Ibland är det bättre än man tror

Jag tänkte skriva lite mer om gårdagen, men nu har redan nästa dag passerat. Vad händer? Hur fort kan det gå?
Det har i alla fall varit kanonväder idag. Efter några timmar på terrassen kom jag ner och såg mig i spegeln - och studsade. "Va, är den där bruna personen jag?!"

Förutom solande har det blivit lite allmänt strosande och tittande på folk. Vi har ätit hemma, eftersom det fanns en del rester i kylen.
En sån där inget särskilt-dag alltså.

Igår var det ju desto mer intensivt. Jättekul att träffa Gunnel och Per, vi hade en genomtrevlig kväll. Och på den här restaurangen som jag inte vet vad den heter utan kallar "Vita stolarna", hade vi en intressant musikupplevelse. Det finns två män här i stan som går runt på många restauranger där turister äter, de är klädda i något slags folkdräkter och spelar gitarr resp. mandolin (?) och sjunger. Ofta suckar jag när de kommer, det känns så turistfälleaktigt trots att de låter rätt så bra. Igår var det så allmänt bra stämning och vad det nu berodde på, men folk lyssnade verkligen. Och applåderade. Och stampade. Och det var lite som den upplevelse K. och jag hade på engelska The Cottage när smörsångaren Roger Sharp uppträdde: Jamen, det här är inget att snobbigt fnysa åt, det är ju faktiskt jättebra!
Musikerna blev glada över responsen, det märktes. För det blev några speciella extranummer med mycket känsla i. Tyvärr spelade de också den för evigt förstörda, genomsabbade återvinningslåten Guantanamera. Allt annat var toppen.

De har förstås ingen aning om den svenska panta mera-reklamen,  och jag hoppas de aldrig får reda på det heller. Eller: Hoppas de verkligen får reda på det och kanske då ibland avstår från att spela Guantanamera - den var uttjatad även innan den blev reklamlåt.