Ljusnostalgi

Ungefär vid midnatt går solen in i Kräftan. Vilket betyder att det är sommarsolstånd. Nu, inte på midsommarafton som vissa tror. Så det är årets ljusaste dygn, och här sitter jag och tittar ut på lite sol och lite blågrå åskmoln. Undrar om det blir regn framåt kvällen?

När jag hade flyttat från Luleå till Uppsala förundrades jag över allt snack om de ljusa sommarnätterna. Detta halvdunkel, hur kunde nån kalla det för ljust? Nu tycker jag själv att det är åtminstone ganska ljust. Men i jämförelse med riktiga, norrbottniska, magiska sommarnätter, så är det inte märkvärdigt alls.
Jag älskar ljusa nätter! Fullkomligen dyrkar.

Jag var ju uppe en kortis i Luleå för tre veckor sen. Så då fick jag en liten dos. Visserligen påstås det att solen går ner där, men det blir ändå inte mörkare, underligt nog. Efter en fest promenerade jag hem vid 1.30. Nedanstående bild är tagen då, en bra bit efter midnatt den 1 juni. Lite suddig men ändå.

Allteftersom jag närmade mig hotellet tittade solen fram, och vid 1.45 lyste den försiktigt men glatt.
Så ska en sommarnatt vara.
Och björkar...som de luktar på somrarna, ett slags härligt kryddig, träig, aromatisk doft som för mig är väldigt nostalgisk. Umeå brukar kallas för björkarnas stad, men Luleå kommer baske mig inte långt efter.
Ljusa nätter och alléer av utslagna björkar, det är vad jag saknar mest från min uppväxt.