Dagen efter operationen

11. 45 var gårdagens preliminära operationstid. Väldigt bra. Särskilt som jag inte är nån stor frukostätare - att vara fastande typ halva dagen är inte så jobbigt för mig som för många andra.

Bussresan till Enköping är riktigt trevlig, tycker jag numera. Nästan tomt i bussen, jag satt och tittade på skyltar med ortsnamn och annat, "Cocosbollar i rondellen fred-sönd" stod det på en. Ganska kul.

Modet sjönk lite när jag kom ner till operationsavdelningens reception. Ett hemskt rum, kyligt och fult, med sjukhussängar, plåtskåp och lysrör. Vad är detta, Sovjet på 50-talet, tänkte jag.
Men det vara bara receptionen som var otrivsam. Väntrummet var helt okej.
Min erfarenhet av stora sjukhus är ju mycket begränsad, så jag blev förvånad över att man bytte om bakom ett draperi i väntrummet, där det satt en massa andra.

Så var det dags för samtal med sjuksystrar och ortopeden himself. "Sedering" och lokalbedövning. Lokalbedövningen i foten skulle göra ganska ont, varnades jag för. Men jag tyckte inte alls det var så illa. Däremt sederingen, sprutan med lugnande medel som stacks in i handen, gjorde extremt ont.
När medlet verkade snurrade det till i huvudet, pang bara, och sen kände jag mig trött, lugn och glad resten av tiden.

Jag hoppades att det inte skulle behöva bli steloperation även på den här foten. Men det var gränsfall tyckte ortopeden Kent. Sen när han började skära och ha sig hörde jag hur han sa till syrran att "det är möjligt att det räcker med Youngswick, det finns ändå lite brosk kvar." Så blev det, alltså ett helt annat slags ingrepp. Han knackade bort saker i foten, sågade och spikade fast ett stift. Sydde och bandagerade. Det gick ganska fort, kanske tog det en halvtimme.
Tre sköterskor var närvarande, och det var väldigt noga med blodtryck var femte minut, EKG och allmän koll på hur jag mådde. Rätt så trevligt alltihop.

Klockan 14 fick jag te och en smörgås, väldigt gott för då var jag hungrig. 16.00 åkte jag hem med taxi, medförande en enorm mängd smärtstillande. Fem gånger mer än jag fick utskrivet förra gången, och dessutom ett ännu starkare morfinpreparat att ta i nödfall. Tror dock inte att det kommer att behövas.

Så nu väntar några stillsamma hemmaveckor. Tur att man har datorn. Och mobilen. Och Paddan.