Hyfsat trist

Det är helt enkelt händelselöst nu. Jag sitter eller ligger på sängen eller i soffan, hela dagarna, ständigt med benet rakt utsträckt. Växlar mellan allsköns TV-program, lättlästa böcker och svåra sudoko. Snart är dom lättlästa böckerna slut, så då får jag övergå till aningen mer krävande litteratur.
Äter kolhydrater gör jag också, så nu går jag förstås upp dom kilo jag hade minskat. Särskilt med tanke på att jag inte rör mig alls. Att halta mellan olika rum sex-sju gånger om dagen kan dessvärre inte räknas som fysisk aktivitet. Och varför vill jag plötsligt ha godis och bullar och allt det som jag hade vant mig av med? Antagligen handlar det om nåt gammalt tröstätande. Som när var ung och alltid åt choklad när jag var lite halvsjuk och tyckte synd om mig själv.
Ja, ja, jag kan säkert skärpa mig. Om jag anstränger mig. Kanske bäst att göra det redan i morgon.
Foten håller sig i alla fall lugn fortfarande, och det är det viktigaste.
Och här kommer en skräckbild:

På ett monster kan man kanske tro, en efterföljare till Hannibal Lecter. Men så ser jag ut i min egenhändigt konstruerade ansiktskyddande mask. Räddningen, den som gör att jag inte får hela ansiktet täckt av röda fläckar när jag använder datorn. Bakom den folietäckta maskeradmasken som ser ut som något från en skräckfilm är jag som regel glad och leende. Till exempel är jag det just nu, trots att jag faktiskt har ganska tråkigt. Man kan ha tråkigt och ändå vara på bra humör, på ett lite lagom försynt sätt.