Usch, nu är det sjukstuga här igen. Jag har en av dom värre förkylningarna nånsin, med skrällig, vidrig hosta, slemmig täppthet som gör att jag får andnöd ibland, ont i halsen eftersom hostan river upp den...till och med ont i öronen, och det brukar jag aldrig ha, hade det aldrig ens som barn.
Inga kurer tycks hjälpa eller, vare sig huskurer eller spanska dundermediciner.
Det började faktiskt med att jag stukade foten i lördags. Var hemma hos vänner och halkade till på ett av de två trappstegen ut till altanen. Foten totalvek sig och jag trodde först att den var bruten. Men den gick att försiktigt stödja på, så det blev taxi hem, elastiskt förband, is - samt att K. hämtade den mirakulösa Bemermadrassen från förrådet. Den har jag använt flitigt och det är nog därför stukningen tycks läka förvånansvärt snabbt. I söndags kunde jag knappt ta mig till badrummet och var fortfarande lite inne på att det var en fraktur. Men redan på måndag var smärtan borta, förutom om jag vred foten i sidled. Och det fortsätter att bli bättre.
Men förkylningen...jag undrar om stukningen blev en chock som slog ut hela immunförsvaret. Söndag innehöll förutom jätteont i foten även hög feber, med hackande tänder etc. Och nu är det alltså hemsk hosta och täppthet som är de största problem. Samt matta, trötta ben och en lust att bara sova och sova. Fy 17, jag var ju förkyld alldeles nyligen!
K. är för övrigt också dålig men inte lika hårt. Och hon är klart på bättringsvägen dessutom.
Nu går jag till sängen på mina svaga ben. Ska slumra en stund och sedan läsa i Lars Noréns dagbok. Jag har läst cirka två tredjedelar. Sidorna är inte numrerade,
Jag skulle vilja träffa honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar