Sopigt i Sverige

På tal om sopor: Förr ansågs Sverige vara ett alldeles ovanligt rent land. Turister förtjustes över hur rent och skräpfritt det var, svenskar som reste utomlands förfärades över skräpigheten i andra europeiska städer.
Nu är det tvärtom. För att vara ett fortfarande hyfsat rikt välfärdssamhälle är det remarkabelt smutsigt och skräpigt här. Folk bryr sig inte, det är som ett land på dekis. Med "folk" menar jag personer under 40. Att exempelvis en sextioåring skulle slänga sina sopor på gatan finns liksom inte.

Det finns, har alltid funnits, lagar mot nedskräpning. Jag blev riktigt glad när jag såg att dom skulle börja tillämpas också, och att polisen nu kan bötfälla nedskräpare på plats. Men i dagens UNT säger polisens presstalesman att det inte finns några planer på att gå ut och bötfälla folk. Kommunen får ordna fler papperskorgar istället, anser Uppsalapolisen.

Jag läste en uträkning någonstans om hur många papperskorgar som skulle behövas, om man tänker sig att ingen ska behöva gå mer än några tiotal meter med ett glasspapper eller ett bananskal. Det var många, många miljoner papperskorgar. Överallt måste dom stå, i stad och på landsbygd, på gator och på ängar - papperskorgar skulle finnas i allas blickfång, vara den vanligaste synen oavsett vilken miljö man befinner sig i.
Och inte ligger väl problemet där. Jag har sett ungdomar som sitter och har picknick nere vid ån, med flera tomma fina papperskorgar inom räckhåll. Men när dom går lämnar dom precis allt på marken: tomma burkar, frigolitförpackningar, servetter, plastbestick. Vissa vräker till och med ner allt i Fyrisån, bara för att. Och detta är ändå inga missanpassade missbrukare, utan till synes vanliga fredliga människor.

Attityd. Precis allt handlar i grunden om attityd.

Det finns en märklig diskrepans mellan den svenska nästan fanatiska sopsorteringen och den här "jag gör som jag vill bara det är bekvämt för mig"-attityden. Det är konstigt, konstigt, konstigt.

Jag tycker polisen ska ut och bötfälla nedskräpare, nu.