När jag ser nånting som är så där perfekt välgjort och som träffar exakt rätt ton hela tiden, kan jag faktiskt få tårar i ögonen. Av nåt slags vördnad för hantverket, eller vad det nu kallas när det handlar om en TV-serie.
Favoriter förutom Downton är bland annat danska Matador. Särskilt den allra första gången den sändes (80-talet) och avsnitten var olika långa. Bara en sån sak. Vissa avsnitt kunde vara 52 minuter, andra 123. Det skulle vara organiskt, stämma med handling och känsla, och TVs tablåmakare fick anpassa sig till det.
Sen, när Matador gick i repris efter ett antal år, hade de klippt om den så alla avsnitt var lika långa, dvs en knapp timme.
Lars Molins Tre kärlekar tycker jag också är fantastiskt bra, och även den håller för att ses om hur många gånger som helst.
Och så, något jag nu tittar på nästan varje kväll, en serie jag älskar: SATC, alltså Sex and the City. Vissa säsonger (det finns 6) är bättre än andra, men på det hela taget är även detta en fullkomligt mästerlig produktion. Rolig, mänsklig, varm och välgjord. Med perfekt casting, alla är verkligen totalt rätt för sina roller.
Jag köpte boxen med alla avsnitt för ett bra tag sen, och K. och jag såg alltihop från början till slut. Inte i ett sträck förstås, för då hade vi fått sitta åtta timmar om dagen i minst en vecka. Men några avsnitt då och då unnade vi oss, och det var alltid lika svårt att sluta.
Efersom jag gillar tonen, miljön och allt det andra så mycket, är det helt okej att titta på repriser. Även när jag ser repriserna för fjärde eller femte gången!
Under flera månaders tid har TV3 visat ett avsnitt vid midnatt. Förra veckan gick det sista. Jaha, tänkte jag, det var ju synd. Men till min förtjusning började de genast sända alltihop från början, och nu är det två avsnitt åt gången. Så jag fortsätter kolla. Det är lika bra som förut, och det verkar inte som att jag nånsin kan tröttna.
Men de allra första avsnitten är nu ganska gamla, och det är kul att märka hur vissa prylar som på 90-talet var nya och New York-inne, nu har blivit smått komiska tidsmarkörer. Stora klumpiga mobiltelefoner med antenn, för att ta ett exempel.
Det är mest på sånt det märks: telefoner och datorer. Allt annat känns faktiskt tidlöst.
Kittys katt-tolkning av Carrie & Co
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar