Kränksjukans demon

Det finns ett ord som är så missbrukat och urvattnat, så jag fattar nästan inte hur någon kan använda det med sin intellektuella heder i behåll. Ja, det finns väl flera sådana ord tyvärr, men det värsta, det som gör mig mest allergisk när det dyker upp helt inflationsmässigt överallt, det är "kränkt". Rysningar, rysningar!

När jag var liten brukade min mamma ibland använda uttrycket "avundsjukans demon". Jag förstod inte vad hon sa, trodde det var "avundsjukaste mån", alltså något riktigt, riktigt avundsjukt. Nu handlar det alltsom oftast om kränksjukans demon. För alla är kränkta helt plötsligt.

Blir man verkligen kränkt, då är man attackerad och skadad djupt i sin innersta kärna, en kränkning innebär att allvarligt övergrepp.
Men kränkt kan numera betyda vad som helst; att man bli sårad, förolämpad, kritiserad, besviken...kort sagt att man är med om något negativt. Och istället för att bearbeta det, försöka lära sig något av det, samla ihop sig och gå vidare, så skriks det i högan sky, tillvaron rasar och helst ska man ha skadestånd också.

Frågan är, har vi nu fått ett psykologiskt klimat där en förolämpning, en ilsken blick eller ett ovänligt ord gör att folk verkligen känner sig skadade i sin innersta kärna? Eller vad handlar den här vidriga kränksjukan om? Shit happens, dåliga saker inträffar, det får man leva med. Ett samhälle där ingen kan ta en motgång utan att ifrågasätta sin existens kan inte fungera.