Öm fot, mardröm och skägg

Foten ser riktigt bra ut så här fyra och en halv vecka efter operationen. Ingen svullnad och ärret blir mindre för varje dag. Däremot är det ganska ömt på sidan av foten, där halluxen satt. Och även lite på ovansidan där artrosknölen satt. Men nyss provade jag, med viss ängslan, att sätta på mig en vanlig sko. Funkade inte, den tryckte för mycket. Min ängslan var befogad och det blir operationssko ett tag till.

Ännu ängsligare var jag i nattens dröm: jag hade anmält mig till en stor sångtävling och blivit uttagen. Tio personer av tusentals sökande hade valts ut, och jag var alltså en av de få lyckliga. Fast jag var inte lycklig utan livrädd. Jag skulle sjunga den gamla Connie Francis-låten "Who´s sorry now". Texten fanns på papper, om jag skulle glömma den, och det var två timmar kvar till sändning - allt gick förstås i direktsänd TV. Men jag kan ju inte sjunga, insåg jag. Jag sjunger ganska dåligt, och det måste jag ju berätta innan det börjar. Och så kretsade handlingen runt det. Usch. Till råga på allt fick jag ett SMS att jag måste sprida osant skvaller om Carola för att locka fler tittare till programmet! Carola skulle nämligen också vara med.

Drömmen om den hemska sångtävlingen hade säkert sitt ursprung i gårdagens Idol som K. tittade på. Jag hörde lite av det men gick sen till andra TV-rummet och kollade På spåret istället. Mysigt program. Och jag kunde konstatera att Jan Guillou och hans fru ser likadana ut. Som tvillingar! Och att Kristian Luuk ser ut som Lenin i sitt nya skägg. Exakt som Lenin. Jag hajade till varje gång han var i bild.

Det har tydligen blivit jätteinne med skägg, så inne som det inte har varit sen 70-talet. Inget mode jag är direkt förtjust i, fast det finns vissa som verkligen passar i det. Ett fåtal.
När jag var väldigt ung hörde jag min moster säga att hon hade svårt för karlar med skägg eftersom "det påminner mig om när jag gör min intima hygien".
Det är en kommentar jag önskar att jag aldrig hade hört. Eller att jag åtminstone hade kunnat glömma.