Nu är det sommar, nu är det sol...eller i alla fall riktigt fint vårväder. Inte ett moln på flera dagar. K. är så brun så hon syns knappt.
Nåt som är mysigt här i gränden är när vår granne sitter utanför sitt hus och spelar. Mitt emot bor nämligen en av stans bästa flamencogitarrister, en ung, pinnsmal, långhårig kille som är helt suverän. Ibland, när det råkar vara lugnt i övrigt, sitter han på marken, eller tar ut en pall, och plockar lite på gitarren. Riktigt genuina flamencotoner. (Annan musik hör man nästan aldrig här.)
Det finns också en gammal farbror som går omkring och sjunger på gatorna häruppe. Jättestark röst har han, ljus men kraftig och bärande. Ibland går han förbi och vrålsjunger halv nio på morgnarna, så vi vaknar av det, det kan vara aningen irriterande. Idag kom han förbi när gitarristen höll på, och det blev en improviserad konsert på eftermiddagen. Gubben sjöng för full hals, den unga killen följde med sina fantastiska flamencoharmonier, det var olé och handklapp, och även folk som gick förbi ropade olé och hade sig. Så pittoreskt som något kan vara. K. och jag hade precis fikat på terrassen, och jag stod och kollade ner. Så underbart, tänkte jag. Då ramlade den gamla farbrorn omkull, mitt i en strof, han dråsade handlöst över gitarristen och i backen, illröd i ansiktet. "Oj, han sjöng ihjäl sig!" tänkte jag.
Men som tur är kvicknade han till efter ett tag. Gitarristen hämtade vatten och följde honom sedan hem.
Nu hoppas vi att det inte var allvarligt, utan han dyker upp sjungandes snart igen, även om det är tidigt på morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar