Ungdomsnostalgi

För nån vecka sedan kom ett snigelbrev med en lika oväntad som rolig inbjudan. Återträff med Norrlands Nations teatergrupp. "Åh, vad kul, fantastiskt, hurra!" sa jag högt (= lite halvhögt) för mig själv.
Ja, jag har faktiskt spelat amatörteater i min ungdom. Svårt att tro kanske, men jag var väldigt inne på det och det började redan i gymnasiet. När jag kom till Uppsala blev det ännu mer av den varan, jag gick med i Nationens teatergrupp och var med och skrev och uppförde både lussespex och en politisk pjäs om en hungerstrejk i Stora Blåsjön. Den senare turnerade vi med i hela Norrland!

Vi var elva personer i gruppen, och vi umgicks bokstavligen dygnet runt. Hade otroligt kul.
Och det var 42 år sen! Ofattbart. En i gruppen dog för några år sen, så vi är tio kvar, utspridda lite varstans i Sverige. Sju har redan anmält sig till återträffen, bland annat alla killarna: Bosse, Hasse, Lasse och Gugge. Som killar hette på den tiden.

I början av maj ska vi träffas, och bara att få besöka Norrlands igen gör att jag känner mig alldeles lycklig.
Kommer vi att känna igen varandra? Ja, förstås. Jag skulle ju liksom inte ta fel på Hasse och Gugge. Eller på Maggen och Kekke. Men skulle vi känna igen varandra på gatan, utan att veta vilka vi är? Det kan vara mer tveksamt. Vi var studenter då och är snart pensionärer nu.

Men jag undrar dessutom om jag skulle känna igen mig själv på gatan om jag kom vandrande i yngre upplaga. Igår började jag rota i gamla fotografier - jag har massor, såväl i prydliga album som i jättestora kartonger där allt ligger huller om buller. Under många år sysslade jag med foto, framkallade svartvitt i en garderob, hängde negativremsor på tork, tillbringade många många timmar i mörkrum. Plus att jag har bilder som andra tagit och förstås diverse färgbilder.
Hur som helst, på en ask stod det "Bilder av mig själv", och den öppnade jag med viss bävan.
Och då kände jag: "Men herregud. Är det verkligen jag? När såg jag ut sådär?"
Till exempel:

Ja, jag vet ju att det är jag, det är klart att jag känner igen mig - men ändå. Det är lite svårt att smälta.
Och hur gammal var jag när bilden togs? Den är tyvärr inte daterad. Jag tycker jag ser ut som 19 ungefär, men vid den åldern hade jag spikrakt år. Och räddare ögon. Det självfall som har börjat synas på fotot började visa sig när jag var 28-29, så det kanske jag var. Och jag såg ung ut när jag var ung. Fick visa leg på Systemet när jag var 37.

Skulle jag nu möta mig själv i denna yngre upplaga så skulle jag nog tycka att personen såg bekant ut. Väldigt bekant, på ett märkligt odefinierbart sätt.
Men är det inte otroligt konstigt?!