Vädret håller på att slå om, det ska bli ett riktigt härligt högtryck enligt alla prognoser.
Jag funderade just på vad vi har gjort idag. Men jag kom inte ihåg det! Det är väl lite extremt ändå, att glömma det man gjort för några timmar sen. Klockan är inte så mycket i och för sig, och dagen är långt ifrån slut.
Ja, en viktig sak är att vi bokat boende till K:s dotter som kommer ner en knapp vecka i slutet av februari. En jättefin studio på El Barrio kommer hon att husera i, och det ligger bara några hundra meter från där vi bor. Kul!
I alla fall: Det här med tid och vad man gör av den.
Jag tänkte ju att tio veckor och ledigt nästan hela dagarna, då kan jag ta itu med saker. Med "saker" menar jag då diverse skrivprojekt som ligger och väntar. Inget jag absolut måste göra, men sånt jag både vill och borde. Det blir perfekt att sitta i Nerja och pyssla med det, tänkte jag.
Och skriva en massa mail skulle jag också göra, där i min av solen och lugnet perfekt inspirerade tillvaron. Långa mail till människor jag alltför sällan hör av mig till.
Det har förstås inte blivit vare sig det ena eller det andra, men vad gör jag då? Listan ser ut ungefär så här:
Promenerar.
Handlar.
Solar.
Äter.
Dricker.
Läser lättsmälta böcker på engelska och svenska.
Spelar wordfeud.
Sitter och tittar.
Ja, sitter och tittar. Rakt upp och ner. Otroligt vilsamt, och jag kanske ska säga "mediterar" så låter det tjusigare.
K. har inte nöjt sig med wordfeud utan börjat med något som heter Candy Crush och tydligen är extremt beroendeframkallande. Istället för att hon muttrar ord, stavningar, trippel och dubbel för sig själv, hör jag nu "jaha, jag ska ta bort alla nötter!", "vad ska jag göra med körsbären?", "dessa jäkla gelégrejer!" och "jag måste försöka få några liv av nån."
Hennes Candy Crushande påverkar även mig. Det är nämligen musik till, en liten kort melodislinga som upprepas igen och igen. Jag blir hypnotiserad av de få takterna som oupphörligt strömmar ur hennes mobbe. Man skulle kunna tro att det är väldigt enerverande, men inte alls. "Jag vill höra musiken" hörde jag mig själv säga häromdagen. I och för sig var det när det halsonda höll på bryta ut, och jag var inte helt mig själv. Men det är vilsamt, lite dåsighetsframkallande och lugnande. Och när hon misslyckats att komma vidare till nästa nivå (händer ofta) kommer en annan melodislinga med en söt melodisk vissling. Den går vi och gnolar på titt som tätt.
Tänk om de bäddade in ett subliminalt budskap i melodislingan, då skulle folk kunna påverkas till vad som helst. Man borde få önska ett sånt budskap, typ "ta genast uti med dina skrivprojekt"!
Men jag har åtta veckor kvar här, så vem vet. Endera dagen kanske jag börjar, alldeles av mig själv. Oddsen är nog höga i och för sig.
Nerja under lågsäsong. Mer vilsamt än kreativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar