Tjuvar och polis

Jag har nog slappnat av lite för mycket. Om jag hade varit mer normalt uppmärksam och på min vakt hade ingen ficktjuv kunnat ta min plånbok. Men det är just vad som hände igår. Och det som grämer mig mest är att jag alltid, alltid brukar ha stenkoll på plånboken och på eventuellt skumma personer eller personer som beter sig på de sätt jag vet att ficktjuvar brukar göra.

Men igår hade jag mina nya tuffa päronglassfärgade shorts med benfickor. Skönt att slippa ha väska tänkte jag och stoppade mobil, nyckel och plånbok i olika fickor. När sen K. och jag stod och tittade på några tröjor som hängde på en stång kom två personer, en man och en kvinna, och började också kolla på just de tröjorna, fingrade på samma galgar etc. Exakt det hände en gång i Uppsala, men då fattade jag direkt läget och höll handen i jackfickan för att skydda mina värdesaker. Nu blev jag först bara irriterad för att de här personerna trängde sig. Så plötsligt var de försvunna. Instinktivt kollade jag fickorna, och en av dem var tom!
Jobbigt.
Men skakiga händer gick jag in i en restaurang och fick deras wifipassword så jag kunde kolla telefonnummer för att spärra bankkortet.
Pengar då? Jag hade tagit ut rätt mycket kontanter eftersom vi skulle betala två hyror, men när vi gick ut tänkte jag plötsligt att det är väl onödigt att gå omkring med så mycket nu när vi bara ska gå ut och strosa och kanske äta lunch. Så jag plockade ut alla femtiolappar, 300 €, och lämnade hemma. Ganska bra. Hjälp av änglar?

Två lokalpoliser stod i närheten, och jag berättade vad som hänt. De skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Tråkigt, men många ficktjuvar kommer på sommaren. Inte deras bord. För det är inte Policia Local man ska anmäla till utan Guardia Civil.
Så vi gick till Guardia Civil för att fylla i blanketter eller vad man nu skulle göra. Tyvärr, ingen där pratar engelska, och vi måste ha med oss en tolk/translator för att göra en anmälan. Det fanns listor på tolkar för olika språk, men det gick också bra att ta med en spansktalande vän. Så vi ringde vår spanska kompis Manny, som redan har hjälp oss med många olika saker. "Jag kommer," sa han, och under tiden gick K. och jag och stärkte oss med en öl.

Sen tillbaka till polisen. En halvtimme i ett tyst och ödsligt väntrum, och sen fick vi äntligen komma in. Och det var inga blanketter att fylla i, utan en seriös, individuell, lång anmälan som en ung, allvarlig polis knackade ner på en gammal långsam dator. Hur gick det hela till, exakt var skedde det, vilken tidpunkt, hur såg plånboken ut, signalement, skulle jag känna igen personerna om jag såg ett foto av dem etc. etc. in i minsta detalj. Det tog över en timme, och han skrev oavbrutet! Det blev så småningom tre sidor, i fem kopior med underskrifter och stämplar.
Tack och lov att Manny var där. Flytande spanska var helt nödvändigt, inget hade funkat annars.

När allt var klart var polismannen lika lättad som vi. Sen skulle han kolla deras register över fasttagna tjuvar och se om några stämde in på signalementet. Och i så fall skulle jag komma dit dagen därpå (alltså idag) och titta på foton.
Det var som sagt väldigt seriöst allting, man fick inte känslan av att det var ett oviktigt rutinärende.

På det hela taget var det ändå lite tur. Jag upptäckte stölden direkt och kunde spärra kortet efter bara några minuter. Pengar försvann, men jag hade ändå räddat en del. Och vi ska åka hem om knappt två veckor, så jag klarar mig med de kontanter jag har kvar.
Igår kväll när vi gick för att betala hyran berättade vi förstås för Manuel, husets spanska ägare, om robberiet. "Robado. Calle Carabeo. Dinero y tarjeta." Så vi behövde inte betala två hyror utan skjuter upp den ena tills vi kommer tillbaka i september. Vi hade inte behövt betala nån alls innan dess (men det både kunde och ville vi). Han frågade till och med om vi behövde låna pengar!

Hur som helst, nu blir det inga pengar eller annat i benfickor. Väskan över axeln igen! Med ny plånbok i.