Engångskonst

Senast jag åkte tåg till Stockholm tittade jag ut genom fönstret och såg en skylt där det stod något i stil med: "Det är du som rör dig".
Ja just det, tänkte jag, det är ju den där konstinstallationen jag har läst om i tidningen. Och sen återgick jag till mitt korsord.
Ingen större konstupplevelse med andra ord.
Men den har fått mycket publicitet, denna installation. Tågteve heter den och konstnären heter My Lindh. 28 skyltar har hon placerat ut på sträckan Uppsala-Stockholm, och de är tänkta att ge resenärerna något att se och begrunda under resan. Konstnären vill, med sina egna ord "nå ut med ett samtida konstprojekt till en bred publik och diskutera aktuella och existentiella frågor i vardagslivet". Hm.

"Är du säker?" står det på en av skyltarna.
Det kanske man då ska filosofera över.
Eftersom jag hade läst om projektet föll själva upplevelsen platt till marken. Jag antar att en överraskningseffekt vore bättre. Och det gäller för installationer överhuvudtaget att de är engångsupplevelser, att själva tanken eller idén bakom är det som är konst, inte verket i sig.

Att få en snabb popcornupplevelse för att någon har gjort något ovanligt, är ganska lågt ställda krav på konst enligt min mening. Men jag tänkte direkt att det här ska jag skriva ett blogginlägg om, och det är ju alltid något. Men kommer den breda publiken nu att diskutera existentiella frågor utifrån skyltar man kan se från Uppsalapendeln?
Den största invändningen mot den förhoppningen är enkel: folk tittar sällan ut genom tågfönster numera. När jag ser mig omkring i en kupé så stirrar de allra flesta stint på sina mobiler eller datorer. Några läser en tidning, vissa pratar med varandra. Men det kastas inte så värst många blickar ut på det förbiilande landskapet. Det är jag i alla fall säker på.