Idag säger hans advokat att han är galen, och förmodligen är det så. En av kvällstidningarna har demonstrativt inte tagit bort de röda ögonen på porträttbilden, och då får man verkligen ett monsterliknande intryck.
Den dagen han (jag vill inte ens skriva hans namn) inser att det fruktansvärda illdådet gör allt annat än skadar socialdemokratin, som ju tycks ha varit hans syfte, kommer han att bryta ihop då? När han fattar att han har gjort socialdemokratin den största tjänsten som någon kanske har gjort på många decennier. För så tror jag att det är. Han har gjort något som inte bara är ett vidrigt, monstruöst brott, utan som dessutom är helt feltänkt.
Finns det en människa inuti honom, en själ, som ens har förmågan att bryta ihop?
Jag är imponerad över hur Norge än så länge har hanterat det hela. Med en sådan värdighet. En sådan betoning av gemenskap och kärlek. Den gigantiska rosmanifestationen igår är nog bland det vackraste jag har sett.
Den svenska debatten är i vanlig ordning polariserande och verbalt spottande. Till och med Folkpartiet med sina krav på språkkunskaper hos invandrare anses nu vara delaktiga i högerextremism och uppmaningar till terrorism.
Men inte ens de flesta "riktiga" högermänniskor är terrorister eller massmördare, lika lite som alla muslimer är det.
I Norge verkar det finnas en resning och en styrka som överträffar det mesta. Men jag tycker jättemycket om den söta bilden som folk lägger ut på Facebook, där en svensk flagga i människoliknande skepnad håller om en norsk flagga. Den är kanske onödigt söt med tanke på sammanhanget, men jag älskar den ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar