I drygt tio år fotade jag väldigt mycket svartvitt. Hade tillgång till ett väldigt bra mörkrum och framkallade och kopierade själv. Många bilder blev det. Det var rätt många år sen, jag tror jag höll på som mest 1971-81 ungefär, men varje litet
foto är kvar. Plus negativ och kontaktkartor. Jag har sparat i stora lådor och små askar, och många kort klistrade jag in i gigantiska tunga ritblock.
Det går inte att spara allt längre! Hur ofta går jag igenom dessa foton, sitter och tittar och myser och minns - faktiskt aldrig.
Så nu är det dags. Askar med etiketten "överblivet svartvitt" åker direkt, för de var inte ens bra från början. Och de stora skrymmande ritblocken går jag igenom och plockar ur. Att plocka ur är lätt eftersom klistret har släppt.
Kort på familjen får vara kvar. Vissa kort från särskilt viktiga perioder i livet likaså. Men alla bilder från fester under studenttiden, kurskamrater och lärare från litteraturvetenskapliga institutionen på Villavägen, äppelplockning i samma institutions trädgård, jobb på plantskola, meditationskurs, bilder från träningar, resor och matcher med fotbollslaget IK Väster - det måste bort.
I en svart plastsäck ligger nu första utsorteringen. Jag har inte kunnat gå med den till soprummet, eftersom alla kärl har varit överfulla. Idag är det äntligen tömning.
Men jag ger mig på att det inte alls dröjer länge förrän jag läser i tidningen om nån som ska skriva om damfotbollen i Uppland på 70-talet och som med ljus och lykta efterlyser bilder från bland annat IK Väster! Då kan jag ju alltid plocka fram negativen förstås.
Nåt jag också gick igenom innan slängning var en liten låda med bilder från min tid i kvinnorörelsen. Brinnande 70-tal. Kvinnoläger i Sverige och Danmark, snickarkurs på Kvindehöjskolen, demonstrationer och basgrupper och aktiviteter...men så kände jag att nej, det får vara kvar. Det är liksom historia i de bilderna.
Det går inte att spara allt längre! Hur ofta går jag igenom dessa foton, sitter och tittar och myser och minns - faktiskt aldrig.
Så nu är det dags. Askar med etiketten "överblivet svartvitt" åker direkt, för de var inte ens bra från början. Och de stora skrymmande ritblocken går jag igenom och plockar ur. Att plocka ur är lätt eftersom klistret har släppt.
Kort på familjen får vara kvar. Vissa kort från särskilt viktiga perioder i livet likaså. Men alla bilder från fester under studenttiden, kurskamrater och lärare från litteraturvetenskapliga institutionen på Villavägen, äppelplockning i samma institutions trädgård, jobb på plantskola, meditationskurs, bilder från träningar, resor och matcher med fotbollslaget IK Väster - det måste bort.
I en svart plastsäck ligger nu första utsorteringen. Jag har inte kunnat gå med den till soprummet, eftersom alla kärl har varit överfulla. Idag är det äntligen tömning.
Men jag ger mig på att det inte alls dröjer länge förrän jag läser i tidningen om nån som ska skriva om damfotbollen i Uppland på 70-talet och som med ljus och lykta efterlyser bilder från bland annat IK Väster! Då kan jag ju alltid plocka fram negativen förstås.
Nåt jag också gick igenom innan slängning var en liten låda med bilder från min tid i kvinnorörelsen. Brinnande 70-tal. Kvinnoläger i Sverige och Danmark, snickarkurs på Kvindehöjskolen, demonstrationer och basgrupper och aktiviteter...men så kände jag att nej, det får vara kvar. Det är liksom historia i de bilderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar