Hör och häpna, nu har vi varit ute på krogen igen. En månad till är Tastekortet giltigt, så det gäller att passa på. Och då verkar det vettigt att gå på dom lite dyrare ställena, som man annars inte tycker sig ha råd att äta på. När en varmrätt börjar kosta upp mot 300:- känner jag att något slags gräns passeras. Ska jag betala så mycket vill jag vara helt säker på att maten är prisvärd. Men äter man samma rätt för halva summan kan man testa och se om det är så gott som det borde vara, och i så fall kommer man tillbaka när det är dags att fira något eller när man vill slå på stort av andra orsaker.
Alltnog. Ikväll valde vi La Fleur på St Persgatan. Där har jag ätit mitt livs godaste lunch, så naturligtvis ville jag testa kvällsmenyn också. Blev jag besviken? Ja.
Det började bra. Innan maten fick vi ett fantastiskt gott hembakat bröd med kryddsmör. Mums. Vi fick genast höga förväntningar på fortsättningen. Men...
Tournedos Rossini för 295:-. En gigantisk köttklump på en liten sladdrig brödskiva, med en bit anklever, tryffelpotatismos och tryffelsås. I den engelska översättningen av menyn ingick också "glazed carrots". På den svenska menyn fanns inte det med, och inte i verkligheten heller. Tillbehöret var en enda liten morotsstav. Modell tändsticka. Obetydligt tjockare än dom gamla förkättrade gräslöksstråna. Synd, för moroten gav en väldigt fin och behövlig smakbrytning till rätten. Om den kan man säga att den gav "brun mat" ett ansikte. Det var väldigt brunt. Helbrunt. Köttet var okej. Men jag har ätit bättre oxfilé t.ex. på Il Forno. Såsen var god utan att vara märkvärdig, potatismoset var det heller inget fel på. Men det blev mycket tryffel, och som sagt, moroten behövdes. Helst skulle jag ha velat ha något annat grönt tillbehör också.
Jag frågade servitören om jag kunde få en morotsstav till. Hoppades han skulle förstå mitt glimt-i ögat-tonfall och hämta en liten hög av dom oranga rotfrukterna. "Naturligtvis, självklart" sa han och kom tillbaka med ett fat på vilket en till lika liten och smal morotsbit låg. Detta gjorde han med största allvar. Fast det var komiskt nog att vara med i en film.
K. valde gösfilé för 275:-. En fiskbit stor som en tändsticksask ungefär. Ett par tuggor, så var den slut. Pocherat ägg, vinkokt kronärtsskocka och dragonsås hörde till. K. halvgillade smaken men var förbluffad över den minimala portionen. Jag smakade lite och tyckte att den franska dragonen, som ju har en väldigt intensiv smak, var kraftigt överdoserad.
Hade vi betalat fullt pris för den här maten hade vi känt oss rånade, robbade, lurade. Nu blev det ju mer lagom. Jag kostade på mig efterrätt till och med: Pistagebavaroise med hibiskus och citrussallad. Det var en bra efterrätt, både gräddig/söt, syrlig och knaprig.
Vad mer kan sägas? Servicen var mycket uppmärksam och bra (förutom den fantasilöst bokstavliga morotshämtningen). Fast vi fick ett av dom absolut sämsta och tråkigaste borden, trots att många andra var lediga. K. tyckte inte om lokalen, som går mycket i svart. Och visst, jag tycker inte heller att mysfaktorn är den bästa. Men värre miljöer har jag ätit i. Det tråkiga denna kväll var maten. Jag hade väntat mig mycket, mycket mer. Något mer besök på La Fleur blir det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar