Gårdagens upplevelse på Globen bestod inte bara av musik och trevnad. När vi satte oss på våra platser på Läktare A hamnade jag bredvid en man som inte riktigt verkade höra hemma där. En man i 30-årsåldern med väldigt obehaglig utstrålning, som skilde sig totalt från alla andra. Nervös var han också, liksom stirrig och skruvig och innesluten i sig själv. En speciell lukt kom från honom, och jag tänkte "aha, är det så ångest luktar." Allt runt honom var äckligt, för att uttrycka det rakt på sak.
"Har du sett vilken konstig kille som sitter bredvid mig?"
"Jamen, det är ju nåt jätteläskigt med honom," sa K.
Vi sneglade lite mer och blev ännu oroligare.
"Ska jag hämta en vakt?" frågade K.
"Nej, man kan ju inte hämta en vakt bara för att nån är konstig."
"Men det är ju nåt fel, det är nåt jättefel."
Och båda tänkte vi för oss själva att han ser ut och beter sig som en jagad terrorist, en som antingen gömmer sig eller som mycket snart ska göra något förskräckligt. Alla tidningsartiklar om att det är ett år sedan det misslyckade terrordådet i Stockholm gjorde nog sitt till.
Har vi sån otur så vi har fått platserna bredvid en självmordsbombare, ja, då är det väl nån mening med det. Sa vi till varandra, eller det var snarare jag som sa det.
När mannen började ta upp sin mobil, titta nervöst på displayen, stoppa tillbaka den i fickan, ta upp den igen, titta sig omkring (utan att möta några blickar), skruva sig, ta djupa andetag, fara med händerna över ansiktet, kolla mobilen, lägga ner den, ta upp den efter en minut etc. etc., man nästan hörde hur hans hjärta slog i hundrafemtio, då tänkte jag att han kanske ska använda mobilen för att detonera en bomb på något helt annat ställe. Verkligen, jag tänkte det. Och jag tänkte också på att vi då genast skulle tipsa polisen. Och, om det nu skulle bli så och man har suttit och tänkt att kanske är det något på gång, och så händer det verkligen - kommer man då i resten av sitt liv att känna skuld för att man inte agerade på sin omedelbara känsla?
Ja, så där höll jag på. Nästan hela konserten. På min ena sida hade jag en lycklig, exalterad K., på den andra ett illaluktande ångestknippe. Jag var SÅ glad över min zero point-amulett som skyddar mot negativ energi. Annars hade jag inte klarat av att sitta kvar bredvid honom.
Efter första omgången extranummer var det flera i publiken som trodde det var slut och gick, bland annat min bänkgranne. Och vilken skillnad det blev. Atmosfären lättade så påtagligt så det var en rent fysisk upplevelse, det var som när solen kom fram efter att ha varit i moln länge. Så den allra sista delen av konserten var förstås en höjdare för mig. Det säger också en del om hur bra det faktiskt var, detta att jag trots allt kunde sitta kvar hela kvällen och verkligen njuta av upplevelsen.
Vad var det för fel på honom? Han kan för allt vad vi vet ha varit en brottsling på rymmen. Eller haft planer på att attentat - osannolikt visserligen, men allt tycks vara möjligt nuförtiden. Det troligaste är förstås han helt enkelt var psykiskt sjuk.
Och igen, det förvånar mig själv, men han förstörde inte min upplevelse. Maybe I´m Amazed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar