Spårlöst borta

Det är obehagligt när något bara försvinner. Nu har vi nästan letat ihjäl oss efter ett av mina armband som senast sågs liggande framme på en skänk i hallen. Handgjort, indianskt, i hamrat silver med stenar på. Spårlöst borta. Urjobbigt! Jag har till och med letat i tvättkorgen, om det av någon enormt outgrundlig anledning skulle ha hamnat där.
Ibland "försvinner" ju saker, och sen hittar man dom på ett ställe där man har letat flera gånger. Det är lite mystiskt, och jag har ibland tänkt att nog är "makterna" som förvrider ens syn så man inte ser det som ligger framför en, eller dom makterna kanske till och med kan flytta på saker och ting. Vad vet man? Just ingenting.
Så armbandet kan fortfarande dyka upp, och så säger K. och jag till varandra att det här är inte klokt, hur kan det ha legat här hela tiden?
Jag hoppas det blir så. Alternativet är väldigt obehagligt, för då är det stulet och då finns det bara en person som är möjlig gärningsman. Och vi kan inte konfrontera honom, för vi skulle aldrig kunna bevisa något.
Måtte det inte vara så, det får bara inte vara så!
Å andra sidan, han kan ha fått med sig det av misstag.
Fortsättning följer, om det blir någon. Helt har jag inte gett upp.