Igår var K. och jag på bio. Det händer inte ofta, en gång om året ungefär. Men nu hade vi båda en tom eftermiddag, så vi valde att se Mitt liv med Liberace.
Det är nog tomt i salongen, tänkte jag. Filmen har gått över en månad redan och är kanske inte något som lockar den breda massan. Men vi var i alla fall 12-13 pers. som bänkade oss i den lilla sexradiga salongen. Kul.
Jag hade hellre suttit där helt ensam än hört det oavbrutna snörvlandet från bänken bakom. Och när jag säger oavbrutet menar jag precis det. Var tionde sekund ungefär, eller det kan ha varit oftare, det kan ha varit var åttonde sekund, drog kvinnan bakom mig in snor i näsan. Först tänkte jag att hon tar nog fram en näsduk snart. Men det gjorde hon inte, och snörvlandet pågick hela filmen. Nästan två timmar. Ett tag var jag på väg att räcka henne några pappersnäsdukar, men jag vågade inte. Det kändes för fräckt på nåt sätt.
Förutom det irritations- och äckelinslaget, hur var filmen? Sådär. K. var mer förtjust än jag. Själv ger jag den en trea på femgradig skala.
Michael Douglas är alltid Michael Douglas, och nu är han Michael Douglas som spelar Liberace. Bra visserligen, men han antar egentligen aldrig nån annan karaktär än sin egen. Jag saknade vissa dimensioner av Liberace, mer "exuberance", mer av det översvallande, varma, humoristiska, tantiga, totalt gränslösa.
Matt Damon var å andra sidan helt lysande som älskaren och allt-i-allon Scott Thorson. Alldeles otroligt, jag visste inte att Matt Damon var en så fenomenalt bra skådespelare.
Filmen är absolut sevärd, jag höjer nu mitt betyg till tre och en halv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar