliga tyckarna ropade om rasism.
Jag har tänkt och tänkt, vridit ut och in på hjärncellerna, men jag kan inte för mitt liv inse att det skulle vara rasistiskt att ha ett HBTQ-tåg i ett invandrardominerat område. Provokativt kanske, det var väl det som var meningen. Som Pride var från början, innan det hette Pride och när det inte var en folkfest som lockade tiotusentals och kallades Parad, utan det var en snarare trotsig och relativt fåhövdad skara som gick i en kontroversiell Demonstration. Maranata kastade ägg, folk på gatan betraktade demonstrationen med gapande munnar. Vissa deltagare vågade inte visa sina ansikten utan hade papperspåsar över huvudet, och på dem stod det till exempel "Jag är din dotter", "Jag är ditt barns lärare".
Ja, det var då.
Nu är det nu, och bland annat Oxelösunds Vårdcentral och Trosa Ungdomsmottagning hyrde platser inne i Prideparken, tillsammans med Försäkringskassan, politiska partier, Regeringskansliet och andra delar av etablissemanget. Det har hänt en del på 30 år.

Åter till Järvafältet. Vissa tycks tro att sverigedemokrater inte kan omfatta någon av bokstäverna i hbtq, men det tror jag är totalt felaktigt. De som ordnade Järva Pride har säkert någon form av personligt intresse för själva ämnet. (Dock tror jag också att fler homofober röstar på SD än på övriga partier.)
Det annonserade Pridetåget blev betydligt mindre än väntat, bara drygt 20 personer enligt både polis och media. Och hur blev det då? DN hade en liten artikel i nätupplagan, och enligt den var allt lugnt och fredligt. De boende, mestadels kvinnor, som DN intervjuade var glada! Glada för att det hände något utöver det vanliga. Några som själva var homosexuella men inte vågar gå ut med det kände sig äntligen delaktiga och lite hoppfulla. Att hela spektaklet anordnades av två sverigedemokrater var det däremot ingen som brydde sig om. Till DN-reporterns illa dolda förtret.
Liknande beskrivning läste jag också i Expressen.

Och sen kom ju motdemonstrationen till Husby: Så kallade antirasister som protesterade dels för hbtq och dels, och i första hand, mot SD. Med trummor för att överrösta. Lite speciellt, skulle de överrösta pridevänliga slagord då?
I alla fall, så bra, tänker jag då. Nu är det plötsligt två stycken Prideevenemang på Järvafältet. "Parkhänget" kallades det senare och bestod av drygt hundratalet ungdomar. Om det har inte mycket stått att läsa.
Men jag ramlade över en polisblogg som heter http://konstapelbastian.blogspot.se, och fann en väldigt utförlig beskrivning av hela eftermiddagen. (Länken tycks inte funka, men namnet är rätt, för den som själv vill läsa.)
Och tråkigt nog blev "Parkhänget" attackerat av homofobiska invandrarungdomar, efter det att den första lilla gruppen åkt därifrån. Några blev misshandlade och stämningen var stundtals väldigt obehaglig. Samma sak nu, att de var vänster och antirasister brydde sig ingen om, man gillar bara inte bögar. Och Parkhänget var dels större och dels inte lika välbevakat som Järva Pride.
Inget jätteallvarligt inträffade, men småmisshandel, glåpord, bortryckt prideflagga, såna saker.

Bland antirasisterna fanns vissa som överhuvudtaget inte ville ha polisen där. Eftersom polisens närvaro i förorten är rasistisk. Bara själva närvaron. Suck och suck. Undrar om de fortfarande stod för den åsikten efteråt?

Och vad kan man säga annat än att Järva Pride lyckades med allt. De kunde lugnt ta tunnelbanan hem, skyddade av polis, vissa boende i området uppskattade deras initiativ.
De tillresta antirasisterna som vägrar se något negativt i invandrardominerade områden blev bespottade och överfallna. Ett slags ironi i det. Kanske hade de vänligt sinnade invånarna gått in till sig och lämnat fältet fritt för ungdomsgäng?
Och uppenbarligen behövs Pride på Järvafältet. Jag kan inte se det på något annat sätt. En liten "filial" kanske skulle räcka till en början, en filial av det "vanliga" Pride?

Eller ska man respektera homofobi om den uttrycks av rätt personer? Respektera rätten att inte bli provocerad?
Det kan man ju göra. Men då kanske man inte ska gömma sig under hbtq-paraplyet utan engagera sig med andra förtecken.











fredag 31 juli 2015

Skönt att skippa/slippa P-festivalen i år

Helt bra från den konstiga förkylningen är jag inte, det är fortfarande lite matthet i benen och lite allmän darrighet. Men jag försöker leva normalt igen, vilket bland annat innebär att gå bort på middag ikväll. Hoppas det går bra.

Som sagt, tur att vi ändå hade bestämt oss från att hoppa över Pride i år. Att det var ett bra beslut förstod jag också när jag såg att Timbuktu skulle invigningstala. Varför välja en person helt utan kopplingar till gayrörelsen? Som ett par veckor innan valet förra året annonserade att han ville ställa upp som politiker "i något av vänsterpartierma". Vilket som helst tydligen. Seriös syn på politik? Men med tanke hur det ser ut numera kunde han lika gärna fått gräddfil rakt in i regeringen. Inget förvånar en längre.

Synnerligen halvdant väder är det ju också.

Det intressantaste hittills vad gäller Pride, är i mitt tycke den "alternativa" mini-miniparaden som arrangerades av två Sverigedemokrater. Med typ 20 deltagare. Och den betydligt större motdemonstrationen. Och alla reaktioner runt detta. Där finns det mycket att tänka på. Och att skriva om. Mina åsikter i frågan ska jag försöka blogga om i morgon. Om jag inte är för trött.

tisdag 28 juli 2015

Oväntat ämlig

Jag har inte varit förkyld sen februari 2014, det är alltså ett och ett halvt år sedan. Och inte hade jag väntat mig att bli det nu. Verkligen inte. Men förra tisdagen började det med halsont och diverse. De första symptomen försvann efter några dagar, och jag tackade mitt goda immunförsvar. För tidigt. Nu är etapp 2 i full gång. Total matthet, slem, torrhosta, nästäppa, magkramper...nej, bort!

Lika bra då att vi bestämde oss för att skippa Pride i år, trots att vi har biljetter och nyckel till lånad lägenhet i Stockholm. Ju mer det har närmat sig, desto mer har vi känt att, nja, vill vi, orkar vi, har vi inte gjort det nog många gånger egentligen? K. och jag kände och tänkte exakt likadant. Det handlar delvis om ålder faktiskt, tiden springer förbi även oss och nya generationer sätter sin prägel, och delvis om att Pride dras allt mer åt en politisk riktning som vi inte känner oss hemma i. För gamla och för icke-vänster. Och dessutom: Vi orkar inte packa små väskor och resa, inte ens för en tredagarsvistelse i Stockholm. Nu är vi hemma i två månader, och det känns skönt att vara på ett och samma ställe. Med undantag för nån enstaka endagsutflykt.

Och så en långdragen sommarförkylning på det. Den gör ju inte så mycket då, är mest irriterande. Och, som sagt, oväntad. Hur som helst måste jag få ordning på alltihop, för jag vill inte gå omkring och känna mig ämlig så mycket längre.

måndag 20 juli 2015

Favoritdoft

Efter två veckor i Sverige känns det väl som vanligt, fast regnigare. Jag uppskattar lugnet, den materiella standarden och att handla mat i min favoritbutik.
Hjärtat finns ändå i Nerja, ingen tvekan om det.

Fördelen med allt regnande är att det blir grönt. Jättegrönt verkligen, grönt och frodigt som i England. Och alla dofter... Det finns många vår- och sommardofter att älska: Hägg, kaprifol, syren, jasmin och så vidare. Min favorit har jag kunnat njuta av nu, nämligen lindblom. En alldeles fantastisk doft, distinkt men diskret. Som en god, mild tvål.
Det finns gott om lindar i Uppsala, och där vi bor nu växer jätteexemplar av dessa träd. De har blommat för fullt, doften har kommit in genom ventilerna till och med. Och att sitta på balkongen...åh! Jag har aldrig känt det så starkt tidigare. Fast det börjar nog avta nu.

