Pusselbitar på plats

Idag är det mitt absoluta favoritväder: 26 plusgrader, fuktigt och disigt. Som vanligt när det är riktigt varmt fylls jag av energi och börjar städa och göra annat husligt. Nu blir det också matlagning, eftersom vi har bjudit hem folk lite senare.

När jag gick ut för att handla i förmiddags stod några gamlingar och pratade i ett gathörn, en kvinna skurade frenetiskt trottoaren utanför sitt hus, en murare på ett tak sjöng för sig själv. Det är en miljö som är så speciell så jag saknar ord. Vid tre-tiden och framåt, när de barn som bor här har kommit hem från skolan och är ute och leker, kan det dock vara ganska jobbigt med skrik (glada i och för sig) och fotbollar. Alla ljud ekar i gränden.

Den stora händelsen igår var i alla fall att sängen kom på plats. Då hade Manny, en spanjor vi lärt känna lite grann, försökt dagen innan. Han hade med sig två tonåringar och dålig utrustning, så det gick föstås inte. "Jag ska fixa," sa han. "Jag känner några som kan sånt här." Sen ringde han och sa att det kommer några imorgon bitti klockan nio.
Jag vaknade prick nio av att kyrkklockan slog. Trött. Men eftersom hantverkare och yrkesmänniskor här håller tiderna, enligt min erfarenhet, förstod jag att det var bäst att gå upp. Hade inte ens fått på mig kläderna förrän det bultade på dörren. Där stod två kvinnor och tre män! En av kvinnorna var belgiska och har startat en byggfirma, den andra var spanjorska och gift med en av killarna. Dessutom är hon chef för en elfirma. Bra att ha såna kontakter... Hur som helst, vilken uppställning!

Den urtrevliga belgiska kvinnan var chef för projektet och de tre männen. En var lång och väldigt kraftig och hette David, den andra var kort och kompakt och hette också David, den tredje var liten och smal som en sticka. Stickan hette Emilio, och senare fick jag veta att han anses vara Nerjas bästa hantverkare. Otroligt duktig och dessutom urstark, trots skinn- och benutseendet. Han får ofta hedersuppdraget att bära Madonnan vid festprocessioner.

Killarna kollade sängen och huset. Försökte först (som alla andra har gjort) få den uppför trappan, och sen genom balkongen på övervåningen. Gick inte. Då stack de iväg ett tag, medan kvinnorna, K. och jag gick och fikade. 9.30, och vi satt ute vid "Apelsintorget". Det var soligt och jättevarmt.

Sen var det dags. Davidarna och Emilio kom tillbaka med cementsäckar över axlarna. Upp med dem på takterrassen. Rep, block och talja bars också upp. Sängen ut på gatan, rep sattes fast. Cementsäckarna användes för att balansera tyngden, och så började upphissningen. Emilio stod på marken och såg tlll att repet var ok och att sängens ribbottnar höll. Så sprang han in och uppför trapporna till övervåningen. Där finns nämligen två små balkonger och från den den ena höll han ut sängen, så den inte skulle slå emot de utskjutande takpannorna.

Han puffade ut den lite och höll i medan den drogs vidare uppåt, sen sprang han upp på taket där de andra andra stod. Då började rysaren. De utskjutande takpannorna blir som ett litet skärmtak på 3-4 decimeter ungefär. Och där fanns ju nästa risk att sängen skulle ta i, och i värsta fall ha sönder några takpannor.

Vid det laget började jag bli nervös, ännu mer än jag redan var. Vågade faktiskt inte titta när Emilio stod halvvägs ute på takpannorna. Långa David höll i honom medan han höll undan sängen med både ett ben och en arm.
Den belgiska kvinnan stirrade upp och såg ut som hon skulle svimma. "Oh my God, Emilio!" mumlade hon och var väl rädd att hennes bästa resurs skulle störta till marken.
Det var faktiskt riktigt läskigt.

Men det gick! Jubel och hurrarop!

Nu kan vi ju aldrig ta den härifrån. I så fall får vi anlita nån med yxa och motorsåg.

Efter sammanlagt två timmar var det alltså klart, och det kändes som att ha vunnit på Lotto. Att bära sängen från taket till sovrummet gick bra, för där var det gott om plats.
Killarna ville ha 20€ var, men vi gav dem 30, och de blev jätteglada.

Tänk, allt detta för en säng med ynka 140 cm bredd! Och nu är sista pusselbiten lagd, känns det som. Huset börjar bli precis som vi vill ha det. En blandning av spanskt och svenskt. och vi har så pass mycket personliga saker och egna möbler, så det känns verkligen hemma.

Förresten, ytterligare en pusselbit har kommit på plats. En enormt stor och viktig pusselbit, nämligen att K. har fått tag i en lokal att måla i. Även det genom Manny, som har connections precis överallt verkar det som. Ett tomt rum bara, men ganska stort, mitt i stan och med billig hyra. Att hitta sånt är omöjligt i Nerja, det är vad alla säger. K. slängde ut en fråga till en enda person och allt löste sig snabbt som ögat. Är det meningen, så är det.