Det flyter på med det mesta. Nu börjar det snart bli dags att förbereda hemresan, fast det är några veckor kvar förstås.
Ofta tänker jag olika blogginlägg som jag skulle kunna skriva, men så gör jag inte det och då liksom försvinner alltihop. Dumt.
Något jag funderar mycket på är själva upplevelsen att bo i ett annat land än där man har vuxit upp, för nu har jag vistast så mycket i Spanien, så jag känner mig defintivt inte som en turist. Snarare som en invandrare, även om det är på halvtid. Och ju längre jag bor här, desto mer främmande känns det på nåt konstigt sätt. Det är väldigt stora skillnader mellan Spanien och Sverige, jag inser att det finns olika skikt av en kultur som man kanske aldrig kan förstå eller i varje fall inte bli delaktig i. (Och då finns det ju länder och kulturer som är oerhört mycket mer olika än Spanien och Sverige.) Det betyder inte att spanjorerna är avståndstagande, tvärtom. Nästan alla är oerhört vänliga. Så på det personliga planet går allt bra. Men hur samhäller fungerar, attityder till problem - alltså jag tycker faktiskt att Sverige helt enkelt är bättre. Som land.( Eller var bättre kanske man ska säga. Nu går det utför med rekordfart, och jag tror tyvärr på en helt katastrofal utveckling.) Man fattar inte hur bra Sverge är/var förrän man upplever något annat.
Spanien har i och för sig en kort historia av att vara en modern demokrati, och mycket av byråkrati och korruption beror säkert på det. Man glömmer lätt att Francos diktatur varade 1939-1975, och innan pågick inbödeskrig i tre år.
Bättre med Spanien är förstås klimatet. Och att det inte förekommer åldersdiskriminering. Två superviktiga saker. Jag gillar också att Spanien verkligen månar om sina traditioner, och jag har inga större probem med manana-mentaliteten. Men byråkratin...usch. Och myndigheterna är inte direkt kända för att hjälpa folk genom att informera och förenkla saker, det verkar snarare som att allt ska vara så krångligt som möjligt. Lite östblock ibland, med konstiga bestämmelser, hundratals papper och "viktiga" stämplar, fast trevligare än vad det förmodligen var i Sovjet och Östtyskland.
Samhället fungerar ju ändå, folk är glada. Det är faktiskt väldigt sällan man ser sura Nerjabor. De skrattar och pratar och sjunger och ropar till varandra så det ekar i gränderna. Gladast är de äldre, surast är ungdomar och barn. Inte tvärtom, som man skulle kunna tro.
Äldre Nerjabor är helt enkelt underbara, de mest fantastiska människor jag kan tänka mig. Otroligt vänliga och öppna och nyfikna på ett positivt sätt. Nu kan jag ju lite spanska också, så jag kan föra en enkel konversation om vädret och andra vardagliga saker. Väldigt kul.
Med äldre menar jag 65+, och allra mysigast är de riktigt gamla, de som är i 80-90årsåldern. Flera gånger har det hänt att jag har hälsat på nån gammal tant som stapplar fram på gatan eller som sitter och tittar ut genom ett öppet fönster. "Hola" eller "Buenas" säger jag, och den gamla tanten ler och säger "Vaya con Dios". Som ordagrant betyder "Gå med Gud" eller som man kunde säga i Sverige förr: "Må Gud vara med dig".
Jag visste inte att såna uttryck fortfarande användes, och hur rörande och fantastiskt är det inte!
Jaha, det här blev inte det inlägg jag hade tänkt skriva. Men ändå. Ett inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar