Hundar, hundar,
överallt hundar. Var och varannan människa i Nerja har hund. Det verkar som att
det blir fler för varje gång vi är här. Folk har i viss utsträckning börjat
plocka upp efter sina hundar, det kan ju helt enkelt inte fungera annars. Men
långt ifrån alla gör det, så man måste ändå ha koll på var man sätter fötterna.
Idag gick vi
upp till söndagsmarknaden, och precis utanför stod ett ungt par och försökte
sälja tre små valpar. (Väldigt vanligt att valpar säljs lite sådär i smyg i
samband med marknader.) När vi gick, efter en knapp timme, var två av valparna
borta. Folk impulsköper alltså hundvalpar, de är små och söta och rörande, men
vad händer när de blir stora och krävande och inte alls är särskilt söta
längre?
Attityden till
djur i Spanien skiljer sig en del från det vi är vana vid. Kanske har det
blivit lite bättre, men det sägs att det fortfarande inte är helt ovanligt att
man åker iväg till närmaste motorväg med en hund man har tröttnat på. Där
släpper man den lös, kör själv hem och hoppas att hunden ska bli överkörd så
fort som möjligt. Ofattbart vidrigt.
Man kan också
se hundar som står hela dagarna på en liten balkong. Och skäller och skäller
och skäller. Verkligen förståeligt men ganska enerverande.
Där vi bor hör
man ständigt dessa hundljud. Gläfs, bjäbb, vov, vaff, yl. Gläfs och bjäbb har
jag vant mig vid, men vov och vaff är det mer dova bastoner i, det är
genomträngande på ett annat sätt. En sån vov-hund står/ligger hela dagarna på
en liten balkong, och hunden är ganska stor. Varje gång det händer något på
gatan nedanför, typ att en annan hund passerar, skäller den en minut. Vov, vov, vov, vov, vov…
Två små
bjäbbhundar släpps ut på en liten, liten asfalterad gård vid 9.30 varje morgon.
De bjäbbar och gläfser varje gång något händer på gatan, typ igen då att en
annan hund passerar.
Och så håller det på.
Och så håller det på.
Det finns också
en liten svart, ettrig hund som patrullerar i hela kvarteret. K. har döpt den
till Diablo, och det är nog första gången jag har varit med om att hon tycker
illa om en hund. Det är ömsesidigt också, Diablo morrar åt henne och springer
efter henne och puffar argt med nosen mot hennes ben. Mig accepterar han
däremot.
Mycket djurliv
är det alltså. Och på tal om Spanien och djur: Man blir också förbluffad över
hur de gör med fåglar. Det finns så många burfåglar här, vanliga små sångfåglar
som stängs in i väldigt små burar, ofta bara 20x20 centimeter. På morgonen
placerar man burarna utanför sin dörr, och så njuter man av den vackra sången.
Som att fåglar inte är levande varelser utan enbart saker som låter.
Jag har aldrig
tyckt om det här med fåglar i bur, och när jag ser de här miniburarna mår jag
lite dåligt. Än värre är det som en kompis här berättade: Där hon bor är det
någon som har en jättestor rovfågel kedjad vid en balkong! Rovfågeln är stor så
det skulle kunna vara en örn.
Hur kan man
bara komma på tanken..?
Det finns en
del djurskyddsorganisationer här, och de är i regel startade av britter eller
skandinaver. Jag tror de bidrar rätt mycket till att förändra inställningen
även hos den infödda befolkningen. Sakta men säkert blir det bättre. Och
spanjorerna i allmänhet är inte elaka mot sina hundar, de flesta får väldigt
mycket kärlek. Men ändå, samma respekt för djur som i exempelvis Sverige eller
England ser man inte så ofta.
3 kommentarer:
Vilken tur jag har! Gucci skäller nästan aldrig!
Personligen tycker jag det är enormt irriterande med allt gläfs, bjäbb, vov och vaff!
Du kan skatta dig lycklig som har en sån bra hund som Gucci.
Ja, Monica det gör jag!
Skicka en kommentar