tisdag 23 oktober 2012

Peppar Peppar

Peppar Peppar. En av Uppsalas bättre krogar, väldigt populär och med en prisnivå som är ganska hög men inte hårresande. Dit gick vi igår för att fortsätta vårt firande.

Jag gillar namnet. Dessutom gillar jag verkligen peppar av alla de sorter. En stund där igår hade dock restaurangen lika gärna ha kunnat heta Salt Salt.

Vårt besök:
Behaglig musik (typ Nat King Cole och Frank Sinatra) spelades på väldigt låg volym.
K. och jag fick ett jättebra bord i den trevliga lokalen. Det kändes snyggt utan att vara snobbigt.

Det är alltid kul när man får något litet att knapra på innan maten. Här var det två sorters gott bröd, dels ett tunt finn crisp-liknande och dels ett egenbakat, varmt rågbröd med anis. Mums! En röra med soltorkad tomat bjöds som tillbehör till brödet. Fina smaker, helt perfekt.

Menyn var bra, allt lät intressant, och jag hade nästan kunnat beställa vilken rätt som helst. Vi bestämde oss till slut för fisk: Havskatt med rödvinssky, kantareller och bacon. Det låter som väldigt goda tillbehör, och det var det också. Supergott. Men fisken hade doppats i saltbad, som det kändes. Oj, vad salt, tänkte jag. Men det kanske går ändå. "Nej, vad salt, det här kan inte jag äta," sa K. i samma veva.
Vad göra? Jo, "vi trycker på knappen!"


Jättekul grej, på väggen fanns en "akutknapp", om man snabbt ville att servitrisen ska komma. Så vi tryckte, och efter sådär en 20 sekunder kom hon ilande. Inga problem att få ny mat. Den kom efter en liten stund och nu var fisken bra. De goda tillbehören var fortfarande goda, fast drog nu plötsligt åt det söta hållet. Men i vilket fall, vi åt med god aptit.

Dessertmenyn innehöll bland annat Crème Caramel, och det är K:s absoluta favoritefterrrätt. Så det var ingen tvekan, hon slog till på en sån och jag tog kaffe (!) och två tryfflar. En av dessa (mycket små) tryfflar var helt ordinär, den andra var gudomligt god. Smaksatt med citrongräs eller nåt liknande.

Men Crème Caramelen... alltså en äkta sådan består av vaniljpudding i en bränd karamellsås, det är just smaken av bränt socker som ger denna klassiska dessert sin karaktär. (Det finns faktiskt en Creme Caramèl-klubb, en väldigt exklusiv sammanslutning av verkliga fantaster.)
Det Peppar Peppar serverade var en pudding helt utan karamell, den smakade som nåt man hittar i snabbköpet. Slemmig och trist, och nästan kriminellt att kalla det Creme C, särskilt för en krog med ambitioner.
Vi ville inte trycka på knappen en gång till, men när servitrisen dök upp igen sa vi vad vi tyckte, fast inte det där med slemmigt och kriminellt förstås. Men vänligt förklarade vi att det inte var äkta vara.

Och när notan kom var desserten avdragen - bra och professionellt.

Så, för att sammanfatta: Det är verkligen jättetrevligt på Peppar Peppar. Bemötande och service är av toppklass, där blir det en klar femma i betyg. Ett extra plus för serviceknappen på väggen.
Maten skulle få en klar fyra, om det inte hade varit för desserten. Det är nästan kriminellt att servera något sådant och kalla det för något det inte är. Okunnigt eller slarvigt? Så då åker maten ner ett helt pinnhål och får bara en trea.
Eller är jag för hård nu? Hm, jag får ta och tänka ett varv till på betyget.

5 kommentarer:

Ditt och datt sa...

Det låter som om en trea är precis rätt betyg på maten! Om man inte kan äta huvudrätten, utan de måste göra en ny och desserten inte är den dessert man har beställt - ja, då tycker jag att kocken inte har förtjänat mer än en trea.

Monica Hortell sa...

Helt rätt!

Anonym sa...

Va häftigt med den där knappen, men den ser ju lite turkos ut...

Monica Hortell sa...

Lite turkos, ja. Stor fördel. :-)

Anonym sa...

Det gör mig olustig till mods med den där turkosa, så dit kan jag nog inte gå och äta! ;-)