Bantings bantning

På tal om kost och/eller bantning: alla känner kanske inte till William Banting, mannen vars efternamn blev ett verb, mannen som helt enkelt är den första kända bantaren, som gick ned i vikt genom att lägga om kosten och vars ansträngningar dessutom är väldokumenterade.

Banting var en engelsk begravningsentreprenör som levde på 1800-talet. Han var 165 cm lång och vägde 92 kilo, alltså en kraftig övervikt. Hans hälsa försämrades stadigt, och fetman gjorde att stackars Banting till slut hade svårt att komma åt att knyta sina egna skosnören! Inte blev han smalare av motion och inte heller av att äta mindre portioner.

Så Banting blev allt sjukare och konsulterade till slut en läkare vid namn Harvey, och av honom fick han rådet att dra ner på kolhydraterna. Bort med öl, potatis, bröd och socker. (Låter bekant på nåt sätt.)
Helt brödfritt levde dock inte Banting. Ett par skorpor om dagen tuggade han i sig, och en rostad brödskiva också. Men i övrigt bestod den nya dieten av kött, fisk, fett, osötad fruktkompott och vin. Massor av vin. Det ingick nog inte i själva dieten men ansågs inte heller vara skadligt.

Banting dokumenterade sin mathållning och sina resultat. "Kostdoktorn" Andreas Eenfeldt har studerat en förteckning över Bantings normala dagsintag av mat och dryck och gjort en ungefärlig beräkning av energiinnehållet. Enligt den beräkningen kom 18% från kolhydrater, 18% från protein, 34% från fett - och 30% från alkohol!
Det låter inte alldeles sunt. Men vad hände? Jo, Banting rasade i vikt: från 92 kilo till 71 på ett år. Hälsoproblemen försvann, han mådde bättre än nånsin.

Glad och "frälst" av sin nya diet med åtföljande smalhet och hälsa gav han 1863 ut en broschyr som man kan läsa på nätet. "Letter on Corpulence" heter den. Och så blev hans namn välkänt och använt av många. "To Bant" - att banta.
1878 dog Banting, 82 år gammal.

Man kan undra varför begreppet bantning har förvanskats så? Hur har det kunnat bli till att man ska undvika fett? Nånting har nånstans blivit alldeles fel.