Något jag verkligen gillar med den här stan är att det är så enkelt. På många sätt menar jag då. Det finns inga varuhus, inget McDonalds, ingen biograf (även om det då och då visas en film på Kulturhuset, eller vad det heter), inga riktigt höga hus. Det är nervarvat och nerklätt. Osnobbigt som man knappt kan föreställa sig. Det är klart att det finns enstaka personer på som är påfallande välklädda och snofsiga, men de personerna skiljer verkligen ut sig. "Den där som har så snygga kläder jämt" kan man säga, och då vet alla vem man menar. Det finns kanske en fyra stycken som jämt har snygga kläder... I alla fall har jag inte sett fler. Och med tanke på min egen väldigt basic klädstil känns det förstås bra.
Hunden Emiliana hänger kvar. Idag var hon till veterinären igen. "Ruina, ruina!" sa Daniel igår. Då var han ledsen, för om Emiliana inte visade några tecken på förbättring idag skulle hon få somna in. Åtminstone tror K. och jag att det var det han sa. Och "ruina" blir han förstås av alla kostnader i samband med hennes båda sjukdomar. Men idag var han jätteglad, och även hunden var mycket piggare. Dock kan hon bara äta sin medicin i fyra veckor till, sen finns det risk att den orsakar njurskador. (Otroligt vad jag plötsligt förstår spanska bra..)
Hunden får fortfarande sova inomhus på nätterna. Vem eller vilka som tar hand om henne vet vi inte. Men däremot har vi fått veta att ett svenskt par som bor här har hjälpt Daniel med en veterinärräkning och med en cykelreparation. Och lite annat.
På det hela taget är folk väldigt engagerade och hjälpsamma. Spanjorerna skänker mer till hemlösa tiggare än vad turisterna gör, antagligen för att de känner dem sedan länge. Och det finns inga andra typer av socialt skyddsnät; ingen socialförvaltning, inga härbärgen eller så, så det vill till att privatpersoner engagerar sig.
K. och jag har utsikt över Daniels ställe från ett våra fönster, alltså inte där han "bor" utan där han sitter på dagar och kvällar med sin lilla plåtask. Häromdagen såg vi hur en spansk kille i arbetskläder tog fram en sedel och stack till honom, väldigt snabbt och diskret. Annars är det bara mynt som skramlar i burken, och sedeln (såg ut som fem €) stoppade han genast i fickan. Och en äldre distingerad man stack lika snabbt och diskret till honom en påse med något som troligen var smörgåsar.
Bryan, en irländsk frisör, håller på och arrangerar en välgörenhetskväll till förmån för Nerjas fattiga. Massor av folk är involverade i det. Så det händer saker.
Något jag också har noterat är att de hemlösa här har rätt bra kläder. Även han som sitter utanför kyrkan (han som jag tror bor i en grotta) och verkar mer död än levande har i alla fall en jättefin varm dunjacka, en bra ryggsäck och fräscha liggunderlag. Det lär han knappast ha köpt själv, så nånstans ifrån kommer hjälp och donationer.
Daniel förresten. När han inte sitter här utanför håller han till på en bänk nära Torrecillastranden. K. och jag går oft förbi där, och när vi träffar honom så kindpussas vi! Haha, det är ett sätt att hälsa som jag aldrig ägnat mig åt eller känt mig särskilt lockad av. Men det känns faktiskt väldigt ämabelt och sofistikerat. Att jag skulle börja med det med en uteliggare i Spanien var väl lite otippat kan jag lugnt säga.
K. visar foton för Daniel och hans polare. Polaren är en jättesöt gubbe med knappt några tänder kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar