OK, jag försöker igen.
Idag blev jag irriterad av morgonens läsning av UNT och SvD. Det var främst tre saker som retade mig:
1. Yoko Ono ska delta i en konstutställning i Kristianstad, utomhus vid något slott. Det är väl inte dåligt i sig, det jag retar mig på är hennes bidrag till utställningen, nämligen a) trasigt porslin, b) önskningar att hänga upp i träd, c) gamla stegar.
Say no more.
2. Endast 4 % av alla bostadsinbrott klaras upp, och polisen använder inte den DNA-teknik som finns och som de har tillstånd att använda.
3. På Svenskans idagsida hävdas det att barns fria lek inte alls är bra utan snarare skadlig. Barnen kan ju, God forbid, leka politiskt inkorrekta lekar med traditionella könsroller och annat olämpligt. Därför ska lekar styras upp av ständigt närvarande vuxna.
En professor emerita i barn- och ungdomsvetenskap (flummigt ämne!) säger: "I de allra flesta fall är det berikande med en närvarande vuxen som kan vara med och styra eller säga förlösande ord så att leken får ny fart. Jag brukar tala om att man som vuxen kan få tillgång till en speciell röst, en sagoröst, med vilken man kan säga saker som 'Ska vi resa iväg nånstans med hästarna?' med ett spännande tonfall."
Gaahh! Redan som barn avskydda jag när vuxna sa saker med "ett spännande tonfall" - jag tyckte det var tillgjort. Förminskad och manipulerad tror jag att jag kände mig.
Fast den här professorn försvarar även i viss mån lek utan inblandning, vilket inte alla i artikeln gör, så hon är inte den värsta.
Självklart är det bra med ett vakande öga då och då (till och med oftare än vad barnen är medvetna om). Men när vuxna alltid ska organisera och hitta på lekar, då blir resultatet barn som aldrig kan hitta på något eget, som alltid måste styras och ledas, som alltid måste ha en vuxen som tänker ut vad dom ska göra. Barn som blir totalt osjälvständiga.
Sedan har jag alltid tyckt att det är barnen som ska slussas in i vuxenvärlden, genom att få vara med i olika sammanhang och aktiviteter så ofta det går, det är inte dom vuxna som ska bli en del av barnvärlden. Jag känner ett visst deltagande med osäkra föräldrar som tar till sig artiklar av den här typen, och så får dom dåligt samvete för varje stund dom sitter och dricker kaffe med varandra istället för att krypa i sandlådan.
Nu kom jag på att det fanns även en fjärde sak jag retade mig på, och det var ett inlägg i UNT där några politiker skrev entusiastiskt om hur vården förväntas bli vår nästa stora exportindustri.
Vård, en exportindustri. Hur långt från verkligheten är det? Hur fel känns ordet industri i sammanhanget?
2 kommentarer:
Ja det var många saker att reta upp sig på! Jag såg Yoko Onos förra utställning i Sverige på Kulturhuset, den var också väldigt märklig.
Herregud, det bästa för barnens fantasi och utveckling och för att lära sig interagera med andra är väl i de egna lekarna, utan dum-vuxnas inblandning?!
Vård på export är lika sjukt (!) som det låter, liksom förra sjukhuschefens miljonn för att inte göra nånting... Hon avgick ju för att hon inte kunde fortsätta leda sjukhuset under de premisser som fanns. Ska hon belönas med skattebetalarnas pengar för det??? GAH! är ordet!
Ja, visst var det ena sjukare än det andra...
Skicka en kommentar