K. har fått en del pass på sitt gamla jobb, jag har också haft en del att göra. Men för det mesta bara degar vi här hemma. Ganska trötta faktiskt. Inget behov av att "göra något". Vi är som pensionärer, sa vi till varandra. Och det är ju inte långt ifrån heller. Bara att acceptera.
Sitta på balkongen och lukta på blommorna, det är inte alls en dålig tillvaro.

tisdag 30 juni 2015

Mer om oljud och lite om speglar

Jag läste om en undersökning som gällde ljudstörningar i olika länder. Spanien låg tvåa på den föga smickrande listan, alltså listan över vilka länder som har flest och värst störande ljud i vanlig miljö. Etta var faktiskt Japan, vilket förvånar mig. Jag har väl nån gammalmodig föreställning om Japan som så tyst och hänsynsfullt, med bugningar och teceremonier och försynta små fniss. Men jag vet ju inte vad som hade mätts egentligen, och hur.

I alla fall, Spanien. Det förvånade mig däremot inte. I undersökningen uppgavs också att 86 % av spanjorerna själva tycker det är jobbigt med alla höga ljud. Det märks även där vi bor. Vrålskrikande barn och dunkande av fotbollar irriterar nästan alla. Då och då får nån nog och går ut och ropar arga saker, då springer barnen iväg och det blir tyst ett tag. Sen börjar det alltid om igen, och så får nästa person nog och går ut och ropar arga saker. Typ "försvinn med era fotbollar, gå nån annanstans, till stranden eller en lekplats, det här är outhärdligt, iväg med er" osv.
Det ÄR verkligen outhärdligt, det är alldeles obeskrivligt vidrigt. Igår pratade jag med en granne (åh vad jag är glad att jag har lärt mig lite spanska!) som sa "es horrible, horrible" och att hon skulle flytta direkt om hon hyrde sitt hus. Nu äger hon det och kommer inte iväg lika lätt.

Det har alltså inte alltid varit så här. Men ett fåtal familjer som inte sätter gränser, där en ensam mamma eller en morfar ska ta hand om vilda barn och inte riktigt orkar bry sig. Och så är hela kvarteret förändrat.
I Sverige skulle man förmodligen ha möten och komma fram till några gemensamma regler. Här är det inte så organiserat.

(Sen det här med dagisskriken som jag skrev om i förra inlägget. Enligt en av kommentarerna är det ganska likadant även i Sverige. Något måste ha förändrats även där. Jag bodde ca 50 meter från ett dagis under åren 1979-1996. Blev aldrig störd. Aldrig en hoper illskrikande ungar som vrålade för vrålandets skull, nej som jag minns det var de ute och lekte helt normalt. Vad har hänt, det undrar jag verkligen.)

Det är förstås inte bara barnen som är högljudda. Spanjorerna är kända för att prata mycket, högt och i munnen på varandra. Vår hyresvärd är dock mycket lågmäld och försynt, och detsamma gäller hans dotter som jag ibland träffar och har spansk konversation med. Enligt henne är Andalusien ljudmässigt stökigast i hela Spanien, och det beror på att utbildningsnivån är lägre här. Folk kan inte bete sig, är vad hon menade.

Så till en helt annan sak som tydligen också är typisk för Andalusien:
För några veckor sedan skulle några vänner till oss köra iväg med sin bil och upptäckte att ena backspegeln hade brutits loss. Bara den ena. Iväg till bilverkstaden, där deras mekaniker suckade och sa "Jaha, nu igen. Det här är vanligt, jag ser det ofta."
??? sa våra vänner.
Då berättade bilmeken att ungdomar går runt på nätterna och bryter loss backspeglar för att lägga kokainsträngar på! Det har väl blivit lite som en kul grej, men för bilägarna blir det dyrt. Och tydligen är det vanligt just i Andalusien, inte alls i övriga Spanien.
Så otroligt dåligt. Då lägger jag inga synpunkter på själva knarkfrågan, men om man nu ska syssla med kokainsnortande på nätterna, nog f-n kan man väl ha med sig en liten fickspegel för 1 euro! Eller hur slö kan man vara!?
Undrar om kokainister i Sverige gör likadant?



torsdag 4 juni 2015

Det är nåt helt otroligt...

...vad spanska barn skriker! Fullständigt ofattbart galet.
På morgnarna vid niotiden hör vi små barn på väg till skolan eller förskolan, och det låter så gulligt när de pratar med sina hesa röster. Anledningen till att de är hesa är inte lika gullig. De har mer eller mindre skrikit sönder sig.
Förskolan ligger ungefär ett kvarter från vårt hus. Barnen är inomhus förutom en timme mellan 11-12, när de släpps ut på en, som det låter, inbyggd gård med sten och betong. Ljudvolymen ökar stadigt under denna rast, och sista halvtimmen är det ett slags konstant crescendo som man bara inte kan föreställa sig om man inte har hört det, det är så vansinnigt så det är komiskt.
Tänk ett antal barn som drar in luft i lungorna, satsar och laddar och så SKRIKER för fulla muggar, så högt de kan, med det värsta diskantläget. De bara SKRIIKER rakt ut, om och om igen. Som entoniga koloratursopraner. Eller tandläkarborrar.
Hörselskador. Förstörda stämband. Och vad händer med personalen?
Eftersom vi, som sagt, bor ett kvarter därifrån kan vi kosta på oss att skratta åt alltihop, och det handlar bara om en timme mitt på dagen. Man kan faktiskt tränga bort det ljudet.
Det kan man däremot inte med barnskrän och skrik och fotbollar på kvällarna, vilket gör att vi har beslutat oss för att flytta. Det var ju nästan på gång även förra året, men då lugnade det sig efter ett tag, och det var på det hela taget mer kontrollerbart än nu.
Tur att vi bara hyr huset!

söndag 10 maj 2015

Mer och mer svenskt

Det kommer fler och fler svenskar hit till Nerja. Både såna som turistar en vecka och såna som köper en bostad. Igår träffade vi ett trevligt par som kom hit för första gången i vintras och köpte hus efter tre dagar!
Man hör svenska så ofta, så ibland, i vissa delar av stan, kan man nästan glömma att man inte är i Sverige. Nej, så illa är det inte. Men det är definitivt det vanligaste språket näst efter spanska. Lite blandade känslor har jag inför det.

Två nya svenska mäklarkontor har öppnats ganska nyligen. En svensk godisaffär likaså. Och nu senast en butik som säljer svenska livsmedel. Dit gick jag glad i hågen och köpte det jag saknar annars, nämligen Bregott och herrgårdsost.

Nu har jag sett att det finns renläriga personer som skriver på facebook att dylika butiker är onödiga och att man ska äta spansk mat när man är i Spanien. Basta. Jaha, då ska man i konsekvensens namn bara äta svensk mat i Sverige. Och, ve och fasa, enbart engelsk mat i England...

Att turister som stannar en vecka eller två på ett ställe prompt måste ha Kalles kaviar och Gevalia är kanske lite patetiskt. Men jag kan verkligen förstå att svenskar som bott i Spanien 40 år kan längta efter sitt hemlands smaker, efter Bollnäsfil eller riktiga Mariekex eller vad det nu kan vara.
Kulinariska blandningar är bra. Faktiskt nödvändiga.

söndag 3 maj 2015

Ideal och hyckleri

Jag såg en liten diskussion på facebook, där en av mina vänner funderade runt politiker och deras ideal. Anledningen var att Åsa Romson hade blivit utfrågad om något miljöfelsteg som hon tagit. Hur rimmar det med miljöpartiets stolta ideal etc., när ett språkrör tillika vice statsminister agerar på ett sätt som går emot den egna övertygelsen.
Romson klaradae utfrågningen bra tyckte min fb-vän, och man måste inse att ideal är ideal och när det stöts och blöts mot verkligheten kan inte alla upprätthållas till hundra procent.

Och det är ju ganska självklart. Om mitt ideal är att vara vänlig mot alla människor, så kan det ändå finnas lägen när jag absolut inte kan/orkar/vill vara det. Därmed inte sagt att själva idealet är dåligt, och jag fortsätter att ha det som en strävan.

Problem blir det däremot när mycket höga ideal, oavsett område, förespråkas av politiker, som medelst lagstiftning vill tvinga medborgarna att följa det. Andra ska lyda, fast politikern inte gör det. Då börjar det likna dubbelmoral och hyckleri, anser jag.
Kanske är det så att en idealist med makt blir en hycklare? Av nödvändighet.
Politiker ska nog hellre vara pragmatiker.

Jag är för övrigt också väldigt skeptisk till mångmiljonärer som säger sig vara kommunister.

fredag 1 maj 2015

Det drar ihop sig

Träffen i Tallinn var precis så mysig och späckad och intensiv som jag trodde, och mycket riktigt var jag helt slut när jag kom hem. Och kände mig ändå jätteinspirerad.
Nu drar det ihop sig till Nerja igen. Efter nästan sex veckor har vi/jag hunnit med rätt mycket. Träffat vänner (dock inte alla vi hade velat träffa), fått mer ordning hemma, ringt viktiga samtal, gått på kontroller hos tandläkaren (som lagade en spricka i en fyllning) och ögonläkaren (som konstaterade grå starr), sorterat papper, deklarerat och gjort diverse annat nyttigt och/eller roligt.

I övermorgon är det dags att åka till den riktiga värmen. Vi kommer att få massor av besök den här gången, så tiden kommer att gå fortare än någonsin.

Vädret ser ut att bli chockartat varmt. Hoppas det är lite moln i alla fall, så inte vistelsen börjar med solskador och sånt.

Det politiska läget i Sverige vill jag gärna ha på avstånd. Idag är det ju första maj och många jag känner gick i demonstrationståg.
Endast under pistolhot skulle jag demonstrera på första maj.
Hur kan någon tro att den svenska välfärden kommer att mirakulöst återskapas av (s) och (mp)? Den är gone forever, och inga höjda skatter kommer att ändra på det.
Jag är faktiskt rejält pessimistisk, tror det kommer att bli oerhört mycket värre och det kommer att gå fort utför.

För min egen del får jag njuta av att livet just nu i alla fall är väldigt bra och att jag än så länge har möjlighet att bo periodvis i Spanien.
Nu är det dags att jobba ett par timmar, sen blir det nåt slags påver middag bestående av prinskorv, ägg och spetskål. Spetskål är en bra grönsak, god att steka lätt och passar till allt.

fredag 24 april 2015

Nytt resmål

Nu packar jag väskan igen. Men det är inte dags för Nerja riktigt än, nu är det Tallinn som gäller!

I min ungdom var jag med i Norrlands Nations teatergrupp, vi var ett gäng som umgicks  så gott som dygnet runt för 44 år sedan! För två år sedan hade vi en jättelyckad återträff, och även förra året var vi några som sågs igen. Och nu är det dags att sammanstråla ytterligare en gång. Hurra! En av tjejerna jobbar just nu i Tallinn och har inviterat gänget på en riktig insider-weekend. Luncher och middagar på speciella restauranger, stadsrundtur, besök på Katarina 1:s sommarpalats, konstutställning, jazzfestival med mera. Och så ska vi förstås umgås. Prata, dricka vin, ta upp alla trådar igen och kanske fördjupa kontakten ytterligare. Superkul är bara förnamnet. Dessutom har jag aldrig varit i Baltikum men alltid velat åka dit, så det är bara perfekt.
Planet går 7.55. Det är tidigt för mig. Och när jag kommer hem på måndag eftermiddag efter två synnerligen späckade dygn lär jag vara tröttare än trött. Jag får försöka somna tidigt ikväll (kan gå med hjälp av fem valerianatabletter), så jag åtminstone anländer dit i fräscht och bra skick.

lördag 18 april 2015

Musen som röt, eller: ojdå

Jag läser i en av kvällstidningarna att Stefan Löfvén "ryter ifrån". Rytandet gäller den eskalerande kriminaliteten i bland annat Göteborg. Gängkrig, klanstrider, avrättningsliknande mord och andra "skjutningar", tunga vapen, droger...riktigt allvarlig brottslighet som sätter sin prägel på vissa stadsdelar. Då "ryter" Sveriges statsminister: "Ett sånt samhälle vill vi inte ha."
Nähä.
Så kraftfullt markerat. Eller inte.

Situationen är extremt allvarlig, och landets regering borde snabbt som attan ta fram en drastisk plan för hur man ska komma tillrätta med den. Vad har Löfvén för lösningar? I artikeln bladdrar han mycket om att civilsamhället måste se till att människor har andra alternativ än att bli kriminella.
Civilsamhälle har blivit ett populärt ord. Vad betyder det egentligen? Rimligen måste det betyda ungefär folk som agerar utanför myndigheternas ramar, exempelvis välgörenhetsorganisationer, kyrkor och kanske också "vanligt folk". Men just i den här frågan är det snarare myndigheter av olika slag som måste agera. Lagstiftare, rättsapparaten, polisen. De skulle behöva agera omedelbart och så starkt och bestämt som man inte får eller kan göra i mesiga, konflikträdda Sverige. Men civilsamhället, vad menar han? Vuxna på stan? Goda grannar? Ta hand om varandra, typ? Gängkrig, klanstrider, dödsskjutningar etc. utförs av tungt belastade kriminella som gör allt de kan för att skapa skräck och fruktan hos sina motståndare. Denna skräck och fruktan sprids förstås även i civilsamhället, bland fullständigt fredliga och oskyldiga medborgare, som när som helst kan hamna mitt i en skottlossning.
Ska man skicka ideella volontärer att fixa problemet?

Jag tror inte Stefan Löfvén vet vad han pratar om.
Jag tror inte heller att han har en plan, för egentligen nånting. han säger att ojdå, så här kan vi inte ha det. Inget rytande, snarare ett pip.
Det måste "skapas alternativ". Jaha, men hur? Hur?




onsdag 15 april 2015

Läget hemma

Vi har varit ju hemma ett tag, hemma från Nerja alltså. Den här gången kändes det roligare än vanligt att komma hem, kanske för att vädret i Spanien var väldigt blandat, för att inte säga ständigt halvdant, utom en period i januari. Kallt och snålblåsigt där som här - ingen skillnad, jag har samma kläder nu: jeans, jacka, diverse tröjor, som jag gått omkring med i Spanien.
Kul är det fortfarande med vår lilla lägenhet. Märkligt att man kan trivas så bra i något som egentligen är för litet!
Jag har ovanligt mycket jobb helt plötsligt. Små uppdrag som kommer in och som förstås är väldigt välkomna. Trevligt att vara efterfrågad.

När vi åker tillbaka till Nerja i maj lär det i alla fall vara varmt, annars är det nåt fel! Det börjar dra nu igen, framför allt saknar jag människorna vi umgås med där. Riktigt goda vänner som vi har fått, och de flesta åker fram och tillbaka ungefär som vi. Några bor där permanent. Men en del av dem vi brukar ha jätteroligt med åker hem nu snart, vi går om varandra och kommer inte att ses förrän till hösten. Lite speciellt.

Bland det som är nödvändigt att ordna innan vi sticker är deklarationen och tillhörande pappersarbete. Eftersom jag har en liten firma kan jag inte deklarera enkelt på nätet. Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det! Jag avskyr pappersjobb, när det handlar om siffror alltså. Fullständigt avskyr det. Förra året har vi ju dessutom sålt en bostadsrätt, och det ska redovisas. Blanketter med siffror och kolumner och reavinst och avdrag och...help, help! Jag orkar inte med det, det känns som att hjärnan liksom stannar, att jag blir dummare och dummare för varje år. (Obs, bara när det gäller siffror, inte annars.)
Och naturligtvis anlitar jag hjälp, annars skulle det inte gå.

Vad jag nu ska göra, något jag i alla fall kan, är att sortera kvitton. Bara sortera, lägga i ordning. Det går alltid utmärkt bra, och efteråt brukar det kännas som att jag har gjort en stor prestation.

söndag 12 april 2015

Dyrare spis motverkar genskador?

En statlig utredare föreslår en ny elektronikskatt, förutom den vanliga momsen. Det som ska beskattas extra är till exempel spisar, kylskåp, tvättmaskiner, dammsugare, mobiltelefoner, dataspel, tv-apparater, mikrougnar...ja det mesta som drivs av el.
Skatten ska beräknas efter produktens vikt men inte överstiga 320 eller om det var 370 kronor. Tur det, om man köper en spis eller en kyl/frys, det skulle bli en väldig massa skatt på dem annars!

Jaha. Och det är av omtanke om miljö och människors hälsa, sägs det. En ökad skatt antas minska risker för framtida genskador och störningar på nervsystemet.
Eh?
Jag bara undrar hur framtida genskador kommer att påverkas av att ett kylskåp blir 370:- dyrare. Jag undrar jättemycket.

Varför inte börja med seriös forskning om mobiler och strålning istället. Där misstänker många att det finns en klar koppling till störningar på nervsystemet, men undersökningar om det väcker ingen större respekt, antagligen för att det utmanar mäktiga ekonomiska intressen. Ibland verkar som att halva världens ekonomi är avhängig av mobiltelefoner och därtill följande teknik. Kanske är det verkligen så.

Och inte en sekund tror jag att den här skatten, om den blir verklighet, grundas i omtanke om människors hälsa.

torsdag 9 april 2015

Utan roder

Jag hoppades att Stefan Löven skulle vara smartare än jag trodde. Jag tyckte rent spontant att det kändes bra med Alice Bah Kuhnke som kulturminister.
Fel, fel!!!

Och Fridolin som skulle "rädda skolan" på 100 dagar...  Det trodde jag i och för sig aldrig på, det enda jag kände i fråga om det var ett hånfullt ha ha. Berättigat.

Sveige har en fruktansvärd regering. Som verkar i praktiken styrd av två extrema småpartier. Där oppositionen lagt sig platt. Där statsministern är...nej, jag finner inte ord,

Ett land som skvalpar på utan roder, där de som har den yttersta makten inte tar något ansvar.
Det är nästan ofattbart.

måndag 6 april 2015

Det är inte slut

Nu är det väl inga kvar som går in och ens kollar den här bloggen, kan jag tänka mig.
Den bara självdog, dvs jag slutade skriva utan att det var planerat. Det bara blev så, och det har känts enbart skönt tills igår ungefär.

Av nån anledning drar det lite nu igen. Just nu är jag helt trött i huvudet efter att ha utfört diverse nyttiga ekonomiska saker, typ sorterat kvitton, hämtat nytt bankid, skrivit ut blanketter om bostadsförsäljning...alltså sånt jag tycker är otroligt tråkigt och som faktiskt har gett mig något som liknar huvudvärk. Men imorgon eller nån annan dag kan det tänkas bli lite bloggpyssel. Helt slut är det nog inte, och det glädjer i alla fall mig själv.

fredag 16 januari 2015

Berg och hav

Angående inomhustemperaturen, så har vi nu fått upp den till 18 grader genom att ständigt ha ett oljeelement på i vardagsrummet. Jag läste av elmätaren efter en vecka  och räknade snabbt ut att nästa månadsräkning landar på drygt 200€, alltså 2000 kronor. Men det får vi ta. Att ha 13-14 grader inne är liksom inget alternativ. Alla vi pratar med resonerar likadant.
"Hoppas jag säljer en tavla snart," säger K. Men de eventuella pengarna behöver hon till den elräkning för studion/ateljén som kom häromdagen...

I övrigt går det ingen nöd på oss. Det händer roliga saker varje dag och vädret har varit riktigt bra.
En dag följde vi med några kompisar på utflykt till en bergsby som heter Trevelez och som påstås vara Spaniens högst belägna by. Där sägs det bo många konstnärer och hippies, och man undrar hur de egentligen hamnade där.
Det är tio mil mellan Nerja och Trevelez, och en stor del av resan gick längs små slingrande uppförsvägar. Hu, serpentinvägar är jag rädd för! Rolf, som körde, har varit rallyförare dessutom, så det var ingen försiktig fegkörning direkt. Men bilen var bra och detsamma gäller vägarna. De var otroligt bra i sin genre kan man säga. Kanske världens bästa serpentinvägar, och vi kom lyckligen både upp och ner. Fantastiskt landskap, även om jag inte alltid vågade titta ut på alla jätteberg, djupa dalgångar och raviner. Det blev också allt kargare ju längre upp vi kom. Ingen grönska som här nere vid havet.
Väl framme i byn åt vi en god lunch och gick omkring lite. Såg inte en enda konstnärs- eller hippietyp. Men byns kvarvarande julprydnader: en stor virkad gran (med virkade paket under) och en handarbetad kamel, var kanske tecken på deras existens.



Det vita högst uppe på bergen är förstås snö.

Dagen därpå tillbringade vi på stranden. Behagligt väder hela dagen. Men som synes är det lågsäsong och ingen trängsel. Några tappra badade dock, bland annat ev av våra kompisar som även mätte vattentemperaturen och påstod att den var 18 grader! Samma som vi har inne!


Utflykter till Sierra Nevada är populärt bland folk vi känner. Det tar en och en halv timme att köra dit, och där kan man hyra skidor och åka utför. En värld av kontraster. Får se om K. och jag hänger med nån gång.

torsdag 8 januari 2015

Kallt inne, varmt ute

Det var inte 12 grader inomhus när vi kom i förrgår, det var 13,5. Inte så mysigt det heller. Och rått som bara den. Nu har vi fått upp värmen i vardagsrummet till drygt 16. Det kanske vi ångrar när elräkningen kommer...
Konstigt att man vänjer sig vid att det är svinkallt inne. Alltså, inte så att man inte fryser eller tycker det är okej med kylan. men man vänjer sig vid den aningen campingaktiga strapatskänslan. Och när man säger "det är varmare ute än inne" låter det kanske lite jargongaktigt och skämtsant - men det är sant.
Och på förmiddagarna äter vi frukost i solen på terrassen och känner att vi är på det mest perfekta ställe som finns.

Vi fick en riktig rivstart i tisdags. Gick ut och åt på en billig och varm restaurang som har extremt goda pizzor. Där satt helt oväntat en bekant till oss, och vi hade jättetrevligt tillsammans. Blev hembjudna på te sen och träffade fler kompisar. På hemvägen hörde vi häftig flamencomusik från en lokal tapasbar där det annars brukar vara väldigt lugnt. Självklart gick vi in för att kolla läget och fann att en av stans bästa gitarrister spelade där. En ung, smal kille som brukar tjäna ihop lite pengar som gatumusikant. Otroligt duktig. Nu var det hög stämning, det sjöngs och flamencoklappades, och det största gänget därinne utgjordes av diverse grannar till oss. Allt var så kul, så liksom magiskt och välkomnande.
Jag har en känsla av att det kommer att fortsätta så.


måndag 5 januari 2015

Packar och drar

2015 har nu börjat ticka på, och jag känner en viss optimism. Inte för inför samhällsutvecklingen och annat övergripande, men i alla fall för egen del. Vet inte varför, det är bara en känsla. Hoppas den håller i sig och att den är motiverad.

Efter några ganska hektiska veckor med nästan alla dagar/kvällar inbokade är det nu dags att packa och dra. Igen. Väskorna står på golvet, viktiga småprylar (typ laddare, bankdosor och spanska nycklar) är insamlade, taxi beställd. Nu ska vissa praktiska saker göras, som att rensa kylskåpet från färskvaror. Det gör vi inte förrän ikväll, när vi har ätit.
Och om ett dygn sitter vi på planet. Märkligt det där.

Vädret i Nerja ser bra ut, när jag kollar på klart.se. December var en ganska kall månad, men nu ska det bli runt 18-19 grader och sol den kommande veckan. Men kyliga kvällar och nätter.
Vår hus- och blomvakt mailade: "Jag vill inte skrämma er, men det är skitkallt i ert hus!"
Haha, det är säkert runt 12 plusgrader inomhus när vi kommer. Vi får göra som förra året: Låtsas att vi är värnpliktiga på strapatsrik manöver. Sen blir det ju varmare, om än väldigt dyrt, när vi brassar på med de portabla elektriska elementen.

Det ska bli så skönt att åka iväg.