På fri fot

Hurra, stygnen är borta! Foten känns väldigt smal och liksom liten, nu när det tjocka bandaget och innerhöljet av blod är borta. Ja, det som jag trodde var ett slags extraskydd av cellplast eller möjligen nåt slags gipsbinda, var i själva verket ett tjockt lager stelnat blod! Haha, lika bra att jag inte visste det.

Under alltihop såg det i alla fall fint ut. Otroligt liten svullnad för att vara så nyopererat, tyckte sköterskan. Lite rött och lite ömt förstås, men det är som det ska vara.
Jag kan nu duscha utan att vira in foten i plast, bara en sån sak!

Jag tog bussen till Familjedoktorn. Kommer inte ihåg senast jag åkte stadsbuss, men det gick väldigt snabbt och bra. Men bussarna är konstigt planerade. Vid en hållplats steg det på en barnvagn och en rollator (med tillhörande människor), och det blev helt kaos. Två såna "fordon" ryms inte i de modernaste bussarna! Om rollatorn ska få plats måste barnvagnen stå med kortsidan mot väggen, vilket innebär att vagnen sticker ut så mycket så den hindrar övriga passagerare från att komma fram. Hur märkligt är inte det.

Jag satte mig i alla fall på en av de få platser som är i markplan, jag tror det finns tre såna. Där sitter gamlingar med käpp och andra som har svårt att gå uppför höga trappsteg. Kvinnan bredvid mig hade också en liknande operationssko som den jag har, så jag kände mig liksom befryndad med henne. Men varför är det så mycket trappsteg inne i bussen? Nån vettig anledning måste det väl finnas, men den har då inte med handikappvänlighet att göra.

I alla fall, jag är glad att foten så bra ut. Jag känner mig fri och lätt, Nu får läkningen fortsätta, förhoppningsvis i samma snabba takt.