söndag 10 april 2016

Matlådor på spanska sjukhus

Som på beställning kom en kallelse till ögonundersökning nu i fredags. Alltså kallelsen kom då - undersökningen är om några veckor. Nu hoppas jag att ögonläkaren håller med optikern om att jag behöver en starroperation å det snaraste.
Bra att jag är hemma också. När det handlar om läkare och sånt är det väldigt skönt att kunna kommunicera på sitt eget språk. Och just Uppsala tror jag är en de bästa städerna i Sverige att bo i om man nu behöver några slags vårdåtgärder, det kanske rentav är den allra bästa.

Annars är det inget fel på vården i Spanien. Enligt alla jag hört som varit i kontakt med den, så är den väldigt bra. I synnerhet akutvården, som är helt överlägsen den svenska. Intensivvård och specialister, där funkar det också precis som man önskar. Däremot eftervård och rehabilitering är inget vidare. Och spanska allmänna sjukhus vill man inte gärna hamna på.
Det fick vi bekräftat på flygresan hem, där vi satt bredvid en man vars fru fått en hjärtinfarkt. De hade hyrt ett ställe i Nerja och tänkte vara där tio veckor. Andra veckan satt hans fru och solade på balkongen och fick en massiv hjärtinfarkt, utan att nånsin haft problem tidigare. Allt gick bra, ambulansen kom genast och körde i blixtfart de dryga fem milen till Malaga, där mycket kompetenta läkare tog vid.
Men sen...när krisen var över. Då hamnade hans fru på en allmän sal och låg där i tre veckor. Och i Spanien bygger mycket, även inom sjukhusvården, på att det finns anhöriga som ställer upp. Bland det man då måste ställa upp med är mat, alltså anhöriga kommer med mat till sina inneliggande släktingar eller vänner. Varje dag. Så vår resegranne hyrde bil och körde varje morgon till Malaga och hem igen på kvällen efter att ha både ha tagit med sig mat och delat ut medicin. Sjuksköterskorna kom med medicinerna och talade om hur han skulle göra och på vilka tidpunkter! Viss skillnad mot hur det är i Sverige!
Och det värsta var ljudnivån. Haha, ja det är ju Spanien. I korridorerna och på salarna kryllade det av spanska familjer som besökte sina anhöriga med matlådor och annat, och i vanlig ordning pratade alla högt, ständigt och i munnen på varandra. Så det var väldigt påfrestande, och inte särskilt läkande.

Vad händer om man inte har några anhöriga, kan man undra. Enligt vad jag har hört får man då mat av medpatienternas släktingar! Alltid finns det några som har koll och hjälper till.
(Sen har jag också hört att på mindre, privata sjukhus får man välja mat från restaurangmenyer och får dessutom gärna ta ett glas vin till, om ens hälsotillstånd medger det. Det låter ju betydligt bättre men kostar förstås i form av dyra försäkringar.)

Efter tre veckor fick kvinnan åka ambulansflyg hem till sitt svenska sjukhus. Där blev det ett väldigt liv för att hon fått ligga i en säng rakt upp och ner i tre veckor utan nån form av rehabilitering. Tydligen är det ganska farligt. Den svenska läkaren ringde till sjukhuset i Malaga och var helt rasande.

Den ganska ledsna mannen var nu på väg hem han också, och vi hoppas verkligen att allt har gått bra.
Men när jag ibland tänker på att flytta till Spanien för gott, eller i alla fall att bo där betydligt mer än halva året, då är det bra att ta många faktorer i beaktande. Och ha så bra ekonomi så man har råd med privat sjukförsäkring. Det vet jag faktiskt inte om jag har.
Alternativet är då att hålla sig frisk.

Inga kommentarer: