Midnatt i Paris

Igår såg vi en superdålig film. I kväll såg vi en bra.

K. hyrde Woody Allens senaste: Midnight in Paris. Vi gillar Woody Allen skarpt, och dessutom älskar vi Paris. Den staden var faktiskt väldigt viktig för vårt förhållande. Vi hade känt varandra ett par månader och inte tillbringat ens ett helt dygn tillsammans - då bokade vi en vecka i Paris. Det var liksom avgörande och kunde gå hur som helst, det var vi båda införstådda med. Och det blev så övermåttan lyckat, så jag hade aldrig ens kunnat föreställa mig det!

Atmosfären i Paris är speciell, och det är den mycket speciella atmosfären som poeter, romanförfattare, konstnärer och regissörer alltid försöker fånga.
Jag undrar var det speciella ligger egentligen. Atmosfärer är alltid svåra att definiera. Men det är ett slags ovanlig blandning mellan romantik, erotik och intellekt, för Paris är också en mycket intellektuell stad. Den är liksom skarp och klar. Känslosam men osentimental.

Mitt förhållningssätt till mat ändrades också där.

Men anyway, filmen. Egentligen är den mer ett tillstånd än en film. Lättsam, lite bagatellartad (som alla filmer Woody Allen gjort på senare år) - men otroligt skickligt stämningsskapande och man vill aldrig att den ska ta slut.
Flera gånger associerade jag till Picassos äventyr; Hasse och Tages mästerverk som kanske är ännu mer genialisk egentligen. Eller rättare sagt: Picassos äventyr är genialisk. Midnatt i Paris är mysig, trevlig och välgjord. Jag önskar att den hade hållit på fortfarande.