Vi hade tänkt fira prinsessbröllopet framför TV:n. Rosa bubbel och mys. Men K. var så förkyld igår, så jag har knappt sett/hört nåt liknande. Och idag på förmiddagen var det väldigt rossligt och skrovligt. Därför kom vi överens om att skippa bubbelvin och firande. Men man ju kolla på TV ändå.
My God, jag grät. När Chris gjorde detsamma. Och de är så vackra båda två.
Hur sentimental kan man bli?
Jag har i och för sig kollat lite på prinsessgemålens horoskop, och min sammanfattning om det är: En trevlig prick. Kräfta, som jag. Och som Victoria. Oj, vilket bra tecken, hihi.
K. blev också rörd nör hon såg hur brudgummen kämpade med tårarna. "Nu gillar jag honom jättemycket, när du har berättat att han är Kräfta," sa hon. (Hon gillade inte honom förut.)
Och så åkte det rosa bubbelvinet fram ändå. "Jag känner mig bättre," sa K.
Rotari, väldigt gott.
Nu ska jag berätta om en speciell upplevelse.
Det var 1981? Eller nåt sånt. När prins Charles gifte sig med Diana. Då var jag på Kvinnfolkhögskolan, eller vad den hette, i Danmark. Mycket feministiskt, många extrema kvinnor, 90 procent lesbiskt.
När bröllopet sändes i dansk TV satt många bänkade i skolans lilla TV-rum. Extrema lesbiska separatister de flesta. Några var mer "vanliga". Alla var lika andäktiga. Det fanns inget av den hånfulla distans som evenemanget bemöttes med i Sverige. Sveriges kvinnofolkhögskola skickade ett telegram till Diana med det tröttsamma budskapet att blunda och tänka på Old England. Inte så kul egentligen. Hånfullt.
Men de här danska, vrålsnaggade superlesbiska separatfeminsterna satt tårögda framför TV:n och tillät sig att känna.
Jag glömmer aldrig de två replikerna: (Sorry för dålig danska/transkribering)
"Nej, allså, det är ikke riktig kerlighed."
"Hva siger du? Hvorfor tror du ikke di elsker hinanden? Det tror jeg godt att di gör."
Och den frågan/svaret var inte ironisk/t utan allvarligt menad. Och för mig kändes det som att nåt i huvudet liksom lossnade. Aha, även extrema feminister kan omfatta helt olika åsikter, det finns paradoxer. Och mitt i paradoxen kan man stå och vara sig själv.
Jag kan nog så småningom förklara det här bättre än vad kan kan just nu, men det ögonblicket var oerhört viktigt för mig. Som zenbuddism made real.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar