Gris? Hund. Och en människa.

Svenska herrarna tog silver i VM-stafetten och Norge vann förstås. Nu rasar tidningarna över Petter Northugs "hånfulla" målgång, och i Expressen kan man rösta på "Är Petter Northug en gris?" Det finns en ruta att fylla i, och den heter "Ja, absolut". Så kan man då se resultatet av omröstningen, och si - 100% tycker att P.N. är en gris. Det finns ju nämligen inget annat alternativ. Om bara en eller två personer kryssar för grisrutan så blir resultatet ändå 100%.
Är detta så roligt egentligen? Är det mogen journalistik?
Lite kul är det väl, på ett absurt sätt. Men jag gillar det inte ändå. Nivån är för låg.

Jag var hem till A-L och fikade förut, och då fick jag träffa hennes svarta hund, som är snällare än den ser ut.

Eller den ser väl rätt snäll ut också, ser jag nu. Jättesnäll. I alla fall så gillar den mig. Den viftade och puffade så det höll aldrig på att ta slut, den kom med sin boll och ville leka (fast det hade jag ingen lust med), och sen när vi satt vid köksbordet la den sig på golvet bredvid mig. När jag gick stod den i hallen och såg ledsen ut. Det är väldigt smickrande när ett djur tycker att man är en okej person.

Efteråt gick jag faktiskt till Reginateatern och skrev i Lasse Erikssons kondoleansbok. Nåt sånt har jag aldrig gjort i hela mitt liv, men den här gången kändes det viktigt. Usch, jag är fortfarande väldigt tagen av hans bortgång, och det känns som att det direkt har blivit ett stort hål i hela Uppsalas kultur- och nöjesliv.

Monic var förbi för en stund sen och lämnade en stor manusbunt som jag ska titta på. Men det är inte bråttom, jag har tre veckor på mig. Så nu har jag inget särskilt som måste göras. Helgen har börjat.