söndag 13 mars 2016

Uppföljningar

Nu blir det lite uppföljningar till diverse tidigare inlägg.

Den fallna sångaren har repat sig. Det tog några dagar, men så hörde vi honom sjunga lite försiktigt där han gick. Och i förrgår var det full volym, han närmast toksjöng, rakt ut bara. Det ekade i hela kvarteret. Gitarristen satt ute och plockade så fint på sin gitarr, men han gick in till sig när sångaren kom. Gitarristen är väldigt blyg och skygg nämligen, och jag kan tänka mig att han nu är livrädd för att behöva ta hand om en kollapsad äldre sångfarbror en gång till.

Den seismiska aktiviteten fortsätter. Senast igår kände både K. och jag att det skakade där vi satt på terrassen i våra solstolar. Jag gick in och kollade på nätet, och det var mycket riktigt ett skalv nånstans mellan Marocko och Spanien. Det pågår hela tiden, och om det är runt 5 på Richterskalan märker vi av det ganska tydligt. Nu är det inte efterskalv utan en ny variant. Kontinentalplattorna rör sig åt alla möjliga håll, men mest är det den afrikanska som knuffar sig i riktning mot Europa. Djup symbolik i det kanske.
Vi får se om det slutar. Och hur.

Svenskar. Nu är det löjligt mycket svenskar här, det fullkomligt väller in folk. Jag har vant mig vid att höra svenska språket precis överallt. Men när jag var inne på en hälsokostaffär och handlade B-vitaminer och expediten förklarade att en sort var "micket bra", då blev jag inte så glad som kanske många andra skulle ha blivit. När jag gick sa hon "hej då, tack så micket", och jag Gillar Inte Alls det. Men hon var jättetrevlig och säkert stolt över sitt språkkunnande.
Eftersom jag numera ser mig mer som invandrare än turist och alltid försöker göra mig förstådd på spanska, är det nästan förolämpande att bli tilltalad på bruten svenska. Det känns liksom grisfestaktigt. Det är ju jag som ska prata spanska, och det går bra ibland och knackigt andra gånger.
Den här expediten känner vår hyresvärd lite grann, kände troligen igen mig och visste nog att jag är från Sverige. Men ändå...

En av våra bekanta, en svenska som är gift med en spanjor, har fått i uppdrag av en restaurang att översätta deras meny till svenska. Bara det säger en del om vilket land som nu dominerar bland utlänningarna.
Det man är rädd för är att Nerja ska förlora sin genuina prägel, det som gör att man trivs här. Men det ska nog mycket till innan det blir så. Nåt "Lilla Sverige" hoppas jag det aldrig blir, även om jag fruktar det värsta ibland.
Alla som har en business av något slag tjänar förstås mer pengar än nånsin nu, och det är självklart bra för dem. Och som jag tidigare skrivit, bostadsmarknaden dammsugs på både bra och dåliga objekt. Nya mäklarkontor dyker upp överallt. Svenskarna köper och hyr allt med fyra väggar. Priserna stiger och stiger.
Alltså, det räcker faktiskt nu.

Inga kommentarer: