6 juni

Så var det röd dag igen. Jag tillhör inte dem som jublade när Sveriges nationaldag blev helgdag, och det beror inte på att jag avskyr Sverige och allt nationellt utan på att den dagen togs från pingsten. Nog var annandag pingst bättre, det blev en riktig långhelg i den mest fantastiska av årstider. En strösöndag mitt i veckan, som vissa år dessutom blir på en vanlig söndag, känns däremot ganska meningslöst. Och eftersom det aldrig har varit något sprudlande 6 juni-firande här (man kan ju jämföra med Norges 17 maj som verkligen är fest), så blir det lite krystat när folk plötsligt ska ut och vifta med flaggor. Men okej, det kanske växer fram ett mer allmänt firande så småningom. Än så länge "firar" de flesta sin ledighet med att tvätta bilen och göra annat nyttigt.

Många har ju kluvna känslor inför svensk nationaldag överhuvudtaget. Det finns ett slags självhat i det här landet som jag aldrig har förstått. Visst, Sverige är inget perfekt land, men var hittar man ett sådant?
Yttrande- och religionsfrihet är inget man kan ta för självklart, för att inte tala om rätten att gifta sig med vem man vill. Och lite annat smått och gott har vi som verkligen är bra.

Det hade gärna fått vara en vanlig onsdag för min del. Och inte ska jag ut och vifta. Men Sveriges flagga är fin och jag blir glad när jag ser den.