Sagan om ringen - the Lidingö version

Igår åkte K. och jag iväg för att hälsa på J. som bor på Lidingö. Senast jag besökte Lidingö var 1967 om jag inte minns fel, så det kändes ju spännande bara att ta sig dit. Allt gick hur smidigt som helst, och jag blev helt begeistrad när det lilla söta tvåvagnars Lidingötåget rullade in på perrongen vid Ropsten. Ännu mer förtjust blev jag när vi gick in i vagnen och jag såg färgerna. Knallrött och klarblått - läckert!

J. mötte upp vid sin station och vi åkte vidare till Gåshaga brygga, där hon bjöd oss på mat på en väldigt bra krog. Vädret var okej så det gick att sitta ute vid kajen. Vatten, båtar, måsar, fantastisk mat, trevligt sällskap, kort sagt helt underbart.

Vi pratade och åt och pratade ännu mer. Plötsligt flög nånting iväg från J.s hand och försvann ner mellan två plankor. "Åh nej, min ring!" ropade hon.
Alltså det var så konstigt, den bara liksom slet sig och försvann. Helt mysko. Men ringen betydde mycket för J, och K. kunde snabbt lokalisera den där den låg på stenarna under bryggan.
"Jag ser den!"

J. och jag kollade också, och visst, där låg ringen helt retfullt. Nu började personalen undra varför det krälade omkring folk på trädäcket, så först kom servitisen och undrade vad som stod på. Sen kom en chefskvinna av nåt slag, och sen en utkommenderad kille från köket. Alla försökte hjälpa till.

Servitrisen gick iväg och kom snabbt tillbaka med en egentillverkad metkrok, gjord av uträtade och hoptejpade gem. Smart tänkt, men den anordningen nådde bara halvvägs ner. Kökskillen letade upp en smal järnstång, på vilken han fäste gemkroken, och med den lyckades han få ett bra grepp om ringen.  Bra, den dinglade och glänste och var alldeles alldeles nära. Men ringskrället vägrade komma upp genom den smala springan! Det var en sån där tredelad ring, med ganska tjocka delar, som sitter fast i varandra på ett ställe. Hur vi än försökte var det alltid nån av ringarna som ställde sig på tvären. Hur kunde den ta sig ner? Först dra sig själv av fingret och så med kraft kasta sig ner mellan två plankor, i exakt rak vinkel. Skumt.
Men där var den så retfullt nära. "Den ska upp!" sa K. Nu hade personalen lämnat oss åt vårt öde, de hade ju sina andra sysslor att sköta. Vi försökte lirka med sked och kniv, men det var fullständigt omöjligt.

Då kom två änglar, förklädda till koreanska turister. Den ena kom fram och skaffade sig blixtsnabbt grepp om situationen. "Wait," sa han, gick iväg och återvände efter två minuter med en folieform. Den plattade han ut, och eftersom han också med sitt smarta seende hade noterat att det fanns en smal springa mellan två av bryggans våningar, sköt han in den platta formen där och tecknade åt oss att släppa ner bytet på den. "Pling"sa det när ringen landade, och koreanen drog fram både folie och ring.
Haha, det var så kul! Alla skrattade och hurrade, och gladast av alla var nog den snälla och kreativa koreanen.

Vi hade sällskap med honom och hans kompis några stationer sen när vi åkte hem till J. Hur trevligt som helst. Allmän vänskap och utbyte av visitkort.
Trevligt var det också att sitta på J:s stora, soliga och fina balkong och dricka rosa champagne och äta fruktsallad.

Tänk vad ganska små saker kan bli väldigt roliga! Vi skrattade i timmar åt ringhistorien. Fast vi pratade om seriösa saker också. Allt var så mysigt så vi ville knappt åka hem, men Uppsalatåget går ju inte hur sent som helst. Vid 23-tiden var vi hemma efter en femstjärnig dag!